Han var inte spelartypen de behövde. Ändå var han blivit exakt det laget behövde.
Mesut Özil har tagit Arsenal från krisstämning till feelgood-känsla.
Har en sådan förvandling någonsin gått så fort?

Den 17 augusti förlorade Arsenal premiären hemma mot Aston Villa. Publiken på Emirates buade ut laget. Fans protesterade mot klubbledningen och krävde Arsène Wengers avgång.
Krisen var, om inte ett faktum, så iallafall nära förestående – trots att säsongen bara hade börjat.
Det känns som en evighet sedan, men det är bara 1,5 månad som har passerat.
Nu ler Gunners igen. Arsène Wenger, som gått runt med ett bistert ansiktsuttryck, strålar på ett sätt han inte gjort på många år. Spelarna har kul på planen och talar om titlar. Supportrarna utstrålar så mycket självförtroende att man kan tro att klockan vridits tillbaka tio år.
Ingen klubb i England mår bättre i nuläget.
Mesut Özils bidrag kan inte beskriva tydligare än så.

Arsenal har gjort till sin specialitet att kravla sig ur jobbiga situationer.
De senaste säsongerna har de startat svagt, men ändå rett upp allt på våren och säkrat Champions League-spel.
De starka avslutningarna har gett anledning till optimism, men dessa förhoppningar har kastats omkull i samma stund som stjärnor som Cesc Fábregas, Samir Nasri, Gaël Clichy och Robin van Persie sålts.
Det fanns skäl att tro på Arsenal när vi gick in i sommaren. För första gången på flera år hade man inte tappat någon ordinarie spelare. Vd:n Ivan Gazidis deklarerade att det fanns 70 miljoner pund att spendera.
Efter premiärförlusten var dessa förhoppningar på väg att grusas igen. De tunga värvningarna hade uteblivit. Truppen såg bräcklig ut.
Mathieu Flamini som bosmanvärvning räckte inte för att höja pulsen. Vissa raljerade över comebacken, andra såg behovet av att bredda truppen och fördelen med att fransmannen var gratis.
Uppgivenheten inför bortamötet med Fenerbahçe var större än någonsin. Skadekrisen var så akut att andretränaren Steve Bould borde ha varit aktuell för en bänkplats.
Fanns risken att Arsenal hade snålat så mycket under sommaren att man satt Champions League-biljetten på spel? Vissa supportrar befarade det.

Arsenal klarade ångestmatchen nere i Istanbul, vann borta mot Fulham i ligan tre dagar senare. Men det var fortfarande vinster som undanblåste krissnacket.
Det krävdes något mer för att vända skutan, för att att sommaren skulle vändas till något positivt.
Det är där Mesut Özil kommer in i bilden. Värvningen från Real Madrid har förändrat allt. Inte minst bilden av Arsenal.
När han anslöt på deadline day fyllde han ingen lucka i truppen. Offensiva mittfältare hade laget gott om. Sir Alex Ferguson ifrågasatte en gång Arsène Wengers policy om att negligera behovet av försvarsspelare för att istället värva spelare av samma typ: Små, tekniska, offensiva spelare. Men det var också Sir Alex som köpte Robin van Persie förra sommaren utan ha direkt behov av en striker. Det köpet var avgörande i kampen om ligatiteln.
Det var ingen tvekan om att Arsenal hade större behov av en striker. Fansen vädjade hela sommaren efter en defensiv mittfältare och kraven blev än mer högljudda efter premiären mot Aston Villa.
Arsenal behövde egentligen inte Mesut Özils spelartyp.
Men de behövde allt han förde med sig.

Han är symbolen och den främsta orsaken till att Arsenal gått från kris till total harmoni på 1,5 månad.
På vilket sätt har hans närvaro påverkat?
För det första: Arsenal behövde göra ett statement. Där och då var de i större behov av signalerna de skickade till omvärlden än att få in kreativitet på mittfältet. Mesut Özil var en sådan signal. Det var en värvning som lyfte klubben på alla plan: I hierarkin på transfermarknaden, på träningsplanen där konkurrensen hårdnade, i omklädningsrummet där nya lagkamraterna ”längtade efter att få spela med honom”. Att han ökade lagets kvalitet och sålde tröjor var en bonus. Arsenal behövde visa – för sig själva och för omvärlden – att de kunde locka en stor spelare.
För det andra: Värvningen förändrade hela stämningsläget bland supportrarna. För en supporterskara som tappat tron på sin klubbledning, som år efter år längtat och vädjat efter en tung värvning, var Mesut Özil alvedon. Supportrar vill kunna drömma och plötsligt  kunde den mest negative fanatikern se ljuset i tunneln.
För det tredje: Özils entré har höjt laget. Inte nog med att han är en alldeles underbar spelare som bidrar med mål och assist – han är dessutom en skräddarsydd spelare för Arsenals spelarmaterial och spelsystem. Hur? Jo, med så många centrala spelare har Arsenal lagt beslag på den nummer tio-spelare som är bäst i världen på att söka sig ut mot kanterna för att hitta nya ytor. En för statisk tia, typ Zlatan Ibrahimovic, hade kunnat ge problem i det avseendet.

Oavsett vad jag och ni andra tror (gissar) att Mesut Özil bidragit med, understryks hans betydelse kanske mest när man lyssnar på vad lagkamraterna säger. Jag fastnade för ett uttalande av Mikel Arteta i The Guardian. Spanjoren talar om det där abstrakta, det där som är så svårt att sätta fingret på, men som ändå kan vara avgörande för ett lags framgångar. Hur en spelare förändrat stämningen hos spelarna, tränarna, publiken och motståndarna.
– Det var ett fantastiskt budskap klubben skickade (när de värvade Özil). Alla förväntade sig en toppspelare, förmodligen en striker snarare än en tia, men i slutändan fick vi en otrolig spelare och han har lyft alla. Inte bara oss spelare, men också publiken på Emirates, säger Arteta.
– Du kan se att folket är upphetsade över att komma och se oss spela igen och det gör stor skillnad. Och, när du känner det, är det en positiv känsla istället för att det är nervöst varje gång någon tappar bollen. Du känner när stämningen är spänd. Atmosfären påverkar dig.
När Arsenal var som bäst, 2003/04, vibrerade entusiasmen på Highbury. Publiken kom för att se Patrick Vieira dominera mittfältet, för att se vänsterkombinationerna mellan Robert Pirès och Thierry Henry. Publikens energi smittade av sig på spelarna som kändes sig oövervinneliga.
Nu är den känslan tillbaka. Supportrarna njuter av att se laget spela. Det märktes inte minst i CL-mötet med Napoli i veckan. Nu väller kärleken ned från läktarna. Förra året var det mest frustration och ångest.

Mesut Özil är inte den enda förklaringen till den remarkabla scenförvandlingen.
Det finns många spelare som bidragit till Arsenals starka inledning på säsongen. Försvaret ser tryggt ut. Bacary Sagna har hittat formen igen. Per Mertesacker agerar med pondus. Mathieu Flamini har varit en förstärkning med sitt slit. Aaron Ramsey har varit en av ligans bästa spelare hittills i höst. Olivier Giroud agerar som en färdig Premier League-anfallare.
Dessa har gjort skillnad på planen.
Men det är en definitionsfråga om vad som är hönan och vad som är ägget.
Mesut Özil är huvudförklaringen till allt det andra, till entusiasmen och harmonin som nu råder i klubben, i omklädningsrummet och på läktarna.
Den entusiasmen – i kombination med Özils spetskompetens på planen – har lyft laget till segrar. Framgångarna har i sin tur gjort att lagkamraterna lyft sig ytterligare (inklusive Ramsey, som visat form sedan tidigt i våras, men nu spelar sitt livs fotboll).
Vissa fans börjar på allvar tro på en ligatitel.
När de andra tippade topplagen vacklar går det inte att utesluta.

Arsène Wenger har hållit i pengarna i många år med tillägget att han var beredd att betala för spelare som ”gjorde skillnad”.
Mesut Özil har gjort det. På väldigt många sätt.

***
Läs mer:
20 sep: ”Ramsey – från utdömd till Arsenals ryggrad”.