Den stora, ofattbara skrällen är ett faktum.
Leicester City har vunnit Premier League.
Leicester Fucking City har vunnit Premier League.
Det har inte sjunkit in än för mig. Det kommer dröja innan det gör det.  

När Danmark hade fullbordat en av fotbolls-Europas största skrällar någonsin genom att vinna EM 1992 var Sven-Göran Eriksson mållös. Svennis var expert på den tiden i SVT. Efter att Danmark besegrat Tyskland i finalen på Ullevi med 2–0 sa Svennis:
– Man ska kalla sig expert. Jag har aldrig trott på Danmark. Inte i någon match.
Ungefär så har det känts under den här säsongen med Leicester City.
Jag har inte trott på dem som titelkandidat förrän en bit in i februari. Och när de väl ledde ligan och hade besegrat Manchester City på bortaplan var det ändå svårt att vänja sig vid tanken att Leicester City skulle vinna ligan.

Jag trodde knappast på Leicester inför säsongen.
Visst, de avslutade förra säsongen fantastiskt, men sedan hände det ju så mycket innan försäsongsträningen ens hade börjat. Den pinsamma pr-turnén som slutade med skandal och att managern Nigel Pearson lämnade sin post.
Claudio Ranieri kom in och nog rådde det ett frågetecken kring den sympatiske italienaren vars senaste uppdrag var ett totalfiasko i Grekland.
Jag trodde inte på Leicester när laget efter den tredje omgången. Då hade Leicester vunnit de två första omgångarna och sedan kryssat mot Tottenham. Men de var ju så försiktiga, de parkerade ju i princip bussen hemma mot Spurs i tredje omgången. Det här kan aldrig hålla över en säsong, tänkte jag.
Jag trodde inte på Leicester när de skulle in i slutet av november och den tuffa decembermånaden. Då väntade möten med Manchester United, Chelsea, Everton, Liverpool, Manchester City. Det är då luftslottet börjar raseras. Det är då skadorna kommer och verkligheten kommer ikapp.
Visserligen var jag en av de första som slog fast att Leicester kommer ta en Champions League-plats, det kände jag före jul när de klarat av så många toppmatcher helskinnade.
Men titelkandidat? Nej, jag kunde inte se att det skulle ske.
Jag trodde inte på Leicester efter förlusten i slutsekunderna mot Arsenal i februari. Då var Gunners hack i häl och den besvikelsen hade kunnat sätta sina spår. Men hos Leicester – det mentalt starkaste laget i ligan – satte det inga spår alls. Från den dagen förlorade de ingen match innan titeln var klar och Jamie Vardys party hade spårat ur.
Verkligheten har aldrig kommit ikapp Leicester City.

Den här sortens skrällar – den största i fotbollshistorien – är ju sådant vi drömmer och skojar om, men som aldrig inträffar.
Nu är det enkelt att förklara Leicesters succé med att de har klasspelare som Riyad Mahrez, N’Golo Kanté, Danny Drinkwater, Kasper Schmeichel och Jamie Vardy. Men om vi sagt det i början av augusti? Alla hade avfärdat det.
”Bra spelare, visst, men vinna Premier League?! Aldrig. Finns inte på kartan”.
Leicester City har inte bara ritat om kartan i England.
De har ritat om kartor för hela fotbollsvärlden faktiskt.
Ingen kan längre peka på att konkurrenter har större budget, att något är avgjort på förhand. Nu kanske fler underdogs ser sin chans och vågar tro på det omöjliga.
Leicester City har inte haft i närheten av samma pengar som toppklubbarna, men de har arbetat smartast, jobbat hårdast och agerat klokast. Ta bara det faktum att de har haft vilodag varje onsdag och därigenom undvikit skador på ett remarkabelt sätt. Fler kommer garanterat titta på det och ta efter.

För några dagar sedan diskuterade jag Leicester med en fotbollsvän. Jag skänkte en tanke åt supportern som i tjugo års tid lagt 20 pund på Leicester som ligavinnare. Men just i år hade han glömt bort det. Så han struntade i det.
Och gick miste om 100 000 pund.
Men så sköt en annan vän, som håller på Newcastle in:
”Jag hade inte brytt mig om pengarna. Bara att få uppleva en så här osannolik titel så hade det varit värt att gå miste om 1,3 miljoner”.
Och nånstans där landar vi nog.
Leicester Citys supportrar har minnen att leva på för resten av sina liv. En regnig tisdag om ett år, två år, tjugotvå år, kan de tänka tillbaka på säsongen när allt gick rätt. När de levde drömmen och verkligheten aldrig hann ikapp innan säsongen var slut och Claudio Ranieri hade lyft PL-bucklan.
Vi andra har också vackra minnen av den här säsongen. Jag är glad över att jag fick följa den här supersensationen på avstånd.
Jag är inte säker på att man får uppleva det igen under min livstid.

***
Matchen idag var en symbolbild av hur Leicester har glidit fram till den här osannolika titeln när de andra topplagen har diskvalificerat sig själva.
Tottenham ledde med 2–0 idag borta mot Chelsea, men tappade till 2–2 och var påtagligt övertända. Matchen spårade ur, mycket på grund av att domaren Mark Clattenburg inte satte nivån direkt. Mousa Dembélé (petade Diego Costa i ögat) och Erik Lamela (trampade på Cesc Fàbregas hans) lär få straff i efterhand.
Kul att se att Eden Hazard var på humör och svarade för ett klassmål. Han har kanske hittat formen lagom till EM?
Tottenham tappade huvudet idag, men de ska givetvis vara stolta över sin säsong. De kommer sluta på andra plats och det är ett gigantiskt framsteg. Får de bygga vidare på det här laget – och det lär de få – är de en av favoriterna nästa säsong.