John Terrys tid i Chelsea är inne på sista kapitlet. När säsongen tar slut kommer han att fortsätta karriären, men inte i Chelsea och inte i Premier League, meddelade han på söndagen.
Med anledning av att Terrys avsked sker i samband med deadline day, då jag har fullt upp med annat, så bjuder jag på lite utdrag från min bok ”Kungar av Premier League”, som kom ut i augusti förra året. Det här är några sidor från kapitlet om John Terry.

—————————–

Han gick hela vägen från ungdomsleden till att bli lagkapten i en av världens ledande klubbar.
Hans karriär har kantats av skandaler, men inget kan sudda ut det faktum att han kommer gå till historien som en av Englands bästa försvarare genom tiderna.

Sedan den där junidagen 2003 när Roman Abramovitj tog kontroll över Chelsea har väldigt lite varit sig likt på Stamford Bridge.
Ryssens övertagande ritade om kartan i engelsk fotboll. Från att ligan bestått av två lag med realistiska chanser att vinna titeln, dök en tredje kille upp på skolgården, en uppstickare med större ekonomiska muskler än någon annan. Med hjälp av Abramovitjs pengar började Chelsea värva spelare på ett sätt som fotbollsvärlden inte skådat sedan AC Milans glansdagar på 1990-talet. Chelsea förändrades i grunden och blev en maktfaktor i Europa. Men under hela den här processen fram till idag har en sak varit beständig.
År efter år har John Terry styrt försvaret med samma obevekliga passion. Oavsett hur många utländska stjärnor som anlänt, oavsett hur mycket pengar som lagts ut, har han varit den obestridde ledaren, hjärtat och kulturbäraren som fansen kunnat identifiera sig med. När avundsjuka motståndarsupportrar gnytt om ”köpelag” har de kunnat peka på Terry som undantaget. Den egna produkten som slogs för klubbmärket. I Chelseas moderna historia går det inte att överskatta betydelsen av John Terry.

John George Terry föddes i Barking i östra London. Karriären inleddes i West Ham, dit han kom som tioåring. Tre år senare tog han steget till Chelsea och där har han blivit kvar. Som ungdomsspelare fick han lära sig den ”hårda vägen”. Som betjänt till de äldre spelarna.
– Jag har varit på den lägsta nivån i klubben. Jag har putsat skor, jag har städat toaletter, jag har varit bollpojke, jag har gjort allt skitgöra, har han berättat.
Det räckte inte med att städa toaletterna. Ibland beordrades han värma upp toalettsitsen (!) under kalla vinterdagar åt de äldre spelarna. När han putsade lagkaptenen Dennis Wises skor var han extra noggrann. Varje gång Wise gjorde mål fick Terry 25 pund i bonus, halva veckolönen som lärlingsspelare.
Det var ett sätt att härdas och John Terry härdades. Mer än någon annan.
Debuten i a-laget kom i oktober 1998 i Ligacupen mot Aston Villa. På träningarna skydde han inga medel för att slå sig fram. Han kastade sig hejdlöst in i dueller med lagkamraterna, inte alltid så uppskattat. Terry har berättat att han en gång hamnade i bråk med rumänen Dan Petrescu:
– Det var främst de utländska spelarna som inte gillade det. En gång tog Dan Petrescu strupgrepp på mig och sa: ”Vad håller du på med?”. Den förste som backade upp med var Wise: ”Om du har något att säga, säg det till mig, inte till de yngre spelarna”.
Det blev en kort utlåning till Nottingham Forest innan han etablerade sig i Chelsea säsongen 2000/01. Terry bildade då mittbackspar med franske världsmästaren Marcel Desailly. Efter säsongen valdes Terry till årets spelare i Chelsea. Från det året var det uppenbart att han skulle bli en hörnsten i klubben.

När John Terry väl tagit en ordinarie plats gick utvecklingen fort. Tränaren Claudio Ranieri hade nästan en ny startelva efter det att Roman Abramovitj stigit in sommaren 2003 och shoppat loss. Två engelska spelare fick betydelsefulla roller: John Terry i försvaret och Frank Lampard på mittfältet. Tillsammans skulle de utgöra centrallinjen under det kommande decenniet.
Det var under det här året som John Terry tog steget från att vara lovande till att bli en av ligans bästa försvarare. När Marcel Desailly var borta fick Terry bära lagkaptensbindeln. Då Marcel Desailly lade skorna på hyllan 2004 och José Mourinho tog över som ny manager fick Terry ta över bindeln permanent.
Den säsongen, 2004/05, är John Terrys bästa. Chelsea vann ligan och satte rekord i minst antal insläppta mål under en Premier League-säsong (15). Den främsta anledningen var att José Mourinho fick hela laget att arbeta effektivt i defensiven, men rekordet hade aldrig varit möjligt utan John Terry i de bakre leden.
När året var slut och Chelsea hade säkrat sin första ligatitel på 50 år valdes John Terry av spelarkollegorna till årets spelare i England. Han blev den förste – och är fortfarande den enda – försvararen som vunnit priset sedan Paul McGrath 1993.
– Det känns otroligt och är den finaste utnämningen att röstas fram av spelarna som du möter vecka ut och vecka in, sa John Terry när han mottog utmärkelsen.

När John Terry stod på toppen av sin karriär var han den ultimata försvararen. Engelsmannen var ett monster i luftrummet, kompromisslös i närkampsspelet och hård som granit. Det John Terry saknade i snabbhet kompenserade han med en osedvanlig förmåga att läsa spelet. Positionsspelet var nästintill prickfritt och han tog alltid på sig rollen att styra de övriga i backlinjen. Tack vare en funktionell teknik var han bättre med fötterna än andra defensivt lagda mittförsvarare.
– En femtioprocentig John Terry är bättre än en hundraprocentig italiensk försvarare, har Chelseacoachen Ray Wilkins sagt.
Den unika styrkan i huvudspelet gjorde Terry till ett giftigt offensivt vapen. 34-åringen har runt 60 mål för Chelsea, trots att han aldrig slagit frisparkar eller straffar. Målen följer samma mönster: En fast situation, en Terry som störtar fram och nickar in bollen.

Hans främsta egenskap är dock något som kännetecknar många av de största försvararna: Inställningen. Han ville alltid försvara sitt mål till vilket pris som helst. Likt en Börje Salming har han gjort förmågan att täcka skott i fotboll till en konstart. Hans täckning med ryggen/bakhuvudet, liggandes (!), mot Slovenien i VM 2010 är klassisk.
– För Terry vore det en ära att dö på planen. Du skulle behöva döda honom, men han kanske skulle fortsätta spela ändå, sa Luiz Felipe Scolari, som ledde Chelsea 2008/09.
John Terry var ett aktat namn i fotbollsvärlden. Åren 2005–2009 var han med i FIFPro World XI, elvan som röstas fram av spelarkollegorna.

Den 21 maj 2008 hade John Terry kunnat skriva det finaste kapitlet i Chelseas historia. Laget hade spelat sig fram till Champions League-finalen i Moskva, hämtat upp 0–1-underläge och tagit matchen till straffar. Cristiano Ronaldo hade bränt sin straff och John Terry hade chansen att avgöra i den femte omgången. Kaptenen, ledaren, legendaren, han som putsat skor och skurat toaletter på sin väg fram till Chelseas a-lag, kunde skjuta hem CL-bucklan till klubben han älskar. Allt var som en saga.
John Terry halkade. Bollen gick i stolpen ut. Terry grät när Edwin van der Sar räddade Nicolas Anelkas straff och Manchester United säkrade segern. Det var förståeligt. En sådan chans kommer inte igen.
John Terry behöll matchtröjan från den kvällen i en egen monter intill sin prissamling. Som en påminnelse om att han var tvungen att vinna Champions League. Han lyckades, på ett än mer otippat sätt.

* För att fortsättningen av kapitlet om John Terry och 43 andra profiler från Premier League-eran så finns boken att köpa i nätbutikerna, exempelvis Adlibris, eller i bokhandeln:
https://www.adlibris.com/se/sok?q=kungar+av+premier+league
Eller som e-bok:
http://www.bokus.com/bok/9789127144453/kungar-av-premier-league/