Arsenals avsaknad av en defensiv mittfältare och Newcastles oförmåga till överflyttningar.
När vi tittar på taktiska detaljer från helgen så ser vi ett tema:
Gamla syndare.

Det var intressant när Jamie Carragher, som är ny expert i Sky Sports, dissekerade Arsenals försvarsspel i samband med att Gabriel Agbonlahor. Carragher illustrerade det alla kunnat se på tv-bilderna:
Hur Aston Villa tilläts spela och springa rakt igenom Arsenals mittfält.
Hur Arsenal i avsaknad av en defensiv mittfältsstädare inte har någon som prioriterar försvarsarbetet.

Arsenals ihåliga mittfält
Vi tittar på situationen som föranledde första straffen.

Ashley Westwood är bollhållare. Aaron Ramsey är på väg att sätta press. Men Tomas Rosicky och Jack Wilshere blir bolltittare och verkar inte alls upptäcka att tre (!) Aston Villa-spelare är fria bakom ryggen på Ramsey.

På de rörliga bilderna kunde man se hur Tomas Rosicky (inringad) i det här läget småjoggade tillbaka. Tjecken är visserligen offensiv mittfältare, men man kan göra parallellen till Aston Villas Gabriel Agbonlahor. Han spelade ytterforward men tog 4-5 uppoffrande löpningar i defensiven. Det var en bidragande orsak till att Aston Villa vann matchen.
Utan uppvaktning får Gabriel Agbonlahor ta emot bollen och kan sätta fart.

Den här bilden tycker jag är intressant att resonera kring. Jack Wilshere är ett steg närmare mål än Agbonlahor. Visst ska Laurent Koscielny sköta situationen mycket bättre. Han blir snuvad utan att att ta bort vare sig boll eller spelare. Men en utpräglad defensiv mittfältare – en Sandro eller en Lucas – hade förmodligen redan här löpt ned för att täcka upp nedanför Koscielny (det ansvaret kan förstås även läggas på mittbackskollegan Mertesacker och vänsterbacken Gibbs). Han hade åtminstone löpt med jämsides med Agbonlahor för att kunna vinna bollen i nästa skede.

…men när Agbonlahor har löpt in i straffområdet har Wilshere (inringad) stannat upp.

Så varför var detta intressant? Jo, för att vi har haft andra situationer där Arsenals centrala mittfältare helt glömmer bort vad som finns bakom ryggen.
Ni minns kanske den här analysen från mötet med Bayern München i våras. Situationerna är inte helt jämförbara, men kontentan är densamma:
Utan ett defensivt tänk har Arsenals mittfältare ingen aning om vad som sker bakom deras ryggar. Aaron Ramsey, i det här fallet, har inte lokaliserat hoten eftersom han inte utgår från ett tankesätt där han ständigt måste riskminimera – så som jag menar att en defensiv mittfältare måste tänka.
På samma sätt som en striker måste löpa in straffområdet varje gång för att bollen kan komma dit, måste en defensiv spelare alltid löpa de där extra metrarna eftersom det kan bli farligt.

Aaron Ramsey glömmer bort Toni Kroos i mötet med Bayern München.

Slutsats
Så vad lärde vi oss? Jo, i dessa tider när Arsenal behöver stärka truppen med 4-5 spelare, blev lördagens premiär ett bevis på att Arsène Wenger borde prioritera en defensiv mittfältare.
Av allt Arsenal behöver – och det är en hel del – finns den största bristen i att man saknar en defensiv krigare på mitten. En sådan som vinner boll, stressar, pressar – offrar sig. Framför allt handlar det om att ha en spelare som i första hand har ett defensivt tänk, en spelare som konsekvent tar den där extra löpningen för att riskminimera.
Nu saknade Arsenal visserligen Mikel Arteta Aston Villa, men inte heller han är någon utpräglad defensiv spelare. Han är snarare en lågt sittande speluppläggare.
Vi har fört det här resonemanget tidigare. Framför allt i det här inlägget från mars som avhandlade Leon Britton och Mikel Arteta, båda defensiva mittfältare som fått sin roll främst tack vare sina playmaker-egenskaper. Och, som sagt, vi kan gå ännu längre tillbaka, till februari där vi analyserade Arsenals försvarsspel mot Bayern München och konstaterade att Aaron Ramseys positionsspel brast.
Diskussionen är minst lika aktuell idag. Arsenal måste helt enkelt få in en defensiv mittfältare som kan bidra med andra egenskaper på det där mittfältet.
Det är därför jag tror att Marouane Fellaini hade varit avsevärt mer värdefull på Emirates än vad han kommer bli (?) på Old Trafford.
Det är därför jag är övertygad om att Luiz Gustavo hade varit oerhört nyttig för Arsenal.

När vi ändå är inne på Arsenal och silly season:
Jag skrev lite hastigt och slarvigt på Twitter igår om Arsenals påstådda intresse för Valencia-målvakten Vicente Guaita. För att betona:
Arsenal behöver förstärka både här och där och målvaktssidan är inte högsta prioritet.
I mina ögon bör prio vara en defensiv mittfältare, en striker och en mittback.
Jag upptäckte Guaita tidigt när han slog igenom och av den anledningen har jag alltid gillat honom. Han är en reaktionssnabb keeper som är på tok för bra för att vara andraval bakom Diego Alves. Om han är rätt val för Arsenal är osäkert. Omställningen från Spanien till England kan vara stor.
En Premier League-beprövad målvakt som Asmir Begovic hade varit ett tryggare val av Arsenal alla dagar i veckan.

Ben Arfas miss
Manchester City körde över Newcastle i första halvlek i måndagsmatchen. City var fantastiskt, men hade hjälp av ett förvånansvärt tafatt Newcastle.
Jamie Carragher lyfte fram hur Hatem Ben Arfa missade att plocka upp David Silva i upprinnelsen till 1–0-målet. Och det fick mig att höja på ögonbrynen. Mer om det längre ned. Först tittar vi på vad som ledde fram till målet.

Fernandinho är på väg att få en passning på mittfältet. Inringade högst upp i bild är Hatem Ben Arfa och David Silva.

Cheick Tioté sätter press på Fernandinho och lämnar en tom yta i mitten. David Silva ser sin chans och löper in i den ytan.

…och Ben Arfa blir kvar när han istället borde ha följt med Silva. Trots att han inte har någon spelare ”utanför sig” i det rödmarkerade området.

David Silva får passningen av Fernandinho, spanjoren får vända upp i den kritiska ytan mellan mittfält och backlinje – och därifrån skapas chansen som leder till målet. Det hade aldrig hänt om Hatem Ben Arfa gjort sitt jobb i första läget.

Det här – att flytta över och plocka upp spelare som överbelastar – är grundläggande i fotboll. Det är inte helt förvånande att Hatem Ben Arfa slarvar med en sådan uppgift; han är offensivt lagd och tänker inte i första hand på riskminimering.

Men varför var det så anmärkningsvärt i mina ögon?
Jo, kommer ni ihåg den här analysen från förra hösten om ”Manchester Uniteds taktiska revolution”? Den handlade om hur Sir Alex Ferguson experimenterade med en mittfältsdiamant och hur lagets mittfältare flyttade in från kanterna och överbelastade centralt. På en av bilderna kunde man se hur Shinji Kagawa lämnade sin kant och flyttade in i mitten.

Jag konstaterade att Newcastle-spelaren i det här läget måste flytta in och plocka upp den spelaren eftersom det inte finns någon spelare ”utanför” honom. Vem spelaren var? Jajamen, Hatem Ben Arfa.

Slutsats
Sent ska syndarna vakna.

Fotnot: Bilder från Viaplay.