Är José Mourinho på väg att lura mig och många andra?
Inför säsongen var jag en av få som inte tippade Chelsea som ligamästare (mitt val föll på Manchester City). Det var för mig osannolikt att José Mourinho, tillbaka i England, skulle lyckas få alla bitar på plats med så många nya spelare och mitt under en generationsväxling.
Den känslan har följt med mig under hösten. Och har man lyssnat på snacket så låter det som att City och Arsenal fått bära favoritskapet. Till och med José Mourinho själv har ju vid upprepade tillfällen lyft fram City som given titelfavorit.
Chelsea har visserligen funnits med i toppstriden hela tiden, men spelet har inte övertygat. Segt, förutsägbart, ineffektivt. Då och då har man häpnats över hur så mycket kreativ talang kunnat prestera så lite. Den som vill ha fördjupningsläsning kring det ämnet kan man läsa min analys från november.
Chelsea har inte heller varit lika pålitligt som under José Mourinhos förra era i klubben. De åkte på en chockförlust hemma mot Basel i Champions League, de föll borta mot Newcastle (som vid den tidpunkten inte framstod som lika vassa) efter en ytterst svag insats, de torskade mot Stoke. De borde ha förlorat hemma mot West Bromwich om de inte fått en straffgåva på tilläggstid.
Men i toppmatcherna är det som om tiden skruvas tillbaka. Då är de den där lagmaskinen som baxar till sig resultat.
Den här säsongen har de vunnit hemma mot Manchester City och Liverpool. De har spelat oavgjort och vunnit (i Ligacupen) borta mot Arsenal. De har kryssat borta mot Manchester United och Tottenham.

Julen och mellandagarna blev José Mourinhos show.
Mot Arsenal ställde han ut ett defensivt lag som stängde spelvägarna för ligans mest rörliga och kreativa mittfält. Han fick det 0–0-resultat han ville ha.
Igår på Stamford Bridge så åkte hans lag på en kalldusch när Martin Skrtel satte 0–1 för Liverpool redan i tredje minuten.
Då reste sig Chelsea, plockade fram det bästa spelet man presterat den här hösten och vände till 2–1 innan första halvlek var över.
Luis Suárez fick, med sina mått mätt, tämligen lite uträttat. Det var en följd av Mourinhos taktiska plan där Chelsea stängde spelvägarna till uruguayaren. Ett av dragen var att spela David Luiz på mittfältet. I sanningens namn var Luiz inte så defensiv som man kan föranledas att tro som omplacerad mittback, men han vann en del bollar och han hade en central del i 2–1-målet med sin känsliga passning ut till César Azpilicueta.
Juan Mata satt som vanligt på bänken, men numera är det få som ifrågasätter det. Det känns logiskt nu när Oscar kombinerar offensiva egenskaper med defensivt slit. Willian visade sina spetskvaliteter. Hans ryck första metrarna måste vara bland de allra kvickaste i ligan.
En nivå ovanför dessa herrar, och alla andra offensiva aktörer på planen, fanns Eden Hazard.
Belgaren hade en trevande start på säsongen. Han fick direkt fullt förtroende av Mourinho, men de matchvinnande insatserna lyste med sin frånvaro i inledningen. Nu har Hazard varvat upp. Igår var han fullständigt lysande. Det är lätt att glömma att han bara är 22 år.

Jag ger inte mycket för den här hållningen där tränarna saknar all form av objektivitet. Igår körde José Mourinho sin vanliga psykologiska krigföring när han först fick frågan om inte Samuel Eto’o borde ha blivit utvisad för duellen med Jordan Henderson och sedan om inte Liverpool borde fått en straff när Samuel Eto’o stängde Luis Suárez.
Mourinho svarade att han ”inte sett situationen där Eto’o eventuellt skulle ha fått kort”. Sedan fortsatte han med att ”lyfta fram att Eden Hazard skulle ha fått en dubbel-straff när han blev fälld i första halvlek” och att Suárez sysslade med ”simhopp”. Det råder inga tvivel om att Suárez hjälpte till, men innan dess hade Eto’o haft tydlig kontakt med hans ben (idiotiskt gjort av Eto’o eftersom Azpilicueta redan rett ut situationen och var på väg att rensa i väg bollen).
En klassisk Mourinho, alltså. Blunda för allt som det egna laget gjort sig skyldig till, greppa ett halmstrå och lyft fram vad man själv borde ha fått. Men han är långt från ensam om det där Bagdad Bob-tugget.
Jag ska inte gå in i detalj på domsluten, men en kort resumé av min syn: Chelsea borde fått straff när Hazard fälldes. Liverpool borde fått straff när Eto’o stängde Suárez (dock jag köpa att Webb friade Terry-situationen). Oscar borde ha blivit utvisad för sin tackling, Eto’os stämpling går att diskutera. Typ så.

Om vi lämnar det (och det bör man göra för domslut kan man diskutera i all evighet. Varför rasar så få över att ett av West Hams mål mot WBA var offside?) så går det inte att undgå att bli imponerad av denne Mourinho.
Hans lag har inte presterat i närheten av den nivån som vi anar att de kan göra med det spelarmaterialet. De har saknat en pålitlig striker, faktum är att trion Fernando Torres, Samuel Eto’o och Demba Ba gjort lika många ligamål (6) tillsammans som Danny Welbeck, som blott startat nio matcher för Manchester United. Ändå är Chelsea bara två poäng efter ledande Arsenal.
José Mourinho kan konsten att skapa en vinnarmentalitet. Han har gjort det i alla sina klubbar. Efter det skakiga försvarsspelet under André Villas-Boas och Roberto Di Matteo har John Terry återigen klivit fram som en jätte. Lagkaptenen har varit fullständigt briljant under första halvan av säsongen och hade fått mer erkännande om inte opinionen haft ett ont öga till honom.

Jag ser fortfarande Manchester City och Arsenal som de hetaste titelkandidaterna, men när Chelsea visar sådan styrka i toppmatcherna går det inte att räkna bort dem.
De har ju dessutom sin x-faktor på bänken. Mannen som nästan alltid hittar ett sätt att få med sig resultat.

***
Liverpool? Ja, de har gjort två starka insatser under julhelgen. Först borta mot Manchester City, sedan igår mot Chelsea. Deras problem är att dessa matcher gett noll poäng.
Igår kom de till spel med en stark startelva, men med en ultratunn bänk med ett par oprövade namn. När Brendan Rodgers letade lösningar föll valet på Brad Smith, en 19-årig vänsterback som fick göra debut som vänsterytter. Smith kändes utelämnad i en för stor kostym under sin halvtimme på planen. Det underströk behovet av värvningar (och det ryktas idag om att Cristian Tello från Barcelona är på ingång).
Liverpool har gjort en beundransvärd höst, men det är också tydligt hur jämn och tajt ligan är när laget nu återfinns på femte plats, efter Everton. På julafton låg de i topp.
Nu kommer prövningarna för Brendan Rodgers. Joe Allen blir borta några veckor. Mamadou Sakho, som imponerat stort i mittförsvaret, haltade av med vad som såg ut att vara en sträckning igår. I den positionen finns täckning i form av Kolo Touré, men truppen kommer att testas kommande månad.
Glen Johnson var svag igår på högerbacken, Lucas Leiva hade jobbigt på centralt mittfält och Simon Mignolet tappade för andra matchen i rad in en boll lite väl enkelt.
Januarifönstret kunde inte komma mer lägligt.