Utskälld, kritiserad och ifrågasatt. John Terry såg ut att vara slut för två år sedan.
Den här säsongen har han hittat formen och varit en av ligans bästa spelare.

Camp Nou, 24 april 2012:
Chelsea ligger under med 0–2 borta mot Barcelona i returen i semifinalen i Champions League. Det vi ska få uppleva är en av de mest imponerande vändningarna vi har sett av ett engelskt lag. Precis före paus sprintar Ramires i väg på en soloraid och sätter reduceringen till 1–2. Det målet räcker för avancemang eftersom Chelsea gjort fler bortamål. När Fernando Torres springer sig fri i slutminuten och rullar in 2–2 är det klart. Chelsea får spela Champions League-finalen i München, Barcelona är utslaget.
John Terry får dock inte vara med om denna högtidsstund. I den 37:e minuten i första halvlek har han skämt ut sig genom att knäa Alexis Sanchez och blivit utvisad. Det betyder att Terry är avstängd i finalen.
Där och då var känslan att John Terrys karriär var kraftig på väg utför. Hösten 2011 hade han gång på gång blivit avslöjad när André Villas-Boas försökte införa ett högt presspel. John Terry, som aldrig haft snabbhet som sin främsta egenskap, hade sin tuffaste tid i karriären. Vi minns 3–5-matchen mot Arsenal där han halkade och bjöd Robin van Persie på segermålet.

John Terry klarade sig bättre när Roberto Di Matteo tog över och gick ”back to basic”, men sedan kom följderna av kontroverserna, vilket gjorde att fjolårssäsongen blev förryckt. Terry straffades med fyra matchers avstängning för att ha förolämpat Anton Ferdinand rasistiskt och när Rafael Benítez tog över var han ibland ratad för David Luiz.
Tränarbytet i somras kunde inte ha kommit mer lägligt för John Terry.
José Mourinhos entré i Chelsea är ett bevis för hur en spelare kan få en renässans med hjälp av en annan spelidé.
John Terry har alltid varit den perfekta backen i ett lågt försvar. Så länge han får stå lågt och nicka undan och positionera sig rätt utan att utsätta sig för löpdueller är han komplett.
Det är precis vad vi sett den här säsongen.

José Mourinho har, precis som förväntat, stagat upp defensiven. John Terry har till uppgift att styra försvaret och har fått Gary Cahill som lojal soldat. Då har toppformen kommit som ett brev på posten.
Cahill har tagit rollen som den mer spektakulära. Han täcker skott som Börje Salming och bjuder på sista-sekunden-tacklingar. John Terry har varit den solida. Den som ständigt placerar sig rätt, den som aldrig, eller sällan, bjuder på något.
– Han är en stabil spelare, inte någon som gör misstag. Han har en lägstanivå som ger stabilitet till laget, säger José Mourinho.
– Jag hade inte förväntat mig det efter säsongen han hade ifjol.

När jag såg England besegra Danmark i veckan (1–0) kunde jag inte låta bli att tänka på hur mycket vassare Roy Hodgsons gäng skulle vara med John Terry i startelvan.
Mot danskarna spelade Gary Cahill i par med Chris Smalling och även om Phil Jagielka är en förbättring jämfört med Smalling så vore Gary Cahill/John Terry ett mittbackspar i världsklass. Det är ett mittbackspar som ger England chansen att gå långt. Duon känner varandra väl från Chelsea, och så länge de får försvara sig lågt – vilket de får med Roy Hodgsons taktik – så har de få svagheter.
Men John Terry är inte aktuell för VM-spel. I september 2012 – efter att han tidigare samma år fråntagits kaptensbindeln – valde han att tacka för sig i landslaget. Roy Hodgson har inte visat något intresse för att locka tillbaka Terry.
Moraliskt är det nog rätt; Terry har en ryggsäck och hans deltagande skulle sätta fokus på andra saker.
Sportsligt är det katastrof eftersom England kommer att få klara sig utan sin bäste försvarare.

John Terry har förlorat så många popularitetspoäng senaste åren att hans anhängare utanför Chelseakretsar är lätträknade.
Jämför med känslorna ifjol när Chelsea avvaktade med att ge Frank Lampard nytt kontrakt. Fotbollsvärlden slöt upp bakom Lampard och undrade vad Chelsea höll på med. Sympatierna för John Terry, 33, har inte varit i närheten av samma nivå. Knappt existerat.
Jag är en av dem som fortfarande kan se förbi skandalerna och gilla fotbollsspelaren John Terry. För mig är det enkelt: Jag älskar den sortens försvarsspel som Chelseakaptenen behärskar till fullo. Positionsspelet, markeringsspelet och inställningen att man gör vad som helst för att förhindra ett mål. Även om det innebär att man täcker skott med bakhuvudet (som Terry gjorde i VM 2010).
Men precis som Luis Suárez har tagit sig igenom alla stormar och kommit ut på andra sidan som en starkare och mer sympatisk spelare, förtjänar John Terry respekt för sitt spel.
Den här säsongen har han varit fullständigt briljant, nästan lika bra som under glansåren 2004–09. Martin Samuel skrev i Daily Mail att han borde bli utsedd till Player of the Year om Chelsea vinner ligan.
Där vet jag inte om jag håller med riktigt, men om John Terry förbises i nomineringarna till priset som årets spelare är det ett bevis på att försvarare är pinsamt förbisedda i de sammanhangen.
Eller att fotbolls-England fortfarande bedömer John Terry utifrån vad han gjort utanför planen.

***
Läs mer:
Mitt porträtt av John Terry i serien om Premier League-legendarer (pluslåst).