Den säsong som redan var illa blev ännu värre igår när Manchester United åkte på en försmädlig 0–2-förlust borta mot Olympiakos i Champions League.

Efter att ha halkat efter i ligan på ett sätt man aldrig gjort under Premier League-eran, efter att ha kraschat ut ur FA-cupen hemma mot Swansea och åkt ur i semifinalen i Ligacupen mot Sunderland, framstod Champions League som Manchester Uniteds tillflyktsort.
Inte för att någon egentligen tror att laget ska kunna ha något att göra med slutsegern utan för att David Moyes & Co fick en tacksam lottning och åtminstone borde kunna kravla sig vidare till nästa omgång. Det är det minsta man kan begära.
Kollega Erik Niva har redan sågat gårdagens insats i rätt hårda ordalag så jag kan istället lyfta matchen till ett annat perspektiv. Det som handlar om David Moyes. Att han och Ed Woodward misslyckades på transfermarknaden förra sommaren är vida känt och det har vi konstaterat många gånger.
Nu tittar jag närmare på två andra områden där Moyes gått bet den här säsongen.

Taktiskt
När David Moyes presenterades som tränare för Manchester United i maj förra året var det här det jag var mest osäker på. Hade han vad som krävdes för att få Manchester United att fungera offensivt. I Everton var han skicklig på att bygga försvarsmurar, men han ställdes sällan mot motståndare som parkerade bussen. Hade han idéerna för att lösa det? Kunde han trycka på rätt knappar?
Jag var osäker, men jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig att hans lag skulle bli så avslöjat.
Faktum är att David Moyes – under en längre tid – framstått som helt svarslös oavsett hur motståndarna.
Backar de hem á la Fulham så har United inget annat medel än att stå och slå inlägg hela dan. I 2–2-mötet på Old Trafford slog laget 82 inlägg (!), nytt rekord i Premier League. Det var anfallsfotboll i dess mest primitiva skrud.
Och om motståndarna kliver högt, som Olympiakos (av alla lag) gjorde igår, så har Manchester United inte kvaliteten att spela sig fram. I gårdagens match spelade sig laget inte fram till ett enda läge förrän i slutminuterna när Robin van Persie sköt över i fritt läge.
Moyes taktik den här säsongen har koncentrerats till att söka kanterna och slå inlägg. Gång på gång. Inget annat.
Det här leder till en rad följer: Motståndarna kan släppa kanterna och parkera hela backlinjen i eget straffområde eftersom de vet att det endast kommer att levereras relativt ofarliga inlägg. Det här är en taktik som motståndare använder mot Barcelona och Arsenal också, men skillnaden är att dessa lag ändå har kvaliteten att öppna dessa låsta lägen.
Hur? Tja, genom den sortens kombinationer som ledde fram till Tomas Rosickys vackra mål i helgen mot Sunderland till exempel. Kan ni minnas en sådan passningskombination av United den här säsongen? Jag kan det inte.

En orsak till att Manchester United är sämre på att anfalla centralt är att de saknar den där världsklassmittfältaren som komplement till Michael Carrick. Marouane Fellaini har varit en flopp, Tom Cleverley är i usel form, Anderson skeppades i väg till Florens och Darren Fletcher är inte i kapp efter sin magåkomma. Men hur hade det sett ut om David Moyes haft en lite yngre Paul Scholes att laborera med? Bättre, säkerligen, men ändå inte tillräckligt bra. En kreatör som Scholes, som gillar att hitta väggspel och instick, hade knappast trivts med att vara en bricka i ett så enkelspårigt anfallsspel som i grund och botten handlar om att få ut bollen på kanterna för att få se ytterbackar/yttrar skicka in luftpastejer.

Under de sex månader vi fått följa David Moyes äventyr som efterträdare till sir Alex Ferguson har det blivit mer och mer tydligt att han är begränsad taktiskt offensivt.
Hur kan man annars förklara att laget som joggade hem ligan ifjol nu har tappat allt vad struktur innebär? Inga idéer, ingen kreativitet, ingen fart. Det bjöds inte alltid på champagne-fotboll under Ferguson, långt ifrån, men det fanns åtminstone alltid en idé om hur man skulle ta sig till målchanser. Nu framstår det som om spelarna är helt svarslösa hur de ska lösa situationer som återkommer i varje uppspel.

Det var uppenbart att David Moyes ställde ut ett lag för att få med sig ett 0–0 igår (annars hade väl Adnan Januzaj startat?). Om det var något jag trodde att den förre Evertontränaren faktiskt skulle behärska var det att ställa ut reaktiva lag i Europa. Nu klarar United inte av det heller. Laget som tidigare var okrönta mästare på att få med sig resultat i Europa klarar inte av att åka till Grekland och spela hem ett resultat mot ett försvagat Olympiakos.

Robin van Persies ord efteråt till holländsk tv är en varningsklocka. Han talade om att ”andra spelare upptar de ytor som han vill röra sig i”.
– När jag ser att det blir svårt för mig att använda de ytorna, vilket tvingar mig att anpassa mina löpningar baserat på var mina medspelare befinner sig. Och tyvärr spelar de ofta i mina zoner. Jag tycker det är synd, sa han.
van Persies kritik understryker det vi redan vet. Att David Moyes misslyckats kapitalt med att få ut kapaciteten i en offensiv med pjäser som van Persie, Rooney, Kagawa, Nani, Mata, Young, Valencia, Januzaj.

En bild som har florerat på Twitter senaste veckorna sägs beskriva skillnaden mellan Brendan Rodgers taktik och David Moyes taktik. En bild med passningstrianglar, en bild med… tja, ni ser själva.

Man-management
Medan Alex Ferguson var en mästare på att få ut maximalt av sitt material är David Moyes på väg att misslyckas kapitalt.
Spelarmaterialet som Moyes ärvde var inte så bra som många trodde, men sättet de uppträdde på igår på Karaiskakis vittnade om något beklämmande: Spelare som tidigare var bra har gått bakåt.
Rio Ferdinand var en katastrof. Chris Smalling likaså. Tom Cleverley, Ashley Young och Antonio Valencia lyckades knappt med någonting. Inte ens Wayne Rooney lyckades bidra med något vettigt.
Det psykologiska i fotboll är så betydelsefull och det verkar som att United-spelarna nu är så körda i botten självförtroendemässigt att de är mentalt blockerade. I går bestod elvan till stor del av spelare som inte vågade ta egna initiativ utan lämnade över ansvaret till lagkamraterna. Och när de väl försökte ta initiativ var det halvdant och lättläst. Chris Smalling agerade stundtals som en korpspelare igår i första halvlek.

Har David Moyes spelarnas förtroende? Jag tvivlar på det.
Utåt sätt är spelarna smarta nog att säga de rätta sakerna, att ”det är spelarna som bär ansvaret”, att ”vi tror på managern” och så vidare. Men alla förluster sätter oundvikligen sina spår. När resultaten uteblir börjar spelarna tvivla. På sig själva, på taktiken, på lagledningen. Börjar de tvivla blir det ännu svårare för tränaren att få gehör för sina idéer (om han har några). Då är man inne i en ond cirkel. Då kan det handla om ”the point of no return”.

***
Oddsen på att David Moyes blir nästa tränare i Premier League att få sparken sänktes kraftigt igår. Samtidigt kommer uppgifter i England på att klubben kommer att avvakta till sommaren innan man agerar.
Manchester United är ingen klubb som tar panikbeslut, har åtminstone inte varit det historiskt, men jag känner mer och mer att det bara är en tidsfråga innan Moyes får sparken. Även om han får stanna till sommaren så kan utvärderingen knappast innehålla så mycket positivt att styrelsen kan se en ljusning i sikte.

Många Manchester United-fans (inte alla) var inställda på att det skulle bli en tuff säsong, i kölvattnet efter legendaren Alex Ferguson.
De hade kunnat acceptera en säsong av svaga resultat om det hade kunnat gå att se en utveckling i slutet av tunneln, en spelidé som kan leda till något på sikt, spelare som jobbar hårt för varandra och kämpar för klubbmärket.
Men det här? Det är knappast acceptabelt, inte i en klubb som satt ribban på en högre nivå än någon annan klubb i England de senaste 20 åren.
När ett gäng fotbollsmiljonärer sprang vilse i Piraeus igår var det ännu ett tecken på att Manchester United har havsdjupa problem, att truppen måste byggas om rejält i sommar.
Roy Keane talar om fem-sex nya klassspelare. Frågan är om det räcker.
Och frågan är om David Moyes – som betalade rejält överpris för sin enda stora värvning förra sommaren – ska få förtroendet att genomföra den storstädningen.
En ny felsatsning innebär en ännu längre väg tillbaka till toppen.