Sent ska syndarna vakna.
Efter så många besvikelser, så många stormatcher där Arsenal kommit tillkorta, hade Arsène Wenger,  till slut, skippat prestigen.
Då fick han belöningen med en blytung triumf borta mot Manchester City.

Mycket ska man uppleva.
Bara att Arsenal vinner en toppmatch, inte minst borta mot Manchester City, är tillräckligt för att man ska behöva nypa sig i armen.
När de dessutom gör det med Mike Dean som domare – han som varit en av klubbens demoner – efter att denne tilldömt en straff… då kan man knappt tro att att det är på riktigt.
Men den här segern var ingen slump.
Inte alls.

Arsène Wengers Arsenal har genom åren spelat fantastisk fotboll, men i mötena med topplagen har de ständigt fått ge sig. Pojkar mot män.
Medan Sir Alex Ferguson, José Mourinho och de andra topptränarna anpassat sin taktik har Arsène Wenger stått fast vid sin livsåskådning. Vacker fotboll. Underhållande fotboll. Naiv fotboll.
Poängskörden från dessa stormatcher har ju varit tämligen skral så omvärlden har ju undrat när Arsenaltränaren ska släppa på sin prestige. När ska han också inse att han inte kan vinna den typen av matcher genom att negligera defensiven?
Om vi pratar Premier League så dröjde det till den här matchen.
Jag har inte sett Arsène Wenger ställa ut ett lika kompakt, lika försvarsinriktat lag sedan hemmamötet med Barcelona i Champions League 2010.
Det här var ett Arsenal som hade bestämt sig för att göra upp med sin självbild. 4-1-4-1 med Francis Coquelin som mittfältskvast framför backlinjen. Att han skulle ha huvudansvaret att hålla koll på David Silva var naturligt, men nu hade Arsène Wenger sett till att alla mittfältare delade ansvaret. I första halvlek kunde man till och med se champagneliraren Santi Cazorla peka åt medspelare om att plocka upp spanjoren.

David Silva var hotet och när Arsenal stängde spelvägarna till honom hade Manchester City stora problem att få till offensiven. David Ospina behövde knappt göra ett enda ingripande före paus. City var uddlöst (inte minst på grund av att Yaya Touré saknades och Fernandinho och Fernando var för dåliga i leveranserna), men mest handlade det om att Arsenal prioriterade att stänga ytor, istället för att jaga boll.
Efter tolv minuter hade hemmalaget haft 78 procent av bollinnehavet. Men Arsenal hade haft den vassaste chansen, en snabb spelvändning och inlägg som Olivier Giroud nickade utanför. Där kände jag att det var dags för Arsenal och att laget tog ledningen på straff i 25:e minuten kändes rätt logiskt.

Manchester City kom ut som ett nytt lag efter paus. Stevan Jovetic ersatte James Milner, vilket gjorde att David Silva kunde flytta ut till en mer svårmarkerad roll på kanten. Därifrån kunde han flyta in obemärkt i mitten och då började City hitta in spel på sin regissör. Då kom också chanserna.
Manchester City hade några gifitga lägen, men de fick aldrig något grepp om matchen. Arsenal höll emot.
För en gångs skull denna säsong spelade inte Alexis Sanchez huvudrollen. Han var anonym före paus, blixtrade till vid ett par tillfällen i andra halvlek. Jag fastnade för Francis Coquelin och Santi Cazorla. Coquelin framstår som Arsenals mest disciplinerade defensiva mittfältare. Till skillnad mot Mikel Arteta har Coquelin rörligheten och tuffheten att täcka större ytor och klara duellspelet i matcher där dessa egenskaper blir avgörande. Cazorla har tidigare fått kritik för sin bristande defensiv (främst som ytter), men idag agerande han som en rutinerad, kontrollerande mittfältare. Han personifierade Arsenals disciplinerade insats, ändå kunde han styra rytmen i spelet, lugna ned anfallen, de gånger hans lag behövde andrum.

Den störste vinnaren var dock Arsène Wenger. Så många gånger har han fått svidande kritik för sitt valpiga lag i toppmatcherna.
Har det handlat om spelarna eller om tränarens strategi? Både och, så klart.
Spelarna har varit mentalt svaga, men det har också påverkats av att de aldrig fått chansen att tvätta bort stämpeln som ”lättviktare”. Deras tränare har ju aldrig varit pragmatisk nog att göra vad som krävs för att vinna de täta matcherna. Det var 13 år sedan Arsenal vann borta mot det regerande mästarlaget.
Vad händer nu?
Har Arsène Wenger, till slut, lärt läxan? Kommer han nu att göra samma sak i varje stormatch? Kan  han göra slut på den svarta sviten mot José Mourinho?
I så fall kan ju Arsenal börja drömma om att utmana om ligatiteln igen.
Senaste tio åren är det ju toppmatcherna, lagets naiva hållning i dessa matcher, som hindrat den drömmen.