Jack Wilshere sköt Arsenal ett stort steg närmare avancemang i Champions League.
Och hans matchvinnande insats kunde inte ha kommit mer lägligt för honom själv.

Ni minns hur snacket gick för sisådär tre år sedan. När Thierry Henry, Cesc Fàbregas och andra stjärnor lämnade Arsenal kunde fansen alltid titta på Jack Wilshere och känna hopp.
Han var den egenfostrade supertalangen som skulle få ta över lagkaptensbindeln och föra arvet vidare.
Utvecklingen har gått trögt, men ingen hade kunnat tro att en skadefri Jack Wilshere skulle hamna i situationen som rått under hösten.
Sedan Mesut Özil värvades, Aaron Ramsey exploderade och Mathieu Flamini hämtades in och blev en härförare på mitten har Wilshere inte längre varit given i startelvan. Spelaren som för några år sedan sågs som engelsk fotbolls framtid efter att ha gett Xavi och Iniesta en match i ett dubbelmöte med Barcelona.
Visst, han har haft enorma skadeproblem, men senaste tio månaderna har det inte varit skadorna som varit det största problemet. Det har varit att Jack Wilshere haft svårt att vara… Jack Wilshere.
Jag trodde att han var tillbaka förra vintern när han radade upp stormatcher under några intensiva veckor. Men sedan försvann den formen helt under våren. I höst har läget varit ovisst. Konkurrenssituationen och 21-åringens speltid blivit begränsad. Och när han väl startat matcher har han gjort det på högerkanten i Theo Walcotts frånvaro.
Därför var den här insatsen så viktig.
Det var en påminnelse om att Jack Wilshere fortfarande kan spela fotboll i världsklass.

Det dröjde bara 30 sekunder innan han hade vänt ut och in på Jérémy Morel och skruvat in 1–0 i bortre hörnet. Några minuter senare serverade han Aaron Ramsey som borde ha gjort 2–0.
Istället var det Wilshere själv som satte tvåan fint framspelad av Mesut Özil i andra halvlek. Hans dagsverke innehöll också en fin frilägespassning till Özil, som inte lyckades göra mål.
Jack Wilshere var planens kung.
Med kvarten kvar byttes han ut mot Theo Walcott. Den sistnämnde är tillbaka efter ett längre skadeuppehåll och erbjuder en annan dimension än Arsenals övriga mittfältare. Han är speedig, direkt och går främst i djupled. Därför kan man ana att han ingår i Arsène Wengers förstaelva.
Det där med djupledslöpningarna är, som vi konstaterat tidigare, en egenskap som är så oerhört viktig för Arsenal eftersom strikern Olivier Giroud inte bidrar med det spelet.
Arsenal har fått till det spelet på ett sätt som de inte har fått sedan Invincibles-eran. Så fort laget ställer om finns en rad djupledslöpande alternativ, främst från Mesut Özil, Aaron Ramsey, Tomas Rosicky och Jack Wilshere. Det är inte Dortmund-klass, men något liknande.
Scenförändringen jämfört med åren då Arsenals anfallsspel framstod som handbollsanfall mot lågt sittande försvar är total.
Nu finns fart, idéer och en tanke om hur målchanserna ska skapas.

När Jack Wilshere vandrade av planen i den 75:e minuten fick han, förstås, en stående ovation av Emirates.
Framgångarna under hösten smakar bra, men de smakar ännu bättre om de framöver tas utan att Jack Wilshere hamnar i frysboxen.
Han står ju för något så ovanligt i dagens fotboll som klubbkänsla.