Inför säsongen var han en av de mest ifrågasatta tränarna i Premier League.
Fansen gillade inte fotbollen han förespråkade.
Sam Allardyce antog utmaningen att förändra West Hams spel. Nu är laget trea i Premier League.
Hur har han burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till våren 2012. West Ham hade ramlat ur Premier League och Sam Allardyce hade fått uppdraget att leda dem på resan tillbaka. När han presenterades hade han lovat att spela ”attraktiv fotboll”.
Men det är en sak att snacka och en annan att leverera och framme i mars hade få sett den där publikfriande fotbollen. De hade istället fått se ett lag som spelat Sam Allardyce-fotboll. Längre bollar på starka targetspelare.
Vid ställningen 0–0 i en borta match mot Peterborough började de skandera Paolo Di Canios namn. Den tidigare publikfavoriten hade börjat sin tränarbana och nostalgiska fans såg den hetlevrade italienaren som lösningen. Ropen efter Di Canio följdes av en sång:
”We’re West Ham United, we play on the floor!”

Stolta West Ham hade ett arv att förvalta, The West Ham Way. De som växt upp på Bobby Moore stand ville ha kortpassingsspel, rörelse, kreativ fotboll. Något som Sam Allardyce till synes inte var kapabel att ge.
Det var ju inte Allardyces kopp te.
”Big Sam” hade tidigare nått stora framgångar med Bolton i början av 00-talet. De var ett fysiskt lag, dåtidens Stoke, där mittfältaren Kevin Nolan hade en central roll.
Nästan ett decennium senare hade Kevin Nolan värvats till West Ham och sprang runt och gjorde samma saker som i Bolton. Krigade om andrabollar. Placerade sig rätt i straffområdet och petade in returer vilket vidimerade hans plats i startelvan.

West Ham tog sig med möda tillbaka till Premier League på första försöket, men under de två senaste säsongerna i högstadivisionen har det funnits en identitetskris mellan läktarna och tränaren.
När fansen har velat se en mer underhållande fotboll, har Sam Allardyce svarat med att värva Andy Carroll för 15 miljoner pund. Carroll och Sam Allardyce var som gjorda för varandra. Med Carroll i laget var Allardyce ”tvingad” att använda ett längre spel.
Samtidigt slog han ofta ifrån sig när kritiken kom på tal. Det stämde inte hävdade han. Det där om långa bollar ”var bara något som andra tränare hittat på sedan deras lag fått stryk”.
Det räckte till en tiondeplats 2012/13 och en trettondeplats 2013/14. Respektabla placeringar, men det var fortfarande något som skavde.
Motståndarfansen var inte sena med att håna West Hams spelsätt. I en match mot Brighton skanderades ”hoof” som en syrlig passning för alla långbollar.
Var det här verkligen det bästa som kunde presteras med rådande förutsättningar och resurser? Fanns det inte utrymme att drömma om något annat? Swansea lyckades ju ta sig till Premier League och behålla sin possession-filosofi efter uppflyttningen. Varför skulle inte fler klubbar kunna göra det?

I slutet av förra säsongen blev kritiken mot Sam Allardyce allt tuffare. ”Fat Sam Out – Killing WHU”, stod det på en banderoll.
West Ham har alltid varit en klubb där supportermakten är stor.
I våras hade ägarna David Gold och David Sullivan – som hela tiden backat sin manager – tagit till sig av kritiken. Sam Allardyce hade ett år kvar på sitt kontrakt, men han fick ett dekret inför sommaren:
Till nästa säsong skulle han se till att laget spelade en mer attraktiv fotboll.
Det var många som tvivlade på om det var möjligt, om Sam Allardyce kunde byta livsåskådning och gå ifrån den filosofi som resultatmässigt varit så framgångsrik i hans karriär. Redan för tre år sedan hade han ju pratat om attraktiv fotboll utan att sedan kunna backa upp orden.
Men nu, ett halvår senare, är stämningen helt annorlunda.
Efter 15 omgångar är West Ham trea i tabellen (!) och Sam Allardyce hyllas unisont.
Hur har han gjort? Handlar det om en revolution eller är det små förändringar som gjort skillnad i det stora?

I grunden kan succén förklaras med kloka värvningar. West Ham sökte sig till marknader där andra Premier League-klubbar inte vågade gå.
Enner Valencia, till exempel. Ecuadorianen gjorde succé i VM, men han framstod som en riskabel värvning. Spelare som köpts på ett bra mästerskap kan dala snabbt på stjärnhimlen (läs El-Hadji Diouf).
Diafra Sakho är ett ännu bättre exempel. 24-åringen valdes visserligen till Ligue 2:s bästa spelare, men franska andraligan är ingen garanti för att man lyckas i världens mest konkurrenskraftiga liga. Sakho har gjort sju mål på sju starter i höst – ett sensationellt facit.
Aaron Cresswell jagades av flera Premier League-klubbar redan inför förra säsongen. West Ham signade vänsterbacken och 24-åringen från Ipswich har visat sig vara ett fynd.
Vi har Cheikhou Kouyaté, som övertygade stort första omgångarna, Morgan Amalfitano, Carl Jenkinson och inte minst Alex Song. Den sistnämnde lånas från Barcelona och visar i varje match att han är litet för bra för att bli bortglömd på den stora scenen.
West Ham har onekligen lyckats med sina värvningar.

De nya spelartyperna har gett Sam Allardyce möjlighet att spela en annan typ av fotboll.
I premiären, 0–1-förlust hemma mot Tottenham, formerade han ett 4-2-3-1 där Mark Noble och Kouyaté på defensivt mittfält, Kevin Nolan som tia, Stewart Downing som högerytter och Carlton Cole längst fram. Det påminde en hel del om West Ham ifjol. Efter tre omgångar hade West Ham förlorat två matcher.
Efter förlusten hemma mot Southampton 30 augusti valde Sam Allardyce att förändra. Till mötet med Hull City startade han med en mittfältsdiamant. Dessutom var det första gången som Enner Valencia och Diafra Sakho startade tillsammans på topp.
De två nya anfallarna skilde sig från den mall som Allardyce tidigare använt för en striker. Valencia och Sakho var främst löpstarka och djupledslöpande.
Det var en försmak av vad som skulle komma senare.

Bara mittfältsdiamanten i sig var ju ett avsteg från Sam Allardyces filosofi. Diamanten fokuserar på numerärt överläge centralt, på en vilja om att behålla bollen inom laget.
Stewart Downing, som alltid varit en kantspelare, fick ett lyft i en roll som central offensiv mittfältare. Att flytta in den förre Liverpoolspelaren visade sig vara ett genidrag.
Plötsligt började West Ham söka andra spelvägar, via fötterna på Downing. 29-åringen började rada upp stormatcher från sin nya position.
West Hams process var igång. Under tiden hade Alex Song bidragit med en styrka och ett lugn som West Ham inte tidigare haft på mittfältet. Song var en starkt bidragande orsak till att laget kunde kontrollera bollen i uppspelsfasen.

Tittar man på statistik så kan det se ut som att West Hams spelmässiga förändring är minimal. Deras bollinnehav har stigit med 3 procent sedan förra säsongen.
Men statistik går att vända och vrida på och därför gräver vi lite djupare. 3 procent låter inte mycket, men betänk att differensen mellan lagen i Premier League i princip ligger i intervallet 40–60 procent. Då är 3 procent en betydande skillnad (15 procent räknat på 3/20). Betänk också att West Ham i vissa matcher anammat den tidigare spelidén.
Som igår mot Swansea.
Sam Allardyce bedömde att det bästa sättet att tackla Swansea var att använda Andy Carroll som striker och inläggsspel. Carrolls status i truppen har varit ett frågetecken efter succén för Enner Valencia och Diafra Sakho, men söndagens match blev en påminnelse om hans värde.
Andy Carroll var planens bästa spelare, nickade in två mål och nickade fram Diafra Sakho till det tredje.

West Hams seger igår visade att Sam Allardyces lag har blivit flerdimensionellt. Precis som Stoke har de förändrat sitt spelsätt. Men de är inget possession-baserat lag. De spelar kort i perioder, men har fortfarande möjligheten att testa motståndare med ett mer direkt spel.
De hade ingen chans att passa sönder Swansea så de mosade walesarna i luftrummet istället. Sam Allardyce bekräftade efter matchen att han har ett reaktivt lag, att han är en tränare som anpassar sig efter motståndet. Tidigare har han kritiserat andra tränare som Arsène Wenger för att Arsenalmanagern inte är flexibel nog.
Med en bredare arsenal offensivt, med Andy Carroll som joker, med klasspelare som Alex Song på mitten, med en omskolad Stewart Downing som pånyttfödd, har Sam Allardyce byggt ett anpassningsbart, sevärt lag. West Ham har klättrat upp till tredje plats i tabellen.
Vem hade trott det?
Inte jag, förmodligen inte du – inte ens de mest inbitna fansen som nu nyper sig i armen.
Hans smeknamn kanske borde vara Sam Allardici, trots allt.

***
I nästa inlägg ska vi titta på hur den nya taktiken fungerar för West Ham i praktiken.