Till slut var de spektakulära nyförvärven på plats. Systemet var utbytt.
Då kom offensiven och skönspelet som en naturlig följd.
Angel Di María har redan lyft Manchester United på ett imponerande sätt.
Här tittar jag närmare på några delar i ”Nya United”.

Eftersom kollega Peter Wennman redan beskrivit matchen och känslorna i sin krönika kan vi fokusera lite djupare på det rent speltekniska.

Spelsystemet
Efter två kryss och en förlust på tre omgångar hade Louis van Gaal som väntat bytt spelsystem inför mötet med Queens Park Rangers. Det ifrågasatta 5-3-2/3-4-1-2 var utbytt mot ett 4-4-2 med ett diamantmittfält. Helt i linje med min analys häromveckan.
van Gaal hävdade att övergången till fyrbackslinjen berodde på att han saknade spelare som Phil Jones och Chris Smalling, men gårdagens match blev ett bevis på att det är den här vägen han ska gå. Det är ingen tvekan om att tre centrala försvarare ger bättre skydd defensivt i många situationer, men när Manchester United nu samlat på sig en arsenal av offensiva stjärnor vore det konstigt att inte utnyttja dem.
Diamantmittfältet innebar att Daley Blind spelade i den defensiva rollen, den han hade i Ajax och att Angel Di María och Ander Herrera fick de ”indragna kantrollerna”.

Manchester Uniteds siffermässiga uppställning igår. Skillnaden var att Juan Mata startade och Falcao fick inleda på bänken. I backlinjen fick andra spelare chansen på grund av skadeläget.

Det här gav följden av att United kunde variera mellan att överbelasta centralt (diamantens kännetecken) och att ibland dra isär genom att Angel Di María drog sig ut mot vänsterkanten. Intet nytt där.
Det mest intressanta rent taktiskt med implementeringen av mittfältsdiamanten var försvarsspelet där Juan Mata, mittfältsspetsen, ofta klev längst fram i presspelet, istället för att falla ned och bilda en rak fyra med de övriga mittfältarna. Förmodligen handlar det om att Louis van Gaal anser att Mata är för svag defensivt och att han därför används bäst om han är så långt ifrån det egna målet som möjligt.

Juan Mata trycker upp i presspelet. Anfallarna Wayne Rooney (längst bort) och Robin van Persie (närmast) förväntas stänga kanterna.

Att Manchester United använder en mittfältsdiamant har varit problematiskt tidigare. Klubben har gjort sig känd historiskt för deras kantspel och legendariska yttrar.
Sir Alex Ferguson gjorde ett försök hösten för två år sedan, men övergav den idén nästan lika fort (läs en längre analys här). Ferguson har alltid byggt sitt lag kring kantspel och insåg att han även skulle göra det i fortsättningen.
Men nu är läget annorlunda. Manchester United har inte längre yttrar i världsklass. Angel Di María är mer effektiv när han får starta centralt och utnyttja sin förmåga att ta fram bollen i plan. Samtidigt behövs två anfallsplatser om LvG ska få in Wayne Rooney, Robin van Persie och Falcao.
Därför blir en diamant logiskt.

Angel Di María
Är det här vad man får för 650 miljoner kronor? I så fall kan det, i Manchester Uniteds fall, vara värt det.
Angel Di María gjorde hemmadebut igår och var dominant direkt. Som väntat. Argentinaren är en spelare i världsklass. Det enda märkliga är att Real Madrid (läs Florentino Pérez) inte insett det. Hade Di María spelat i något annat lag hade Real Madrid förmodligen försökt värva honom denna sommar. Så märklig kan fotbollscirkusen te sig ibland.

Angel Di María ger framför allt Manchester United två egenskaper: Fart och passningskvalité. Det är inte på något sätt unika egenskaper, men när de kombineras till fullo, som i Di Marías fall, blir effekten dödande. Han kan ta fram bollen i plan på ett sätt som få andra spelare, han kan agera katalysator för den sortens pass-and-move-fotboll som vi alla betraktar som attraktiv.
Med 26-åringen i laget var plötsligt Uniteds offensiv rörlig och idérik. Med hans gudomliga passningar fanns en kvalité som avgör matcher. Den sortens kvalité som är svår att beskriva i ord men som bäst förklaras med två ögonblicksverk:
Passningen till Marcos Rojo i första halvlek. Yttersidan – den häpnadsväckande läckra lyftningen – till Robin van Persie i andra halvlek.
Den sortens isolerade aktioner som en Marouane Fellaini aldrig hade kunnat utföra.

Angel Di María har redan förbättrat Louis van Gaals offensiv, men man ska heller inte underskatta den psykologiska effekten. Med en spelare av Di Marías kaliber måste motståndarna lägga mer energi på att försvara sig. Då har man, automatiskt, mindre energi att lägga på sitt anfallsspel.
Hans entré har lyft laget, lagkamraterna och supportrarna. Inte i samma grad som Arsenals värvning av Mesut Özil ifjol, men ändå tillräckligt för att Stretford End ska ha fått något att tro på.

Nyförvärven
Att Ander Herrera fungerar utmärkt i en mittfältsdiamant har jag konstaterat tidigare. Spanjoren är en mittfältstyp som passar i spelfilosofin. Kan han bidra med sina bollvinnaregenskaper bör han kunna ge bra balans till Di María.
Daley Blind var bra igår, positionssäker och trygg i distributionen, men han prövades knappast mot ett svagt Queens Park Rangers. Hans test kommer när Manchester United ställt mot tuffare motstånd, mot Jack Wilshere, Cesc Fàbregas och Raheem Sterling.
Den som kan prestera mer är Juan Mata. Jag tycker fortfarande att det finns mer att plocka ut av Mata. Igår gjorde han ett fint mål, men jag saknar Mata från Chelseatiden då han ständigt hade inflytande i spelet.
Falcao fick börja på bänken, det var väntat, och lär få göra det även nästa match. När han är varm i kläderna gissar jag att han tar platsen bredvid Robin van Persie och Wayne Rooney flyttas ned som mittfältsspets.

Slutsats
Manchester United vann enkelt över QPR och är på fötter igen. Angel Di María är, som vi alla visste, en gudabenådad spelare som avgör matcher. Det är det Manchester United har betalat för så motsatsen hade varit mer förvånande.
Men Queens Park Rangers är knappast någon värdemätare. Tottenham sopade Harry Redknapps gäng av banan och var sedan nere på jorden igen i nästa match mot Liverpool.
Manchester Uniteds försvar, främst mittförsvaret, är fortfarande osäkert. I första halvlek var David De Gea ute på en utflykt som hade slutat illa om inte Jonny Evans täckt det tomma målet. I andra halvlek strilade Marcos Rojo och Tyler Blackett så Eduardo Vargas fick läge. Mot bättre lag kostar såna misstag ett baklängesmål.
Louis van Gaal har fått ett system på plats – jag utgår från att mittfältsdiamanten används fler matcher – och en ny nyckelspelare i Angel Di María.
Försvarsmässigt har han fortfarande en del att jobba på.