Var det här laget som skulle vara redo för att utmana i Europa? Var det här laget som gjort sina läxor och skulle ta sig an Barcelona på rätt sätt?
Nej, det här var snarare ett Manchester City som var längre från att bräcka Barcelona än i fjolårets möte.

Sedan Abu Dhabi började pumpa in miljarder i Manchester City har drömmen varit att erövra Europa. När City gjorde debut i Champions League var de hämmade av Uefa-koefficienten med svåra lottningar som följd.
Nu har de kravlat sig upp ur det träsket och för andra året i rad tagit sig vidare till slutspelet.
Ifjol var Barcelona numret större och ett par sekunders okoncentration räckte för att Leo Messi skulle få ett friläge, bli fälld och få Martin Demichelis utvisad.

Jag levde i tron att Manuel Pellegrini skulle lära sig något av de mötena, att han skulle ställa ut ett lag som var anpassat efter att möta världens mest passningsskickliga lag.
Men icke.
Manuel Pellegrini var förstås bakbunden av det faktum att Yaya Touré inte var tillgänglig. Yaya började säsongen svagt, men ju längre säsongen har pågått desto mer tydligt har det blivit att den ivorianske mittfältaren är fundamental för City. No Yaya, no party.
Med Englands bästa box-to-box-mittfältare hade det möjligen, möjligen funnits en liten strimma hopp om att ta sig an Barcelona i en sluggerfajt, driva upp tempot, lita på att den egna skickligheten tar laget ur svåra situationer. Upp i ringen och låt bästa man vinna, typ.
Nu gick Manuel Pellegrini in med den inställningen med ett mittfält bestående av James Milner och Fernando.

Förstå mig rätt. Jag gillar tanken på James Milner på mitten i andra matcher, och jag hävdar inte att 4-4-2 i sig var problemet. Märk väl att Bayern München försvarade sig med ett 4-4-2 när man krossade Barcelona med 7–0 över två matcher häromåret.
Det som var problemet var kombinationen av 4-4-2 och valet av spelare.
Det är fullt möjligt att neutralisera Barcelona med ett rakt 4-4-2, men då krävs löpstarka spelare, lojala spelare, spelare som är beredda att springa genom murar och in i evigheten. Jupp Heynckes hade det i Bayern. Diego Simeone hade det i Atléitco Madrid förra året.
Manuel Pellegrini startade med David Silva och Samir Nasri på varsin kant och ett anfall med Sergio Agüero och Edin Dzeko. Ingen av dessa har gjort sig kända som defensivt starka spelare (snarare tvärtom, minns Agüeros bristande defensiv var huvudorsaken till att Bayern fick dominera på Etihad för ett par år sedan).

Effekten blev att Barcelona fick sätta igång sin passningskarusell och med en Leo Messi i magisk form var det omöjligt för Manchester City att få grepp om matchen.
Hade Pellegrini istället startat med Fernando-Fernandinho centralt och James Milner till höger för att stänga Jordi Alba, hade man inte kunnat hindra passningskarusellen men kanske hade den mer defensiva matchplanen gett spelarna en hint om vilket arbete som krävdes.
Valet att starta med Edin Dzeko och få fast bollen högt upp i plan slog tillbaka. Gerard Piqué hade för det mesta koll på Dzeko i luftrummet.
Nu ska vi inte bara lyfta hur svaga hemmalaget var och Manuel Pellegrinis misslyckade taktik (även om man kan ägna ett kapitel åt Vincent Kompanys suspekta ageranden nuförtiden). City mötte ett fantastiskt fotbollslag som var numret större och skickligare på i princip alla positioner.
Det fascinerande med Barcelona är att deras storhetsperiod varat så länge. Det är snart sju år sedan Pep Guardiola tog över katalanerna och kickstartade hegemonin på riktigt (de vann ju Champions League 2006 så man kan argumentera för att storhetsperioden började redan under Frank Rijkaard 2004). Under den här sjuårsperioden sedan 2008 har det funnits stunder då de dömts ut, då deras possession-fotboll ansetts vara utdöende, men då och då har de förmågan att plocka fram den där otäckt höga högstanivån.
Milan i Champions League häromåret var en sådan dag. Igår var en sådan dag. Touchen, tekniken i passningarna och förmågan att hitta trianglar är så vass att motståndarna aldrig hinner in i press, vilket var fallet igår i första halvlek.
Barcelona har en förmåga att ofta var överlägset på engelsk mark. Vad det säger om Premier League-lagen vet jag inte.

Manuel Pellegrini skickade in Fernandinho från bänken i andra och City blev bättre genom att kliva högre och chansspela lite.
Leo Messi hade chansen att stänga dubbelmötet i slutminuten, men på något sätt lyckades han missa både straffen och nickreturen. Han kanske är mänsklig trots allt.
Nu blev känslan vid slutsignalen ändå positiv med Citys ögon, trots att de långa stunder blivit utspelade och trots att uppförsbacken är väl brant. Man behöver inte bara åka till Camp Nou och vinna, men måste dessutom göra två mål för att överleva till kvartsfinalen.
Gårdagen var lite av ett examenstest för Manuel Pellegrini. Jag gillar chilenaren skarpt, men är det någonting han saknat under sin karriär är det förmågan att kombinera sin filosofi med pragmatik. Han är så fastlåst vid tanken om offensiv fotboll att hans lag ofta får betala priset.
Om två veckor får vi se om han grejar omtentan.