Rätt laguppställning, bra start och en fanatisk publik i ryggen. Det räckte dock inte för Crystal Palace. Det kom ett par drömmål emellan.
Palace fick precis den inledning de ville ha i måndagskvällens möte med Fulham när Adrian Mariappa nådde högre än Brede Hangeland och nickade in 1–0 redan efter fem minuter.
Fram till 19:e minuten var Crystal Palace det bästa laget. Mile Jedinak gjorde som vanligt ett effektivt städjobb på mittfältet, Yannick Bolasie var pigg på högerkanten och Holmesdale Road Stand sjöng för full hals. Ian Holloway måste ha varit mäkta nöjd med matchutvecklingen.
Då slog Pajtim Kasami till med målet som jag gissar blir valt till årets läckraste.
Sascha Riether slog en långboll i djupet, Kasami tog löpningen i djupet, tog ned bollen i farten med bröstet och drog till direkt på volley ur dålig vinkel. Bollen gick i en båge över en chanslös Julian Speroni.
Själva bollbanan påminde om Marco van Bastens klassiska volleymål från EM-finalen 1988. Martin Jol ville först inte jämföra målen, sedan gjorde han det iallafall:
– Det här (Kasamis) var bättre. Han tog ju först en löpning på 30 meter, kontrollerade bollen i fart och drog till med fel fot, sa Fulhams holländske manager i Sky Sports.

Fram till dess kändes Fulham svalt. Martin Jol valde att satsa på Darren Bent, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz i startelvan (han berömde sig själv för ”modet” att göra det). Bent rörde knappt bollen första 20 minuterna. Men målet förändrade tillställningen.
I halvlekens sista minut tryckte Steve Sidwell till på volley och bollen landade i krysset. En vanlig vecka hade det varit omgångens mål. Nu kan man i bästa fall klämma in det på topp tre.

I andra halvlek var Fulham det bättre laget. Eller rättare sagt: Crystal Palace var det sämre. Det här var en kväll när deras tunna trupp blev avslöjad. De gjorde ingen dålig insats, ändå räckte de inte till.
I första halvlek gjorde de väldigt mycket rätt försvarsmässigt, Kasamis och Sidwells mål var av den arten att de knappt går att försvara sig emot. Men efter paus visade Crystal Palace sin valpighet när man släppte in två mål på fasta situationer. Först Dimitar Berbatovs nick, sedan Philippe Senderos volley.

Martin Jol, som varit pressad under inledningen av hösten, njöt efter slutsignalen. Nu har hans Fulham två raka segrar och befinner sig på betydligt säkrare mark i tabellen.
Den enda som hade anledning att deppa i Fulham var Alexander Kacaniklic. Svensken fanns inte ens med på bänken igår. Hans agent Miro Jaganjac säger till Fotbollskanalen att spelaren ”är fullt frisk och hoppades att få starta matchen” och ”att vi ganska uppenbart har ett problem som vi måste lösa”.
Det problemet stavas just nu Pajtim Kasami.
Det är han som har tagit platsen till vänster i Fulham och spelar han som han gjorde igår blir han svår att peta för Martin Jol.
Jag blev förvånad när den store offensive mittfältaren fick starta i början av säsongen – jag trodde mer på Kerim Frei som sedan såldes till Besiktas – men Kasami har övertygat. Så också igår. I slutet av matchen fick han skottläge från 20 meter och drog till en stenhård yttersida som tvingade Speroni till en räddning. Prestationen fick Jol att skratta och applådera på bänken. Så agerar en spelare med självförtroende.
Kasami bidrar med viktiga egenskaper när Jol mönstrar Berbatov/Ruiz/Bent. Dels är schweizaren en fysisk spelare som går in i närkamperna medan Berbatov och Ruiz framstår som balettdansörer, dels är han beredd att ta löpningar utan boll.
Det var en sådan energiödslande löpning som lade grunden till det fantastiska 1–1-målet.
Alexander Kacaniklic väg till startelvan blev ännu snårigare igår.