Jag gjorde något jag aldrig borde ha gjort.
Jag underskattade Tony Pulis.

När Crystal Palace sladdade under hösten såg läget minst sagt dystert ut.
Det var inte bara det faktum att laget tagit blott fyra poäng efter elva omgångar, inte bara det faktum att tränaren Ian Holloway själv tagit beslutet att kliva av sin post (”jag klarar inte att motivera spelarna”).
Truppen var ju för svag.
Klubben hade inte räknat med att nå Premier League så snabbt och när de väl gjorde det så tog de inga risker trots jackpotten i form av tv-pengar. Crystal Palace satsade på budgetvärvningar och den egna akademin.
Klokt agerat, men knappast något som gav laget de bästa förutsättningarna för att klara Premier League-kontraktet.
Det var där vi stod när det började ryktas om Tony Pulis som ersättare till Ian Holloway.
Så jag skrev en krönika där jag slog fast att walesaren hoppade på ett ”Mission impossible”.
Nu är det bara att erkänna sitt misstag.

På lördagen säkrade Crystal Palace kontraktet. Det var i princip redan klart, men tack vare 1–0 borta mot West Ham har de även blåst bort alla teoretiska mardrömsscenarion.
Crystal Palace kommer att spela Premier League-fotboll 2014/15.
Och det är till stor del en mans förtjänst. Mannen som aldrig åkt ur en liga på 22 års tränargärning.
Hur har han burit sig åt?
Vi visste att Tony Pulis skulle gå tillbaka till grunderna. En pragmatisk spelidé med längre spel och mindre risktagande. Spel efter resurserna. Det är det han gör och alltid har gjort.
Det var det som Danny Higginbotham, den förre detta Stoke-försvararen, förklarade så bra i den där Guardian-intervjun i januari. Higginbotham berättade om hans instruktioner i uppspelen:
– Som försvarare var det så här enkelt: Om jag använde mer än ett tillslag slog jag bollen diagonalt; om jag kunde spela bollen med ett tillslag slog jag den långa bollen efter samma kant. Alla i laget visste det. Det var enkelhet, men det gav resultat.
Danny Higginbotham talade också om en mentalitet som Tony Pulis byggde upp i klubben, en sorts ”siege mentality”.
– Under mina år i Stoke sa jag ofta till grabbarna: ”Jag skulle hata att spela mot oss”.
I detta resonemang finner vi Tony Pulis storhet som tränare. Han har förmågan att skapa lag som motståndarna inte gillar att möta.
Crystal Palace fungerar på samma sätt.
Som laget uppträtt under våren är de jobbiga att möta. Tunga, fysiska, hårt arbetande. Kännetecken för ett Tony Pulis-lag.

Direkt när Tony Pulis tog över fick Cameron Jerome, som tidigare spelade i Stoke, större förtroende. Marouane Chamakh, en annan nickspecialist, fick ett spel anpassat för sina egenskaper. Mer spel i luften, mindre passningskombinationer. Det kan låta enkelt, men ibland är fotboll ett enkelt spel. Under en period testades Chamakh till och med som nummer tio-spelare med gott resultat.
Mindre risktagande i uppspelen gjorde att fyrbackslinjen inte ställdes inför lika många svåra omställningslägen. Mittfältet hade inte plats för nån tiki-taka-lirare som José Campaña, inte heller för någon läcker lirare som Jonathan Williams.
Bollvinnare som Mile Jedinak och Kagisho Dikgacoi var Pulis skrot och korn.
Men Pulis har också fått fart med andra offensiva lirare. Yannick Bolasie och Jason Puncheon har varit briljanta i flera matcher under våren. Puncheon var bra redan ifjol i Southampton och jag var förvånad över att de släppte honom.
Defensiven imponerar. Sedan han tog över Crystal Palace har de bara släppt in 18 mål. Endast Chelsea har släppt in färre (15 i skrivande stund).
Jämför det med den sorgfria, naiva hållningen under Ian Holloway och skillnaden är enorm.

Tony Pulis vann inga popularitetspoäng under sin tid i Stoke. Han gjorde ett imponerande jobb där också, då han först etablerade dem i PL och sedan höll dem kvar år efter år.
Nu har fotbollsvärlden en annan syn på honom. Han vann respekt när han bötfällde egna spelare som filmade och nu har han tagit en underdog till nytt kontrakt i Premier League trots hopplöst utgångsläge.
När Arsène Wenger fick frågan nyligen om vem som varit årets manager svarade han:
”Steve Bruce och Tony Pulis har gjort ett bra jobb”.
Jag tror Brendan Rodgers får priset, men Tony Pulis är min tvåa.
Jag bugar mig dubbelvikt inför det han åstadkommit med Crystal Palace sedan november. Är det någon som ska ha en dumstrut är det jag (dock vill jag påpeka att de flesta höll med mig när jag skrev den där krönikan, kan inte minnas någon som lade fram en motsatt teori).
Jag lovar att aldrig underskatta honom igen.