Det är drygt nio år sedan José Mourinho svepte in och tog Premier League med storm.
Nu är han tillbaka.
Vad har han förändrat sedan förra gången? Fungerar hans metoder lika effektivt idag?
Här tittar vi närmare på nya Chelsea.

Flera gånger under hösten har läsare bett mig att analysera nya Chelsea. Vad har José Mourinho förändrat sedan förra gången han var i England?
Anledningarna att jag avvaktat har varit flera:
Dels vill man få ett större underlag, såvida inte förändringarna är radikala som i fallet med Everton och Roberto Martínez som fortsatt processen att byta det längre spelet mot ett mer passningsorienterat spel.
Dels har jag inte kunnat tyda några större taktiska förändringar som går att illustrera på ett bra sätt med stillbilder (vilket är svårt ändå).
Så det korta svaret är att likheterna är betydligt fler och explicita än skillnaderna. Det finns vissa saker som förändrats, men inte på grund av att José Mourinho utvecklat sin filosofi – snarare en naturlig följd av att fotbollen utvecklats, att wingspelarnas roll förändrats och att han den här gången har hårdare krav på sig att leverera rolig fotboll.

Chelsea 2004/05
När José Mourinho tog över Chelsea efter Claudio Ranieri sommaren 2004 var det ingen som tvivlade på hans metoder.
Några månader tidigare hade han fört Porto till seger i Champions League. Laget var formerat med ett 4-3-3 där Deco var navet på mittfältet. I ligan var Porto ett proaktivt lag som styrde sina matcher. I Europaspelet var man ett reaktivt lag. Försvarsspelet var synkroniserat, omställningarna var snabba.
José Mourinho tog med sig idéerna och överförde dem på Chelsea.
Han formerade direkt uppställningen utefter sin 4-3-3-filosofi. Claude Makélélé var perfekt för den defensiva mittfältsrollen. Frank Lampard och Tiago var som klippta och skurna för att ha rollerna som tvåvägsspelare framför Makélélé (effekten blev än bättre med Michael Essien som kom sommaren 2005). På kanterna fanns farten med spelare som Arjen Robben och Damien Duff. På topp fanns en Didier Drogba, som visserligen inte gjorde så många mål under debutsäsongen, men som gjorde allt annat som man kan kräva av en ensam striker.
José Mourinhos första upplaga av Chelsea var ett reaktivt lag. De försvarade sig lågt och satsade på snabba omställningar. Så fort de tappade boll föll ytterspelarna hem och bildade ett 4-5-1. Så fort bollar lyftes in i straffområdet nickades de undan av John Terry eller Ricardo Carvalho. Distansförsök togs om hand av den imponerande Petr Cech. En eventuell andraboll? Den hade Claude Makélélé full koll på.

Så här fungerade Chelseas spelsystem åren 2004–05, enkelt beskrivet. Claude Makélélé ansvarade för ytan mellan mittfält och backlinje. Tiago/Michael Essien hade rollen som tvåvägsspelare. Frank Lampard befann sig ofta i offensiva positioner, dels för att slå den sista passningen, dels för att komma i andravågslöpningar in i straffområdet. Yttrarna rörde sig ofta ned mot kortlinjen för att slå inlägg snarare än att skapa målchanser åt sig själva. Ibland spelades Eidur Gudjohnsen i en av mittfältspositionerna och då framstod Chelsea mer som ett 4-1-4-1.

Nyckeln i Mourinhos system var tremannamittfältet. Det här var under en tidsera då många engelska lag fortfarande spelade 4-4-2. Mourinho visste hur han skulle utnyttja det. Så här förklarade han det då:
– Om jag har en triangel på mittfältet – Claude Makélélé bakom och två spelare framför honom – kommer jag alltid ha ett övertag mot ett rakt 4-4-2 där mittfältarna spelar sida vid sida. Orsaken är att jag alltid kommer ha en extragubbe. Det startar med Makélélé, som spelar mellan lagdelarna. Om ingen kliver fram på honom kan han se hela planen och får tid (med bollen). Om han blir pressad innebär det att en av de två andra mittfältarna är lediga. Om de blir markerade genom att motståndarnas yttermittfältare kliver in centralt betyder det att det istället finns ytor på kanterna, antingen för våra yttrar eller för våra ytterbackar. Det är inget som ett rakt 4-4-2 kan göra något åt, sa portugisen.
Manchester United hade övergett 4-4-2-systemet i Europaspelet, men i Premier League använde de fortfarande tvåmannaanfall. José Mourinhos entré blev ett uppvaknande för engelsk fotboll.
Chelseas 4-3-3 gjorde att fler och fler lag blev tvingade att överge 4-4-2.

Det var inte någon överdrivet sevärd fotboll, men den var sannerligen effektiv. Chelsea satte rekord i minst antal insläppta mål (15 på 38 matcher), flest nollor under en säsong (25) och flest poäng (95).
Arjen Robbens och Damien Duffs fartfyllda wingspel förskönade bilden av en metodisk, fysisk lagmaskin.
Ägaren Roman Abramovitj fick se sitt lag ibland framstå som det gamla sovjetiska ishockeylandslaget i början av 80-talet. De var disciplinerade, strukturerade och skoningslösa offensivt.
Men han var inte helt nöjd. Han hade ju förälskat sig i sporten efter att ha sett Manchester United och Real Madrid bjuda på ett magiskt fotbollsspektakel med 4-3-matchen på Old Trafford våren 2003. Han gladde sig åt de två ligatitlarna, men det räckte inte. Han ville ha underhållande fotboll.

Chelsea 2013/14
När uppgifterna började sippra ut i våras att José Mourinho var på väg tillbaka till Chelsea var supportrarna exalterade. Sedan han lämnade Stamford Bridge hösten 2007 hade klubben avverkat sju tränare på sex år (plus Ray Wilkins som ledde laget i en match). Förra våren var extra ansträngd då Rafael Benítez var oönskad och till en början blev utbuad på den egna hemmaarenan.
Mourinho var ett sätt att bringa lugn och ro i klubben.
Samtidigt anlände han också med ett dekret: Den här gången skulle han inte bara vinna. Segrarna ska tas genom att spela en mer underhållande fotboll.

Till sin hjälp har José Mourinho fått en ohyggligt talangfull spelartrupp. Där finns Eden Hazard, Oscar, Juan Mata, Romelu Lukaku, André Schürrle, Kevin De Bruyne, Victor Moses – och som bonus fick han tillåtelse att köpa in Willian i slutet av fönstret.
Förutsättningarna för att spela en läcker fotboll finns onekligen.
Har han lyckats? Vad har han förändrat sedan han var i klubben förra gången?
Svar: Nej. Alldeles för lite.

Det var väntat att José Mourinho skulle bygga sitt lag på ett 4-2-3-1-system. Han har alltid använt fyrbackslinje och han har alltid velat ha numerärt övertag centralt i plan.
Det var väntat att han skulle använda ett lågt försvarsspel, betydligt lägre än André Villas-Boas experiment hösten för två år sedan.
Det intressanta var hur han ville spela offensivt. Har han ett gäng bollskickliga spelare som skulle kunna spela ett possession-baserat spel. Den fotboll som Chelsea presterade i perioder förra hösten under Roberto Di Matteo är den läckraste jag sett klubben leverera. Då fick Eden Hazard, Juan Mata och Oscar flyta runt fritt bakom anfallaren Fernando Torres och resultatet blev en snabb, flödande anfallsfotboll med platsskiftningar, kortpassningsspel och giftiga omställningar.
Det spelet höll inte så länge, när Roberto Di Matteo behövde resultat minskade han kreatörernas frihet och offensivlusten kom av sig.

Skulle José Mourinho släppa på tyglarna för dessa spelare igen? Nej.
Redan under försäsongen kom signaler på att han inte såg någon given plats för Juan Mata i startelvan. Spanjoren har varit lagets bästa spelare de två senaste säsongerna. Förra året var han en av ligans allra bästa. Mata är en intelligent, laglojal och begåvad nummer tio-spelare med en sällsynt känslig vänsterfot.
Men han är inte tillräckligt lojal, inte i det defensiva arbetet. José Mourinho föredrog den mer rörlige Oscar. Brassen var ju beredd att ta de defensiva löpningarna.
Det där är något som José Mourinho alltid lyckas med; hans spelare är beredda att offra sig i defensiven.
Under sin första sejour i Chelsea lärde han Joe Cole att ta jobbet, i Inter fick han Samuel Eto’o att acceptera en kantroll med defensiva uppgifter, i Real Madrid fick han Angel Di María att bli en av La Ligas bästa tvåvägsyttrar (åtminstone så fort det vankades el clásico). I Chelsea nu har man noterat hur både André Schürrle och Willian jobbar frenetiskt i försvarsspelet.
För José Mourinho är defensivt ansvarstagande centralt.

José Mourinhos grundfilosofi är densamma som för nio år sedan. Hans fotboll bygger på omställningsspel. Försvara dig lågt och tätt – såra dina motståndare med hjälp av snabba omställningar. Så har han byggt alla sina lag. Under Mourinho blev Real Madrid – tidigare ett spelförande lag – Europas vassaste kontringslag. Han lyckades inte kombinera det med ett effektivt försvarsspel, därför kunde han inte erövra den där tionde Champions League-titeln.
Skillnaderna mellan upplagorna består främst i spelarnas karaktär. Chelsea 2004/05 var ett lag som vann matcher på fysik och styrka. Frank Lampard och Michael Essien var rejäla på mittfältet. Didier Drogba var ett monster längst fram och erbjöd ett längre alternativ i uppspelsfasen. Nya Chelsea består av små, kvickare spelare.

Mourinho har en annan sorts offensiva mittfältare idag jämfört med den första sejouren i England. Då hade han snabba yttrar som sökte sig mot kanterna för att slå inlägg. Nu har han kvicka, passningsskickliga yttrar med playmaker-egenskaper. Deras första tanke är inte att söka hörnflaggan utan att dra sig inåt i planen för att få passningar på fötterna. De bygger gärna upp anfallen med hjälp av tålmodigt passningsspel.
Här finns en del av problemet.
Juan Mata är en possession-spelare; han passar bäst i ett lag som styr spelet och har mycket boll. Han passar sämre i ett lag som ska spela Mourinho-fotboll och anfalla med hjälp av snabba omställningar och sedan direkt falla hem i försvarsposition.

Chelsea 2013/14.

Det är förstås för tidigt för att dra några slutsatser efter en halv höst, men det är ändå intressant att reflektera över hur José Mourinho ska få Chelsea att både vinna och spela bra fotboll.
Han valde att låna ut Romelu Lukaku. Anfallarna Fernando Torres, Demba Ba och Samuel Eto’o har blandat och gett, mest blandat, även om den sistnämnde börjat visa lovande tendenser. Men anfallarna är knappast den enda, eller ens största, förklaringen till det torftiga, fantasilösa anfallsspelet.
Det handlar snarare om spelidén. Chelsea har framstått som ett lag som väntar på att motståndarna ska göra misstag. De verkar inte alls upptagna av tanken att de själva kan tvinga fram det misstaget. De hamnar ofta i situationer där de spelar mot handbollsförsvar, där passningarna går i sidled utan mål och mening.
Automatiken och metodiken för att öppna ett lågt sittande motståndarförsvar existerar inte. Förutsägbarheten borta mot Newcastle häromveckan var frapperande. Mot West Bromwich förra helgen upprepades scenariot.
Behöver Chelsea verkligen två defensiva mittfältare mot de sämre lagen? Skulle ett Bayern-inspirerat 4-1-4-1 med John Obi Mikel i Makélélé-rollen kunna öppna för ett mer offensivt lag? Det är värt att fundera över.
I nuläget är laget (för) beroende av två saker:
a) En individuell prestation (vilket givetvis är möjligt med begåvade spelare som Hazard, Oscar och Mata).
b) Omställningsfotboll.
Det här kan förstås fungera bra i vissa matcher. Chelsea satte ett naivt Schalke vid skolbänken i Champions League och vann borta med 3–0 och besegrade Manchester City hemma. Dessa dagar framstår Chelsea som kliniskt och fartfyllt, men det bygger på att motståndarna bjuder på dessa omställningsmöjligheter. Det bygger på att motståndarna vill anfalla.
Det här är intressant eftersom vi kan knyta ihop det med en reflektion från förra helgen: Hur många motståndare bjuder på dessa kontringslägen nuförtiden?

Det har hänt mycket under de nio år som gått sedan José Mourinho var ny i Premier League. Fler lag har blivit possession-baserade. Det räcker inte för Mourinho att använda sitt tremannamittfält för att få grepp om bollinnehavet eftersom de flesta lagen använder liknande system.
Den senaste tiden har vi dessutom sett en mer pragmatisk hållning. Förra helgen nådde Newcastle, West Bromwich, Sunderland och Manchester United resultat tack vare ett disciplinerat, riskminimerande försvarsspel.
Omställningsmöjligheterna – de som Mourinhos idé vilar på – blir få.
Av den anledningen känns portugisen lite ”outdated”, som jag förklarade i senaste avsnittet av Sportbladets Premier League-podd.
Hans omställningsfotboll har gett två Champions League-titlar och ligatitlar i fyra olika länder. Han kommer fortfarande vara en lysande cuptränare och kapabel att vinna fler titlar.
Men han har aldrig byggt ett lag som är bra på att spela possession-spel och öppna motståndarförsvar som sjunker lågt. I Real Madrid var spelarna missnöjda för att han ”inte gav dem rätt verktyg i offensiven”. Vi har sett samma otillräcklighet nu i Chelsea.

Det finns ju förstås tid att rätta till saker. Det är många nya spelare som ska spela ihop sig och José Mourinho har sagt att det här bygget ska visa resultat först nästa år. Men att samma tendens, samma brister, visar sig i varje klubb är illavarslande.
Det här jag lyfter fram – att hitta nycklar i offensiven – är ju en egenskap som dagens topptränare måste behärska i allt större utsträckning. Är du manager i ett storlag kan man utgå från att du kommer att ställas mot många lag som parkerar bussen i eget straffområde.
Vissa klarar det, vissa klarar det genom att tumma på defensiven, andra klarar det inte alls.
José Mourinho behärskar inte den konsten, åtminstone inte än.
Han är fortfarande en av världens bästa tränare; hans egenskaper som matchcoach är välkända, han är en professor på man-management, han är skicklig på att ställa ut defensiva lag för att få med sig resultat.
Men Roman Abramovitj bär på en annan dröm.
Han har lagt ut en förmögenhet på att få se sitt lag bjuda på spektakel. Chelsea har truppen för det. Har de tränaren?
Juryn är fortfarande ute och överlägger i den frågan.

Fotnot: Tack till Nils Paulsson och Jens Persson som fixade grafiker.