Mauricio Pochettino gick ifrån 4-4-2 och tog med hängslena till Stamford Bridge. Det gick inte ändå.
Chelsea vann med 3–0 och Spurs visade än en gång att man väger för lätt mot topplagen.

Det är snart 25 år sedan Tottenham vann borta mot Chelsea. När Mauricio Pochettino tog med sitt manskap till västra London idag tippade många att han skulle fortsätta med den spelmodell som var så gångbar mot Everton.
Då spelades Harry Kane och Roberto Soldado på topp och det raka, intensiva 4-4-2-spelet gav tre poäng och nytänt hopp bland fansen. Pochettino gjorde dock bedömningen att 4-4-2 och numerärt underläge på centralt mittfält var alltför riskabelt mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic. Så han satte Soldado på bänken och tog in Erik Lamela i en offensiv mittfältsroll.
Det är lätt att förstå tänket bakom det defensiva draget, men det hade varit så intressant att se Spurs komma till Stamford Bridge med shining och utspända bröstkorgar och försöka utkämpa en slagduell med Chelsea. Mycket talar för att det inte hade räckt ändå, Chelsea är ruskigt starkt i höst, men nu gick det inte så bra med 4-4-1-1 heller.

Tottenham började lovande. Harry Kane nickade i ribban i inledningen och när Gary Cahill slarvade fick Kane ett andra läge att ge bortalaget ledningen.
Han brände det och sedan visade Chelsea hur man ska straffa motståndare.
Eden Hazard satte Aaron Lennon i skolbänken (frågan är om Lennon, 27 år gammal, någonsin kommer att lära sig om han inte lärt sig än). Hazard vände och vred och väggade med Didier Drogba. Lennon hade plötsligt ”slagit rot” och Hazard fick fritt fram att skjuta 1–0.
Tre minuter senare bjöd Hugo Lloris Chelsea på ett omställningsläge med en misslyckad utspark (visst slarvar han ofta i spelet med fötterna?). Oscar slog en perfekt avvägd passning till Didier Drogba som tog emot, höll ifrån och dunkade in 2–0.
Game over.
Jag gillar tanken på ett Spurs med Harry Kane, Nabil Bentaleb och Ryan Mason, spelare från egna akademin. Men då får ju inte bärande spelare som Lennon och Lloris agera så naivt och svagt.
Det är i såna matchavgörande moment (eller som när Vlad Chiriches fumlar vid hörnflaggan och bjuder på ett gratisläge) som skillnaden mellan titelkandidater och halvbra lag blir som allra tydligast.
Bra lag, och framför allt bra spelare, gör färre misstag. Och när de själva ges chansen ser de till att ta den.

Didier Drogba kommer få rubrikerna efteråt och visst förtjänar han credit. Ivorianen hade gjort sitt på toppnivå när han valde att flytta till Kina efter Champions League-segern 2012. Vem hade trott där och då att han tre år senare skulle dunka in ännu fler mål för Chelsea?
José Mourinhos val att plocka tillbaka Drogba till klubben har vidimerats flera gånger om. Samtidigt som 36-åringen accepterar en plats som reserv bidrar han med att upprätthålla den klubbkultur som riskerar att gå förlorad när Chelsea inom kort tid kan förlora Frank Lampard, Ashley Cole, Petr Cech och John Terry.
Hans val att starta med honom ikväll var logiskt. Om Tottenham skulle använda sin anammade high pressing-filosofi fick Chelsea med Drogba automatiskt en targetspelare att lyfta upp bollarna på. Därifrån kunde de få fast bollen och sedan sätta spelare som Hazard, Oscar och Willian i spel.
Chelseas register är imponerande. Mot Tottenham visade de att de behärskar alla sorters strategier. Istället för att dominera matchen sjönk de ofta hem, lät Tottenham spela runt – för att sedan själva kunna kontra.
Ligaledarens truppbredd demonstrerades med extra tydlighet när Loïc Rémy hoppade in och fastställde 3–0 i andra halvlek med ett klassmål. Fransmannen snurrade upp Jan Vertonghen innan han rullade in bollen.

Premier League har gått in på högvarv nu när det närmar sig jul och det är uppenbart att de tilltänkta topplagen har fått upp farten. Senaste dagarna har Manchester City, Manchester United, Arsenal och Liverpool vunnit sina matcher, även om det i vissa fall suttit långt inne.
När Chelsea är så här stabilt – även utan Diego Costa – är det dock svårt att se förbi José Mourinhos lag som blivande mästare.