Hur bra hade Everton blivit om de fått in en klassanfallare? Det har vi undrat ett par, tre år. Nu kan vi få svaret.
Romelu Lukaku är den målgaranti laget behöver.

Förutsättningarna inför avspark i måndagens match var intressanta.
En Evertonseger hade gett Roberto Martínez gäng en drömstart i Premier League, då de är det enda obesegrade laget.
En Newcastlevinst hade betytt att Newcastle samlat ihop tio poäng och snuddat vid en fjärdeplats. I så fall hade vi talat om en lovande start för Alan Pardew.
Nu var det sistnämnda inte aktuellt så länge efter det att matchen startat.
Everton inledde piggt medan Newcastle knappt verkade ha förstått att matchen börjat.
Romelu Lukaku satte först ett mål som (korrekt) blev avvinkat för offside. Det var en försmak av vad som skulle komma. I femte minuten tryckte Lukaku in 1–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I 25:e minuten spelade Lukaku fram Ross Barkley till 2–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I den 37:e minuten skickade Evertons målvakt Tim Howard i väg en långboll som nådde Romelu Lukaku som satte 3–0… efter att Mapou Yanga Mbiwa missat se löpningen och täcka upp.
Eller, förresten, den här gången struntade den franske mittbacken fullständigt i allt var försvarsarbete innebär och tittade på när Lukaku fick snuva en loj Tim Krul och sedan finta Fabricio Coloccini innan han lade in bollen i öppet mål.
Yanga-Mbiwas insats fick mig att tänka på Claudio Caçapa…

Romelu Lukaku imponerade. Jag skrev häromveckan, i samband med Premier Manager, att lånet från Chelsea är precis den spelaren som Everton behövde: Målskytt, targetspelare, djupledsspelare.
Tidigare har de haft targetspelare (Fellaini), djupledsspelare (Jelavic), men aldrig någon potentiell skyttekung. Nu har de fått allt-i-ett.
Igår behövde Lukaku dock inte anstränga sig överdrivet mycket för att göra sina mål – Newcastles försvarsarbete var helt enkelt pinsamt.
Men om vi koncentrerar oss på Everton så gav Lukakus show anledning till optimism. Hans samarbete med supertalangen Ross Barkley ser redan ut att synkronisera.
Barkley gjorde en ny stormatch igår och jag blev mer imponerad av honom än av Lukaku. Barkley är en all-action-mittfältare av samma snitt som Steven Gerrard. Han passar, tacklar, dribblar, spelar fram och gör mål.
Om inte han blir en stjärna i Premier League blir ingen annan det heller.
Den nya superoffensiven i Everton – både Lukaku och Barkley är födda 1993 – är den mest spännande unga duon i ligan sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo slog sig fram som 19-åringar i Manchester United hösten 2004.

Evertons starka start handlar dock om så mycket mer än Lukaku och Barkley. Ytterbackarna är ligans mest formstarka. Leighton Baines har varit den bäste ytterbacken i ligan de senaste två åren och nu framstår Séamus Coleman som en av de bästa högerbackarna.
Men det mest slående är vilken revolution laget har genomgått taktiskt.
Från att ha varit ett ”direkt” spelande lag, med fokus på längre uppspel mot en targetplayer (Marouane Fellaini eller Tim Cahill) har laget blivit ett läckert kortpassningsspelande lag.
Det fanns en sekvens runt minut 14 som var talande för hur Roberto Martínez vill spela. Hemmaspelarna höll bollen inom laget i närmare en minut, spelade sig ut intrikata situationer med finess istället för att köra det ”säkra alternativet” och lyfta längre.
Med den nya filosofin är det ett rejält lyft att få in spelare som James McCarthy och Gareth Barry istället för en bulldozer som Fellaini.

Newcastle lyfte sig efter paus, det ska sägas. Alan Pardew bytte in Yohan Cabaye och Mike Williamson istället för Hatem Ben Arfa och – surprise! – Yanga-Mbiwa. Cabaye visade direkt hur mycket han betyder för ”skatorna”. Dels genom sin passningskvalitet, dels genom klassmålet från distans i den 51:a minuten.
Newcastle kom dock inte närmare än Loïc Rémys reducering till 2–3 i 89:e minuten.
Everton vann rättvist och har fått en bra start i ligan.
Med Romelu Lukaku som målgaranti känns laget vassare än tidigare. Frågan är hur långt det kan räcka under en säsong som känns mer oviss än någonsin.