Lite snack inför januarifönstret, del 4:

Lite snack inför januarifönstret, del 3:

Lite snack inför januarifönstret, del 2:

SINGAPORE. Transferfönstret närmar sig med stormsteg. Idag är det comeback för Sportbladets Silly Season-blogg och det ska även spelas in ett avsnitt av Silly Season-podden på hemmaplan. Här är lite snack inspelat nyss från poolkanten i Singapore kring hur Premier League-klubbarna bör resonera inför januari:

Fotnot: Jag säger i klippet att Aston Villa har de lägsta bollinnehavet i ligan. För att undvika missförstånd: De har den näst lägsta (42 %) noteringen, något högre än Crystal Palace (40 %).

Fotnot 2: Hotellet har alla möjliga tv-kanaler så igår slumrade man till reprisen av Norwich-Swansea. Räknar med att lämna ett omgångens lag senare idag.

SINGAPORE. Under gårdagens toppmöte mellan Tottenham och Liverpool hade hemmafansen satt upp en banderoll på Park Lane. ”Enough Is Enough” var budskapet. Supportrarna protesterade mot de alt högre biljettpriserna för bortafans.
Det är möjligt att Daniel Levy, i takt med att baklängesmålen trillade in, sneglade upp mot banderollen och tänkte på André Villas-Boas.
Det som utspelade sig framför ögonen på Levy och publiken på White Hart Lane var inte det som vi hade trott.
Jag hade väntat mig en tuff, jämn kamp mellan två lag som fajtas om Champions League-platserna.
Det blev en total utspelning där Liverpool var allt som Tottenham inte var: Snabbt, rappt, idérikt.
Inför matchen funderade jag och många andra hur Liverpool utan Steven Gerrard skulle klara av Spurs fysiska mittfält med Dembélé, Sandro och Paulinho. Liverpool var överlägset på mitten. Och på kanterna. Raheem Sterling hade lekstuga med stackars Kyle Naughton.
André Villas-Boas var förstås inte hjälpt av det faktum att Jan Vertonghen, Vlad Chiriches och Younes Kaboul saknades och att Danny Rose precis återhämtat sig från skada. Men det är vid såna här tillfällen man får följdfrågor. Varför lånades Benoït Assou-Ekotto ut? Varför såldes Steven Caulker så Tottenham tvingas spela mittfältaren Etienne Capoue i försvaret? Tottenham drabbas ju alltid av försvarskris, det är ett problem som återkommer varje säsong.

Förra hösten vann Spurs det här mötet med 2–1 efter mål av Aaron Lennon och Gareth Bale. Då var Brendan Rodgers satt under press.
Sedan dess har Tottenham gått bakåt medan Liverpool har utvecklats enormt. Det var uppenbart att Rodgers visste hur hans lag skulle såra Tottenham: Löpningar bakifrån mot Spurs höga backlinje. Jordan Hendersons djupledslöpningar lade grunden till tre av målen.
Taktiskt klädde Liverpooltränaren av André Villas-Boas. Och det blev portugisens sista insats i Tottenham.

På måndagen kom beskedet att han får sparken. ”Gemensamt beslut”, skriver klubben på hemsidan, men det är en omskrivning. AVB har fått foten. Så sent som igår sa han på presskonferensen att han ”inte är någon quitter”.
Det finns två sätt att se på det här:
Det är förvånande eftersom Tottenham tagit en poäng mer jämfört med vid motsvarande tidpunkt ifjol, att laget trots alla storförluster bara är fem poäng från fjärdeplatsen och ligger två poäng före Manchester United. Vidare är laget vidare i både Ligacupen och Europa League, i EL tog man full pott i gruppspelet. Det är förvånande eftersom Tottenham har värvade massor av nya spelare i somras, varav flera är unga och lovande. Alla ”visste” att dessa behövde tid. Deras coach gav inte samma tålamod.
Däremot är jag inte särskilt förvånad om man ser till stämningsläget kring klubben.

Jag minns hur känslan var hos fansen och experterna efter den övertygande vinsten mot Norwich den 14 september. Tottenham hade förlorat mot Arsenal i tredje omgången med 0–1 på Emirates (lagets första insläppta mål för säsongen), men två veckor senare manglade de Norwich på White Hart Lane.
– You played brilliantly, inledde en reporter på presskonferensen efteråt.
– Thank you very much, sa André Villas-Boas och log.
Spurs vann bara med 2–0, men hade kunnat vinna med tvåsiffrigt sett till spelövertaget. Efter att ha tagit knappa och icke övertygande segrar mot Crystal Palace och Swansea var det första gången ”nya Spurs” gav en hint i ligaspelet om potentialen i truppen. Gylfi Sigurdsson gjorde två mål vilket underströk hur bred truppen var), Christian Eriksen var planens kung och gav hopp om en ljusnande framtid – och försvarsspelet var tätt.
Oj, vad avlägset det känns nu när vi börjar närma oss juletid.

Chockförlusten hemma mot West Ham med 0–3 kändes som ett snedsteg i arbetet, men den blev snarare ett tecken på att något inte stod rätt till.
Spurs har framför allt haft svårt att få till anfallsspelet. Egentligen hela säsongen.
Det är ytterst märkligt med tanke på att André Villas-Boas är känd som en duktig taktiker och teoretiker. Nog borde han ha verktygen för att skapa mönster i offensiven? Hans Porto spelade en rak och effektiv attackfotboll. I höst har hans lag spelat en seg, trist, sidledsfotboll.

Har Spurs gått bakåt i höst? Det råder delade meningar här. Vissa menar att Tottenham var lika taffligt ifjol men att Gareth Bales briljans räddade dem då (men när laget kallades ”one-man team” förra säsongen så protesterade ändå vissa högljutt).
Jag håller visserligen med om att spelet var torftigt i många matcher förra säsongen, men jag tycker ändå att det fanns fart och en tanke om hur man ville anfalla (med hjälp av sina vassa kanter).
Nu finns varken speed eller några idéer i offensiven. Det verkar som om spelarna inte har en aning om hur de ska skapa målchanser. Det är uppseendeväckande. Man måste kunna kräva mer av en trupp med så många kvalitetsspelare.
Roberto Soldado värvades för stora pengar i somras för att bli den pålitliga skyttekungen, men spanjoren har floppat. En förklaring är att han inte har använts på rätt sätt. Där ligger förstås en stor del av ansvaret på tränaren. AVB har försökt förändra men hittills har han inte hittat några lösningar. Och det är det han har betalat för.
Erik Lamela är en annan storvärvning som haft det svårt. Enligt uppgift var det Franco Baldinis köp, mot AVB:s vilja. Det kan förklara en del.
Men det är inte bara offensiven som gett bryderier.

Defensiven – den tidigare så säkra defensiven – har havererat.
Storförlusten med 0–6 borta mot Manchester City kanske man kan förklara med att Manuel Pellegrinis lag är fantastiskt på hemmaplan (det fick inte minst Arsenal erfara i helgen). Men igår mot Liverpool så var det som om AVB bad om stjärnsmällen.
Mot Luis Suárez, Europas just nu hetaste spelare och en av ligans bästa djupledsspelare, valde han att återigen spela med sin höga försvarslinje. Den som han korrigerade med lyckat resultat efter torsken mot Manchester City. Detta trots att Michael Dawson kamperade ihop med mittfältaren Capoue i mittförsvaret.
Det slutade med katastrof. Liverpool utnyttjade gång på gång att Spurs stod för högt och hittade ytan bakom.
Inte ens när Paulinho blivit utvisad och matchen var förlorad valde man att sjunka hem. Följden blev att Liverpool gjorde fem mål och hade bud på ett gäng till.

Jag är inget fan av att sparka tränare. Jag tror på kontinuitet. Sett från utsidan av klubben tycker jag att André Villas-Boas borde fått mer tid på sig, åtminstone säsongen ut. Han borde ha fått chansen att odla ett passningsspel kring Christian Eriksen, fått chansen att använda Danny Rose på vänsterbacken och invänta de skadade mittbackarna.
Men så fungerar det inte i toppfotbollen. Inte när en klubb spenderat en miljard kronor på spelarköp.
Det är ingen nyhet. Känslan direkt efter slutsignalen igår var att det återigen skulle blåsa rejält kring AVB.
Därför var jag inte speciellt förvånad. Katastrofalt anfallsspel, en havererad defensiv, ett gäng storförluster. Ja, det kostade AVB jobbet. Trots att han har den högsta vinstprocenten av alla Spurstränare under Premier League-eran (54 %).

Jag vill skjuta in en brasklapp kring det där om att Villas-Boas skulle fått mer tid:
Om han förlorat förtroendet från spelarna fanns inget annat val.
Och det kan mycket väl vara så. Det lär vi få veta eller åtminstone få en hint om tids nog.
Spelarna har upplevt tillkortakommandena i offensiven och farorna med det höga försvarsspelet. Om de sedan åker på en rad storförluster och tränaren inte visat några tecken på att lära sig av misstagen finns risk att de börjar tvivla. På sig själva och på coachen.
Portugisen har visat bristande rutin, både taktiskt och psykologiskt. När resultaten gick emot honom påstod han att media var emot honom. Det kändes märkligt att som Tottenhams tränare ens bry sig om några negativa ord i en tidning efter en skral insats. Hans agerande blev ifrågasatt av flera tränarkollegor, de som annars brukar hålla ihop och stötta varandra.
Ett lag i motgång behöver en stark ledare. AVB har inte framstått som en.
Efter debaclet i Chelsea går nu André Villas-Boas gå från ytterligare en klubb. Hans aktier har sjunkit markant sedan förra säsongen då det ryktades om intresse från Real Madrid.
Men inte så mycket så att han inte kommer tillbaka. Han är bara 36 år, han har tiden för sig och kan säkert vara tillbaka i cirkusen inom kort.
Men det lär inte bli i Premier League.

***
Vem ska ta över Tottenham? Tim Sherwood har fått uppdraget tills vidare, men är tveksamt om det blir en permanent lösning. Om de kan få loss Vincenzo Montella från Fiorentina vore det ett spännande namn.
Den nya tränarens uppgift blir att utveckla det befintliga materialet, inte bygga om truppen. Spurs lag är byggt för en kontinental tränare så jag utgår från att Daniel Levy blickar utomlands. Eller mot Swansea där en viss Michael Laudrup finns. Dansken har sagt att han inte vill träna storlag, men han kanske går att övertala. Det snackas om Fabio Capello, men han står knappast för någon attraktiv fotboll.
Daniel Levy, förresten. Karln är fantastisk på att göra bra business under silly season och sälja spelare för otroliga priser. Men när det handlar om att rekrytera tränare är han inte lika framgångsrik.

Toppmöte i Premier League imorgon mellan Manchester City och Arsenal. Jag kommer att se matchen på en bar i Singapore. Här är mina tankar inför mötet (har tyvärr ingen taktiktavla med på resan, men det fick gå ändå):

Fotnot: Tack till lillebror Joakim som höll i kameran.

***
Vad tror ni om matchen på Etihad imorgon?

Newcastle inledde säsongen nattsvart med storförlusten mot Manchester City i premiären. Nu är Alan Pardews gäng plötsligt Englands mest formstarka lag med fem vinster på de sex senaste matcherna. Hur gick det till?
Eftersom det regnar en gång om dagen här borta i Singapore så fick jag tid över till en videoblogg. Här är lite tankar om ”skatornas” uppryckning.

Eftersom jag bor på hotellet som Gud glömde (ingen wi-fi på rummen) så fick jag gå ned i hotellfoajén mitt i natten här borta för att ladda uppklippet. Tog nästan två timmar så jag hann streama lite av St Gallen-Swansea i Europa League.
Efter en mållös första halvlek var walesarna rejält tillbakatryckta efter paus. Gerhard Tremmel (en underskattad målvakt!) räddade två frilägen innan han fick kapitulera. Det stod 1–0 när jag stängde ned. Nu är klockan 03.47 och det är hög tid att dra sig tillbaka.

Fotnot: Tack till Joakim som höll i kameran och Emil som stack in med frågor.

På grund av semestervistelsen har omgångens lag blivit lite försenat. Jag har inte sett lika många matcher som jag brukar göra, men som tur är har jag haft mina scouter på hemmaplan som hållit utkik och hjälpt till. Så här är omgångens lag levererat från hotellfoajén i Singapore.

Newcastle är Premier Leagues mest formstarka lag för tillfället. I lördags blev det seger borta mot Manchester United och det avspeglar sig i omgångens elva.
Fabricio Coloccini har hittat storformen efter sin skada och var en gigant i backlinjen. Han får sällskap i mittförsvaret av Arsenals Laurent Koscielny, som neutraliserade Romelu Lukaku på Emirates.
Mathieu Debuchy gjorde en bra match mot Nani och stack upp några gånger offensivt, bland annat när han var nära att sätta 1–0 i första halvlek. Luke Shaw underströk än en gång att han är en av ligans mest lovande spelare med en fin insats mot Manchester City. Bakom den här kvartetten väljer jag John Ruddy som höll nollan för Norwich.
På mittfältet var konkurrensen hård där Cheik Tioté, Jack Cork, Mousa Dembélé och Stephen Ireland var framträdande. Men jag väljer Yohan Cabaye som styrde spelet på Old Trafford och sköt segermålet samt Leroy Fer som blev matchvinnare för Norwich.
De offensiva platserna går till André Schürrle (två mål för Chelsea), Ross Barkley (bästa offensiva spelaren på Emirates) och Coutinho (som var planens lirare för Liverpool).
Längst fram steg en gammal bekant fram och påminde om sin klass: Dimitar Berbatov. Bulgaren har varit iskall under hösten och det har talats om klubbskifte till januari, men spelar han så här kommer René Meulensteen göra allt för att få behålla honom.
Omgångens spelare: Dimitar Berbatov, Fulham.

Omgångens lag:
John Ruddy, Norwich
———————————————-
Mathieu Debuchy, Newcastle (2)
Laurent Koscielny, Arsenal (2)
Fabricio Coloccini, Newcastle
Luke Shaw, Southampton
———————————————-
Leroy Fer, Norwich (2)
Yohan Cabaye, Newcastle
———————————————-
André Schürrle, Chelsea
Ross Barkley, Everton (3)
Coutinho, Liverpool (2)
———————————————
Dimitar Berbatov, Fulham

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagit ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jonjo Shelvey (Swansea), Ahmed Elmohamady (Hull City), Cheik Tioté (Newcastle), Mike Williamson (Newcastle), Moussa Sissoko (Newcastle), Joel Ward (Crystal Palace), Marouane Chamakh (Crystal Palace), Barry Bannan (Crystal Palace), Luis Suárez (Liverpool), Mamadou Sakho (Liverpool), Per Mertesacker (Arsenal), Tim Howard (Everton), Gareth Barry (Everton), Bryan Oviedo (Everton), Dejan Lovren (Southampton), Jack Cork (Southampton), Steven N’Zonzi (Stoke), Stephen Ireland (Stoke), Kyle Walker (Tottenham), Mousa Dembélé (Tottenham), Lewis Holtby (Tottenham).

***
Kan vara så att det dyker upp en videoblogg härifrån inför helgen. Ska försöka lösa tekniken och få fram en vettig kameraman.

SINGAPORE. Vilken match vi fick se på Emirates. Högkvalitativ, tempostark och dramatisk.
Själv gick jag ned till hotellfoajén i Singapore vid midnatt och lånade uppkoppling för att kunna följa dramat (hotellet här är bra, men rummen saknar wi-fi. Trodde det var standard 2013!).
Det blev inte som vi, eller åtminstone jag, förutspått. Jag gissade att Arsenal skulle äga matchen och att Everton skulle säkerhetsspela och hugga vid kontringslägen. Men det här är ett nytt Everton. Om någon missat det blev det tydligt idag.
Roberto Martínez gäng tog direkt kommandot och styrde spelet. De skapade inga giftiga chanser, men efter 33 minuters spel hade de 62 procent av bollinnehavet. På Emirates! Den siffran säger lite om den revolution Everton har genomgått under Roberto Martinez.
Även om laget inte skapade så mycket framåt så har man fått ett annat tänk. Typ: ”Det är bättre att ha bollen för då kan iallafall inte motståndarna göra mål”.
– Vår första halvlek var magnifik, tyckte Evertontränaren.
Arsenal är samtidigt ett nytt Arsenal. Förr styrde de alltid matcherna på hemmaplan, men var bräckligt defensivt. Nu känns det stabilt bakåt även om de inte har bollen.
Min känsla var att Arsenal kände sig rätt bekväma med att riskminimera och vänta på kontringslägen. Det var trots allt hemmalaget som skapade de bästa chanserna i första halvlek, ofta genom fina passningskombinationer med Olivier Giroud som vägg. ”Gunners” hade dock förvånansvärt svårt att hantera Evertons höga press.

Per Mertesacker och Laurent Koscielny – ligans bästa mittbackspar i höst – såg till att Romelu Lukaku inte fick några ytor. Koscielny satte knappt en fot fel.
Det var andra spelare som imponerade hos Everton. Som vänsterbacken Bryan Oviedo som på nytt gjorde en stark insats. Som Gareth Barry som är i sitt livs form. Som mittbacken Phil Jagielka som är Englands mest formstarka mittback (startman i VM?). Som högerbacken Séamus Coleman som är ligans bästa i sin position i höst.
Men allra mest imponerade Ross Barkley.
Han har varit bra hela hösten, men det är så underbart att se att han hela tiden utvecklas och tar steg åt rätt håll. Med ett stärkt självförtroende är han nu kapabel att diktera villkoren borta mot ligaledaren. Barkley, som fyllde 20 år i veckan, har fysiken, tekniken, speluppfattningen och farten. Han har förutsättningarna för att bli något utöver det vanliga.

I andra halvlek var Arsenal mer aggressivt. Det syntes att de hade fått order om att pressa högre och bli mer noggranna med bollen.
Då blev matchen en riktig höjdare.
När Arsenal började styra villkoren fick Everton möjlighet till omställningar. Och då är de alltid farligt med spelare som Barkley, Kevin Mirallas och Steven Pienaar bakom Lukaku.
Första målet var dock hemmalagets och kom med drygt tio minuter kvar av matchen. Mesut Özil, som blixtrat till då och då och visat sin klass, dök upp på bortre stolpen efter att Olivier Giroud slagit hål i luften och tryckte in 1–0 i nättaket.
Där och då kändes det som ett blytungt mål. Arsenal hade ryckt till sju poängs ledning om de fått med sig segern.
Men Everton gav sig inte. Bara några minuter senare fick inhopparen Gerard Deulofeu en boll i straffområdet, vickade till höger och dundrade in kvitteringen i bortre.
I slutminuterna var det högdramatiskt. Romelu Lukaku hade sedan ett jätteläge sedan Mikel Arteta tappat bollen i ett kritiskt läge. I slutsekunderna vände Olivier Giroud och drog till från distans. Bollen tog i kryssribban och ut.
Den aktionen var värd ett bättre öde, men det slutade oavgjort, 1–1.
Det var en missad möjlighet för Arsenal med tanke på det sena ledningsmålet, men jag tror att Arsène Wenger är relativt nöjd ändå. Hans lag leder trots allt ligan med fem poäng.
Roberto Martínez är garanterat nöjd. Hans gäng kom till Emirates efter triumfen på Old Trafford och det kunde mycket väl ha blivit en negativ reaktion. Men Everton förde spelet i första halvlek och demonstrerade vilket fint, gediget fotbollslag de har blivit. Martínez hävdade att laget spelade ännu bättre än mot Manchester United och att man kommit över ”mentala blockeringen” mot storlag på bortaplan.

Everton har lagt beslag på två guldklimpar
Att Everton drog vinstlotten när Romelu Lukaku var tillgänglig på lån är vida känt. Den belgiske anfallaren har blivit precis den målskytt och referenspunkt som laget saknat.
Vad som hamnat lite i skuggan den här hösten är att managern Roberto Martínez lyckades lägga beslag på ytterligare en guldklimp via lån.
När Barcelona ville ge talangen Gerard Deulofeu, 19, en språngbräda där han kunde få speltid och utvecklas blev det inte till någon av konkurrenterna i La Liga. Istället gick flytten till Merseyside och Everton. Det hade förstås inte blivit så om inte spanske Roberto Martínez utnyttjat sina kontakter och sin kompetens.
Deulofeus start i Everton var inte lika sprakande som Lukakus (klubben lyckades dessutom stava fel på hans efternamn på matchtröjan), men nu har anfallaren blivit varm i kläderna.
När han hoppade in mot Liverpool i derbyt var han överambitiös och oslipad. Han misslyckades med det mesta.
Men Roberto Martínez var beredd att ge honom fler chanser. Någon vecka senare var han fullständigt magisk när Stoke kördes över med 4–0. I veckan kom han in och var pigg i segermatchen borta mot Manchester United. På söndagen hoppade han in på Emirates – och blev poängräddare.
Efteråt hyllades han av Martínez:
– Han är arrogant på rätt sätt. Han upprepade flera gånger att han skulle avgöra idag. Jag har aldrig sett en spelare som är kvickare med boll än honom.
Evertons trupp har känts lite för tunn för att kunna hota om fjärdeplatsen. Men om bonusspelare som Gerard Deulofeu kliver fram och blir fullgoda alternativ kommer det att betyda massor för Roberto Martínez.

***
Nu är klockan 02.59 här borta. Sovdags.

När Leighton Baines blev skadad vi många som undrade hur det skulle påverka Everton. Vänsterbacken är ju som bekant ett av lagets bästa anfallsvapen och var den spelare som skapade flest målchanser av samtliga spelare i den fem toppligorna förra säsongen. Men Bryan Oviedo har fyllt luckan väl. Mot Stoke i helgen gjorde han mål och igår satte han segermålet på Old Trafford. Eftersom han även var effektivt i defensiven mot Antonio Valencia är han uttagen i omgångens elva för andra matchen i rad. Phil Jagielka var lysande i mittförsvaret medan Laurent Koscielny var stabil för Arsenal. Detsamma gäller högerbacken Glen Johnson som var pigg på sin kant mot Norwich.
På mittfältet var Jonjo Shelvey planens bästa spelare för Swansea. Den förre Liverpoolspelaren var bra även i förlustmatchen mot Manchester City och verkar bära sitt lag under Michus frånvaro. Yaya Touré visade återigen att han är en av ligans absolut bästa spelare och en kandidat till priset som Player of the year.
På det offensiva mittfältet hittade jag ingen högerytter som förtjänade en plats därför formeras laget som 4-2-2-2. Mesut Özil var given efter sin matchvinnande insats för Arsenal och Eden Hazard hade normalt sett blivit utsedd till omgångens spelare. Chelseayttern kanske är på väg att hitta formen efter en trevande start på hösten.
På topp går platserna till Sergio Agüero och Luis Suárez. Den senare gjorde säsongens individuellt sett bästa insats – den bästa på Anfield på många år.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag (4-2-2-2):
Tim Howard, Everton
———————————-
Glen Johnson, Liverpool (2)
Laurent Koscielny, Arsenal
Phil Jagielka, Everton (2)
Bryan Oviedo, Everton (2)
———————————-
Jonjo Shelvey, Swansea
Yaya Touré, Manchester City (4)
———————————-
Mesut Özil, Arsenal (3)
Eden Hazard, Chelsea (2)
———————————-
Luis Suárez, Liverpool (3)
Sergio Agüero, Manchester City (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Aaron Ramsey (Arsenal), Coutinho (Liverpool), Gareth Barry (Everton), Gabriel Agbonlahor (Aston Villa), Frank Lampard (Chelsea), Vlad Chiriches (Tottenham), Alexander Kacaniklic (Fulham), Fabian Delph (Aston Villa), Samir Nasri (Manchester City), Barry Bannan (Crystal Palace), Hugo Lloris (Tottenham).

***
Omgångens tränare: Paul Lambert, Aston Villa. Såg till att kontra bort Southampton och vinna trots rekordlåga 23 procent i bollinnehav.
Omgångens mål: Luis Suárez, Liverpool. Skott från 36 meter. Aningen snyggare än hans tredje.
Omgångens floppspelare: Leroy Fer, Norwich. Missade vid Suárez första mål och blev grundlurad vid det tredje.

***
Nu lämnar jag Sverige för ett par veckors semester i Singapore. Bloggen går ned på lågvarv, men jag ska försöka se så många matcher som möjligt och hålla igång bloggen i någon form.