Manchester United valde bort de meriterade namnen.
De valde trygghet, kontinuitet och att följa den röda tråd man haft i mer än ett kvarts sekel.
David Moyes är inte rätt man att ersätta Alex Ferguson.
Problemet för Manchester United: Det fanns inget rätt val.

Hade någon för fyra-fem år sedan att Manchester United skulle ersätta sir Alex Ferguson med en tränare som aldrig vunnit en titel och aldrig lett ett lag i Champions League hade jag avfärdat det.
Otänkbart.
Det diskuterades ofta om vilka tränare som kunde drömma om att kunna fylla ut Fergusons kostym. Det pratades om namn som José Mourinho, Ottmar Hitzfeld, Fabio Capello, men det slutade ofta med att man konstaterade att ”ingen kan ersätta honom”.
När Rio Ferdinand fick frågan för några år sedan, svarade han:
– Den jag kommer på att tänka på som har auran är José Mourinho.
Det hade varit det naturliga. Välja ett stort, aktat namn, en tränare vars cv medförde respekt och status.
Men var det möjligt? Fanns ens det spåret?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att Pep Guardiola – onekligen ett stort, aktat namn – hade varit en given kandidat om han varit tillgänglig. I höstas skrev engelska och spanska tidningar att Alex Ferguson träffat Guardiola i New York för att diskutera möjligheten att efterträda skotten den dagen han steg av. Det framstår idag som mer än påhittade rubriker.
Men bakom denne var kandidaterna få.
José Mourinhos aktier har sjunkit i värde sedan peaken 2010. Manuel Pellegrini – som jag slagit ett slag för – har aldrig varit riktigt aktuell. Jupp Heynckes anses vara för gammal.
Jag anser visserligen att Heynckes hade kunnat bli en mjuk övergång. Med en historisk trippel (?) i bagaget hade Bayern-tränaren kommit in när han stod på toppen av sin karriär. Han hade kunnat göra ett par, tre år och sedan lämnat över till någon som inte behövts brottas med samma direkta jämförelse med Alex Ferguson.

Manchester United valde ett annat spår.
De ville bygga vidare på samma grundvärden, samma typ ledarskap. Istället för en José Mourinho som förvandlat alla sina klubbar till en one man-show (med sig själv i centrum) har man gått på en tränare med integritet och patos.
De valde skotten som är en nedskalad version av Alex Ferguson. David Moyes har samma bakgrund som rödnosen från Govan. Han kommer från Partick (”på andra sidan floden”). Han har liknande arbetarklassrötter. Han har, också, från tidig ålder lära sig att kämpa, att hårt arbete lönar sig.
Manchester United valde kontinuitet.
De har sett vad tålamod har betytt under Alex Fergusons ledning. Ingen vet vad som hänt om skotten från sparken där i början av januari 1990 när det framfördes krav på det. David Moyes har visat att han är en tränare som vill arbeta långsiktigt. Han stannade elva år i Everton trots att han fått lukrativa erbjudanden under resans gång.
Manchester United valde det skotska spåret.
Det här är en klubb som formats av den store sir Matt Busby. Alex Ferguson förvandlade en slumrande jätte till ett miljardimperium under 1990-talet och in på 2000-talet. Nu ska David Moyes föra det skotska arvet vidare.
Manchester United valde, framför allt, Alex Fergusons adept.

Ferguson har hela tiden varit involverad i arbetet kring vem som ska efterträda honom. För många år sedan lanserade han Carlos Queiroz, men denne föll bort efter att han misslyckats i både Real Madrid och Portugals landslag. Sedan talade han varmt om José Mourinho. Men denne svalnade när han själv svärtade ned sin image med bråk, utspel och ögonpetningar.
David Moyes är en annan som Alex Ferguson haft ett gott öga till. 1999 intervjuade han Moyes om att bli assisterande tränare i Manchester United. Jobbet gick till Steve McClaren, men Moyes tvekade inte att använda landsmannen som bollplank. I början av 2000 hade David Moyes fått ett jobberbjudande från Sheffield Wednesday. Han tränade Preston North End, en flytt till Sheffield hade varit ett steg uppåt i karriären. Han slog numret till Ferguson. En timme senare satt han på kontoret på Carrington framför Manchester United-tränaren.
– Vi satt där och gick igenom trupper – Alex kände till allihop – och han rådde mig att inte ta det, säger David Moyes i The Times.
Han lydde.
Istället hamnade han i Everton två år senare. Där blev han kvar.
Alla har kunnat se hans framgångsrika arbete. Hur han förvandlat en bottenklubb till en ständig utmanare om Europaplatser. En gång tog han laget till Champions League-kval. De var en domartavla från att slå ut Villarreal och nå gruppspelet. Vem vet vad det hade kunnat betyda för Everton.
Alex Ferguson har flera gånger hyllat Moyes. När han bestämt sig för att kliva av tränarstolen efter nästan 27 år var det ingen tvekan om vem han ville se som sin efterträdare.
– Alex var väldigt tydlig med sin rekommendation, säger Avie Glazer i ett uttalande.
Ta det som ett tecken på att Alex Ferguson ser fram emot att arbeta med Moyes från sin nya roll som direktör.

Alex Fergusons avsked lämnar ett enormt vakuum efter sig. Glöm Eric Cantona, David Beckham, Paul Scholes, Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo. I drygt 20 år är det Alexander Chapman Ferguson som varit den största stjärnan och viktigaste aktören på Old Trafford.
Vem är bra nog att ersätta en av historiens största tränare?
Inte David Moyes.
Inte någon annan heller för den delen.
Manchester United kommer förstås inte att tyna bort och bli ett mediokert mittengäng inom överskådlig framtid. De har sitt varumärke och sina intäktsströmmar som garanterar att de kan köpa sig tillbaka till toppen om de skulle misslyckas kapitalt.
Men klubben har förlorat sin främsta konkurrensfördel, tränaren som gav dem de där lilla extra jämfört med konkurrenterna.
Problemet är att det inte fanns något rätt val när man ska hitta en ersättare till sir Alex Ferguson.

DAVID MOYES STÖRSTA UTMANINGAR

Auktoriteten
Det spelar ingen roll vem Manchester United har köpt in. Alla som anländer till klubben vet vem som bestämmer. Alex Ferguson har aldrig tvekat på att skicka i väg en stjärna om han känt att det gynnar laget.
Han har aldrig tvekat på att bänka en stjärna. Dimitar Berbatov måste vara unik i toppfotbollen i och med att han var en bänkad skyttekung. Han ledde skytteligan i Premier League, men spenderade ändå stora delar av våren 2011 på bänken.
Att ta beslutet är visserligen modigt, men det kan vem som helst göra. Även du och jag kunde se att Berbatov inte passade i toppmatcher. Problemet är att vi aldrig skulle få acceptans hos spelaren. Hade Berbatov satt sig snällt på bänken utan att skapa problem i en annan klubb? Under en annan tränare? Jag tvivlar.
Hade någon annan manager i världen kunnat lösa Wayne Rooney-krisen hösten 2010 på ett lika friktionsfritt som Alex Ferguson? Ena dagen ville klubbens största stjärna lämna in en transferbegäran. Nästa dag satt han på en presskonferens och var ångerfull.

Det är här titlarna kommer in i bilden. Har man vunnit stora titlar, kan man visa upp en Champions League-seger har man alltid ett sparkapital.
Dels börjar man på ”plus” hos spelargruppen, dels har man något att falla tillbaka på om resultaten börjar sina.
Jämför man David Moyes situation med hur en relativt oprövad Alex Ferguson kom
till klubben 1986 missar man målet.
Då, på den tiden, var managern automatiskt en auktoritet. Spelarna var stjärnor, men inte alls samma globala affischnamn som idag. På dessa 25 år har toppfotbollen skruvats upp tio varv, blivit en annan sport. 1986 tjänade de bästa spelarna drygt en miljon kronor om året. Nu tjänar de tre miljoner kronor i veckan. Dessa unga, egocentriska mångmiljonärer lyssnar inte till vem som helst. Att hålla spelare 1-11 på bra humör är inte det största problemet. Det största problemet är de övriga 20 i truppen som inte får starta. Kolla på hur Chelseas rutinerade stjärnor jagade bort André Villas-Boas.

David Moyes måste snabbt skaffa sig den sortens status som gör att han kan ta obekväma beslut.
Han sätts omgående på prov gällande Wayne Rooney. De båda har en historia i Everton och var inte bästa vänner när Rooney skrev på för Manchester United. Är Rooney beredd att stanna under Moyes? Är han beredd att ta samma roll som under Ferguson, ibland offensivt hot, ibland defensivspecialist?

Taktiken
David Moyes är en ytterst kompetent manager. Han är minutiöst noggrann när det gäller detaljer. Men hans uppdrag i Everton skiljer sig jämfört med det i Manchester United.
David Moyes har alltid varit en reaktionär tränare. Han är duktig på att hitta sätt att neutralisera motståndare, som när han plockade bort David Silva i ett möte med Manchester City eller när han låste Uniteds kantspel förra våren.
Everton har varit en effektiv lagmaskin, men haft problem med att vara spelförande. Deras spel har alltid varit enkelt och rakt. Från tiden när de hade Thomas Gravesen och Lee Carsley på mitten till idag när det handlar mycket om långa bollar mot Marouane Fellainis kalufs.
När Everton tog sig till Champions League 2005 gjorde tabelljumbon Southampton lika många mål som laget (45).
I Manchester United kommer han inte att kunna anpassa sig efter motståndet. Motståndarna kommer att anpassa sig efter honom. Är han tillräckligt skicklig på att skapa ett spelförande lag? Det här har varit en av de egenskaper som José Mourinho brottats med och aldrig riktigt hanterat.
Defensivt är David Moyes, med engelska mått mätt, en fulländad tränare. Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen.
Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad. Där måste han utveckla sig.

David Moyes måste lära sig att rotera och rotera rätt. Alex Ferguson har varit roteringens okrönte konung. Nitton gånger av tjugo har han känt av när det är läge att vila en spelare – och fått rätt. Det är fingertoppskänsla.
Moyes har inte ställts inför samma problematik i Everton.

Fylla tomrummet
Det är svårt att beskriva Alex Fergusons storhet som tränare. Förutom att han är så komplett man kan bli (man-management, matchcoachning, taktiska matchplaner, värvningar, scouting, talangutvecklare, visionär, klubbyggare och så vidare), kan man lyssna till den kloke Roberto Martínez. I en intervju i The Times sätter han fingret på det som är så svårt att värdera:
– Det jag känner är att varje gång man möter Manchester United spelar man mot en mentalitet.
– Du kan förbereda dig taktiskt, tekniskt, fysiskt, men det du inte kan förbereda dig för är hur du ska besegra mentaliteten. Den vinnarmentaliteten är vad som har skiljt Alex Ferguson från alla andra tränare i världen.
Hur skapar man en sådan vinnarinstinkt? Hur kanaliserar man den till sina spelare? Ingen vet med säkerhet eftersom det är vad alla världens tränare försöker klura ut.
Förmågan att vända matcher, att avgöra sent och aldrig ge upp har jag alltid härlett till Alex Ferguson.
Ingen spelare har ens tänkt tanken på att ge upp eftersom det finns en högröd, frustande tjur vid sidlinjen som är beredd med hårtorken om han ser minsta tendens till lathet.
Den känslan är svår att skapa.

Alex Fergusons never-say-die-attityd har satt sig i väggarna på Old Trafford. Det är vedertaget. Men hur starkt sitter det kvar den dagen han lämnar? Det vet vi inte. Kanske fortsätter United att vända matcher som om ingenting hänt, kanske kommer de att tappa den förmågan.
Ryan Giggs och Rio Ferdinand kan och kommer att agera kulturbärare något år till, men vad händer när de har lagt skorna på hyllan?
Då vilar mycket av ansvaret på David Moyes.
Det ska bli så intressant att se om han klarar det.

Det här blev en splittad omgång på grund av cupspelet. Men efter veckomatcherna är det läge att summera omgång 33 som skulle ha spelats i mitten av april (nedan har jag sammanställt vilka matcher det gäller).
Derbyseger med 3–0 på St James’ Park. Då vimlar det av Sunderlandspelare i ”Omgångens lag”. John O’Shea höll ihop försvaret, Danny Rose var outtröttlig på sin vänsterkant.
Men matchens lirare var Adam Johnson, som har fått ett lyft under den nye tränaren Paolo Di Canio. Det fanns även plats för Stéphane Sessègnon som ordnade 1-0 efter en fin individuell prestation.
Micah Richards fick en sällsynt chans från start i Manchester City och tackade för förtroendet med att göra en stark insats. James Collins var grym för West Ham i 1-1-matchen mot Southampton.
Wayne Rooney fick spela på mittfältet bredvid Michael Carrick och var bäst på plan på Britannia. Hans framtida position?
I toppmötet på Stamford Bridge var Eden Hazard hemmalagets främste aktör vid sidan av Juan Mata. I bortalaget handlade allt om Emmanuel Adebayor som visade vilken hög nivå han kan spela på när han väl vill.
Omgångens spelare hittar vi från en 0–0-match. Alex McCarthy var omutlig i mötet mellan Reading och Liverpool och svarade för den ena räddningen efter den andra.
Omgångens spelare: Alex McCarthy.

Mitt ”Omgångens lag”:
Alex McCarthy, Reading
—————————————-
Micah Richards, Manchester City (2)
James Collins, West Ham (2)
John O’Shea, Sunderland
Danny Rose, Sunderland
—————————————-
Darron Gibson, Everton (2)
Wayne Rooney, Manchester United (8)
—————————————-
Adam Johnson, Sunderland
Stéphane Sessègnon, Sunderland (2)
Eden Hazard, Chelsea (7)
—————————————-
Emmnuel Adebayor, Tottenham

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Juan Mata (Chelsea), Ramires (Chelsea), Carlos Tévez (Manchester City), Tim Howard (Everton), Darron Gibson (Everton), Marouane Fellaini (Everton), Mark Schwarzer (Fulham), Charles N’Zogbia (Aston Villa), Theo Walcott (Arsenal), Simon Mignolet (Sunderland), Dwight Tiendalli (Swansea).

Det här var matcherna som ingick i den utspridda omgång 33:
Omgång 33
Chelsea-Tottenham 2-2
Manchester City-WBA 1-0
Wigan-Swansea 2-3
Newcastle-Sunderland 0-3
Stoke-Manchester United 0-2
Arsenal-Norwich 3-1
Aston Villa-Fulham 1-1
Everton-QPR 2-0
Reading-Liverpool 0-0
Southampton-West Ham 1-1

***
Vem anser du var ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens tränare”?

Arsenalfansen kan andas ut – tills vidare
Tottenham fick en poäng med sig från Stamford Bridge. Men de som borde vara allra mest nöjda med 2–2-resultatet är Arsenalfansen.
Seger för Tottenham idag mot Chelsea hade betytt att ”Gunners” inte längre hade haft avgörandet om fjärdeplatsen i egna händer. Nu ligger de fortfarande en poäng före Spurs i tabellen med två matcher kvar att spela.

Det blev en tempostark, böljande toppmatch på Stamford Bridge.
Chelsea började bäst. Eden Hazard hade vaknat på sin allra bästa sida och satte Tottenhamförsvaret på prov med fart och teknik.
Oscar gav hemmalaget ledningen efter Gary Cahills nickskarv, Emmanuel Adebayor kvitterade med en fin soloprestation i mitten av halvleken. När man kände att Spurs kommit in i matchen sydde Chelsea ihop ett one-touch-anfall och lade upp för Ramires som tofflade in 2-1.
I andra halvlekens inledning var Chelsea klart bättre. Med Frank Lampard och John Terry på bänken visade de hur mycket talang laget besitter och hur ljus framtiden faktiskt är även om de skulle missa Champions League. Eden Hazard och Ramires fick gyllene lägen att stänga matchen. Båda sumpade chanserna grovt.
Istället gjorde Tottenham en sista kraftansamling. André Villas-Boas, som jag kallat ligans bästa matchcoach, hade skickat in Gylfi Sigurdsson från bänken istället för Aaron Lennon. I den 79:e minuten klackade en offsidestående Adebayor till Sigurdsson som iskallt placerade in 2–2 i bortre hörnet.
Det var ett mål som gav hopp, men som inte förändrar läget radikalt.

Spurs-spelarna sprang tillbaka till mittlinjen. De behövde ett mål till. Laget skapade några halvchanser. På tilläggstid fick Gareth Bale, rätt anonym i matchen, frisparksläge. Efter walesarens många avgörande mål under säsongen låg förväntan som ett täcka över bortasektionen. Skulle han avgöra igen? Skulle han göra målet som hade satt Tottenham i förarsätet i racet om CL-biljetterna?
Inte den här gången. Frisparken blev tam och satt i händerna på Petr Cech.
Chelsea–Tottenham slutade oavgjort och slaget om fjärdeplatsen går vidare.
Spurs livlinor blir färre och färre.

Återstående matcher:
Chelsea: Aston Villa (b), Everton (h).
Arsenal: Wigan (h), Newcastle (b).
Tottenham: Stoke (b), Sunderland (h).

Adebayor vaknade ur sin dvala
Det har varit frustrerande för Tottenhamsupportrarna att se Emmanuel Adebayor under säsongen.
Anfallaren fick en permanent övergång och ett lukrativt kontrakt av Daniel Levy. Vad han har gjort för att betala tillbaka? Knappt något av värde. Nada.
Han har varit ointresserad, lat, tafflig – ibland usel.
Men idag var det som om han hade bestämt sig: Han skulle visa att han faktiskt kan vara en toppanfallare när han vill.
Då var han magnifik.

Det var inte bara det att han sprang över hela planen och smekte in 1–1-målet med ett iskallt, på gränsen till nonchalant Thierry Henry-avslut. Inte heller det faktum att hans klack till Gylfi Sigurdssons kvittering var en godbit.
Nej, det som imponerade allra mest på mig var att Adebayor skruvade tillbaka klockan och agerade som den anfallaren som gjorde sig ett namn i den här ligan genom att spela med hjärta (klubbhjärta är en annan sak).
Den här kvällen brann han för Tottenhams sak. Han sprang oavbrutet, sög in bollar, kampade i luftrummet, utmanade, spelade fram lagkamrater. När han spelar så här är han allt man önskar av en ensam striker; djupledslöpare, targetspelare, hårt arbetande lagspelare.

Det är märkligt att han inte anstränger sig oftare. Var i all sin dar har den här Emmanuel Adebayor hållit hus under säsongen? I mötet med Manchester City häromveckan var han så lat att man kunde tro att han slagit rot på offensiv planhalva.
Dagens insats var en påminnelse om att Emmanuel Adebayor kan när han vill.

Alex Ferguson går i pension.
Det känns overkligt att skriva den meningen. Det kommer kännas konstigt när Premier League drar i gång i augusti utan den hetlevrade skotten.
Fotbollsvärlden har blivit fattigare.
Arbetarklassonen från Govan har bjudit på så många minnen, så många ögonblick som vi bär med oss resten av våra liv.
Här har jag samlat mina bästa Fergie-historier.
Det handlar om oförglömliga citat, utbrott, sparkade skor, sparkade spelare, kastat porslin, utslängda festdeltagare och bråken med media. 

Hur det hela började
Visste ni att Manchester United blev tvungna att fejka en skotsk accent för att värva Alex Ferguson? Förre ordföranden Martin Edwards berättar om samtalet från United-direktören Mike Edelson till Aberdeen som skulle förändra klubben för alltid:
– Vi var tvunga att åtminstone få prata med Alex och eventuellt träffa oss. Så vi slog samtalet där Mike la till sig med en skotsk accent och bad om att bli kopplad till Alex.
– Jag kunde inte gärna ringa och säga: ”Hello, det är Martin Edwards från Manchester United, kan jag få prata med Alex Ferguson?”.
– Mike räckte över luren till mig, vi hade ett kort snack och han sa att han var intresserad. Vi körde upp till Skottland, mötte Alex på en servicestation och åkte sedan till hans svägerskas hus. Vi pratade inte villkor. Dagen efter flög vi upp till Aberdeen och gjorde klart allt.
– Det var ingen tvekan om vem jag ville ha för jobbet och styrelsen behövde inte övertygas. Alex var vårt förstaval.

Första segern – tack vare en dansk
Minns ni Danmarks underbara lag i VM 1986? I så fall kommer ni säkert ihåg ytterbacken John Sivebaek. Det var han som ordnade Alex Fergusons första seger i Manchester United.
Ferguson tog som bekant över den 6 november 1986, men starten blev ingen succé. Det började med 0-2-förlust mot Oxford, en klubb som senare ramlat ur Football League. Det dröjde till den 22 november innan första segern kom. Hemma mot Queens Park Rangers. 1-0 blev det efter mål av Sivebaek (som senare blev spelaragent).
– Jag kommer inte ihåg så mycket av det förutom att det var en frispark från 20 yards. Det var ett stort mål eftersom det gav Alex hans första vinst och det var också stort för mig för jag gjorde inte så många mål, säger John Sivebaek.
Tacken för målet? Sivebaek såldes till St Étienne sommaren därpå.

Football – bloody hell
Manchester United hade gjort det omöjliga redan i semifinalen genom att vände 0-2 borta mot Juventus till seger 3-2. Men när Bayern München ledde med 1-0 i Champions League-finalen och klockan började ticka mot tilläggstid hade till och med Alex Ferguson börjat ge upp.
– Yeah, I thought it was over, sa han efteråt.
Det var det inte. Inhopparen Teddy Sheringham kvitterade och i slutsekunderna styrde en annan inhoppare, Ole Gunnar Solskjaer, in segermålet, 2-1.
När Alex Ferguson, salig som ett barn på julafton, intervjuades efteråt av Gabriel Clarke levererade han ett odödligt citat.
– Football…BLOODY HELL!
I nästa andetag samlade han sig och förklarade det som räddat hans lag så många gånger:
– We never gave in. And that’s what won it.

Fergie-time
Det här med att aldrig ge upp är ju ett av Manchester Uniteds och Alex Fergusons adelsmärken. Det är omöjligt att hålla räkningen på alla sena mål som klubben gjort genom åren. ”Fergie-time” är ett begrepp i fotbollsvärlden.
Var kommer den styrkan ifrån?
Jag minns hur Gary Neville förklarade förmågan med orden: ”Vi har hela tiden övertygelsen om att vi kommer att få en sista målchans. Även om vi spelat dåligt så tvivlar vi aldrig på att vi får ett sista läge”.
Det där är så mycket lättare sagt än gjort. Tusentals tränare pratar varje dag om att ”aldrig ge upp”, om att ”fortsätta i 90 minuter”. Väldigt få klarar av det.
Det finns en Manchester United-vändning som är mer illustrativ än den i Champions League-finalen. Framför allt för att den lade grunden till det som senare skulle bli en del av klubbens dna. Den inträffade den 10 april 1993.
Manchester United hade inte vunnit ligan på 26 år, men den här dagen stod de på tröskeln till den historiska, första Premier League-pokalen. Nu hade de hamnat i underläge sedan Paul Ince orsakat en straff.
Matchen var inne på stopptid när Steve Bruce nickade in 1–1. I sjätte tilläggsminuten dök Bruce upp igen och nickade in 2–1. Bilderna där Brian Kidd glider ned på knä inne på planen är klassiska.

Ferguson som party pooper
Den här händelsen har ingen utomstående fått se – och de som var iblandade hoppades att de hade sluppit.
Manchester United slogs med Leeds United om titeln 1992. De hade precis förlorat sin andra raka match, det var två omgångar kvar av ligan, när Lee Sharpe fick för sig att det var en bra idé att anordna en hemmafest. Ryan Giggs var där och ett gäng tjejer. Det gick bra – tills Alex Ferguson stormade in i huset.
Ryan Giggs berättade senare:
– Jag öppnade Sharpeys dörr. Jag höll en flaska vin och det fanns ingen återvändo.
Alex Ferguson gick bärsärkar och slängde ut alla festdeltagare utom de som lyckats gömma sig i en garderob.
– Det tillhör klubbens historia hur chefen fick ett tips om våra planer, men det var inte förrän för några år sedan jag fick reda på att det var av min egen mamma, berättade Ryan Giggs.
Om Alex Fergusons vrede har han förklarat:
– Han gick runt i huset som en oxe i en porslinsaffär. Han var röd i ansiktet av ilska, en okontrollerbar naturkraft.

Lee Sharpe berättade många år senare öppenhjärtigt om händelsen. Han tror sig ha fått den ”värsta hårtorken” som någonsin skådats:
”He (Ferguson) came in, sat us down, Giggsy on the end of the settee, me on the armchair a few feet away, then subjected us to the father, no, the grandfather of all hairdryers. It was industrial strength; he could have dried the hair of a battalion of the Chinese army. His face was an awesome colour; you wouldn’t know a face could turn that crimson. He leaned into us so he was an inch from our faces and tore shreds off us.”

Bland spelarna är medvetna om att Alex Ferguson får reda på allt. Han har ett gäng ”tipsare” som kontaktar tränaren om de ser spelare som är ute på krogen. Tack vare skottens ställning har det blivit status att tipsa honom. Roy Keane har berättat om att det inte gick att komma undan med någonting. En gång på en träning fick han frågan av Ferguson om han varit ute kvällen innan.
– Jag tog en öl, men det blev inte sent, svarade Keane.
– Jaså? Så du menar att du inte steg in i en taxi klockan halv två vid Deansgate?

Hårtorken
”Hårtorken”, vid sidan av tuggummi, blivit ett av Alex Fergusons kännetecken. Det var förre storspelaren Mark Hughes som myntade uttrycket efter att själv ha blivit utsatt för utskällningar som gav utslag på Richter-skalan.
Alex Ferguson har berättat att hårtorken har följt med honom hela karriären, från första tränarjobbet i East Stirling. Det understryks av anfallaren Bobby McCulley som erkände: ”Jag har aldrig varit rädd för någon förut, men den där Ferguson är en skrämmande jävel”. Själv säger Ferguson om hårtorkarna:
– There are a lot of myths. One of the papers once claimed that I used to go behind the stand at East Stirlingshire and practise screaming. But there’s an element of truth in it. The hairdryer thing was started by Sparky, he owned up to it after he left. I can understand that because of my policy in the dressing room.
Ferguson hävdar att han inte är långsint, även om vissa spelarförsäljningar viskar om motsatsen.
– If I have an argument with a player on a match day, next day it’s all forgotten.

Rio Ferdinand berättade en gång om hårtorken att spelarna som utsätts första gången blir chockade:
– In the old days, players would expect to get hammered by the manager,’ said Ferdinand. ’But they’re not as thick-skinned any more. These young foreign kids come in and when the manager lets off, it’s like, ”Whoah! Where did that come from? That’s not allowed”. I’ve seen them turn pink, and black guys turn white. It’s not pretty, it’s unbelievable!

Ferguson hävdade 2008 att han dragit ut sladden till hårtorken (”jag är som en kissemisse nu”), men jag tvivlar på att klev in i omklädningsrummet efter 1-6 mot City och jamade som en katt…

Hårtorken som inte behövdes
En av de mest minnesvärda matcherna under Premier League-eran är för mig mötet mellan Tottenham och Manchester United i september 2001.
Spurs ledde den här matchen med 3-0 i paus. United var helt utspelat, fullständigt förnedrat. I pausen var de bara inne i omklädningsrummet i fem minuter. Sedan gick samma elva spelare ut på planen och ställde sig och väntade in hemmalaget. När matchen var över hade de vänt till seger, 5-3.

Jag undrade alltid vad Alex Ferguson sagt i omklädningsrummet den dagen. Lät han hårtorken gå på hörvarv? Var han högröd i ansiktet? Sparkade han skor omkring sig i omklädningsrummet?
Nej.
När han fick frågan för ett par år sedan hävdade han själv att han inte alls slagit på hårtorken. Istället hade han knappt sagt någonting, utan kort och gott konstaterat:
– You know what you got to do. Do it!
Beckham, van Nistelrooy och resten lyssnade uppenbarligen för knappt en timme senare hade de fullbordat den mäktigaste vändningen som Premier League upplevt.

Psykkriget med Kevin Keegan
”Mind games”, psykologisk krigsföring är något många tränare ägnar sig åt. Ingen behärskar det lika bra som Alex Ferguson. Fråga Rafael Benítez. Han försökte ge sig på sir Alex i januari 2009 när Liverpool ledde ligan. Han läste upp ett handskrivet brev inför den samlade presskåren och sedan vann hans lag inte en match på en månad. Ferguson svarade inte ens på attacken. Hans lag gick om Liverpool i tabellen och tog ligatiteln i stället.

Samma sak hände 1996 när Newcastle-tränaren Kevin Keegan tappade fattningen. Han hade förmodligen tröttnat på Fergusons ”passningar” och halvskrek rätt in i kameran:
– I will love it if we beat them!
Alex Ferguson fick förstås sista ordet. Newcastle klappade ihop, Manchester United drack champagne ur Premier League-bucklan senare på våren.

Bråken med spelarna
Har man Alex Fergusons svansföring är det ofrånkomligt att det ibland går överstyr. Vid några tillfällen har ”smockan hängt i luften”. Det urartade inte när han kastade porslin på Gordon Strachan på 80-talet (”han lyssnade inte till instruktionerna”), men det var nära en gång när han skällde ut Peter Schmeichel i omklädningsrummet. Ferguson har berättat:
– Han lutade sig fram emot mig och spelarna höll nästan för ögonen. Jag tänkte: ”Om han slår mig är jag död”.

Den i särklass mest kända incidenten är den som inträffade den 15 februari 2003. Det var då världens mest kända tränare sparkade en sko i huvudet på världens mest kända spelare.
Manchester United hade precis förlorat i FA-cupen hemma mot Arsenal (0-2 efter att Ryan Giggs gjort en horribel miss vid ställningen 0-0). United låg långt efter i ligan, och Ferguson var pressad. David Beckham hade börjat hamna i onåd. Ferguson var frustrerad över mittfältarens livsstil med inslag av kändisfester. Han stormade in i omklädningsrummet och väl där sparkade han till en fotbollssko. Den träffade över ögat på Beckham. Efteråt har det framkommit att medspelarna fick gå emellan kombattanterna.
Ferguson försökte tona ned bråket i efterhand:
– Contrary to reports, David Beckham did not have two stitches – it was a graze which was dealt with by the doctor. It was a freakish incident. If I tried it 100 or a million times it couldn’t happen again. If I could, I would have carried on playing.
När Beckhams eget team gick emot tränaren med ett statement var sprickan total:
– David did not want stitches at first, but two hours after the game, blood was still dripping from the wound and the club doctor visited David’s house and fixed two steri-strips to stop the bleeding.

Beckham skrev senare i sin självbiografi:
”There was a boot on the floor. He swung his leg and kicked it,” Beckham wrote. ”At me? At the wall? It could have been anywhere, he was that angry now. I felt a sting just over my left eye, where the boot had hit me. I put one hand up to it and found myself wiping blood away off my eyebrow. I went for the gaffer. I don’t know if I’ve ever lost control like that in my life before. A couple of the lads stood up. I was grabbed by Giggsy first, then by Gary (Neville) and Ruud van Nistelrooy. Suddenly, it was like some mad scene out of a gangster movie.” 

Tre månader senare var David Beckham i praktiken klar för Real Madrid.

Sparkade stjärnor
David Beckham är inte den enda stjärnan som kommit på kant med Alex Ferguson. Det som är gemensamt med alla dessa bråk är att spelaren aldrig har vunnit.
Jaap Stam skrev i sin självbiografi att United-spelare uppmanats att filma i Europamatcher. Det dröjde inte många dagar innan han var såld till Lazio.
Roy Keane sågade lagkamraterna i en intervju med egna tv-kanalen MUTV. Ferguson stoppade intervjun från att sändas och sparkade lagkaptenen.
Ruud van Nistelrooy lackade ur när han bänkades i Ligacupfinalen 2006. Han skeppades iväg till Real Madrid och fick därefter se United ta tre raka ligatitlar.

När andra klubbar behandlar sina stjärnor som gudar har Uniteds envåldshärskare aldrig tvekat på att visa vem som bestämmer.
Ingen spelare är större än klubben. Ingen spelare är ens större än tränaren.

Bråken med media
Media har stor makt, inte minst i England. Alex Ferguson är en av få, kanske den enda, som har ännu större. Hur kan man annars förklara hur han är den enda managern som tillåts stifta sina egna lagar och regler. Han bojkottade BBC under flera år trots att det tydligt står i avtalen att tränarna måste vara tillgängliga för intervjuer för sändande bolag.
Bråket med BBC är vida känt. Alex Ferguson bojkottade kanalen i sju år efter att de gjort en granskande tv-dokumentär om sonen Jason som arbetar som agent. Alex Ferguson var rasande över innehållet, men kunde aldrig peka på vilka uppgifter som inte stämde.
Men bråket med BBC började tidigare.
2002 tog BBC beslutet att visa tidigare okända tv-bilder på när Alex Ferguson skällde ut legendariske tv-kommentatorn John Motson. Bakgrunden var att Roy Keane i en match mot Middlesbrough dragit på sig ett rött kort i slutskedet. Det var Keanes tredje utvisning på de 14 senaste matcherna. Motson gjorde sitt jobb och frågade om incidenten, om Keane skulle få något form av straff. Ferguson slog bakut.
– You’ve no right to ask that question, John. You´re out of order. You know full well my ruling on that.
– Right, that’s the interview finished. I’m going to cancel that interview, the whole fucking lot of it. Cancel it, right? Fucking make sure that does not go out, John.
John Motson försökte lugna ned Ferguson, men United-tränaren gick sin väg och levererade en klassisk line:
– You’re not getting in again, right – you know the fucking rules here.

Alex Fergusons sätt att agera mot medierna är unikt. Hade någon annan tränare – oavsett om vi pratar om Arsène Wenger, José Mourinho eller Roberto Martínez – gjort samma sak hade han blivit fullständigt överkörd av pressen. Ferguson har kunnat köra sina härskarmetoder utan några reprimander.
Som i våras när han fångades av tv-kamerorna när han försökte stänga av en reporter som frågat om Ryan Giggs. Det var AP:s reporter Rob Harris som inför Champions League-finalen undrade hur viktig Ryan Giggs var. Giggs var precis föremål för den otrohetsstorm som drabbade stjärnan i våras och Alex Ferguson ville inte ha några frågor om veteranen.
Han vände sig till presschefen Karen Shotbolt:
– Ban him on Friday.

Berbatov i baksätet
Av alla transferhistorier som inträffat på deadline day kan Manchester Uniteds köp av Dimitar Berbatov var det allra mest galna.
Tottenham hade gett Manchester City tillåtelse att tala med bulgaren. När denne steg på planet i London trodde han att han skulle träffa representanter för Manchester City. Men när han landade på flygplatsen i Manchester stod Alex Ferguson där och tog emot honom.
För att undgå uppmärksamhet ska Ferguson ha stuvat in Berbatov i baksätet och täckt över honom med en filt. Taxi driver Ferguson körde till Carrington där de gjorde klart affären.
Dimitar Berbatov berättade senare:
– I am flattered that he (Sir Alex) gave me so much of his time. He personally came to pick me up at the airport. It was a shock to me, but it was a pleasure to get to know him.

Fotnot: Den här texten förekom i en annan version i min tidigare blogg på Eurosport.

En omgång med en mängd imponerande mittbacksinsatser. West Hams Winston Reid och James Collins agerade resolut mot Newcastle, som i sin tur gynnades av comebackande Fabricio Coloccini. John O’Shea var betydelsefull för Sunderland och Ashley Williams var som alltid stabil för Swansea. Men jag väljer Evertons duo Phil Jagielka och Sylvain Distin som var felfria i derbyt på Anfield.
Luke Shaw blev snuvad när Gareth Bale gjorde segermålet för Tottenham, men det överskuggar inte en i övrigt prickfri insats från den unge vänsterbacken som neutraliserade Aaron Lennon (dessutom borde lagkamraterna gett honom bättre understöd).
Steven Gerrard var framträdande mot Everton och Ashley Westwood svarade för två assist från sin sittande roll på Aston Villas mittfält.
Framåt var det hård konkurrens. Adam Johnson var lysande i andra halvlek för Sunderland, men jag väljer ändå Theo Walcott på högerkanten. Juan Mata avgjorde stormötet på Old Trafford medan Shaun Maloney blev matchvinnare för Wigan.
Gabriel Agbonlahor fortsatte sin fina form med att sätta två mål mot Norwich.
Omgångens spelare: Gabriel Agbonlahor, Aston Villa.

Mitt ”Omgångens lag”:
Hugo Lloris, Tottenham
—————————————
César Azpilicueta, Chelsea
Phil Jagielka, Everton (4)
Sylvain Distin, Everton
Luke Shaw, Southampton (3)
—————————————-
Ashley Westwood, Aston Villa
Steven Gerrard, Liverpool (7)
—————————————-
Theo Walcott, Arsenal (3)
Juan Mata, Chelsea (8)
Shaun Maloney, Wigan (2)
—————————————-
Gabriel Agbonlahor

Här är fler som utmärkte sig (krävs minst betyg 8):
Adam Johnson (Sunderland), Danny Rose (Sunderland), John O’Shea (Sunderland), Charlie Adam (Stoke), Bryan Ruiz (Fulham), Jem Karacan (Reading), Ashley Williams (Swansea), Pablo Zabaleta (Manchester City), Gareth McAuley (West Bromwich), Winston Reid (West Ham), James Collins (West Ham), Fabricio Coloccini (Newcastle), Rob Elliot (Newcastle), Nathaniel Clyne (Southampton), Arouna Koné (Wigan), James McCarthy (Wigan), Joel Robles (Wigan), David Luiz (Chelsea).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem var ”Omgångens manager”?

För andra matchen i rad åkte Sunderland på en utvisning.
Det blev till slut en poäng i den hyperviktiga måndagsmatchen mot Stoke – men nu tvingas de klara sig utan sin tre bästa målskyttar.

Med tio minuter kvar av första halvlek, vid ställningen 0–1 på Stadium of Light, kastade sig Craig Gardner vårdslöst in i en duell med Stokes Charlie Adam.
Med sträckt ben träffade han Adam med dobbarna över foten. Gardner, Sebastian Larsson och de andra Sunderlandlirarna försökte få det till att det inte alls var så farligt, men domaren Lee Mason var klok nog att inte låta sig påverkas. Han plockade fram ett av säsongens mest givna röda kort.
Där och då var Sunderland riktigt illa ute.
Efter den fantastiska derbysegern mot Newcastle, när Paolo Di Canio firade som om hans lag vunnit VM-guld, och den meriterande segern över Everton har laget åkte på en stjärnsmäll mot Aston Villa (1-6) där man fick bästa spelaren Stéphane Sessègnon utvisad och avstängd.
Skyttekungen Steven Fletcher är redan på skadelistan. När Craig Gardner dragit på sig rött kort i den 34:e minuten var läget detta:
Underläge hemma mot Stoke. Två poäng före Wigan, som ligger under nedflyttningsstrecket och som har en match mindre spelad. Tre av de bästa spelarna otillgängliga framöver (Fletcher, Sessègnon, Gardner).
Krisen var nära.
Men utvisningen blev en väckarklocka.

I andra halvlek visade Sunderland direkt en vilja att gå framåt. Danny Rose fortsatte att attackera från sin vänsterbacksposition och Adam Johnson var fantastisk när han flyttades ut på högerkanten där han sysselsatte Stokeförsvaret gång på gång.
I den 63:e minuten kom utdelningen. John O’Shea tryckte in en boll från nära håll med mer vilja än ackuratess, men ack så viktigt det målet kan bli.
Matchutvecklingen var symptomatisk för ett Stoke som så ofta den här säsongen varit alltför försiktigt, alltför svagt framåt. De fick ett jätteläge att vinna den här matchen, men tappade istället allt spel och bjöd in hemmalaget.
Sunderland fick med sig en poäng trots att man spelade med tio man i 56 minuter. Nu har de tre poängs avstånd ned till Wigan och bättre målskillnad.
Men de röda korten har ställt till det. Paolo Di Canio vädjade efteråt till sina spelare att hitta balansen mellan passion och aggressivitet.
– Det är tydligt att jag gillar passion, jag älskar hjärta, men om vi ska förbättra oss är det en förutsättning att vi kan hantera aggressionen. Jag hoppas att vi inte gör liknande misstag.
– Vi måste sluta upp med det vi gjorde förra veckan (Sessègnons utvisning för en stämpling) och den här veckan. Det har gett oss problem och vi är inte i behov av att hjälpa de andra lagen.

På söndag väntar en ny måstematch för Sunderland, hemma mot Southampton, som också blivit indraget i bottenstriden.
– Det är en stor, stor match. Det är en Champions League-final för oss. Vi vet att vi har två matcher kvar och den matchen blir livsviktig för vårt öde.
Frågan är vem som ska göra målen.
Steven Fletcher (11), Stéphane Sessègnon (7) och Craig Gardner (6) är lagets bästa målskyttar. Anfallaren Danny Graham, som värvades i januari från Swansea, är fortfarande mållös. Igår sprang han lojalt och oavbrutet, men framför målet är han fortfarande iskall.

***
Bottenstriden är spektakulär. Inte ens Stoke på elfte plats i tabellen är på trygg mark. Fyra poäng skiljer mellan Wigan på plats 18 och Stoke.
Ikväll spelar Wigan den uppskjutna matchen hemma mot Swansea.
Vinner Roberto Martínez gäng den fajten har vi fyra lag runt strecket på 38 poäng: Wigan, Newcastle, Norwich, Sunderland.

Hull City är tillbaka i Premier League.
Mannen bakom framgången är varken managern Steve Bruce eller stjärnan Ahmed Elmohamady.
Det är en 73-årig egyptisk flykting.
Det här är historien om ägaren som hjälpt en klubb av filantropiska skäl – för att ge något tillbaka till staden som tagit hand om honom.

Efter den galna slutomgången i Championship stod det klart att Hull City tar den andra direktplatsen till Premier League.
Hull var uppe i Premier League under två år, 2008–2010, under Phil Browns ledning. Debutåret överraskade de genom att ligga med i toppen en bit in på hösten för att sedan dala i tabellen och få kriga för kontraktet ända in i sista omgången.
Andraåret blev tufft, Phil Brown fick sparken under våren, och Iain Dowie kunde inte rädda laget kvar. Det blev nedflyttning till Championship.
Ett sådant bakslag är förödande för en liten klubb som Hull City. De har inte traditionen och de ekonomiska musklerna för att garantera en omedelbar satsning för att studsa upp igen utan hamnar vid det vägskäl som många klubbar står inför vid en degradering:
Satsa på nytt eller bygga om och bygga ungt.
Det ska kombineras med striktare ekonomiska ramar, vilket medför krav på sänkta lönekostnader och, förmodligen, spelarförsäljningar.
Det hängde alltså ett stort frågetecken över Hull Citys kortsiktiga framtid.
Som tur var fanns Assem Allam.

Hösten 2010 var Hull City i ekonomisk knipa. I oktober började rykten surra om att en ”lokal affärsman” var beredd att kliva in och hjälpa klubben.
Den 18 oktober bekräftades att Assem Allam och sonen Ehab inlett förhandlingar om att gå in som huvudägare.
Det intressanta med Allam är att han skiljer sig från andra klubbägare i engelsk fotboll.
Ni känner ju till hur det sett ut det senaste decenniet.
Utländska money makers har köpt fotbollsklubbar med outtalade agendor.
Roman Abramovitj ville ha en leksak. Thaksin Shinawatra ville förbättra sitt rykte. Venky’s ville ha pr till sitt företag. Glazers ville tjäna ännu mer pengar. Stan Kroenke ville… ja, vad ”Silent Stan” ville vet vi inte riktigt.
En sak kan vi vara överens om: Få av dessa herrar har gjort det av filantropiska skäl. Få har gjort det tack vare kärlek till fotbollen. De har snarare gjort det för egen vinning.
Assem Allam bär på en annan historia.

Under kriget i Egypten 1967 arbetade Assem Allam på finansministeriet i hemlandet. Allam var kritisk till den styrande Nasser-regimen. Det var man inte ostraffat i ett land utan yttrandefrihet.
– En dag kom de till mitt hem och grep mig, säger han i en intervju med The Times i mars.
– Jag hade tur för efter nederlaget -67 var Nasser lite nedstämd. Han ändrade policyn till sträng, snabb tortyr och sedan blev man frisläppt efter tre dagar. Innan dess hade folk blivit gripna och man hade inte hört från dem på flera år. Jag fick stå naken mot en vägg medan de gav mig piskrapp. Jag behövde sys, men fick inte tillåtelse att gå till läkarna så skadorna blev värre och märkena på kroppen blev kvar i två år.
Alla hade inte lika ”tur”.
– Mina grannar fick sitt hus nedbränt till grunden. De fick bo hos oss. Vi var elva som bodde i ett litet hus!
– Min familj kände att jag var tvungen att lämna landet.
Det var så Assem Allam hamnade i England.
Han anlände utan en enda krona på fickan. Men han hade en dröm.
Han skulle bygga ett nytt liv och en ny karriär i sitt nya hemland. Allam började studera ekonomi på University of Hull. Han fick anställning på Tempest Diesel som försäljningsdirektör 1977.
År 1981 skulle företaget outsourca. Allam tog han lån och köpte ut ägarna. Han döpte om det nya bolaget till Allam Marine och expanderade.
Det dröjde inte länge innan företaget blivit en viktig leverantör av generatorer och koncernen genererade stora inkomster. Nu är företaget värderat 3,3 miljarder kronor och familjens egen förmögenhet lär överstiga tre miljarder, enligt Sunday Times Rich List.

Så när Hull City var på ruinens brant hösten 2010 kände Assem Allam att han ville ge något tillbaka. Till landet som tagit hand om honom. Till regionen. Till invånarna i Hull. Till fotbollsklubben som betyder så mycket för området.
– Jag köpte klubben för samhället. Min filosofi är att om du har ett företag och tjänar en massa pengar så kommer de pengarna från samhället och du har du en skyldighet att ge något tillbaka.
– Så tänkte många företag förr, innan de blev aktienoterade och fick utländska ägare. Det där att ”ge tillbaka” verkar ha glömts bort. Det är möjligt att jag är gammaldags, men när jag ser vad det betyder för staden är det inget jag ångrar, säger Hulls egen filantrop.
– Jag märkte det verkligen är jag besökte en begravning för några dagar sedan. Folk ville ändå bara prata fotboll med mig.
Allam har redan skänkt pengar till universitetet, barnsjukhus och andra projekt. Hull City har kostat i särklass mest.

När han köpte klubben kunde han ha avvaktat några dagar och köpt klubben efter att de blivit försatta under förvaltning. Då hade han fått ta över en skuldfri klubb. Men Assem Allam ville göra saker och ting korrekt. Så han köpte klubben och betalade av skulderna på drygt 200 miljoner kronor.
– Jag visste vad som skett med klubbar som Leeds när de blivit satta under förvaltning (bland annat blir man av med tio poäng). Det har tagit år att reparera.
Sedan dess har Assem Allam spenderat ytterligare cirka 46 miljoner pund på klubben. Målet var först att stabilisera situationen. Den här säsongen har målsättningen varit att gå upp. Med Steve Bruce som manager och ett gäng smarta värvningar (Ahmed Elmohamady! David Stockdale! David Meyler!) seglade Hull City tidigt i höstas upp som en av favoriterna till uppflyttning.
I lördags blev drömmen sann efter den högdramatiska upplösningen.
Nu väntar Premier League för Assem Allams projekt. Hull City kommer att få ta del av de gigantiska tv-pengarna inför nästa säsong och det behövs eftersom truppen måste förstärkas rejält.
– 60 miljoner pund är mycket pengar, men 16 har redan spenderats på att fixa uppflyttningen och 5 kommer att ges ut i bonusar. Lönekostnaderna kommer att stiga från 19 till 35 miljoner pund.
Assem Allam tog en kalkylerad risk med årets satsning. Det fick bära eller brista.
– Om vi inte hade gått upp hade nästa år blivit tuffare. Vi hade inte kunnat göra en liknande satsning igen. Pengarna kommer från min ficka, men nu finns det inga fickor att gräva i längre.
Men tack vare helgens triumf har han fått anledning att drömma.
– Jag skulle vilja se Europaspel på den här arenan. Det är drömmen och det går att uppnå. Det blir svårt att sluta bland de fyra första i Premier League utan stora investeringar, men det kommer att finnas chanser i cupspelen. Supportrarna förtjänar en framgångsrik klubb och det ska vi försöka leverera. Uppflyttningen är ett av mina mest stolta ögonblick i livet, utan tvekan, men det var för fansen och staden. Utan dem hade vi inte kunnat göra det.
– Det är som när man ger någon en present. Man vill ge det de vill ha och förhoppningsvis har jag gjort det.
Uppflyttningen var en av flera gåvor. Assem Allam har även sett till att Hull City låtit bli att höja biljettpriserna.
Supportrarna älskar sin filantropiske ägare, som verkligen visar genuin förståelse för fansens bekymmer.
– Fotboll är som luft. Det borde vara tillgängligt för alla, har han sagt.

Steve Bruce och Assem Allam.

Assem Allam har försäkrat sig mot otrevliga överraskningar. Spelarna i truppen har tecknat kontrakt med ”relegation-klausuler”, det vill säga deras löner kommer att sjunka om Hull åker ur. Så var inte fallet när laget ramlade ur Premier League förra gången. Då stod klubben kvar med spelare som tjänade över 300 000 kronor i veckan i Championship.
Men Allam är inte odelat positiv. Han ser problem framöver – bland annat med kommunens hållning över arenafrågan.
Hull City äger inte sin arena och kommunen vill inte sälja den. Assem Allam vill bygga ut KC Stadium med 10 000 sittplatser så att arenan rymmer 35 000 åskådare. I byggplanerna ingår även vip-utrymmen för att öka intäkterna på matchdagar. Men han tänker inte göra det så länge klubben hyr arenan.
Och det är bara med en egenägd arena som Hull City kan ta nästa kliv, enligt Allam.
– Det finns en gräns för hur mycket jag kommer att spendera. Jag vill inte sätta någon summa, men jag kan inte fortsätta göra förluster. Sedan har vi även Financial Fair Play som kommer att reglera hur stor del av tv-pengarna man får lägga på spelarlöner.
– Uppflyttning är underbart, men var klubben tar vägen nu ligger inte i mina händer.

Källor: Hull Daily Mail, The Times, Sunday Times.

***
Igår skedde något ovanligt. Jag missade båda stormatcherna i Premier League. Vår match i division 6 var nämligen inklämd mittemellan dessa toppmöten med starttid kl 16 så istället för att njuta av engelsk fotboll ledde jag Gamla KB till en något tursam 1–0-seger på ett blåsigt Stadshagen.
För er med Plus rekommenderar jag att ni läser Peter Wennmans krönika.

Valde ni att vara ute i solen idag istället för att följa upplösningen av Championship?
Skyll er själva! Ni missade årets idrottsdrama.

Det var upplagt för en Hitchcock-thriller när Championship skulle avgöras på lördagen. Inte mindre än 13 lag hade något att spela för i toppen och i botten.
Men vem kunde räkna med det här?!
Slaget om den andra direktplatsen till Premier League blev något utöver det vanliga. Något av det värsta jag sett idrottsväg, faktiskt.

Hull City hade avgörandet i egna händer eftersom seger hemma mot redan uppflyttningsklara Cardiff gav avancemang. Watford hade chansen genom att vinna hemma mot Leeds om Hull samtidigt tappade poäng.
Men Gianfranco Zolas Watford stötte på problem när målvakten Jonathan Bond blev skadad och fick lämna planen på bår (vilket gav 16 stopptidsminuter i första halvlek). Det betydde att tredjemålvakten Jack Bonham, 19 år, fick göra debut i ödesmatchen.
Han började med att göra ett misstag som ledde fram till Dominic Poleons 0–1 för Leeds.
Watford kvitterade till 1–1 i den sjätte tilläggsminuten av första halvlek genom Almen Abdi.
Eftersom Fraizer Campbell gett Cardiff ledningen borta mot Hull City betydde det att Watford var i Premier League.
Men den här dagen var långt från över.
Hull City vände till 2–1 efter mål av Nick Proschwitz och Paul McShane.
Då var de i Premier League.
Jublet på KC Stadium visste inga gränser när domaren blåste i pipan i den tredje tilläggsminuten.
Fansen invaderade planen. Här skulle det firas uppflyttning!
Problemet var bara att domaren inte blåst för slutsignal.
Han hade blåst för straff för Hull City.

Stort kaos utbröt. Hemmaspelarna fick mota av supportrarna, som ändå var tämligen segersäkra.
Nick Proschwitz hade ju chansen att säkra avancemang med knappa minuten kvar av tilläggstiden. Men David Marshall räddade.
Men det här var ju ändå ”klart”. Eller?
I de allra sista sekunderna av tilläggstiden fick Hullförsvararen Abdoulaye Fayé bollen på handen i straffområdet. Domaren hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Målkungen Nicky Maynard placerade in den säkert och de supportrar som minuten innan firat ”avancemang” var plötsligt knäckta.
Nu fanns en överhängande risk att Hull City slängt bort chansen till direktavancemang med historiska mått av klumpighet och små marginaler.
Matchen i Leeds var inte slut ännu. På grund av de 16 tilläggsminuterna blev det en otålig väntan för Hullspelarna.
Om Watford gjorde mål mot Leeds skulle de gå upp. Om Leeds stod emot var Premier League-platsen Hull Citys.
Watford pressade på, tryckte på, skapade chanser.
Bollen ville inte in.
Istället kontrade Leeds i den 90:e minuten. Ross McGormack lobbade in 1–2 över en olycklig Jack Bonham.
Jubel i Hull City.
Förtvivlan i Watford.
Förra veckan hade vi det sinnessjuka slutet med Brentford och avancemanget i League One. Nu det här.
Football bloody hell.

Slutomgångar i engelsk fotboll är uppenbarligen inget för hjärtsvaga.
Återstår att se om slaget om fjärdeplatsen i Premier League ger samma dramatik.

***
Summering från Championship:
Klara för Premier League: Cardiff, Hull.
Playoff: Watford, Brighton, Crystal Palace, Leicester.
Åker ur: Peterborough, Wolverhampton, Bristol C.

Aston Villa har ett gäng unga spelare som fått spela under en enorm press under säsongen. I måndags, i måstematchen mot Sunderland, visade ungtupparna att de tagit stora kliv under året. Det blev seger med 6–1 efter en mäktig laginsats. Anfallaren Christian Benteke gjorde tre mål, men jag fastnade mest på högerbacken Matthew Lowton. Han har gjort en del enkla misstag under säsongen, precis som flera av hans lagkamrater, men den senaste tiden har han sett ut som en blivande storspelare. Han gjorde det mäktiga volleymålet borta mot Stoke som gav seger i slutminuterna och i måndags mot Sunderland svarade han för sitt livs insats. Efter första halvlek hade han slaget flest passningar (31), mest passningen på sista tredjedelen (16), skapat flest chanser (4), gjort flest dribblingar (4) och flest tacklingar (2). Dessutom hade han serverat Andy Weimann till det viktiga 2–1-målet.
I mittförsvaret var Laurent Koscielny given efter sin fina insats mot Manchester United. Gareth McAuley svarade för en stark match för WBA och framstår mer och mer som chefen i försvaret.
Frank Lampard hoppade in tidigt för Chelsea mot Swansea och var planens lirare. Yaya Touré avrundade med ett kanonmål.
Charlie Adam har inte rosat marknaden i Stoke, men i helgen var han framträdande i segermatchen mot Norwich. Liverpools nye guldklimp Coutinho var briljant mot Newcastle och hjärnan bakom flera av målen.
Två belgiska anfallare slogs om platsen i anfallet: Christian Benteke i Aston Villa och Romelu Lukaku i West Bromwich. Det är hårt att behöva rata Lukaku, men med endast en anfallsplats i elvan måste någon väljas bort.
Bentekes hattrick på 17 minuter var svårt att förbise.
Omgångens spelare: Matthew Lowton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Mark Schwarzer, Fulham (2)
—————————————–
Matthew Lowton, Aston Villa (3)
Laurent Koscielny, Arsenal
Gareth McAuley, West Bromwich
Leighton Baines, Everton (6)
—————————————–
Frank Lampard, Chelsea (4)
Yaya Touré, Manchester City (3)
—————————————–
Charlie Adam, Stoke
Coutinho, Liverpool (2)
Steven Pienaar, Everton (6)
—————————————–
Christian Benteke, Aston Villa (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Daniel Sturridge (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Daniel Agger (Liverpool), José Enrique (Liverpool), Tom Huddlestone (Tottenham), Romelu Lukaku (West Bromwich), Alexander Kacaniklic (Fulham), Kevin Mirallas (Everton), Andy Carroll (West Ham), Michael Carrick (Manchester United), Juan Mata (Chelsea), Oscar (Chelsea), Andreas Weimann (Aston Villa), Ron Vlaar (Aston Villa), Artur Boruc (Southampton).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem förtjänar att lyftas fram som ”Omgångens manager”?

***
Blev inlurad på Instagram under en barrunda i helgen. Har inte förstått vitsen, men så tänkte jag att det blir ett bra sätt att bjuda på lite ”bakom kulisserna”-bilder från jobbet.
Följ på ”kallekarlsson81”.

När det som allra mest behövdes – då föll alla bitar på plats för Aston Villa.
Kan de bara klara kontraktet – och ett stort steg togs igår – kan gårdagens 6–1 mot Sunderland vara kvällen då allt vände och fansen började se ljuset i tunneln.

När matchen tickade in på tilläggstid kunde hemmafansen på Holte End knappt tro vad de hade sett.
En låst, händelsefattig match under de första 20 minuterna hade förvandlats till en målexplosion. Deras Aston Villa hade gjort vad de kämpat för under hela säsongen och krossat formstarka Sunderland med 6–1.
Det var som om allt klaffade samtidigt.
Mittbacken Ron Vlaar inledde målskyttet med ett distansskott från 35 meter. Sunderland stack emellan med ett otroligt vackert 1–1-mål signerat Danny Rose som väggade två gånger innan han placerade in bollen bakom Brad Guzan.
Då hade den dittills sömniga tillställningen tagit fart.
Matthew Lowton, planens bästa spelare, snodde en boll och serverade Andy Weimann till 2–1. Ett psykologiskt viktigt mål före paus.
I andra halvlek var det bara Aston Villa. Och väldigt mycket Christian Benteke.
Först nickade han in 3–1 på en retur på ett Gabby Agbonlahor-skott som ändrade riktning och ställde Simon Mignolet.
Sedan lät Carlos Cuéllar Benteke ta sats på en hörna (ingen bra idé). Belgaren käkade upp allt och alla i luftrummet och nickade in 4–1. Cuéllar bjöd även på 5–1 när han slarvade och skänkte bort bollen som hamnade hos Benteke som fullbordade ett hattrick på 17 minuter.
Då hade Sebastian Larsson sedan länge blivit utbytt, svensken hade en tung kväll på vänsterkanten.
”We want six”, skanderade hemmafansen.

Paolo Di Canio, den smått galne, underbare Sunderlandmanagern, hade ingen anledning att glida ned på knä den här kvällen. Han stod handfallen i sitt tekniska område.
”Sit down, Di Canio!”, sjöng hemmafansen, fortfarande lite lack över italienarens kommentar tidigare under säsongen om att Villa skulle åka ur.
Hans kväll blev än mörkare när domaren Lee Probert valde att ge rött kort till Stéphane Sessègnon för en stämpling (kunde ha varit gult, kunde ha varit rött). Nu måste Sunderland kriga om kontraktet i sista tre omgångarna utan sin bäste offensive spelare.
Smekmånaden är över för Di Canio.
Det är nu vi får se hans ledaregenskaper. Att leda laget i framgång är en sak. Att lyfta tunga huvuden efter 1–6 i en livsviktig bottenkamp är en helt annan.
Det skulle nämligen bli ett mål till. David Vaughan, inhopparen, slog en helt galen passning till en fri Gabby Agbonlahor, som sprang in med 6–1.
”We want seven”, skanderade Holte End.

Det här var Paul Lamberts tyngsta seger sedan han klev in på Villa Park. Det var första gången hans lag gjort över tre mål i en ligamatch. Lambert har haft ett tufft förstaår och degradering skulle betecknas som ett fiasko.
Kan Aston Villa klara sig kvar finns det hopp inför framtiden.
Startelvan igår bubblade av talang. Alla utespelare förutom Ron Vlaar och Gabriel Agbonlahor var mellan 21 och 23 år. Matthew Lowton gjorde en stormatch på högerbacken. Ashley Westwood var en jätte på mitten i andra halvlek. Trion framåt med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke var fantastisk; deras omställningsspel påminde lite om det tempofyllda spel vi såg tyska lag prestera förra veckan. Benteke blev den förste Villa-spelaren att nå 20-målsgränsen sedan Juan Pablo Angel.
Får Villa behålla honom i sommar? Tveksamt, men i så fall kan de åtminstone räkna hem stora pengar.
– Han har hållit världsklass-nivå, sa Paul Lambert efteråt i Sky.
Segern igår gav efterlängtat avstånd till Wigan. Sunderland, Aston Villa och Newcastle är fem poäng före Wigan, som dock har en match mindre spelad.
Aston Villa riskerar fortfarande att åka ur. Men gårdagen var ett stort steg mot en ljusare framtid.