Seger i toppmatchen, fem poängs ligaledning, ett gäng spelare på väg tillbaka från skada – och fans som på allvar börjar tro på en ligatitel. Arsenal surfar vidare på framgångsvågen i Premier League.
En spaning från matchen: Är Liverpools nya spelsystem kontraproduktivt i toppmatcher?

Efter två förluster, i Champions League mot Dortmund och i Ligacupen mot Chelsea, fanns det vissa som reste frågetecken kring Arsenals titelchanser.
Hur bra är de? Är förstaplatsen en följd av ett tacksamt schema, kommer laget vackla när de sätts på prov? Kan de vinna toppmatcherna?
Jag tycker att det där argumentet ibland överdrivs. Hittar man segerreceptet till de enkla segrarna behöver man inte ta full pott i toppmatcherna. Då tar man sina poäng ändå och kan luta sig tillbaka när de övriga toppkonkurrenterna plockar poäng av varandra. När Manchester United vann ligan 2006/07 tog de blott en poäng från de fyra mötena med Chelsea och Arsenal. Det var ett år när alla bitar föll på plats för Manchester United, till mångas förvåning då flera tippat dem längre ned i tabellen.
Känslan är densamma när det gäller den här upplagan av Arsenal. Bitarna har fallit på plats – samtidigt. Om det räcker till titeln återstår att se.

Segern mot Liverpool var inte den enskilda spelarens verk, även om Santi Cazorlas 1–0 var snyggt och Aaron Ramseys 2–0 ännu vackrare.
Det var laget, systemet, långsiktigheten, strukturen som fixade tre poäng. Spelare som Ramsey, Cazorla, Mesut Özil, Olivier Giroud var bra men inte fantastiska. Ändå var Arsenal klart bättre och mer gediget än Liverpool. Deras ”free-flowing football” är en njutning att se och har fått mer spets än tidigare. Spelarna och spelet som Arsène Wenger haft tålamodet utveckla börjar bli färdiga. Frukterna är redo att skördas.

Det fanns förstås en alternativ historieskrivning om Jordan Henderson hade avslutat bättre när han sprang sig till ett bra skottläge tio minuter in på matchen (efter slarvigt bolltapp från Santi Cazorla och slött försvarsarbete av Mikel Arteta). Med ledning hade Liverpool kunnat sjunka ultralågt med sitt 3-1-4-2, låtit Arsenal ha övertaget på kanterna, komma till inlägg men litat på att de tre mittbackarna städat undan inspelen.
Istället kom 1–0 redan i 19:e minuten av Santi Cazorla och från det ögonblicket satt Arsenal i förarsätet.

Vi pratade ju en del om taktik inför matchen och lyfte fram nackdelen med Liverpools 3-4-1-2-system (eller 3-1-4-2 som de använde i lördags). Dessa ”baksidor” syntes i lördags.
Även om Brendan Rodgers får sina tre centrala spelare i 3-1-4-2-uppställningen blir Liverpool ändå i numerärt underläge när Arsenals yttrar kliver in centralt. Santi Cazorla utgick från vänster, men hans snittposition visar att han höll till i mitten som en normal nummer tio-spelare. Tomas Rosicky höll sig lite mer åt högerkanten, men även han hade licens att gå in centralt på ett sätt som Liverpools wing-backar aldrig kan/kommer göra. Så Arsenal var ändå 4 vs 3 centralt i banan, ibland 5 vs 3.
Här blev det ett problem att spela tre mittbackar mot en ensam Olivier Giroud.

Brendan Rodgers bytte in Coutinho i paus och gick över på 4-4-2. Det ska sägas att Liverpool började riktigt bra efter paus och skapade ett par halvfarliga lägen där Luis Suárez i en av situationerna tog den typen av löpning vid diskuterade inför matchen (snett utåt för att dra med mittbacken).
Men 4-4-2 förvärrade undertaligheten centralt. Det systemet är, enligt min icke-vetenskapliga teori, självmord mot lag som Arsenal – än mer mot ett Arsenal som spelar med inside-wingers (snarare än traditionella kantspelare som Podolski/Walcott). Med endast två man på mitten blir det omöjligt att få tag i bollen när Arsène Wengers gäng sätter igång sin passningskarusell. Det fanns moment där hemmalaget visade sin klass genom att helt enkelt flytta runt bollen utan att Liverpool hann med att komma in i press.
Aaron Ramseys 2–0-mål var en följdeffekt av Liverpools 4-4-2. Mesut Özil överbelastade högerkanten (som vi pratade om inför matchen), Liverpool var tvunget att flytta över det centrala tvåmannamittfältet mot bollsidan, Ramsey blev ledig i ytan mellan Lucas och Jordan Henderson.
Själva målet var förstås ett resultat av Özils fina blick och känsliga passning samt Ramseys kanonskott, men ytan hade förmodligen inte funnits där om Liverpool spelat med tre centrala spelare.
Och det ger en annan, intressantare följdfråga.

Luis Suárez och Daniel Sturridge firar stora triumfer som tvåmannaanfall, men kan Liverpool som lag ändå bli svagare med den uppställningen?
De har uppenbarligen svårare att kontrollera matcher.
Brendan Rodgers har bytt spelsystem för att få ut så mycket som möjligt att Luis Suárez och Daniel Sturridge. Duon hittade inte nätet i lördags, men jag delar Glenn Strömbergs teori i Viasat om att orsaken var att de fick bollen för sällan. När servicen kom var de giftiga och skapade problem för Koscielny/Mertesacker.
Men – och nu kommer vi till moment 22-avsnittet:
Med 3-1-4-2 eller 4-4-2 kommer Liverpool ha svårare att spela sig fram i banan såvida det inte handlar om längre (chans)bollar från backlinjen.
Valet är alltså: Spela två strikers och bli undertalig centralt (4-4-2) eller på kanterna (3-1-4-2), men det gör att det blir svårare att försvara sig och spela sig upp. Alltså kommer Sturridge och Suárez få mindre att jobba med (som blev fallet i lördags).
Eller omplacera Suárez till kanten eller i en nummer tio-roll och avstå synergieffekten av att ha två strikers som är kapabla att skapa problem för vilket försvar som helst i världen. Men då kan man istället få grepp om bollinnehavet och kontrollera matcher på ett bättre sätt.
De där matcherna mot Sunderland och Crystal Palace, där Liverpool i perioder var tillbakatryckt av lagen under strecket, var kanske ingen slump?

Med två så kompetenta strikers har Rodgers blivit lite låst. Det naturliga för att kunna få grepp på Arsenals mittfält i lördags hade varit att gå över på 4-2-3-1 och spela ett likadant eller liknande system som hemmalaget.
Men Rodgers vill ha ett tvåmannaanfall eftersom han sett vad SAS kan uträtta tillsammans. Samtidigt har han tidigare pratat om sin ideologi, om vikten att ha tre centrala spelare på mitten. Igår vek han från den filosofin när han bytte till 4-4-2. Att göra förändringar under matcher är naturligt, men att Liverpooltränaren – en förespråkare för bollinnehav och övertag centralt – skulle spela 4-4-2 på Emirates… nej, det trodde jag inte att vi skulle få se.
När Rodgers skissar på möjliga uppställningar måste han dessutom ta hänsyn till allt det där andra som tränarna värdesätter men som inte behövs i Football Manager: Balans, defensiv stadga, rollspelare.
Hans lösning har blivit 3-4-1-2/3-1-4-2, ett spännande system som gett spets offensivt. Men defensivt lämnar det en del att önska.
Sifferkombinationen fungerar utmärkt när Liverpool bevakar ett resultat och vill kontringsspela för att utöka ledningen. Det fungerar sämre när man hamnat i underläge mot passningsskickliga lag.
Som den här gången.

***
Vi ska lyfta fram en defensiv mittfältare även här. Mikel Arteta har dragits med skador under starten av säsongen och fått se på när laget radat upp segrar och ersättaren Mathieu Flamini hyllats. Men i lördags visade spanjoren att han kan vara effektiv i rollen som städare. Arteta var ofta rätt positionerad för att bryta (förutom vid Hendersons chans i inledningen) och tog hand om det mesta framför mittbackarna. Han var även ytterst klok med bollen.
Nu har Arsenal plötsligt två pålitliga alternativ även i den positionen. Den där truppen som var så tunn vid starten av säsongen blir bredare och bredare.