I somas beskrevs laget som ett sjunkande skepp.
Nu har det sjunkande skeppet seglat upp till toppskiktet av Premier League.
Southampton är utan tvekan höstens sensation.
Det är hög tid att vi tittar närmare på vad som klaffat för sydkustlaget.

Efter en helg där Southampton pulvriserat Sunderland och vunnit med 8–0 känns det logiskt att ta en spade och grotta ned oss rejält i Ronald Koemans gäng.
Det här trodde vi ju inte.
Även om jag tippade laget på övre halvan kunde jag inte ana att laget skulle prestera så här bra så här tidigt. När jag granskade reprisen av mötet med Sunderland var det som om de här lirarna spelat ihop i flera år. Så samspelta var de.
När folk letat framgångsfaktorer i Southampton tidigare landar man ofta på den fantastiska akademin. Där har Les Reed onekligen gjort ett otroligt jobb. I höst har Lloyd Isgrove och Matt Targett fått visa framfötterna.
Men nu handlar det ju om klubbens fantastiska arbete de senaste månaderna. Och då fokuserar jag på det som skett kring a-laget.
Det fanns de som tippade Southampton på nedflyttningsplats i somras. Nu spekuleras det i om man kan utmana om Champions League-platser.
Ronald Koeman manar till lugn och betonar att endast åtta matcher spelats. Men för varje seger vinner Southampton nya beundrare.
Vad har de gjort? Hur kan det ha gått så bra efter massflykten?
Här är några orsaker till succén.

Sommarfönstret
I juli, mitt i högsommarvärmen när Premier League kändes som allra mest avlägset, fick jag i uppdrag av chefen att betygsätta PL-lagens transferfönster.
I det läget hade Southampton släppt ifrån sig Rickie Lambert, Adam Lallana, Luke Shaw. Calum Chambers och Dejan Lovren var på väg ut. Dessutom hade populäre tränaren Mauricio Pochettino skrivit på för Tottenham. Morgan Schneiderlin uppvaktades av andra klubbar och ville lämna.
Min bedömning gjordes kort efter det att Ronald Koeman skämtsamt twittrade ut en bild på en tom träningsplan och skrev: ”Nu är det dags för träning”.
Två intressanta förstärkningar, Dusan Tadic och Graziano Pellè, hade visserligen hämtats in, men de kom ju från den holländska ligan, inte den kvalitetsstämpel som garanterar succé (jag var övertygad om Tadics kvalitet, men inte om Pellès).
Det var naturligt, där och då, att ge klubben underkänt. Få lag har blivit bättre genom att göra sig av med sina bästa spelare.
Men Southampton lyckades resa sig. Innan säsongen hade startat hade klubben använt pengarna smart och säkrat en rad kompetenta ersättare:
* Ryan Bertrand lånades in från Chelsea för att ersätta Luke Shaw.
* Toby Alderwiereld lånades från Atlético Madrid för att ersätta Dejan Lovren.
* Florian Gardos köptes från Steaua Bukarest för att ge mer bredd i försvaret.
* Shane Long köptes från Hull City för att få in en lojal löpare i anfallet.
* Fraser Forster köptes från Celtic för att ta förstaposten mellan stolparna.
* Sadio Mané köptes från Salzburg i slutet av fönstret för att ge alternativ på ytterpositioner.
Plötsligt hade Southampton skaffat sig en riktigt bred och stark trupp.

Laget tappade viktiga kuggar, men faktum är att ersättarna har visat sig minst lika bra. Ryan Bertrand har startat starkt och fyllt luckan efter Luke Shaw. Nathaniel Clyne, som fanns i klubben, har varit grym på högerbacken och hans spel har gjort att ingen saknar Calum Chambers. Graziano Pellè har varit bättre än Rickie Lambert. Dusan Tadic har, hittills, varit vassare än självaste Adam Lallana. Toby Alderweireld har funnits sig väl i försvaret och när José Fonte tagit större ansvar har saknaden efter Dejan Lovren varit försumbar. Fraser Forster har blivit en jätte i målet.
Lägg till användbara breddspelare som Shane Long och Sadio Mané så kan man dra slutsatsen att Southamptons trupp är starkare än ifjol. De sålde spelare för överpriser och köpte prisvärda lirare som vill uppåt och bevisa sig i en toppliga. Jay Rodriguez är snart tillbaka från långtidsskada och frågan är var han ska få plats.
Två av köpen sticker ut som riktiga fynd efter åtta omgångar.
Graziano Pellè har varit en sensation i strikerrollen. Italienaren såg trött och orörlig ut i premiären mot Liverpool, men sedan har han vuxit ut till en anfallare i toppklass. Det är inte bara det att han är en vass boxspelare som har en förmåga att lukta sig till målchanserna och dyka upp på rätt ställe. Han har gjort konstmål (som cykelsparken mot QPR) och visat ett imponerande allroundspel. I mötet med Sunderland demonstrerade han även fina targetkvaliteter.
Dusan Tadic är ett annat fynd. Att serben var lovande var allmänt känt, men att han skulle ta Premier League med storm på detta sätt… nej, det hade nog få kalkylerat med. Tadic är likt många andra yttrar teknisk, men han kombinerar det med en fin speluppfattning. Han har redan gjort sju assist i ligan. Mot Sunderland blev det ett mål och fyra assist.

Spelidén
Under Mauricio Pochettino utvecklade Southampton sitt spel och gick från att vara en bottenkandidat till att bli ett stabilt lag för den övre halvan. Argentinarens strategi var en högintensitetsfotboll med snabba bollvinster och possession-spel. Det bjöds på sevärd fotboll och fansen njöt, men spelidén kostade energi och laget tappade kraft ju längre säsongen led.
Ronald Koeman har förändrat en del taktiskt. Stort fokus har lagts vid försvarsspelet. Nu handlar det inte enbart om att sätta tidig press på motståndarna. Southampton har blivit mer positionsbaserat, har större tålamod i sitt presspel. I ett lag som gjort 19 mål – näst flest i ligan efter Chelsea – är det lätt att stirra sig blind på offensiven i ”Nya Southampton”, men jag tycker faktiskt att den största skillnaden är lagets defensiv. Morgon Scheiderlin har varit en av ligans bästa bollvinnare ett par år. Jack Cork är en rivig tvåvägsspelare som tillhör ligans mest underskattade. Steven Davis har fått en mer offensiv utgångsposition i Ronald Koemans 4-2-3-1, men hans disciplin i defensiven gör att Schneiderlin/Cork aldrig blir utelämnade. Davis fungerar inte som en vanlig tia med kreativt ansvar utan som en lojal ”vattenbärare” som ger tid och utrymme till ”dörröppnare” som Dusan Tadic.
Med tryggheten bakåt har de offensiva spelarna kunnat lägga ännu mer kraft framåt.

Southampton anfallsspel bygger på rörelse och fantasi. Så fort bollen spelas upp på en felvänd Pellè kommer löpningar från i första hand Shane Long, i andra hand mittfältare som Steven Davis och Jack Cork. Det var ett tema i 8–0-segern mot Sunderland.
Shane Long är perfekt som komplementsspelare. Med Pellè som target, Tadic som dribblar har Long tagit den otacksamma rollen som djupledslöpare.  När James Ward-Prowse spelar (skadad nu) har Southampton ett sylvasst vapen på fasta situationer. Högerbacken Nathaniel Clynes offensiva rajder på högerflanken är ett annat vapen. Clyne borde få chansen från start i engelska landslaget snart.
Ronald Koemans Southampton spelar en passningsorienterad fotboll, men det är överraskande hur de kunnat få sådan spets i sitt anfallsspel. Dagens Southampton försvarar sig med ett positionsförsvar och varierar possessionspel med snabbare attacker.

Tränaren
Två holländska tränare gjorde entré i Premier League denna sommar. Men hittills är det inte den välmeriterade Louis van Gaal som fått de största hyllningarna, utan den betydligt mer ifrågasatte Ronald Koeman.
Vi var många som var lite tveksamma till Ronald Koeman efter att Southampton presenterat ersättaren till Mauricio Pochettino. Den förre storspelaren har blandade resultat som tränare. Det började bra med två ligatitlar med Ajax 2002 och 2004, men sedan vände turen. Hans sejourer i PSV, Valencia och AZ Alkmaar blev misslyckade. I Valencia stannade han bara 5,5 månad på posten. I AZ fick han sparken efter fyra månaders tävlingsmatchande.
Men nu har det vänt igen. Efter lyftet i Feyenoord, där han stannade i tre år, har han kommit in helt rätt i Southampton.
Hans träningar har varit så uppskattade att spelarna inför mötet med QPR ställde in en ledig dag för att komma ned och köra. Passen är kortare och teknikbaserade, helt enligt Ajaxmodellen.
– För min som coach är den fysiska biten viktig, men den är inte viktigare än bollövningarna. Jag tror på att dominera matcher, på att ha bra possessionspel och att det ger resultat, säger Koeman till The Times.
Koeman har redan sett en utveckling under de månader han varit i klubben.
– Tittar man på possessionspelet på första träningen jämfört med nu är det stor skillnad. Det betyder att träningen är en viktig del av arbetet. Jag är holländare och kanske är det annorlunda. Vi tränar på det sättet och det är kanske skillnad när du inte behöver spela matcher var tredje dag. Vi använder tiden vi har i veckorna till att utveckla oss och det är en tacksam fördel för tränare som inte deltar i Europaspelet. Du har mer tid att förbereda ditt lag inför helgen.
En bra start betyder massor för en tränare. Ronald Koeman har fått en flygande start i England.
Var månde det sluta?

Fotnot: Tack till Olle Stefansson som hjälpte till att ordna en plangrafik.