Ett fatalt domarmisstag slog undan benen för Tottenham igår.
Men det förtar inte sättet Manchester City spelar på just nu.

Okej, vi börjar med domslutet som fick helt matchavgörande konsekvenser.
Tottenham hade överlevt första halvlek med blotta förskräckelsen, känt att det fanns en väg tillbaka in i matchen.
Då fick gästerna en straffgåva från domarteamet. Huvuddomaren Andre Marriner hade inte tänkt blåsa. Men när linjedomaren Scott Ledger viftade så pekade Marriner på straffpunkten och visade ut Spurs vänsterback Danny Rose.
Straff, mål, Rose utvisad och avstängd. När det egentligen skulle ha blivit hörna. Tottenhams fans kände sig förfördelade, de neutrala kände sig blåsta på spänningen. Efter att hemmalaget reducerats till tio man fanns bara en utväg.
Domslutet blev inte mer populärt hos hemmafansen av att domarna underkänt Michael Dawsons 1–1-mål för offside (Adebayor var offside, Dawson onside, men linjedomaren bekräftade att han vinkat för Dawson. Ett fel som blev rätt? Märkligt nog tyckte Graham Poll att målet borde godkänts).
Men med det sagt så är det få som idag nämner det faktum att City skulle haft en straff i första halvlek vid ställningen 0–1 för en solklar hands.
Och det som var mest slående på White Hart Lane var faktiskt inte domarnas insats utan gästernas i första halvlek.

Vi har hyllat Manuel Pellegrinis arbete i City flera gånger, men det tål att lyftas fram igen.
Det är inte bara det faktum att laget spelar snabbare, rakare och mer underhållande än tidigare. Inte bara det faktum att laget gör fler mål än tidigare. Inte bara det faktum att han varit banbrytande med att spela med två anfallare.
Han har fått ett lag att agera i symbios. Han har hittat ett system där laget, trots att det finns så mycket individuell kvalitet, är bättre än summan de enskilda delarna. Det är Pellegrinis främsta bedrift.
Första halvtimmen var City fullständigt överlägset mot Tottenham. David Silva kom in från sin kant och överbelastade centralt och Mousa Dembélé och Nabil Bentaleb fick inte en lugn stund.
Problemet att möta detta kompletta City-lag är att de har så många vapen. Packa mittfältet för att stänga ytorna för David Silva och Yaya Touré – som Arsenal gjorde på Etihad – och City kommer att överbelasta kanterna med sina ytterbackar och hota där. Ser du istället till att dina ytterbackar får understöd så kommer David Silva smyga in centralt och smeka in passningar med kirurgisk precision som igår när han serverade Agüero.

Sergio Agüero var fullständigt briljant första halvtimmen igår. Han sprang sig fri och dunkade en kanon i stolpen direkt i inledningen, petade retfullt enkelt in 1–0-målet bakom Hugo Lloris och tvingade några minuter senare den franske målvakten till en fantomräddning. Dessutom hade han en stenhård halvvolley med vänstern som strök ribban. Han hade lätt kunnat haft ett hattrick redan där.
Agüero haltade av med en sträckning precis före paus och han kommer förstås att saknas. City har klarat det bra hittills när argentinaren saknats, men känslan är ändå att han ger den där extra lilla udden.
Stevan Jovetic ersatte argentinaren. Den förre Fiorentina-spelaren har bara startat en match i ligan på grund av skadeproblem. Han såg rostig ut igår, av naturliga skäl, men kan Pellegrini få igång även Jovetic finns ytterligare sparkapital.
Manchester City har inte förlorat en match sedan 10 november då de fick stryk av Sunderland. De har det tuffaste vårprogrammet med bortamatcher mot Arsenal, Manchester United och Liverpool.
Men som laget spelar nu är det motståndarna som ska frukta Pellegrinis gäng. Sedan Vincent Kompany gjorde comeback har alla bitar fallit på plats. Till och med Martin Demichelis, som var så skakig i början, agerar nu förtroendeingivande.
Vilket lag ska kunna stoppa dem?

***
En tanke som slog mig vid Sergio Agüeros 1–0-mål som jag ofta tycker mig se: Målvakter som går ut i lägen där de egentligen borde stanna kvar.
Ponera att Hugo Lloris inte hade rusat ut för att skära av vinkeln. Vad hade Agüero kunnat göra? Inte speciellt mycket eftersom han hade Michael Dawson hack i häl. City-anfallaren hade förstås kunnat spela in bollen så någon lagkamrat kunde ha gjort mål istället, men den risken hade varit mindre. Lloris otajmade utrusning  gav Agüero chans att göra mål ur snäv vinkel, vilket han aldrig hade gjort om målvakten stannat.
Jag har inget facit här, men jag upplever att målvakter för ofta går ut och orsakar straffar/enkla mål. Det här var ett exempel. Håller ni med?