Kollegorna har redan dissekerat Paris SG:s kollaps och den givna vinkeln om José Mourinho, som bjöd på stor show.
Så här får vi samla upp spillrorna från Chelseas triumf igår. Varför inte lyfta fram André Schürrle?
Chelsea gjorde det. Efter 3–1-förlust i Paris var de piskade att vinna med minst två mål hemma på Stamford Bridge.
Jag trodde inte att de skulle greja det. Min gissning var visserligen att Chelsea skulle vinna matchen, men att det ändå inte skulle räcka för att ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic oundvikligen skulle få ett läge, och då skulle Cavani, Lavezzi eller Lucas Moura högga. Edinson Cavani fick onekligen sina chanser, men hans avslut höll för dålig klass och tack vare det levde Chelseas hopp.

Hemmalaget hade svårt inledningsvis, första kvarten, men sedan dominerade Chelsea mot ett passivt PSG.
Det kändes som chanserna till avancemang minskade drastiskt när storstjärnan Eden Hazard klev av skadad efter 18 minuter, men så blev det inte. Tvärtom. Ersättaren André Schürrle kom in och bidrog med de egenskaperna han köptes för: Snabbhet och ”rakt-på-mål”-attityden. Chelsea har ibland haft svårt mot samlade försvar (som vi såg mot Crystal Palace), och då passar Schürrles svårlästa spelstil.
I den 32:a minuten dök han upp i straffområdet och mötte David Luiz nickskarv. 1–0 var ett faktum.
André Schürrle värvades i ett tidigt skede till Chelsea och många undrade om han skulle ha någon chans till speltid när Willian anslöt sent i fönstret. Då fanns förutom Oscar, Eden Hazard, Juan Mata även talangen Kevin De Bruyne, som vissa lanserade som startmaterial.
Under hösten fick han sparsamt med speltid och även om han nätade i mötet mot Manchester City så dröjde det till Stoke borta i december innan han gjorde riktiga avtryck. Då satte han båda lagets mål, även om det slutade med 2–3-förlust på Britannia.
Senaste tiden har han dock fått spela en allt större roll i Chelsea. Han har startat mer och mer, samtidigt som Willian bänkats. I bortamatchen mot Fulham 1 mars satte André Schürrle alla tre målen, ett äkta hattrick inom loppet av 16 minuter. Mot Arsenal i 6–0-segern 22 mars var han mycket bra.
Gårdagens match, även om han började på bänken, blev ännu ett tecken på att Schürrles status i Chelsea blir högre och högre.

I andra halvlek bytte José Mourinho ut två mittfältare, Frank Lampard och Oscar, och gick all in på en superoffensiv med Samuel Eto’o, Fernando Torres och Demba Ba. Men det var André Schürrle som var motorn. Det var han som satte fart, höjde bolltempot, ville skapa och träffade ribban.
Med några få minuter kvar av ordinarie tid kom det förlösande 2–0-målet från oväntat håll.

Demba Ba har inte lyckats med särskilt mycket under sin tid i Chelsea, men den här gången befann han sig på rätt ställe i rätt ögonblick och svepte i väg något som liknade ett dragskott.
2–0 och Chelsea vidare.
När många befarat att England skulle stå utan representant i semifinalen visade de blå att de aldrig går att räkna bort. Aldrig. Inte med en sådan never-say-die-attityd som präglat klubben sedan José Mourinho gjorde entré på Stamford Bridge första gången.
Denna inställning bibehölls under tiden han var borta då laget bärgade Champions League-titeln 2012 och den har fått en renässans sedan hans comeback i somras.
Du räknar aldrig ut ett José Mourinho-lag.

***
Hate him or love him – det är omöjligt att vara likgiltig inför José Mourinho.
Gårdagens match var hans show. Som så många gånger förr.
Han höll sig ovanligt kall på bänken, high-fivade med Zlatan Ibrahimovic och släppte sedan allt löst genom att kasta in två iskalla anfallare från bänken. Självklart fick han full effekt när två av hans inhoppare, Schürrle och Ba, blev målskyttar. Det är små marginaler, men det som är gemensamt för stora spelare och stora tränare är att de ofta lyckas flirta med Fru Fortuna. Hade Chelsea åkt ut hade Mourinho ifrågasatts. Nu är han geniförklarad.
När Demba Ba placerat in 2–0 sprang José Mourinho ned mot hörnflaggan på samma sätt som för tio år sedan, då Costinha sköt Porto vidare på Old Trafford.
Inte för att fira, enligt honom själv, utan för att dela ut taktiska order. Det var underbara scener.
Låt gå för att José Mourinho struntar fullständigt i allt vad tränarrutor är (vilket domarna givetvis ska straffa honom för), låt gå för att han alltid lyckas sno platsen i rampljuset oavsett om hans lag vinner eller förlorar.
Fotbollsvärlden, eller rättare sagt världen, vore fattigare utan The Special One.