Hetaste derbyt sedan 1980-talet. Matchen som skulle visa hur nära Everton kommit storebror.
Det blev istället kvällen då Liverpool satte ned foten och skaffade sig fördel i jakten på Champions League-biljetterna.
Brendan Rodgers vann den taktiska matchen mot en naiv Roberto Martínez.

Det var en märklig match igår på Anfield. Studerar man statistiken utan att ha sett matchen kan man få för sig att Everton var det bättre laget. Gästerna hade 61 procent av bollinnehavet, de slog 519 passningar jämfört med Liverpools 339. Deras passningsprocent var 85 procent jämfört med 79 procent för hemmalaget. Antal avslut var jämnt fördelat 20–19 till hemmalaget (varav 9–4 på mål).
Ändå var det klasskillnad i de avgörande momenten.
Det var en kväll när allt gick snett för Everton. Egentligen gjorde laget inte en så dålig match. De började bra, Ross Barkley drog i väg ett vasst distansskott första minuten, laget kontrollerade händelserna och styrde rytmen.
Men känslan så här i efterhand var att allt var en del i Brendan Rodgers matchplan. Liverpooltränaren hade visserligen gått ifrån tvåmannaanfallet för att inte släppa mittfältet. Men det handlade inte så mycket om att förskansa sig om bollinnehavet. Mer om att Jordan Henderson skulle kunna agera mer defensivt och ge Steven Gerrard välbehövlig hjälp med att täcka ytor i defensiven.
Kontentan blev ett Liverpool som försvarade sig extremt lågt för att vara på hemmaplan. Det var som om laget bjöd in Everton till att tro att de skulle kunna spela ut – bara för att straffa dem ordentligt när läget dök upp.

Så blev det också. Efter Steven Gerrards 1–0-mål på nick efter hörna var taktiken än mer effektiv. Som för alla lag som vill spela omställningsspel. Motståndaren blir lite mer desperat i jakten på en kvittering och blottar ännu större ytor bakåt.
Man kan undra hur matchen hade artat sig om Roberto Martínez insett att han mönstrade ett försvagat manskap och istället satsat på att defensivspela sig till ett oavgjort resultat. Nu satsade han på gladfotboll och tre poäng och blev brutalt avslöjad. Ungefär som hans Wigan blev gång på gång.

Den mest intressanta detaljen rent taktiskt var det som Magnus Pehrsson uppfattade i Viasat-sändningen: Hur Liverpool lät Evertons unge högerback John Stones kliva fram på sin kant utan att Liverpools vänsterytter, Daniel Sturridge eller Luis Suárez, följde med. Istället fick Aly Cissokho uppgiften att snabbt flytta ut på vänsterkanten och sätta press, ibland utan understöd mot Stones.
Det handlade om ren pragmatik: Stones kan få ytorna eftersom risken är liten att hans offensiva rajder kommer såra oss. Istället ställer vi om på den kanten. Det är tveksamt om det hade fungerat mot Séamus Coleman, ligans bäste offensiva ytterback denna säsong.
2-0-målet – det som avgjorde matchen i ett skede där Everton dominerade och skapade chanser – var ett resultat av den här taktiken. Evertons ytterbackar hade flyttat upp, Coutinho fick bollen och serverade Daniel Sturridge som satte bollen fri med Tim Howard.
Det här påminner lite om när Cristiano Ronaldo spelade i Manchester United. Han fick ofta licens att fuska i defensiven av den orsaken att han förmodligen kunde såra motståndarna ännu mer om han fick ligga kvar och fiska.

Eftersom Sturridge (inringad) inte har följt med högerbacken Stones när denne flyttat upp har han ett rejält försprång vid omställningen.

Den här typen av ytor är problemet när man spelar med offensiva ytterbackar.

Sturridge får bollen och sätter 2–0 fri med Tim Howard.

Sturridge satte även 3–0, denna gång med en läcker lobb, efter att Everton överraskats av en slumpboll in bakom backlinjen från Kolo Touré.
Brendan Rodgers fick full effekt på sin matchplan. med speeden på spelare som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling finns förutsättningar för att spela blixtrande omställningsfotboll. Frågan är om backlinjen håller mot bättre motstånd. Igår var John Flanagan bra igen och Aly Cissokho var förvånansvärt pålitlig. Till skillnad från Evertons ytterbackar gick de inte fram och lämnade farliga ytor bakom sig.
Triumfen var resultatet av ”commitment”. Liverpools spelare slet uppoffrande i defensiven, vilket lade grunden till segern. Steven Gerrard, som var så svag som defensiv mittfältare mot Aston Villa, fick nu hjälp av ett försvarsspel som agerade fläckfritt över hela banan.

Everton fortsatte att försöka, men den här dagen hade de det mesta emot sig. Sylvain Distin och Séamus Coleman var tunga avbräck i backlinjen och när Romelu Lukaku blev skadad efter 21 minuter försvann även den tilltänkta udden i anfallet. Roberto Martínez skickade in Steven Naismith som anfallare och det fanns förstås inte på världskartan att han skulle oroa hemmaförsvaret. Med Nikica Jelavic såld till Hull City och Arouna Koné långtidsskadad ser Evertons anfall plötsligt tunt ut. Naismith kommer inte hålla som backup. Nyförvärvet Lacina Traoré måste leverera direkt. Annars får Martínez använda Kevin Mirallas som djupledslöpande striker och plocka in någon annan på högerkanten.

Det här blev kvällen då Liverpool ryckte ifrån Everton i tabellen och visade vilka som bestämmer på Merseyside. Även om Roberto Martínez gäng har tagit enorma kliv framåt spelmässigt denna säsong har jag svårt att tro att de ska kunna ta fjärdeplatsen. Inte nu när de fått skador. Inte när Liverpool är så här bra, nu när Manchester United fått in Juan Mata och har Robin van Persie och Wayne Rooney tillbaka och när Tottenhams segertåg börjat rulla.