Utdömda inför säsongen och akterseglade en bit in på spelåret för att sedan klättra till mitten.
Crystal Palace har gjort remarkabla scenförändringar två år i rad.

Förra säsongen:
Premier League: 10.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

För två år sedan var det Tony Pulis som kom in och räddade Crystal Palace. Ian Holloway hade klivit av tränarposten och Palace var avsågat i botten. Dr Pulis kom in och botade den sjuka patienten på ett häpnadsväckande sätt. Palace var lite av ”vårens lag” och framtiden såg plötsligt ljus ut.
Den framtidsoptimismen dog dock redan innan nästa säsong hann starta. Två dygn innan premiären valde succémannen Tony Pulis att hoppa av. Tränaren gillade inte hur hans inflytande över spelaraffärer underminerades av sportchefen Iain Moody och när Palace stramade åt budgeten valde Pulis att tacka för sig. Där stod stackars Crystal Palace med två dagar kvar till premiären mot Arsenal och utan tränare. Lojale Keith Millen tog över som interimstränare och laget stod upp på ett beundransvärt sätt på Emirates (förlust 1–2).
Där och då var det många, däribland jag själv, som dömde ut Crystal Palace chanser. Inte blev det bättre av 1–3 hemma mot West Ham i omgång två. Palace övervägde att anställa Malky Mackay. Det blev Neil Warnock som tog över tränarjobbet, men resultaten uteblev. Så det var ingen överraskning att Crystal Palace beslutade sig för att återigen göra en förändring på ledarsidan. I januari handplockades Alan Pardew från Newcastle. För Pardew var det en känslomässig flytt, som spelare representerade han Palace åren 1987-91 och han gjorde ett klassiskt avgörande mål i FA-cupsemifinalen mot Liverpool 1990. Skulle den i Newcastle så utskällde Pardew kunna upprepa det som Tony Pulis gjorde året före?
Pardew visade sig vara perfekt för Palace.
Resultaten kom omgående och efter en svit på fyra raka segrar i mars-april hade han lyft Crystal Palace till en mittenplacering. Det blev till slut en finfin tiondeplats i ligan och Alan Pardew hyllades för bedriften.
Att Crystal Palace grejade en placering på övre halvan – med det tuffa utgångsläget efter Tony Pulis avhopp – var en sensation. Det visar att någon slags never-say-die-attityd satt sig runt Selhurst Park.

Crystal Palace är klubben som stod vid ruinens brant bara för fem år sedan. Pengarna var slut och fordringsägarna var nära att försätta CPFC i konkurs. En ägargrupp med förmögne supportern Steve Parish räddade klubben och utvecklingen sedan dess har varit otrolig. Säsongen 2009/10, då man straffades med tio poängs avdrag, räddade Crystal Palace kontraktet i Championship på den sista speldagen i en ödesmatch mot Sheffield Wednesday. Fansen kunde inte ens drömma om det som man senare fått uppleva.
Crystal Palace tog steget tillbaka till Premier League sedan Kevin Phillips avgjort playoff-finalen. Sedan satte Holmesdale Fanatics färg på ligan genom att ta tillbaka den gamla engelska läktarkulturen. Sedan fick de ett lag som uträttade stordåd.
Crystal Palace spelarmaterial har inte varit något att skryta med, men de har lyckats skapa ett kollektiv där summan av delarna blir så mycket större. Nu har man ett riktigt vasst manskap (för att agera med blygsam budget) och har i sommar kunnat leverera ett statement i och med köpet av Yohan Cabaye. För ett och ett halvt år sedan köptes han till Paris SG, Europas mest köpstarka klubb. Cabaye kommer att ge Palace kreativitet och klass man saknat. Det behöver inte bli bättre, men mycket talar för att Cabaye kommer att ges utrymme att göra det han är bäst på – leverera öppnande passningar. Den outtröttlige lagkaptenen Mile Jedinak får ta skitjobbet (och det gör han så gärna). I försvaret har Palace nobbat alla bud på underskattade Scott Dann och det innebär att den starka defensiven med Brede Hangeland i mittlåset är intakt.
Yttermittfältarna är de som ger Crystal Palace spets. Yannick Bolasie var en komet ifjol och där finns också Wilfried Zaha och Jason Puncheon som hittade en ny roll som tia.
Chelseatalangen Patrick Bamford har lånats in, skyttekung i Championship ifjol, men jag är mer nyfiken på vad en skadefri Glenn Murray kan uträtta med en försäong i kroppen. Bakom Murray finns förutom Bamford även Marouane Chamakh och Dwight Gayle, spelare med vitt skilda egenskaper.

Det är många som har höjt förväntningarna på Crystal Palace inför denna säsong. En gång är ingen gång, men två mittenplaceringar i rad och ett prestigeköp i Cabaye gör att kraven ökat. Delägaren Steve Parish är lite bekymrad över alla positiva vibbar kring Palace.
– Vi är alla lite oroade, även Alan Pardew, över all optimism och folk som säger: ”Ni kommer klara er nu”. Det är då man är som mest sårbart, när man tror att man är på säker mark, säger han, enligt The Guardian.
Med den här truppen – den bästa Palace haft på över 20 år – vore det dock en stor besvikelse om laget inte höll sig på säker mark.

Tänkbar startelva:
Speroni – Kelly, Hangeland, Dann, Ward – Jedinak, Cabaye – Zaha, Puncheon, Bolasie – Murray.
Nyckelspelare: Yannick Bolasie.
Håll ögonen på: Patrick Bamford.

Nyförvärv
Patrick Bamford – Chelsea, Loan
Yohan Cabaye – PSG, Undisclosed (fee understood to be £10m, rising to £13m)
Alex McCarthy – QPR, Undisclosed (fee understood to be £3.5m)

Förluster
Jack Hunt – Sheffield Wednesday, Loan
Shola Ameobi – Released
Lewis Price – Sheffield Wednesday, Free
Owen Garvan – Released
Peter Ramage – Released
Stephen Dobbie – Released
Jerome Thomas – Released
Kyle De Silva – Notts County, Free
Hiram Boateng – Plymouth, Loan
Ryan Inniss, Port Vale, Loan