Det är inte ofta fotbolls-Englands fokus riktas mot Stadium of Light. Sunderland har haft några motiga år, laget har varit intetsägande och utan färgstarka profiler till dess att Paolo Di Canio satte sig på tränarbänken i våras.
Men i lördags vid 16-tiden var landets blickar riktade mot stadens mäktiga fotbollsarena.
Pressplatserna var fullbelagda. Alla utom lokalreportrarna var där för att se 42-miljonerpundsmannen.
Efter nästan två veckors haussande och uppbyggda förväntningar skulle Mesut Özil debutera i Arsenal.
Om det var någon som fortfarande satt och undrade hur i all sin dar Arsenal kunde lägga så mycket pengar på en spelare som blivit överflödig i Real Madrid skulle det inte dröja länge innan denne spelare gav goda argument.

I elfte minuten tog han en djupledslöpning in bakom Sunderlands högerback Ondrej Celustka, sög in bollen med en nedtagning i världsklass och serverade Olivier Giroud som kunde direktskjuta in 1–0.
Om Özil fortsätter med sådana nummer kommer tvivlarna, om de nu existerar, snart vara obefintliga.
Det är den här sortens individuell briljans Arsène Wenger betalat för. En löpning, en nedtagning, en framspelad. 1-0 och Arsenal i förarsätet.
Innan kvarten var spelad hade Mesut Özil även spelat fram Theo Walcott till ett friläge. Det var ingen svår passning, men skillnaden mellan bra och väldigt bra spelare är att den senare kategorin nästan alltid levererar passningarna med rätt hårdhet och rätt tajming. Mesut Özil är en sådan spelare. En sådan som gör skillnad.
Tysken hann med ytterligare en fin till Theo Walcott.
Han hade höga förväntningar på sig, och i första halvlek infriade han dem sannerligen.

Mesut Özil utgick från vänsterkanten på den officiella laguppställningen, men hans roll var en ren nummer tio-position. Han flöt ständigt runt i ytan mellan motståndarnas mittfält och backlinje, ofta vid kanterna för att skapa numerära överlägen.
När jag såg matchen tyckte jag att han inte var lika aktiv i spelet utan boll som han brukar vara, vilket hade varit naturligt då han missade torsdagens träning på grund av sjukdom och var osäker till att starta. Men så granskade jag statistiken och såg diagrammen över hans passningar.
Özil slog 34 passningar till rätt adress på offensiv tredjedel – fler än någon annan gjort i Premier League den här säsongen.

Diagram över Mesut Özils samtliga 79 passningar. Han hade 90 i passningsprocent, bara överträffat av de defensiva spelarna i Arsenal (som inte behöver så riskfyllda passningar).

I diagrammet över hans ”mottagna passningar” kan vi notera att han var rörlig och drog sig utåt mot kanterna, bort från den ”röda zonen” framför mittbackarna.

Det här diagrammet säger en hel del om Özils styrka. Han är ingen statisk tia som parkerar centralt och väntar på att få tillbakaspel från centerforwarden. Han drar sig ständigt ut på kanterna för att bli spelbar och skapa numerära överlägen.

Han mattades i andra halvlek och byttes ut, men då hade han redan lagt grunden till segern. Dels genom assisten till 1–0-målet, dels genom ”hockeyassisten” till Aaron Ramseys 2–1-mål.
En nätt och jämnt matchfit Mesut Özil var bra i lördags.
Mycket talar för att det bara var en försmak av vad som väntar.

***
Det var lite om Mesut Özils debut. Jag var på tränarutbildning i helgen, därför hamnade jag lite efter med bloggandet.
Det händer att läsare frågar om jag inte borde bli tränare. Faktum är att jag blev spelande assisterande a-lagstränare i division 5 redan som 19-åring (förmodligen en av landets yngsta), men jag har fått tillbaka suget nu. Så är det något lag på division 2-3-nivå i Stockholmsområdet som letar tränare till nästa säsong så är jag beredd att lyssna.
Nog om det.
Senare kommer lite mer om helgens PL-fotboll. Det är inte omöjligt att Aaron Ramsey och Gareth Barry figurerar då.