Ingen av tränarna hade råd att kamma noll för att inte drabbas av en förtroendekris.
De klarade sig ifrån nederlag, men det handlade ändå om två förlorare på White Hart Lane. Tottenham och Manchester United fick varsin poäng från söndagens stormöte men det var knappast vad lagen behövde.
Man kan förstås argumentera för att det var ett fall framåt för Tottenham som åkte på en kölhalning förra omgången mot Manchester City. Man kan tycka att oavgjort borta mot Tottenham är ett godtagbart resultat för vilket lag som helst.
Men inte i den situationen de här lagen har hamnat i. Tottenham är nia (!) i tabellen, även om avståndet upp till Champions League-platserna är kort. United är åtta samtidigt som Arsenal springer i väg.

Tottenhamfansen hade iallafall en del spelmässigt att glädja sig åt. Efter en längre tids ökenvandring med måltorka och torftigt offensivt spel fick vi se ett rakare, snabbare Spurs.
Det blev inte två anfallare och 4-4-2 som vi efterlyste i Sportbladets Premier League-podd i torsdags. André Villas-Boas behöll Roberto Soldado som ensam striker. Men han gjorde små förändringar som fick stor betydelse. Aaron Lennon spelades (precis som mot City) till höger med uppgiften att komma in bakom Patrice Evra istället för till vänster där han lätt blir avskärmad. Nu kunde Lennon attackera med fart och var automatiskt en av första halvlekens giftigaste spelare.
Den viktigaste förändringen var dock att Paulinho startade som offensiv mittfältare med Mousa Dembélé bredvid Sandro i den defensiva rollen. Brassen är ingen naturlig nummer tio-spelare, snarare en duktig box-to-box-mittfältare, men han visade kvaliteter som i nuläget gynnar Spurs. Dels en vilja att snabbt spela bollen framåt (till skillnad från Dembélé), dels förmågan att också sätta fram den så viktiga sista passningen. Han hittade till och med Roberto Soldado med en passning in i boxen, vilket är en bedrift i sig. I brist på annat – än mer påtagligt med Christian Eriksens skada – så klev Paulinho fram som Tottenhams (temporära?) lösning som tia.
Soldado var på nytt en besvikelse. Han ersattes av Jermain Defoe som såg pigg ut. Engelsmannen är värd en chans, men allra mest intressant vore att se Spurs testa ett tvåmannaanfall där Emmanuel Adebayor skapar utrymme för antingen Soldado eller Defoe. Rådet är: Strunta i att man ”förlorar” bollinnehavet – Tottenham har ändå inte kreativiteten i laget för att öppna motståndarna genom långa anfall. I den här matchen hade de bara 40 procent av bollen, men var klart spetsigare än man varit den senaste månaden.

I Manchester United fick Shinji Kagawa chansen som tia, men tog den inte. Han var lysande i veckan borta mot Bayer Leverkusen, men det är i såna här matcher japanen måste leverera för att motivera sin plats i en skadefri startelva.
Nu blev han så anonym och avskärmad i första halvlek att David Moyes kände sig tvungen att gå över på 4-4-2 med Wayne Rooney och Danny Welbeck som strikers. Att Kagawa inte hittade in i matchen är givetvis inte enbart hans eget fel. Det handlar förstås om att United inte har ett tillräckligt bra centralt mittfält. Igår spelade Phil Jones och Tom Cleverley. De var okej, framför allt Jones som bidrar med bollvinnaregenskaper, de är unga och ambitiösa men inte tillräckligt bra för att hitta in med ”hotande passningar”. När David Moyes fick frågan på presskonferensen om han hade behövt mer ”auktoritet” och ”kontroll” från sitt mittfält svarade han:
– Ja. Jag tror att det är därför insatserna på sistone från Ryan Giggs och Michael Carrick varit så omtalade. Vi var medvetna om det idag. Vi kände att det var något där vi kunde…
Moyes avslutade inte meningen, men det var lätt att läsa hans tankar. Samtidigt satt 300-miljonersköpet Marouane Fellaini på bänken. Med Wayne Rooney i toppform, med en Antonio Valencia som höjt sig och nu bidrar med det kanthot som United brukar karaktäriseras av är centrala mittfältet (fortfarande) lagets stora bekymmer.
Mer akut än någonsin efter Michael Carricks skada.