Har en önskning till jultomten: Ge mig ett Tyne-Wear derby varje månad.
I närmare 90 minuter var prestigemötet mellan Newcastle och Sunderland mållöst. Men det här var en match som gav mig så mycket. Det som var en tidsresa tillbaka till 80-talets vintermatcher i engelsk fotboll (bortsett från avsaknaden av snö och lera på planen). Kampen, passionen, duellerna, ingen som vill vika ned sig – det är alltför sällan vi får den här typen av matcher i Premier League nuförtiden.
Det dröjde bara tio sekunder innan Lee Cattermole hade satt nivån med en rejäl tackling. Sedan följde en rad tuffa duster och domaren Anthony Taylor hade delat ut fyra varningar första 25 minuterna.
Ville man ha en bild av hur mycket den här matchen betydde för spelarna kan man peka på Steven Taylor. Minuterna efter paus offrade han sig hänsynslöst när han fläkte sig bakåt och nickrensade framför ögonen på Steven Fletcher. Det var årets nickresning i fotbolls-Europa. Men på köpet brakade han rakt in i stolpen. De flesta trodde nog att han gjort sitt i matchen.
Men efter ett par minuters läkarvård reste han sig, sprang (!) ut i omklädningsrummet – och efter några stygn i kinden var han tillbaka på planen.
Man måste älska den fighting spiriten som Steven Taylor visade idag.

Det hade bara saknats att Taylor hade nickat in segermålet i slutminuterna för att storyn skulle bli perfekt, men det skulle bli ett helt annat slut.
Costel Pantilomon spelade huvudrollen. Sunderlandmålvakten svarade för ett par vassa fantomräddningar i andra halvlek och i den 88:e minuten lyckades han få fingertoppsspetsarna på Moussa Sissokos tunga distansskott. Den efterföljande hörnan blev matchavgörande.
Sunderland rensade och när bollen hamnade hos Adam Johnson var Moussa Sissoko i en sådan situation där man måste ta en cynisk frispark. Sissoko försökte, men försökte inte tillräckligt. Steven Taylor försökte, men nådde inte och när Sunderland väl fick kontra blev det ödesdigert för hemmalaget. Will Buckley serverade Adam Johnson som dunkade in segermålet i 90:e minuten.
Jag gillade också de båda tränarnas vilja att gå för segern, Alan Pardew gick över på två anfallare med Adam Armstrong och Papiss Cissé sista kvarten. Men man kan undra om laget hade släppt till den sista kontringen med Cheick Tioté på planen?
Segermålet var inte orättvist, men inte heller logiskt. Det här kändes ju som en kryssmatch. För Sunderland var segern ett viktigt trendbrott. Det var första segern sedan 3 november.
För Newcastle var det en indikation på att senaste tidens formtopp var temporär, att laget hör hemma någonstans i mitten.