Förra säsongen satsade de på ett känt tränarnamn från en stor liga. Det gick inte bra så därför bytte West Bromwich spår.
Alan Irvine är mannen som kämpar mot ett koppel tvivlare i fansskaran.
Vad vet vi egentligen om Premier Leagues tränardoldis?

När West Bromwich sparkade Steve Clarke förra säsongen efter en tung inledning på hösten satte man igång ett brett rekryteringsarbete.
Istället för att plocka in något av de namn som alltid dyker upp i diskussionen (Alan Curbishley!) gick man på det spanska spåret. Kanske hade de sneglat på Everton och ville ha sin egen Roberto Martínez?
Valet föll på Pepe Mel, en sympatisk herre som lett Real Betis till stora framgångar.
Det blev ingen succé.
Pepe Mel kom aldrig rätt in i Premier League, hans beslut att införa  ett högre presspel och följaktligen en högre försvarslinje föll inte alls ut väl hos spelarna i West Bromwich. De hade material för ett lågt försvar och kontringsspel; det var så de hade nått sina framgångar under Steve Clarke.
Efter mindre än en halv säsong valde klubben och Pepe Mel att bryta kontraktet.

Det exotiska, populistiska gav inte önskad effekt så när West Bromwich i somras på nytt gav sig ut på jakt efter en ny tränare valde man att gå en annan väg. Outforskad och oviss, men därför också extra spännande.
Istället för att anställa en känd tränare med erfarenhet från att ha lett lag i stora ligor valde man Alan Irvine. Framför Tim Sherwood som var färsk från erfarenheten i Tottenham.
Alan who?
West Bromwichs supportrar reagerade med ilska. I en omröstning i Express & Star svarade 84 % att Alan Irvine inte var rätt man för jobbet. Jeremy Peace, den hårdföre ordföranden som tidigare fått beröm under den tiden då klubben surfade på en framgångsvåg, ifrågasattes. Utanför hemmaarenan The Hawthorns sattes en banner upp med budskapet ”PEACE OUT”.

Glasgowfödde Alan Irvines spelarkarriär ledde honom till Everton, Crystal Palace, Dundee United och Blackburn. Direkt efter det att han lade skorna på hyllan 1992 tog han jobb som ungdomstränare i Blackburns organisation. Det tog tid innan han tog steget till att bli manager.
Först var han assistent åt David Moyes i Everton (1998-2001). Sedan ungdomstränare i Newcastle (2001-05), sedan assistent åt Moyes igen i Everton (2005-07).
Därifrån hoppade han upp i sulkyn när krislaget Preston sökte ny manager i november 2007. Han lyfte laget till en 15:e-plats. Under sin första hela säsong ledde han laget till playoff. Året efter fick han sparken.
I januari 2010 tog han över Sheffield Wednesday i bottenskiktet av Championship. Efter år senare fick han sparken från posten. Då hade klubben rasat ned i League One och parkerade på en tolfteplats.
Alan Irvines aktier stod inte högt i kurs.
Hans bästa merit inför entrén i West Bromwich var att han agerat assistent under David Moyes i Everton, något som nuförtiden knappast har samma tyngd som för två år sedan.

Kanske var WBA-fansens skepsis logisk. När Alan Irvine själv får frågan om utnämningen använder han ord som ”modigt” och ”gamble”. Alan Irvines hustru var ännu hårdare i sin dom när Alan valde att lämna det trygga jobbet som akademiansvarig i Everton för ett ettårskontrakt med West Bromwich i Premier League.
– Min fru tycker att jag är knäpp, men hon vet att jag har saknat managerjobbet. Jag har saknat att vakna tre på natten och undra: ”Har jag tagit ut rätt lag?”. Det är något vi alla har svårt att komma från när man tränat a-lag. Det är som ett begär. Jag hade ett underbart arbete i Everton, men lördagarna gav ingen spänning, säger han i en intervju i The Times.
För fem år sedan hade han chansen när West Bromwich erbjöd honom jobbet som manager. Alan Irvine sa nej. Och ångrade sig.
– Mitt första misstag var att jag inte tog West Brom-jobbet. Otroligt.

Fansens reaktioner nådde förstås även den 56-årige skotten. Han har förståelse för det.
– Det är gamble från båda sidor. Det var modigt av ordföranden och modigt av mig. Jag har lämnat en tjänst jag förmodligen haft på livstid i Everton.
West Bromwich vågade se förbi det givna. På rekommendation från tekniske direktören Terry Burton valde man Alan Irvine. Klubben granskade hans två senaste sparkningar och noterade att båda dessa avsked efter en kort tids svaga resultat (Irvine säger själv att han förmodligen är ”den ende tränaren i branschen som fått sparken från två jobb med 40 procent vinster när man tagit över två lag på jumboplatsen”). Jeremy Peace, Terry Burton och sportchefen Richard Garlick lyssnade till referenser som berättade om Alan Irvines förmåga att utveckla spelare på träningsplanen.
– Gensvaret jag fått från spelarna har varit fantastiskt, deras inställning till träningarna. När spelare går ut är allt planerat och organiserat, när de ser djupet i vår scouting av motståndare tror jag att de ger tillbaka. Så jag har inte känt: ”Jag är ute på djupt vatten här”, säger Alan Irvine.

West Bromwich behövde en rensning i truppen efter fjolårets missräkning så när Alan Irvine steg in hade han bara elva utespelare kontrakterade.
Alan Irvines strategi har varit att jobba hårt, kanske hårdare än någon annan tränare i ligan. Det berättas att han är först på träningsanläggningen vid kl 07.00, vilket påminner om en annan skotte som hade rätt stora framgångar under ett kvarts sekel i Manchester United. Och det är inte något nytt påfund sedan han blev Premier League-tränare. Under tiden i Preston fick Alan Irvine en egen nyckel till träningsanläggningen. Klubben hade nämligen inte råd att ha en vaktmästare som stannade lika länge som Irvine om dagarna.
– Jag är inne senast 07.30 och åker hem halv åtta-nio på kvällen. Då åker jag hem och kollar på fotboll på tv. Jag känner att dygnet inte har tillräckligt många timmar, men det kanske är jag som är ineffektiv…
Samtidigt scoutar han motståndare på plats ofta, istället för att lita till videoupptagningar och utsända spioner.
Redan för en månad sedan berättade mittfältaren Craig Gardner att träningarna under Alan Irvine var ”de bästa han någonsin upplevt”.

West Bromwich under Alan Irvine har blivit mer strukturerat än under Pepe Mel (vilket inte säger så mycket). Irvine beskriver sin fotbollsfilosofi så här:
– Min filosofi är klar – jag är en purist. Jag älskar att se lag som har possession, lag som attackerar och spelar med kreativitet, men jag är också realist. Vi måste vinna med de spelare vi har och det betyder att vi måste spela efter deras styrkor. Vi kommer att spela olika formationer och olika stilar vid olika tillfällen. Om jag spelade samma lag vecka ut och vecka in oberoende av motståndet skulle jag vara naiv.
Alan Irvine demonstrerade det här tänket tidigt när han testade en fembackslinje på försäsongen.
– En av sakerna jag reagerar över i engelsk fotboll är avsaknad av flexibilitet. När jag lämnade akademifotbollen spelade alla 4-4-2. När jag kom tillbaka tio år senare spelade alla 4-3-3. Vi är inte bra på att vara flexibla. När du studerar matcher i UK kan du snabbt skriva ned deras formation. Ser du matcher utomlands tar det längre tid eftersom det är mer rörelse och spelare som byter positioner.

Starten denna säsong var inte särskilt bra. Det började med oavgjort mot Sunderland och Southampton och sedan bara 1–1 i ordinarie tid mot Oxford i Ligacupen. Sedan blev det 0–3 mot Swansea och 0–2 mot Everton. Efter den sistnämnda matchen blev laget utbuat av fansen.
Men man får inte bortse från vilken storstädning som genomförts och att saker kan ta tid.
Under sommaren värvades en rad spelare in: Craig Gardner, Joleon Lescott, Chris Baird, Sébastien Pocognoli, Jason Davidson, Cristian Gamboa, Giorgios Samaras, Sebastian Blanco och inte minst Brown Ideye, storköpet från Dynamo Kiev. Lescott gillade Irvine från tiden i Everton och bestämde sig kort efter att West Bromwich presenterat sin nye tränare.
Inför den femte omgången var Alan Irvine pressad. West Bromwich låg näst sist i ligan, tvivel som fanns från början hade vuxit sig starkare, men då kom skrällen med 1–0-segern borta mot Tottenham, en match där WBA stod i sju gånger pengarna. Sedan dess har det blivit 3–2 mot Hull i Ligacupen, 4–0 mot Burnley och en knapp 1–2-förlust borta mot Liverpool.
Laget är fortfarande ett frågetecken. Tränaren likaså.
Alan Irvine är den tränare i Premier League som har allra minst förtroendekapital, med undantag av Alan Pardew som är hårt ifrågasatt i Newcastle.
Men om West Bromwich misslyckas denna säsong vet vi åtminstone att det inte beror på att tränaren inte arbetat tillräckligt hårt.

Källor (citat): Daily Mail, The Guardian, The Times.