Alltid med i bakgrunden, alltid nyttig för laget.
James Milner är den perfekta rollspelaren.
I höst har han visat att han kan vara mer än så i Manchester City.

Det är lite typiskt.
När James Milner, 28, visar toppform i höst får han mest uppmärksamhet för det där Twitterkontot.
Ni har säkert noterat ”Boring Milner”, som det döpts till, ett raljant konto som anspelar på att Manchester City-spelaren ger urtråkiga svar i intervjuer.
Igår på presskonferensen inför Englands EM-kval mot San Marino fick han frågan om det störde honom.
– Nej, sa han och skrattade till. Det är en rolig grej och 300 000 följare håller med om det. Jag har inte kollat på ett tag, men jag ska göra det.
– Kanske skulle jag sluta arbeta hårt, bli en lat spelare och göra andra grejer för att bli av med ”boring Milner-stämpeln”.
Som om det skulle ske. Det finns inte på kartan.
Den dagen James Milner slutar ”arbeta hårt” på fotbollsplanen har han lagt skorna på hyllan.

När jag tänker på betydelsen av en James Milner i laget tänker jag på vad José Mourinho en gång sa om Real Madrids truppsammansättning. Det här var under tiden tiden då Florentino Pérez körde sin ”Zidanes y Pavónes”-filosofi med en mix av superstjärnor och spelare från den egna akademin. Mourinho resonerade kring vikten av att ha spelare av medelgod kvalitet, spelare som accepterade sin roll i laget, spelare som var beredda att agera vattenbärare. Han tog mittfältaren Geremi som exempel.
– I mitt lag älskar jag att ha Geremi på bänken eftersom han är en spelare med låg profil som är beredd att hjälpa till och kriga för laget. Han är redo att göra jobbet jag vill att han gör. Om jag behöver honom som högerback kan han spela där. Behöver jag honom som högerytter kan han spela där. Om jag behöver ha en man-man-markerare för att stänga en match så gör han det.
James Milner är en lågprofilerad vattenbärare, men vilken uppgift han än får klarar han den med bravur.
Han är i grunden en central mittfältare, men i Manchester City har han mest fått spela till höger. Ibland har han flyttats ned som högerback. I mötet med Chelsea förra månaden fick han agera vänsterback i andra halvlek när City reducerats till tio man. Han klarade det galant och var bäst på plan under sista tjugo minuterna och låg bakom Frank Lampards kvitteringsmål.
Alla lag skulle må bra av en James Milner.

Hans karriär har inte blivit som den var tänkt, men ändå väldigt bra.
James Milner började spela i Leeds som tioåring. Han var en talang utöver det vanliga och debuterade för klubben som 16-åring i Premier League i november 2002. Drygt en månad senare blev han, 16 år och 356 dagar ung, den yngste spelaren att göra mål i Premier League (senare slagen av James Vaughan).
Han jämfördes med Wayne Rooney och Michael Owen som också slagit igenom i tidig ålder.
När Leeds United åkte ur Premier League var Milner en av de spelarna som tog det hårdast. Som Leedssupporter och tidigare säsongskortsinnehavare hade han fått vara med under den fantastiska resan när man ”levde drömmen” under ordföranden Peter Ridsdale och nådde semifinal i Champions League. Leeds var tvunget att sälja Milner så flytten gick till Newcastle.
Sejouren på Tyneside blev inte som det var tänkt till en början. När Bobby Robson fick sparken och ersattes av Graeme Souness hamnade James Milner i kylan. Souness konstaterade syrligt att ”klubben inte skulle vinna matcher med ett lag beståendes av James Milners”.

Det blev en utlåning till Aston Villa 2005 och tidigare tränaren i Leeds, David O’Leary, innan Milner återvände till Newcastle. Graeme Souness var då ersatt av Glenn Roeder och James Milner fick större förtroende både av Roeder och efterträdaren Sam Allardyce.
Det var dock först efter den permanenta övergången till Aston Villa som han fick sitt stora genombrott.
Säsongen 2009/10 hade Aston Villa sålt Gareth Barry till Manchester City. Vem skulle kunna fylla det tomrummet? Valet för Martin O’Neill blev att flytta in James Milner i en central roll – och där blomstrade mittfältaren. Efter tolv mål och flera MOTM-insatser valdes han av fansen till årets spelare i Aston Villa och mottog PFA Young Player of the Year.
Under sommaren uppvaktades han av Manchester City. I augusti när förhandlingarna var inne i ett avgörande skede spelade han för Aston Villa i premiären mot West Ham. I ett läge när andra spelare – vilket vi sett flera exempel på – säger att de inte är i rätt ”state of mind” för att spela så var Milner Aston Villas bästa spelare, satte det tredje målet och fick en stående ovation av fansen.
Det säger något om hans karaktär.

Tre dagar senare blev affären, enligt uppgift värd 300 miljoner kronor inklusive Stephen Ireland, ett faktum.
Sedan dess har han inte gjort så mycket väsen av sig, James Milner. Han har alltid funnits där, ofta på bänken bakom stjärnor som Yaya Touré och David Silva, ibland i startuppställningen. Men då har det ofta varit för att någon saknats eller för att någon behöver vilas eller för att tränaren vill få lite mer defensiv balans på laget.
Han har sällan spelat i sin bästa position, som central mittfältare, för att demonstrera sina offensiva kvaliteter.
När den här säsongen inleddes satt James Milner på bänken borta i premiären mot Newcastle.
Men sedan kom skadan på Samir Nasri och sedan dess har han figurerat allt oftare. De senaste fyra ligamatcherna har han startat och jag kan inte minnas att han varit i bättre form sedan supersäsongen 2009/10 i Aston Villa. Med sin arbetskapacitet och sitt riv och slit är han alltid värdefull. Enligt Whoscored är han, statistiskt sett, Citys näst bäste spelare denna säsong. När han dessutom producerar poäng (två assist hittills) finns det inget som säger att han inte skulle vara ordinarie i ett skadefritt Manchester City.

Hur har han hanterat åren i skuggan av de mer glamourösa spelarna? När boring Milner satte sig på podiet igår framför den samlade engelska presskåren talade han som den kloka, lojale spelaren han alltid varit.
– Det är en besvikelse alla gånger du inte spelar. Det finns två sätt att reagera, du kan deppa och klaga – eller jobba hårdare på träningsplanen för att kämpa dig tillbaka in i laget och det är det enda sättet jag har använt.
– Den vägen har jag gått. Det har kanske talat emot mig eftersom managern vet att jag kommer att fortsätta träna så hårt jag bara kan.
– Om jag känner att jag inte får en rättvis bedömning går jag till managern och säger det för att klargöra min ståndpunkt. Det är så jag alltid har gjort det och förhoppningsvis accepterar han det. Men det är aldrig bra för laget om någon surar och försämrar träningarna. Laget kommer först.

”Laget kommer först”. I James Milners värld är det så det alltid har varit och så det måste vara.
Det är därför han blivit kvar i Manchester City år efter år, trots att han aldrig varit riktigt säker på en startplats.
Det är därför alla lag behöver en James Milner.