Här är höjdpunkter från söndagens FA-cupmatcher.

Brentford–Chelsea 2–2
https://www.youtube.com/watch?v=awBltAVhy3Q

Leeds United-Tottenham 2–1
https://www.youtube.com/watch?v=blyhZaBeM9I

Oldham-Liverpool 3–2
https://www.youtube.com/watch?v=YbBOey60Eg4

Manchester United har gjort klart med en ytter.
Och West Ham lånar in en tuff mittback.
Det här är en uppsamling av senaste dagarnas affärer.

Wilfried Zaha, från Crystal Palace till Manchester United
Pris: 10 miljoner pund + 5 miljoner pund bonusrelaterat.
Kommentar: Wilfried Zaha har ansetts vara en av Englands mest lovande spelare, trots att han tillhört andradivisionen. 20-åringen har redan fått debutera i landslaget. Zaha påminner om Ashley Young i spelstil, han är snabb, irrationell, bra i en mot en-situationer. Kan spela på båda kanterna.
Betydelse för laget: Zaha kommer att spela kvar i Crystal Palace och ansluta till United i sommar. Det bör betyda att någon annan ytter kommer att lämna (Nani?). Med Young och Valencia (och kanske även Giggs ett år till) kommer Zaha få tid att utvecklas.
En tänkbar startelva med Zaha: De Gea – Rafael, Ferdinand, Vidic, Evra –  Carrick, Cleverley – Zaha, Rooney, Young – van Persie.
Värvningsbetyg: 3/5.

Emanuel Pogatetz, från Wolfsburg till West Ham (lån)
Pris: Lån under våren.
Kommentar: Mittbacken spenderade fem år i Middlesbrough där han blev ökänd för sin kompromisslösa stil. Flyttade till Hannover 2010 innan han skrev på för Wolfsburg i somras. Där har han inte gjort någon succé. Därför har 30-åringen återvänt till England på lån.
Betydelse för laget: Sam Allardyce har haft ett effektivt mittbackspar i James Collins och Winston Reid. Men nu har båda dessa haft känningar av skador. Emanuel Pogatetz kommer att ge bredd och sedan, när West Ham är ordinarie, slåss med James Tomkins om att vara första reserv.
En tänkbar startelva med Pogatetz: Jääskeläinen – Demel, Pogatetz, Reid, O’Brien – Diamé, Nobel – Cole, Nolan, Jarvis – Carroll.
Värvningsbetyg: 2/5.

***
Jag har redan skrivit om Lewis Holtby-affären när han signade sitt pre-contract. Har jag glömt någon annan klar övergång är det bara att hojta till.

Det blev skrällarnas helg i England.
Men av alla överraskande resultat var det ett som stack ut, ett som kommer att ha en tyngre plats i historien:
Norwich City–Luton Town 0–1.
Låt mig berätta varför segern var extra efterlängtad för ”The Hatters”.

När BBC stoppade upp en mikrofon under hakan på Paul Buckle i lördagskväll bubblade han av lycka.
Den 42-årige fotbollstränaren hade precis fått se sitt Luton Town från Blue Square Bet Premier fullborda chocken och vinna borta mot Norwich i FA-cupen. Det är första gången en Premier League-klubb åkt ur den anrika turneringen mot ett amatörlag. Senast ett lag från högstadivisionen åkte ur mot ett non-League-lag var 1989 då Coventry snubblade mot lilla Sutton.
– Det är otroligt. Det är underbart att få komma till en sådan här arena, det är underbart att se våra fans och kronan på verket var att få ta en sådan här seger. Jag är så glad för supportrarna. De har varit nere för räkning de senaste åren, men förhoppningsvis kan Wolves-matchen och den här matchen ge dem energi att fortsätta följa oss över hela landet, sa Paul Buckle till BBC.
Han pratade om hur spelarna följt den taktiska planen perfekt, hur de packat ihop laget och gjort det trångt (”allt annat hade varit självmord”), pressat högt, gjort rejäla överflyttningar, satsat på kontringar och hur de varit kliniska när läget dök upp.
Norwich-tränaren Chris Hughton hade bytt in Grant Holt, Anthony Pilkington och Wes Hoolahan. Luton stod emot. De höll upp spelet så bra att de vann bollinnehavet med 51–49.
Med tio minuter kvar slog Stuart Fleetwood en fin djupledsboll. JJ O’Donnell sprintade ned mot kortlinjen och spelade in till en framstörtande Scott Rendell som styrde in segermålet. Rendell har spelat för tolv klubbar, de flesta på amatörnivå.
– Jag tror inte att det har sjunkit in ännu. Det var en fantastisk insats av spelarna. Det mest glädjande för mig var att vi försvarade oss mycket bra och samtidigt kunde hota framåt, sa Buckle.
Efter slutsignalen stod de tillresta supportrarna, uppskattningsvis 4000, kvar och sjöng länge för sina hjältar.
Come on you Hatters!
Anfallaren Jon Shaw, som sprang oavbrutet under matchen, berättade att han hade nära till tårarna.
De Norwich-fans som stannat kvar på Carrow Road gav bortasektionen en applåd. Det här var deras stund i rampljuset. Igår kunde man läsa om Luton Town i New York Times.
Och känner man till klubbens nutidshistoria förstår man varför det här var en speciell dag.

Min första relation till många av Englands anrika småklubbar fick jag genom datorspelet ”Player Manager” (ett av de charmigaste managerspelen som gjorts).
Jag minns hur man började i tredjedivisionen med uppdraget att spela upp det påhittade laget Anco United.
Första året i trean slogs man med Reading och Wigan. Min hatkärlek (mest kärlek) till dessa klubbar härstammar från dessa prestigematcher.
När man klivit upp ett pinnhål i ”Player Manager”, till Second division, var det stor risk att man stötte på Luton Town.
Jag ska erkänna att jag inte har funderat särskilt mycket på Luton sedan dess. De har legat där i de lägre divisionerna. Ibland har man läst om deras ekonomiska problem och hajat till över poängavdragen. De åkt ned i League One, de har gått upp i Championship. Senaste åren har de hållit till på lägre nivå än så.
Luton Town må ha spelat fyra raka säsonger i Blue Square Bet Premier, men de känns som en etablerad klubb. Större delen av 1900-talet tillhörde de ligasystemet.
Klubben bildades 1885 och var den första i södra England som blev professionell. Redan år 1890 betalade man ut löner till spelare.
1955 nådde Luton högstadivisionen. Fyra år senare spelade man FA-cupfinal mot Nottingham Forest – efter att ha slagit Norwich i semifinalen.
Åren 1982–1992 hade Luton sin storhetsperiod då man tillhörde högstaligan. 1983 lyckades man undvika nedflyttning på sista speldagen efter en minnesvärd 1-0-seger över Manchester City på Maine Road. Målet gjordes av Radomir Antic, som senare coachat klubbar som Real Madrid, Atlético Madrid, Barcelona samt Serbiens landslag.
Säsongen 1987/88 gjorde Luton sin bästa säsong under legendariske managern Ray Harford. Laget slutade på nionde plats i ligan, nådde semifinal i FA-cupen och vann Ligacupen efter att ha besegrat George Grahams Arsenal i finalen med 3–2.

Det är dessa minnen som fansen nostalgiskt har fått drömma sig tillbaka till det senaste åren. De kan tänka tillbaka på klassiska spelare som Mick Harford och Steve ”Fozzie” Foster.
Efter degraderingen 1992 – precis innan Premier League bildades – har de dystra ögonblicken varit mer frekventa än de ljusa.
Fyra år senare var man nere i fjärdedivisionen.
Turbulensen var total efter att den skuldtyngda klubben sommaren 2003 såldes till ett konsortium lett av kontroversielle affärsmannen John Gurney. Köpeskillingen: Fyra pund.
Gurney började med att sparka populäre managern Joe Kinnear innan kaoset började på riktigt. Gurney pratade om att göra Luton till ett Manchester United. Bland hans idéer var att döpa om klubben till London Luton, gå ihop (!) med Wimbledon, bygga en Formel 1-bana och att låta supportrarna rösta om vem som skulle bli ny manager.
John Gurneys sejour i klubben blev kort. Han blev senare bankrutt och försvann, tack och lov, från fotbollen.
Återkommande ekonomiska problem har fortsatt att sätta käppar i hjulen för Luton Town. Vid tre tillfällen har klubben försatts under förvaltning. 2008, efter att de åkt ur League One, fick de 10 minuspoäng för att ha betalat ”third-party agents” och ytterligare 20 minuspoäng på grund av skulderna.
När säsongen i League Two startade visste klubben att de skulle få ytterst svårt att hänga kvar.
Fansen kände sig orättvist behandlade. De tyckte Fotbollsförbundet använt deras klubb för att statuera exempel. Det är lätt att förstå dem.
– Jag betraktar dem inte som en non-League-klubb. De borde vara ett ligalag, men är det inte på grund av omständigheter som spelarna inte kan rå över, säger David Pleat, som ledde klubben 1978–86 och 1991–95.
– De har 6 000 fans som fortsätter att komma. De är beslutsamma om att få uppleva dagen då de tar steget upp i ligasystemet igen.

Luton Town ligger för närvarande på sjätte plats i Conference. Managern Paul Buckle har gett fansen ett oförglömligt minne genom segern i lördags mot Norwich, men målet kvarstår – att ta ligafotbollen tillbaka till Kenilworth Road.
Cupframgångarna har gett cirka 3 miljoner kronor i tillskott till klubbkassan. Buckle hoppas kunna värva ett par spelare.
– Klubben har haft några riktigt mörka stunder de senaste åren. Jag är exalterad för styrelsen, fansen och spelarna. Förhoppningsvis kan det här få oss att tro att vi har en riktigt bra trupp, säger Buckle, som förde Toquay till Football League 2009.
– Vi tog tag i vår historia. Det var något jag var angelägen om att göra när jag tog över. Det hänger foton på väggarna på Kenilworth Road – vi är medvetna om vårt ursprung och vår historia. Men vi vill gärna fortsätta skriva den. Mot Norwich gjorde vi det.
Det gjorde de sannerligen.

Fotnot: Luton Town har lottats mot Millwall i nästa omgång av FA-cupen som spelas 16-17 februari. 

Svensk tv har ju, som ni känner till, valt bort FA-cupen och Championship den här säsongen.
Så jag passade faktiskt på att ta lite ledigt i helgen (det är inte ofta det sker) och istället ladda inför veckoomgången tisdag-onsdag.
Här är lite höjdpunkter från helgens FA-cupmatcher.

Brighton & Hove-Arsenal 2-3

Bolton-Everton 1-2

Derby-Blackburn 0-3

Huddersfield-Leicester 1-1

Hull City–Barnsley 0-1

Macclesfield-Wigan 0-1

Manchester United-Fulham 4-1

Middlesbrough-Aldershot 2-1

Millwall-Aston Villa 2-1

Norwich City-Luton Town 0-1

QPR–MK Dons 2-4

Reading-Sheffield United 4-0

Stoke-Manchester City 0-1

***
Höjdpunkter från söndagens matcher släpps på tisdag morgon.

Värvningen av Dimitar Berbatov skulle ta Manchester United till en ny nivå.
Istället blev det ett köp som gav oss en insikt:
Hans sort fungerar inte i ett topplag och är på utdöende.

Det blir det ett kärt återseende idag för Old Trafford-publiken. När Manchester United tar emot Fulham i lördagens sena FA-cupmatch gör Dimitar Berbatov, 32 år nästa vecka, sitt första besök på arenan sedan flytten till Fulham i somras.
Bulgaren kommer att få sina applåder från Stretford End. Han var högst bidragande till ligatiteln 2011 då han delade segern i skytteligan. Och han uppträdde alltid proffsigt när han ställdes över. Han yppade aldrig ett ont ord i media som kunde skada laget.
– United-fansen uppskattar alltid en talang och Berba har utan tvekan talang, säger Ryan Giggs till officiella hemsidan inför matchen.
Det där var ett understatement. I mina ögon är Dimitar Berbatov en av fotbollsvärldens mest talangfulla spelare. Hans naturliga begåvning är hisnande. Jag vet ingen annan spelare som lika behärskat kan dämpa en målvaktsutspark på foten samtidigt som han håller ifrån sig en motståndare.
Om någon tvivlade på hans kapacitet efter att ha suttit i Alex Fergusons frysbox förra säsongen har han tystat sina kritiker i Fulham.

Under Martin Jols ledning har Berbatov upplevt en ny vår. Han har fått frihet att röra sig över stora ytor, hämta bollar djupt, dribbla, sticka i djupet. Han har svarat med att göra en kanonhöst; i flera matcher har han varit dominant.
Det som är slående är hur han kan bära ett helt lag på egna axlar när han får en skräddarsydd roll.
Den här hösten har han sprungit, förlåt joggat, runt i ett tämligen svagt Fulham och skapat det mesta på egen hand (framför allt när Bryan Ruiz varit skadad).
–  Kanske passar det honom att vara i Fulham där han är referenspunkten och ”the main man”, säger Ryan Giggs.
– Allt går via honom. Det bekymrar inte honom. Han vill vara ”the main man” och göra alla målen och få rubrikerna.
Däri ligger själva essensen. Dimitar Berbatov har talang i överflöd, men han måste få en roll som passar hans styrkor.
Andra spelare måste löpa för honom för han kommer knappast att löpa för någon annan.

Dimitar Berbatov-köpet är intressant. När han hämtades för stora pengar sommaren 2008 hade Manchester United precis vunnit Champions League.
De var världens just då bästa klubblag och hade en offensiv som på många sätt var en våt dröm: Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Carlos Tévez.
Det var inte bara det att trion tillhörde skaran av världens bästa spelare, de erbjöd Alex Ferguson enorm flexibilitet. Rooney och Tévez kunde växeldra mellan vem som skulle ligga längst fram. När det krävdes kunde Cristiano Ronaldo spelas som striker och Rooney på kanten för att få en mer defensiv prägel (som i semifinalen mot Barcelona).
I det läget, med de alternativen, tyckte Alex Ferguson att det var klokt att lägga 30 miljoner pund på en 27-årig anfallare som gjort som mest 15 ligamål under en säsong för Tottenham.
Det var lätt att ana vad han såg för möjligheter. Han ville ha en plan b, ungefär som Barcelona sökte en alternativ väg med värvningen av Zlatan Ibrahimovic.
Men trots Berbatovs odiskutabla kvalitet blev det inte som Alex Ferguson tänkt sig.
Affären medförde att Carlos Tévez föstes ut från startelvan. Han lämnade sommaren efter för grannen Manchester City.
Jag såg en klar nackdel med Berbatov i Uniteds spel. Parallellt med hans magiska ögonblicksverk passade han inte in i lagets omställningsspel.
Säsongen 2007/08 hade Manchester United Europas vassaste kontringar. Med Berbatov, som ofta ville ta två och tre och fyra tillslag, fick man inte samma effekt.
Cristiano Ronaldo led av Berbatov. Säsongen 2008/09, deras enda år tillsammans, var portugisen som bäst i matcherna då han spelades som striker (och Berbatov satt på bänken).

Dimitar Berbatovs problem i Manchester United var inte att han var dålig. Tvärtom var hans individuella kvaliteter fullt i klass med lagets största stjärnor.
Hans problem var att hans spelstil inte fungerade i stormatcherna. Och då passar man inte heller i ett titeljagande storlag.
Han var spelaren som kunde vara fullständigt briljant mot på pappret lättare motstånd (jag tror aldrig jag har sett en proffsspelare vara så överlägsen på en fotbollsplan som han var i ett FA-cupmöte med Southampton), men så fort det vankades en toppmatch så ratades han.
I mötena med Milan i Champions League-åttondelen 2010 spelade han totalt 25 minuter. I mötena med Bayern München i kvartsfinalen började han på bänken. Den enda toppmatchen han startade var den titelavgörande matchen mot Chelsea. Då blev det förlust med 1–2.
Även året efter, när han vann skytteligan, var han petad stora delar av våren (han måste vara den enda skytteligavinnaren som avslutat en säsong på avbytarbänken)?
I Champions League-finalen 2011 fick han inte ens plats på bänken. Ferguson valde Michael Owen (!) istället.
Varför fanns det ingen given plats för honom?
Min teori är denna:
En av de delar av fotbollen som utvecklats mest de senaste tio åren är presspelet över hela plan.
Förr hade fotbollslag råd att ha en-två snålåkare, spelare som stod och tittade på när motståndarna hade bollen.
Det fungerar inte längre, åtminstone inte hos lagen som vill slåss om ligatitlar. Idag krävs att alla utespelare deltar i försvarsspelet.
Dimitar Berbatov var inte den typen.
Kontrasten blev total under säsongen 2010/11 när Javier Hernández lade beslag på platsen i startelvan. Danny Welbeck fyllde samma funktion förra säsongen när han höll Berbatov utanför elvan.
Från att ha spelat i numerärt underläge i försvarsspelet fick United anfallare som var beredda att springa livet ur sig för att dra isär offensivt och för att pressa och stressa en back till misstag i defensiven.

Om vi tittar på hur strikerrollen har förändrats de senaste åren kan vi se en tendens.
Tidigare – när lag spelade 4-4-2 – var det vanligt att kombinera en targetspelare med en djupledslöpande spelare. En big man och en little man.
Berbatov klarade aldrig att spela ensam på topp. Han behövde någon som löpte åt honom. Det där blir extra viktigt i ett topplag som möter låga och samlade motståndarförsvar.
Idag när strikern är ensam krävs mer kompletta spelare. Spelare som både kan agera bollmottagare, hota i djupled och besitter målsinne.
Men lika viktigt är att ha en anfallare som är beredd att ta jobbet i defensiven.
Barcelona skulle inte kunna använda sin helplanspress om en spelare föll ur ramen.
För ett lag som Manchester United kostade det för mycket att ha en fripassagerare på plan i matcher när små, små detaljer kunde bli avgörande i de stora matcherna.
Jag är glad att det finns en plats för honom i Fulham där han fortfarande smakar mer i offensiven än han kostar i defensiven.
Det här, anser jag, är orsaken till att Dimitar Berbatov inte blev den klockrena värvningen som Alex Ferguson drömde om den där augustidagen när han satte sig i bilen på väg ut till Manchesters flygplats och baxade in den långe anfallaren under en jacka i baksätet till Manchester Citys stora förtret.
– Jag tycker inte att Dimitar misslyckades hos oss. Vissa vill se spelare som springer på genomskärare hela tiden. Han är inte den spelartypen. Han är väldigt talangfull men hade ett bra målfacit här, säger Alex Ferguson, enligt The Guardian inför dagens match.

Jag är inte säker på att det finns plats för en Dimitar Berbatov i framtidens fotboll. Idag ser vi hur klubbar mer och mer söker efter speed. Ikväll satt jag och såg ett kvickt, rappt Dortmund spela skjortan av Nürnberg och vinna med 3–0. Marco Reus, Mario Götze och ”Kuba” firade julafton. Universalspelaren Robert Lewandowski behärskade alla delar i sin roll som striker. Ingen spelare ”fuskade” i det defensiva arbetet.
Är fart framtidens framgångsrecept? Ja, delvis. Om tio år kommer fotbollen vara ännu snabbare och ännu större vikt kommer att läggas på minutiöst försvarsarbete.
Det här betyder inte att jag inte uppskattar Dimitar Berbatov. Tvärtom.
Få spelare i Premier League är lika sevärda som bulgaren när han är på humör. Han suger in bollar, slår yttersidor, gör mål – och får allt att se så enkelt ut.
Det är som om han gör allt i slow-motion. Han har förmågan att skapa tid åt sig själv och sina lagkamrater.
I ett lag som Fulham är det guld värt.
Det får vi inte glömma.

I ena stunden en spelare i världsklass.
I nästa stund ytterst ordinär.
Lukas Podolski är en gåta.
Det finns ingen spelare i Premier League som har lika stor spännvidd mellan topp- och botteninsatser.

I Serie A finns ett uttryck för spelare som är stjärnor i mindre klubbar, men som inte är bra nog för att spela en viktig roll i de allra bästa klubbarna.
Provinsspelare.
Fabrizio Miccoli är en sådan. I vissa matcher för Palermo är han fullständigt briljant. Men när han väl fick chansen i Juventus hade han svårt att etablera sig. Sedan sex år är han tillbaka i Palermo där han, stundtals, är lika framträdande som ligans allra bästa spelare.
Alessandro Matri är ett annat exempel på en typisk provinsspelare.
Fabio Quagliarella ytterligare en.

När Lukas Podolski, 27, terroriserade West Ham i onsdags såg han ut som en man kapabel att erövra världen. Arsenal vann med 5–1 och tysken var planens i särklass bästa spelare under sina 70 spelminuter.
Avslutet från distans som gav 1–1 var vidunderligt. Hans tre assist i andra halvlek andades klass.
Studerar man statistiken från den här säsongen är Lukas Podolski en av ligans mest effektiva spelare.
Han har gjort nio assist – bäst av alla i Premier League.
Han har gjort sju mål – ett fint facit för en ytter.
Men tittar man bakom siffrorna är prestationen inte lika imponerande.
Nio av dessa mål och assist, har kommit i målfesterna mot Reading (5–2), Newcastle (7–3) och West Ham (5–1).
I de viktiga skedena, i de tunga matcherna, har han haft avsevärt svårare att leverera.
Lukas Podolski är spelaren som dansar när laget fungerar, när solen skiner, publiken sjunger och laget vinner.
Tillfällena där han varit en besvikelse är många, men han har lyckats försköna helhetsintrycket genom att ”frisera” siffrorna via tre-fyra poängmässigt extraordinära insatser.
Podolski började säsongen starkt, men efter sin höstsvacka fick han sina kritiker. När han byttes ut i 0–0-matchen borta mot Aston Villa buades han ut av en klick Arsenalsupportrar.
Vänstermittfältaren har blivit utbytt i samtliga ligamatcher utom en (Reading borta), enligt Arsène Wenger för att spelaren inte är van vid tempot och intensiteten i England.

Frågetecknet kring Lukas Podolski som storklubbsspelare har funnits länge.
Han slog igenom som ung stjärna i FC Köln. När han flyttade till Bayern München misslyckades han kapitalt. Efter tre misslyckade år skickades han tillbaka till Köln där han började leverera igen (dock inte direkt, säsongen 2009/10 gjorde han bara två mål på 27 starter).
Lukas Podolski är spelaren som satt ett svårslaget rekord som den yngsta europé i historien att nå 100 landskamper.
Det är ett imponerande facit, men jag kan inte komma på många tillfällen då Lukas Podolski gjort avtryck i en stor match, mot en stor nation.
Han är liraren som gör fyra mål mot San Marino i en 13–0 seger (han gjorde det 2006) eller ett mål och tre assist mot Cypern när laget vinner med 4–0 (han gjorde det 2007).
Jag tänker på EM- och VM-turneringar där han dominerat tidigt i gruppspelet, hållit sig framme i skytteligatoppen för att sedan försvinna i slutspelet (bortsett från tio galna minuter mot ett apatiskt Sverige i VM 2006).
Är det därför han mestadels i sin karriär tillhört ett mitten-/bottenlag i Bundesliga? Storklubbarna stod inte direkt i kö, trots succén i Köln och trots att han bara är 27 år.
Eller är det så enkelt som att Europas storklubbar har missat något som Arsène Wenger sett?

Lukas Podolski är schablonbilden av en effektiv, tysk fotbollsarbetare. Ni vet, de som förr om åren jagade en boll och alltid vann på straffar.
Han är hårt arbetande, distinkt och direkt i sin spelstil. Tekniskt är han enkelspårig.
Han är en perfekt komplementsspelare. Finns de övriga komponenterna på plats i ett lag kan man ha stor nytta av en Lukas Podolski; han anpassar sig till systemet och gör ett gediget jobb. Då och då gör han mer än så.
Av den anledningen tvivlar jag inte på att han skulle kunna göra Pedro-jobbet i Barcelona.
Men det är förmodligen därför han alltid varit bättre i landslaget. I Tyskland har han varit en pusselbit i en väloljad maskin. I klubblaget, där det ställts större krav på den enskilda spelaren, har han inte nått samma höjder.
I Arsenal har han varit som bäst när Kieran Gibbs spelat på vänsterbacken.
Samtidigt stämmer inte den teorin fullt ut. Två sista åren i Köln spelade Lukas Podolski som ensam striker. Han bar hela anfallslinjen själv, gjorde 18 ligamål 2011/12 och lagkamraterna talade om ”one man-team”.

När man värderar Lukas Podolskis säsong bör man väga in att inte spelat i positionen han själv föredrar, som striker. I Arsenal får han spela vänsterytter precis som i tyska landslaget.
I premiären mot Sunderland (0–0) startade Podolski som striker. Sedan dess har Arsène Wenger inte sett honom som ett alternativ längst fram. Managern har testat flera olika lösningar – även Gervinho.
– När jag spelar som nummer tio eller som striker kan jag göra fler mål och komma till fler avslut. Men med Arsenals spelstil går det bra på kanten och jag spelar gärna där. Jag har spelat där en del i Köln och i landslaget, sa Podolski i onsdags, enligt The Guardian.

Lukas Podolskis show mot West Ham skänker Arsenalfansen hopp. Likväl är han en källa till frustration.
Hans utspridda världsklassinsatser får optimismen att spira. Sedan kommer tre raka plattmatcher och då är det som om han blåst upp ballongen och själv tryckt in nålen och sett till att luften gått ur.
”Podolski är antingen briljant eller värdelös”, skrev välkände Arsenalsupportern Piers Morgan på Twitter i veckan.
På det sättet är han en symbol för Arsenals säsong.
I ena stunden är det kris och fansen kräver värvningar. I nästa stund spelar de mästerligt och antyder att det inte alls behövs några förstärkningar.
Arsenalbloggaren Yankee Gunner menar att supportrarna i år har en tendens att överskatta de egna spelarna på grund av att lagets allmänna nivå sänkts.
Ergo: Lukas Podolski är bra, men han är ingen Dennis Bergkamp.

Under en säsong där fjärdeplatsracet är tajtare än någonsin behöver Arsenal spelare som levererar vecka efter vecka. Inte minst i de tuffa, täta matcherna.
Våren kommer att ge en indikation på om Lukas Podolski kan höja lägstanivån och leverera i de stora matcherna – om han är en provinsspelare eller en potentiell stjärna på den högsta nivån.
Klarar han det har han rätat ut frågetecknet som hängt över honom hela karriären.

FAKTA/Lukas Podolskis statistik
Här är ligamatcherna där Podolski antecknats för mål och assist. Arsenals siffror först.

Liverpool (b) 2–0 mål, assist.
Southampton (h) 6–1 mål.
West Ham (b) 3–1 assist.
Fulham (h) 3–3 mål.
Tottenham (h) 5–2 mål, assist.
Reading (b)  5–2 mål, 2 assist.
Newcastle (h) 7–3 mål, assist.
West Ham (h) 5–1 mål, 3 assist.

Eden Hazard sparkade till en bollpojke – och fick rött kort.
Synd att det tog uppmärksamhet från den riktiga fajten.

Jag talar förstås om matchen som utspelade sig innanför linjerna på Liberty Stadium. Jo, det spelades faktiskt en sådan igår. Av rapporteringen att döma kan man tro att Eden Hazard var ensam på Liberty Stadium för att träffa en bollkalle.
Men den bisarra händelsen ska inte överskugga det faktum att Swansea kommer att spela Ligacupfinal.
Bragden var förstås att vinna borta på Stamford Bridge i första semifinalmötet, men gårdagen krävde en rejäl kraftansamling. Chelseatränaren Rafael Benítez ställde sitt starkaste lag på benen och hade en enkel matchplan: Attack.
Swansea stod emot tack vare uppoffrande insatser från hela laget, inte minst backarna Ashley Williams och Chico som är ligans mest undervärderade mittlås.

Dagen efter att Bradford skrivit historia som det första League Two-laget som tar sig till en cupfinal sedan 1960-talet, fick vi ett vackert kapitel i den walesiska fotbollshistorien.
Berättelsen om Swanseas resa de senaste tio åren är remarkabel. Den har återgivits många gånger, men just idag är den värd att lyfta fram och betona igen.
Historien om hur de harvade i fjärdedivisionen och var på väg att åka ur ligasystemet, hur de vann en avgörande match mot Hull City i maj 2003 och klarade sig kvar på säsongens sista dag, hur gråtfärdiga supportrar körde en klassisk ”pitch invasion” och firade med spelarna.
Historien om hur ”Swans” sedan gled in på ett spanskt spår med hjälp av ex-spelaren Roberto Martínez, hur de födde en dröm om att ”äga bollinnehavet och kontrollera sitt öde”, hur de klättrat hela vägen till Premier League och fortsatt spela på samma fina sätt.
Idag är de en klubb som spelar på en modern arena med plats för över 20 000 åskådare. Klubben är ekonomiskt stabil, ägs till 20 procent av fansen och har en supporterrepresentant i styrelsen. Supporters Direct kallar klubben ”det bästa högprofilerade exemplet där en Supportertrust involverats i driften av en klubb”. I somras snuvade Swansea storklubbarna på fynd som Michu och Chico och lyckades locka till sitt ett aktat tränarnamn som Michael Laudrup.
Nu har klubben, som var på väg att falla ned i amatörligornas dunkla vakuum, ett gyllene tillfälle att ta sin första tunga cuptitel.
Det är en så vacker berättelse.
Ingen uppmärksamhetssökande bollpojke i världen är värd att överskugga det.

***
Vad jag tycker om Eden Hazard-gate?
Domaren gör rätt som visar ut Chelseaspelaren eftersom regelboken säger att man inte får sparka på någon som ligger ned.
Men alla som har spelat fotboll kan sätta sig in i Hazards frustration. Hans lag behöver göra mål, han vill skynda på spelet, en bollpojke missbrukar medvetet sin uppgift genom att lägga sig på bollen för att få tiden att gå.
Själv hade jag blivit tokig.
Alla som vill vinna fotbollsmatcher hade blivit tokiga (det vill säga i princip alla som spelar fotboll). Men de flesta hade ändå hållit sig tillräckligt kyliga för att inte dela ut en spark.
Inte för att bollpojken inte förtjänade det, utan mer av ren pragmatik.
Det var förstås korkat av Eden Hazard att sparka mot bollpojken (oavsett om han träffade bollen som vissa hävdar eller inte). Men alla uppgifter om polisutredning igår kväll fick mig att häpna.
Bollpojken – som är 17 år och nästan vuxen – var satt att sköta en uppgift. Den uppgiften fuckade han upp totalt – medvetet. Han hade redan innan matchen twittrat om att han skulle fördröja tiden.
Eden Hazard gjorde en dum grej och förtjänar att bli avstängd.
Bollpojkens agerande – dels att han täckte bollen, dels att han teatraliskt fick det att framstå som att han verkligen var skadad – var både dumt och patetiskt.
Rafael Benítez har en poäng i en vidare bemärkelse när han pratar om gårdagens händelse som en följd av ”Big Brother-samhället”.
Eden Hazard kommer att få se ett antal matcher från läktaren, men jag hoppas att disciplinkommittén tar ett sansat beslut och inte överdriver något som redan fått för stora proportioner.

Newcastle fortsätter sitt franska spår.
Idag blev två spelare klara för klubben.

Yoan Gouffran, från Bordeaux till Newcastle
Pris: Cirka 1,5 miljoner pund.
Kommentar: Newcastle var på jakt efter en anfallare efter det att Demba Ba lämnade för Chelsea. Yoan Gouffran kan användas både på kanten och centralt. Han beskrivs av managern Alan Pardew som ”snabb och intelligent”. Meningarna går isär om hans kvalitet. Imponerade mot Newcastle i Europa League, men håller han i PL? Juryn kan inte bestämma sig…
Betydelse för laget: Efter att Demba Ba flyttade det funnits ett stort frågetecken kring Newcastles offensiv. Vem ska göra målen? Gouffran gjorde 14 fullträffar för Bordeaux förra säsongen. Den här säsongen har det blivit åtta. 26-åringen ger Pardew värdefull bredd.
Tänkbar startelva med Gouffran: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Santon – Sissoko, Anita, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gouffran.
Värvningsbetyg: 2/5.

Moussa Sissoko, från Toulouse till Newcastle
Pris: Cirka 2,5 miljoner pund.
Kommentar: Moussa Sissoko har varit en av Ligue 1:s bästa mittfältare de senaste åren. En allsidig box-to-box-mittfältare som liknats vid Mahamadou Diarra. Den är killen har jagats av flera storklubbar tidigare. Att Newcastle lyckats få loss honom för runt 25 miljoner kronor är ett kap. När Cheik Tioté är tillbaka från Afrikanska mästerskapen har Alan Pardew valmöjligheter och kan ta ut laget på dagsform.
Betydelse för laget: Cheik Tioté var en av Premier Leagues bästa defensiva mittfältare förra säsongen. I år har han varit svag och laget har saknat kraft och fysik. Sissoko kommer att bidra till det.
Tänkbar startelva med Sissoko: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Santon – Sissoko, Anita, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gouffran.
Värvningsbetyg: 5/5.

Ett par Arsenal-spelare får plats i ”Omgångens lag” från omgång 19. Men kanske inte de två ni tror…

Här finner ni den reviderade elvan.

Newcastle sladdar i Premier League.
Nu har laget fått in den nödvändiga mittbacksförstärkningen. Och en ung lovande vänsterback.

Mapou Yanga-Mbiwa, från Montpellier till Newcastle
Pris: 7 miljoner pund.
Kommentar: Yanga-Mbiwa var en klippa under förra säsongen när Montpellier vann ligatiteln. Då ansågs han vara en av Europas mest lovande försvarare. Har inte varit lika stabil den här säsongen, men talangen finns där.
Betydelse för laget: Avsaknaden av ett pålitligt komplement till Fabricio Coloccini har varit påtaglig. Yanga-Mbiwa är den typen av stark duellspelare som Newcastle behöver.
Tänkbar startelva med Yanga-Mbiwa: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Santon – Anita, Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gutiérrez.
Värvningsbetyg: 4/5.

Massadio Haïdara, från Nancy till Newcastle
Pris: Cirka 2,5 miljoner pund.
Kommentar: Den unge vänsterbacken har meriter från franska U21-landslaget.  En framtidsspelare.
Betydelse för laget: Davide Santon är fortfarande förstavalet till vänster, men italienaren har ryktats vara på väg bort från klubben. Nu finns möjligheten att vila honom i vår samt testa Haïdara för framtiden.
Tänkbar startelva med Haïdara: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Haïdara – Anita, Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gutiérrez.
Värvningsbetyg: 2/5.

***
Den bästa transfernyheten för Newcastle-fansen kom dock alldeles nyss då San Lorenzo meddelade att Fabricio Coloccini stannar i Newcastle våren ut.
Det är, som jag antydde tidigare i veckan, ett besked som kan avgöra klubbens närmaste framtid.