Tänk dig att vara 16 år och kliva in på ett fullsatt Emirates. Det hade varit en häftig upplevelse även om uppgiften var att agera bollkalle.
Reece Oxford, 16 år (17 i december), tog plats på det defensiva mittfältet i West Ham och passade på att plocka bort storstjärnor som Mesut Özil och Santi Cazorla.

Slaven Bilic bjöd på en bomb i startelvan inför sin debut som Premier League-tränare.
West Ham-tränaren var satt under press redan före första ligamatchen. I veckan mönstrade han ett reservbetonat manskap med tre U19-spelare i startelvan och åkte ur Europa League mot rumänska Astra Giurgiu.
Bilic hade förstås tankarna mot söndagens premiärmatch på Emirates och ville inte överspela sin startelva. Men när sådant risktagande slår tillbaka kan det bita dig i svansen. Det har hänt många tränare förr.
En storförlust mot Arsenal och Slaven Bilic hade sett aningen dum ut. Hans förtroendekapital är tillräckligt stort för att överleva den ”krisen”, men det hade lett till frågor och frågor kan leda till tvivel – även i en spelargrupp (Europa League-uttåget har förstås sina fördelar eftersom laget slipper dubbelspelandet).
Men West Ham åkte inte på någon storförlust. West Ham vann, sensationellt.

Jag kunde inte se den komma. Arsenal har varit så harmoniskt denna sommar. Inga nyckelspelare har lämnat. Petr Cech-köpet har förstärkt målvaktssidan (tids nog iallafall) och truppen är ruskigt bred, och faktiskt, tämligen skadefri.
Men Slaven Bilic hade bestämt sig hur han skulle ta sig an den här matchen. Defensiven först, packa mittfältet centralt, rakt och enkelt spel på Diafra Sakho och en Dimitri Payet som flöt runt som skugganfallare.
Central, helt fundamental, för matchplanen var en 16-årig grabb som idag är omtalad i hela fotbollsvärlden. Reece Oxford hade visserligen gjort a-lagsdebut i ett par kvalmatcher i Europa League i somras och satt på bänken redan som 15-åring mot Sheffield United (!), men det här var hans riktiga debut. Och som han gjorde det. Reece Oxford tog plats som defensiv kvast på mittfältet och höll rent som om han inte gjort annat. Han täckte ytor, vann bollar och fördelade enkla passningar när laget behövde lugna ned. Det var helt enkelt en väldigt solid insats. För att vara från en 16-årig spoling var den helt jävla otrolig.

Jag minns när Cesc Fàbregas kom fram i Arsenal att jag tänkte att det inte borde vara möjligt. Det finns 16-åringar som debuterar tack vare att deras fysik är välutvecklad och att de kraftmässigt kan stå upp emot a-lagsspelare. Eller att de är snabba som vinden (läs Theo Walcott) och kan hota på en kant. Men 16-åringar som går in i mittens rike och positionerar sig rätt, tänker rätt, agerar rätt – det borde inte vara möjligt. Inte när spelförståelsen normalt sett är fullt utvecklad först när en spelare når 25 års ålder.
Det var befriande att se Reece Oxford mot Arsenal. På lördagen twittrade akademispelaren att han ”såg fram emot Match of the Day i BBC”. Ett dygn senare var han själv intervjuad och en av huvudpersonerna i programmet. Snacka om att bli stjärna över en natt.
Med knappt en kvart byttes han ut mot betydligt mer rutinerade Kevin Nolan. Efter matchen hyllades han av Slaven Bilic, som manade till lugn och underströk att man måste ”skynda långsamt”.
Men helt klart är att West Ham, som har en av landets bästa akademier, har fått fram en ny guldklimp. Det ska bli så spännande att följa denne unge man framöver.

Det är inte bara Reece Oxford som förtjänar credit hos Hammers. Mark Noble var enorm med sitt slit på mittfältet. Mittbacken Winston Reid var en jätte och Angelo Ogbonna gjorde en stark debut (trots en skakig inledning med tidig varning). Målvakten Adrián gjorde ett par svettiga parader och Dimitri Payet demonstrerade varför han tidigare ansetts vara en talang utöver det vanliga i Ligue 1. Payet var första halvlekens bästa spelare i mina ögon och med den typen av leverans på fasta situationer kommer West Ham bli giftigt. Laget har ju starka huvudspelare som Cheikhou Kouyaté, James Collins, Reid, för att inte tala om Andy Carroll.
Söndagen blev en stor triumf för Slaven Biliic. Han var ett populärt tränarval från början och nu har fansen i östra London glömt uttåget ur Europa League. Det svänger fort.

***
Arsenal?
Den här matchen liknade tidigare års premiärer på Emirates. Ett Arsenal, som haussats av många (bland andra mig), började lovande men framstod sedan som för enkelspårigt. Dessutom blottade man defensiva svagheter.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att ultratrygge Petr Cech skulle agera taffligt på två mål i sin debutmatch. Vid det första vill jag dock försvara tjecken lite eftersom Arsenals backar agerar alldeles för slapphänt. Dels håller de ingen rak linje när frisparken slås, dels faller de inte av i tid, dels gör de ingenting för att stoppa upp löpningen från Cheikhou Kouyaté. Hade Cech stannat i sitt mål hade ju Kouyaté ostört kunnat styra nicken intill stolpen tämligen enkelt. Men Cech kom på mellanhand och får finna sig i kritik. På det andra målet, distansskottet från Mauro Zárate, såg Cech ut att hamna helt fel. Han som skulle bli en jätteförstärkning stjälpte snarare Arsenal i premiären, men kom ihåg: Det här var en match. Petr Cech kommer resa sig.
Arsenal behöver ha Alexis Sanchez tillbaka i form. Han hoppade in igår, men såg rostig ut. Mesut Özil lyckades inte alls och Olivier Giroud kom sällan till i kampen med Reid/Ogbonna. Alex Oxlade-Chamberlain började bra, men mattades och gav bort bollen vid 0–2-målet.
Premiären var sämsta tänkbara resultat för Arsenal och den framgångsvåg klubben surfat på sedan FA-cupfinalen i maj, men Premier League är ett maraton. Det här var bara en rond av 38.
Varken Chelsea, Manchester United eller Liverpool imponerade i helgen, men de två sistnämnda lyckades iallafall vinna.

***
Övrigt från söndagen:
> Gabriel Obertans inlägg till Georginio Wijnaldums 2–1 för Newcastle var den högsta skolan. Förmodligen säsongens mest svårbemästrade inlägg när vi summerar framme i maj.
> Jack Colbacks skottäckning på Sadio Manés skott på tilläggstid på St James’ Park höll lika hög klass. Tänk att Sunderlandspelaren Colback håller på att växa ut till en fundamental spelare för värsta rivalen.
> Sadio Mané blev lite av syndabock för Southampton då han brände två jättemöjligheter på stopptid. Men det positiva är att Mané visar samma finfina form som under våren. Får han vara hel kommer han att göra sina mål.
> Stoke–Liverpool var en seg historia och allra segast var Liverpool. Jag trodde på fart och fläkt med Brendan Rodgers nya 4-3-3-system, men det blev mest spel i sidled och riskminimerande. Nu klev Coutinho fram och avgjorde matchen med ett drömmål med fem minuter kvar och då spelar resten ingen roll. I premiärer är det bara poängen som räknas.