Premiäromgången är avklarad.
Här tittar jag tillbaka på några taktiska deltaljer från mötet Manchester City–Sunderland.

Vi kunde inte slå fast exakt vad vi skulle få av Pep Guardiolas Manchester City i premiären i lördags. Men var det något vi visste var det att det skulle bli intressant.
När laguppställningen presenterades såg det ut som ett extremt offensivt viktat 4-3-3-lag med Kevin De Bruyne och David Silva framför städaren Fernandinho på mittfältet. Aleksandar Kolarov startade som mittback (!) bredvid John Stones.
Men Pep Guardiola hade förstås en baktanke.
Hans spelmodell mot Sunderland var den han implementerade i Bayern München, den där ytterbackarna kliver in centralt i banan. Ni ser bilden nedan.

De här platsbytena ger flera följdeffekter:
1) Centralt övertag och en känsla av ”räknefel” hos motståndarnas mittfältare.
2) Yttrarna, Nolito och Raheem Sterling kan stå brett och ges en mot en-lägen. Det här var en taktik som fungerade utmärkt när Guardiola basade över Franck Ribéry och Arjen Robben, spelare vars främsta egenskap var just en mot en-lägen.
3) En struktur av kontroll då ytterbackarna balanserar upp mittfältet och motverkar omställningar.

Det här är alltså på intet sätt något nytt. Bayern München använde den här spelidén många gånger och där passade det utmärkt när ytterbackarna var Philipp Lahm och David Alaba, spelskickliga och spelintelligenta försvarare. Det var mer förvånande att se Gaël Clichy och Bacary Sagna stå och ta emot bollar felvända på centralt mittfält.
Det är inte något unikt att en ytterback, för att motverka omställningar, kliver in centralt när bollen är på andra sidan. Det speciella här är att båda ytterbackarna kliver in i mitten och gör det redan i uppspelsfasen.
Med ytterbackarna centralt skapas det intressanta ytor för Silva och De Bruyne i ”mellanytor”.

Det blir oerhört intressant att se hur motståndartränarna ska lösa problematiken som uppstår när City överbelastar centralt på det här sättet. Hur stänger man David Silva och Kevin De Bruyne som kommer att hitta fria ytor bakom mittfältet? Extrem centrering? Fembackslinje och ”yttre mittbackar” med mer tydliga markeringsuppdrag? Vi får se.

Själva formationen som City använde i uppspelsfasen kan beskrivas som ett 3-2-4-1. Det är här den lilla, lilla skillnaden finns mot det som Pep Guardiola införde i Barcelona 2008.
Hans Barça blev i uppspelsfasen ett 3-4-3 där ytterbackarna (inringade på bilden nedan) klev brett och högt. Men ytterbackarna kom aldrig så högt som Nolito och Raheem Sterling gjorde i helgens möte mot Sunderland. Och ytterbackarna står inte brett för att vänta på en mot en-lägen utan för att dra isär motståndarna.

Bilden ovan är från det klassiska 5–0-mötet med Real Madrid och publicerades i bloggen 2013 när jag analyserade Barcelona på djupet. Vi ser hur Barcelona faller ned med en mittfältare mellan mittbackarna, hur (de inringade) ytterbackarna kliver brett och hur laget då får formationen 3-4-3 (de tre anfallarna är utanför bild).

Det gick att skönja karaktäristiska Barcelonadrag från Manchester City i lördags. Kortpassningskombinatioerna, det asymmetriska systemet med udda positionsbyten och den intensiva pressen.
Vid bolltapp gick City ofta fram direkt och ville vinna tillbaka bollen. Inte konstigt att den trötta, ibland lata Yaya Touré, inte fanns med i matchtruppen och nu ser ut att lämna klubben.
Att Willy Caballero vaktade målet var förvånande, men mest utifrån politik. Med tanke på vad Guardiola vill göra i uppspelsfasen var det naturligt att han vill ha en målvakt som är supertrygg i det korta spelet med fötterna. Det var ingen slump att det kom uppgifter i somras att han jagade Marc-André ter Stegen. Petade Joe Hart måste antingen acceptera att han måste bli bättre med fötterna eller söka en ny klubb.

Det här var en spelmodell. Jag gissar att Pep Guardiola, precis som i Bayern München, kommer att skapa ett ytterst flexibelt Manchester City-lag som kan hantera en mängd spelmodeller.

Läs mer:
April 2013: Analys: ”Så gjorde Barcelona revolution”.