Chelsea var en halv minut från att – åtminstone temporärt – döda spänningen i Premier League.
Då slog Robin van Persie till och räddade en poäng, Louis van Gaal från en liten kris och ligan.

Chelsea såg hur tryggt ut som helst med kvarten kvar av matchen.
Efter en jämn första halvlek där båda lagen lyckats bra med sina försvarsstrategier (zonmarkering från United på Cesc Fàbregas) men inte haft tillräckligt med kvalitet för att få till det sista, tog Chelsea över i andra halvlek.
Didier Drogba, tredjeanfallaren som fick chansen start när både Diego Costa och Loïc Rémy drogs med skador, väggade fram Eden Hazard (man of the match i mina ögon) till ett friläge efter 52 minuter. David De Gea räddade försöket från Hazard, men på den efterföljande hörnan skruvade Drogba tillbaka klockan några år.
36-åringen smög framför Rafael på första ytan och nickade distinkt in 0–1. Det påminde inte så lite om hans mål i Champions League-finalen 2012.
Man kan förstås ifrågasätta varför lille Rafael markerade Drogba när Marcos Rojo, Chris Smalling och Marouane Fellaini hade markeringsuppdrag på duon Branislav Ivanovic och John Terry.
Efter ledningsmålet var det bara ett lag på planen under en 15-20 minutersperiod. När Chelsea inte längre behövde attackera framåt kunde de tålmodigt rulla runt och låta tiden gå.
Manchester United – alldeles för osynkroniserat och darrigt i sitt försvarsspel under hösten – vågade helt enkelt inte kliva på högre och pressa, vilket gjorde att de blev passiva åskådare.

Manchester United hade kört fast. Juan Mata var återigen en besvikelse och skapade för lite. Angel Di María blev för avskärmad på kanten, en följd av övergången till 4-1-4-1 snarare än 4-4-2-diamanten. När Di María inte lyckas göra sin motståndare har laget för få nycklar offensivt.
Ett problem, som jag ser det, är mittbackarnas oförmåga att ta fram bollen i plan. För Chelsea var det enkelt att bara styra över uppspelen på Chris Smalling eftersom han knappast kan leverera hotande passningar framåt. Jämför det med en ung Rio Ferdinand som tog några steg framåt och åtminstone ”ställde frågan” till motståndarna.
Så ända in på tilläggstid kändes bortasegern kassaskåpsäker. Allt som lyftes in i Chelseas straffområde nickades undan av Gary Cahill och John Terry. Som vanligt. Och United hade knappast kombinationer för att dyrka upp ett Chelsea där José Mourinho bytte in John Obi Mikel som extra sköld framför backlinjen.
Då – med en minut kvar av tilläggstiden – tog den annars så klanderfria Branislav Ivanovic en onödig frispark nere på vänsterkanten. Jag är inte säker på att förseelsen var värd en andra varning, men Phil Dowd tog det beslutet och det kan ha påverkat fortsättningen. Utan Ivanovic i eget straffområde blev det mer utrymme när Di María lyfte in bollen. Marouane Fellaini, som gjorde en ny lovande insats, nådde högst och tvingade Thibaut Courtois till en kvalificerad räddning. På returen tryckte Robin van Persie in 1–1.

Det var inte logiskt, men för ligan var det ack så välbehövligt. Chelsea hade sprungit i väg till åtta poängs försprång mot trean Manchester City vid seger (jag räknar kallt med att Southampton inte kommer att hålla sig kvar i titelstriden hela säsongen).
Det sista man vill är att Premier League förvandlas till Bundesliga där Bayern numera brukar avgöra titelkampen i mars.
Målet var också enormt betydelsefullt för Louis van Gaal. Hans bygge har fortfarande stora brister. Den individuella kvaliteten finns där på vissa händer och fötter, men knappast över hela startelvan.
En förlust idag hade betytt att pressen på van Gaal hade ökat när United går in i ett tufft skede med möten med Manchester City och Arsenal kommande veckorna.
En poäng gör inte någon större skillnad i tabellen, men gav åtminstone en vink om att laget i den enskilda matchen kan mäta sig med titelaspiranterna.