Under större delen av säsongen har de framstått som en titelkandidat. Nu har Arsenal resignerat. Igen. Och nu handlar det istället om att försvara fjärdeplatsen. Igen.
Hur kunde det bli så här?

Kim Källström fick äntligen debutera för Arsenal. I den 79:e minuten stod han redo vid sidlinjen i klädd tröja nummer 29 och ett par rödgråa dojor och ersatte Tomas Rosicky (jag tyckte först att skorna var gula, men tack och lov har Källström insett att gula skor för evigt är fördömda för svenska spelare).
Svensken klev in på defensivt mittfält bredvid Mathieu Flamini och smälte in tämligen obehindrat. Källström slog ett par kloka passningar, en fin crossboll och vann ett par bollar. Det är svårt att dra några slutsatser av 15 minuters spel i ett läge där båda lagen var trötta och hade gått ned i tempo, men det var ändå en positiv debut som lär ge honom fler chanser.
Om vi tar av oss de blågula glasögonen så kan vi dock konstatera att snackisen från den här matchen knappast var Kim Källström.

Hela den här säsongen har Arsenal sett ut som en het titelkandidat. Efter den snöpliga förlusten i premiären mot Aston Villa tog de sig samman, värvade Mesut Özil och klättrade upp i serieledning.
Arsenal mådde bättre än de gjort någon gång senaste nio åren. Under hösten turades expert efter expert om att ifrågasätta laget, att betona att laget inte ”testats” ännu. Om ”test” innebär matcher mot toppkonkurrenterna fick Arsenal bekänna färg. De vacklade ibland, som borta mot Manchester United och borta mot Manchester City samt mot Chelsea i Ligacupen, men de höll sig kvar i toppen tack vare sin förmåga att vinna enkelt mot lagen på den undre halvan.
Nästa frågetecken var om Gunners, för en gångs skull, skulle klara sig igenom den tuffa perioden i februari-mars. Då när belastningen på lagets viktigaste spelare börjar bli kännbar, när skadelistan är lång och när ligan går in i ett avgörande skede.
Det var uppenbarligen en motiverad fråga. Skadelistan är sannerligen lång nu. Igår saknades bland andra Aaron Ramsey (som fått ett bakslag i rehabiliteringen), Jack Wilshere, Mesut Özil, Laurent Koscielny. Och då har laget tappat det mesta. 6–0-smällen mot Chelsea i helgen följdes upp av 2–2 hemma mot Swansea.
Februari-mars är en tid då tidigare Arsenal-upplagor fallerat (förutom ifjol då de var uträknat vid den här tiden, men istället reste sig och räddade CL-biljetten). De ser ut att göra det igen.
Det räckte med att höra Arsène Wengers svar när titelracet nämndes på gårdagens presskonferens. Han hade precis fått se sitt lag vända 0–1 till 2–1 för att sedan släppa in ett självmål av Mathieu Flamini i slutminuten.
– (Titelracet) är inte vårt största bekymmer nu. Vi måste titta bakom oss.

Everton kommer stormande med nyvunnet självförtroende och vind i seglen. Igår gjorde de 3–0 borta mot Newcastle. Romelu Lukaku är tillbaka i slag, liksom Ross Barkley (grym igår). De liknar det Everton som imponerade i höstas. Arsenal har visserligen sex poäng att gå på, men i helgen möter de Manchester City, ett City som Wenger hävdade ”ser ut att vara ostoppbara”. Sedan möter de Everton på Goodison Park, innan de avslutar med ett gäng ”enklare” matcher.
Arsenals problem är att de tappat självförtroende och pondus. Storförlusten mot Chelsea i helgen har satt spår. Igår när de ledde med 2–1 blev de försiktiga och ville värna om ledningen. För många lag är det ett fungerande recept, men Arsenal är sällan bra när de spelar med livremmen på. Inte med deras offensiva lirare som inte trivs med att försvara sig.
– Vi fokuserade kanske för mycket på att spela på resultat och blev för konservativa, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Jag var en av dem som verkligen trodde att Arsenal hade gjort läxor den här säsongen. Det fanns en anledning till det: Till skillnad mot tidigare år kändes defensiven säker. Per Mertesacker och Laurent Koscielny utvecklades till det bästa mittbacksparet klubben haft sedan Sol Campbell/Martin Keown. Mertesacker framstod som en ledartyp, om än inte lika verbal som en Tony Adams eller en Roy Keane.
Men det är fortfarande något som saknas i laget, någon egenskap som blir extra tydlig i stormatcherna. Arsenals statistik mot topp 7-lagen är 3W 3D 4L. Knappast siffror som kännetecknar ett mästarlag. Chelseas statistik i dessa möten är: 7W 3D 1L.
I Sky Sports studio satt Paul Scholes och sågade Gunners brist på ledartyper. Han ifrågasatte mittfältarna som inte är beredda att ta jobbet:
– Av någon anledning finns det spelare som försvinner. Arteta, Cazorla, Rosicky, Özil, även om han (Özil) inte spelat på sistone. Det är som om de går ut på planen med inställningen: ”Ni fyra-fem mittfältare gör som vi vill, försök göra mål, spela lite nätt, fin fotboll. De bryr sig inte om att jobba tillbaka. Det finns ingen disciplin hos dem. Inga ledare. Det finns ingen Patrick Vieira, ingen Adams, ingen Martin Keown. Ibland måste man som mittfältare bestämma sig för att spela kompakt, för att stoppa motståndarnas attacker. De här spelarna uppträder likadant även om de hamnar i 0–2-underläge. Tappar bollen, spelar något fint väggspel utan att bry sig om att jobba hem.
Scholes har förstås en poäng. Arsenal har många ”bekväma spelare”. De är formidabla när allt flyter på, ofta mot sämre lag, men har inte tillräckligt bra attityd/inställning att göra det när det går emot. I matcher där det krävs att man tuggar taggtråd och gör ”the dirty work”.

Teoretiskt sätt kan Arsenal fortfarande vinna ligan, känslan är att de har bränt chansen igen. Trycket på Arsène Wenger har ökat igen. Vissa menar att han borde ersättas, men där sätter jag ett stort frågetecken. I så fall kan Arsenal stå där med en David Moyes i höst.
Så hur kommer säsongen att sluta? Det enkla svaret är att det slutar som det brukar göra. Arsenal tar fjärdeplatsen, Arsène Wenger får stanna på sin post. Det framförs en viss kritik från supporterhåll om att det måste spenderas stora pengar i sommar.
Men nu har Arsenal fått en gyllene möjlighet att bryta förbannelsen. I FA-cupen utgörs hindren endast av Wigan, Hull och Sheffield United. Mycket talar för att Gunners, trots allt, tar den där titeln. Om de tar den efterlängtade triumfen kan de lägga grunden för framtiden. Ge spelare smak av titlar, en vinnarkänsla som sedan kan leda till något positivt på sikt.
Men vad händer om de samtidigt skulle mista fjärdeplatsen och missa Champions League-spel? Jag tror inte att det sker, men hur skulle säsongen beskrivas då? Ett misslyckande, trots att man brutit titeltorkan.