För första gången på 16 år kan vi få se kvartsfinaler i Champions League utan engelska lag.
Ett tecken på att Premier League håller på att tappa sin starka ställning?
Både ja och nej.

Chelsea är visserligen inte utslaget ännu, det ska sägas.
De föll borta mot mot Napoli i går med 1-3. Det räcker att vinna med 2-0 i returen hemma på Stamford Bridge. Långt från omöjligt. Men med den krisen som laget genomgår nu, med den enorma pressen på André Villas-Boas axlar och det havererade försvarsspelet, talar väldigt lite för en vändning.
Det skulle i så fall betyda att England står utan representation i kvartsfinalerna (om inte Arsenal gör det omöjliga och vänder 0-4 mot Milan).
Det är 16 år sedan det skedde senast. 16 år!
Det är väldigt lång tid.
Spanien är näst bäst i det avseendet. Det är bara sju år sedan som samtliga spanska lag fick se kvartsfinalerna hemma i tv-soffan.
Så visst är det ett tecken på att Premier Leagues hegemoni inte längre är lika stark. Men det berättar inte hela sanningen.

Åren 2003-2009 var engelsk fotboll extremt stark. Tre år i rad, 2007-2009, var tre av semifinallagen i Champions League brittiska.
Manchester United hade sin mest framgångsrika period i klubbens historia med tre CL-finaler under fyra år, 2008-2011.
Chelsea hade precis inlett en satsning med en stenrik ägare och lyckades en av världens bästa tränare genom alla tider i José Mourinho.
Arsenal hade skrivit historia genom att gå obesegrat genom en hel säsong och Arsène Wenger kunde kvittera ut framgångar i Europa retroaktivt två år senare när laget nådde CL-final.
Liverpool fick inte till det i ligaspelet, men hade i Rafael Benítez en cuptränare som lyckades ta klubben till två CL-finaler, 2005 och 2007.
Premier League drog nytta av externa ägare, tv-avtal som sköt i höjden och den starka valuten som gjorde köpkraften än större.
Eftersom allting, alltid, går i cykler var det ofrånkomligt att det skulle komma tuffare tider.

På sätt och vis kan man säga att Florentino Pérez comeback i Real Madrid fick pendeln att svänga. När byggherrenn inledde sin ”Galácticos ver. 2.0”-satsning flyttades maktbalansen till Spanien. Real värvade Cristiano Ronaldo, en av världens bästa spelare från Manchester United, en klubb som inte är van att få ge ifrån sig sina bästa spelare.
Dessutom hade Barcelona under tiden fått fram den kanske finaste generationen av egna produkter ett klubblag någonsin producerat. Sedan säsongen 2008-09, Pep Guardiolas första år som tränare i Barcelona, har den spanska eliten stått på toppen och tittat ned på övriga Europa.
Det finns förklaringar till det. Real Madrid och Barcelona har år efter år kunnat dra nytta av det snedfördelade, individuella, tv-avtalet i Spanien. Det är väldigt svårt att konkurrera med klubbar som har sådana inkomster.

Jag är inte heller ett dugg förvånad över att de engelska lagen kraschat i årets Champions League. Ser man det krasst kan man konstatera: De engelska representanterna är inga färdiga lag.
> Manchester United stod inför en generationsväxling och tappade under fjolåret veteraner som Edwin van der Sar, Gary Neville, Wes Brown, John O’Shea och Paul Scholes (den sistnämnde gjorde dock comeback förra månaden). Redan i Community Shield-matchen i augusti såg vi embryot till det ”nya United”. Det laget ska inte vara klart i år.
> Manchester City har visserligen spelarmaterialet på plats, men där saknas istället rutin från Europaspel. De åkte ur gruppen för att de var naiva, snarare än att Roberto Mancinis lag saknade kvalitet.
> Chelsea har precis inlett ett nytt projekt under André Villas-Boas.
> Arsenal är ett fuskbygge som varit under ombyggnad sedan 2004/05 och aldrig verkar få bli klart.
Det enda topplaget i England som är någorlunda färdigt är ligatrean Tottenham, som både fått behålla stommen och har en bra åldersstruktur. Men de är inte ens med i Champions League i år.

De senaste två säsongerna har topplagen i England tappat i kvalitet. Det kan jag slå fast utan att vara för hård.
I fjol vann Manchester United ligan på bara 80 poäng, nio poäng före tvåan Chelsea, trots att de egentligen aldrig imponerade.
Samtidigt tror jag att få protesterar om jag hävdar att Manchester City och Manchester United även i dag tillhör Europas 6-7 bästa lag.
Premier League hade ”oturen” att de två representanterna i åttondelsfinalerna av Champions League är två sjunkande skepp.
Arsenal, som föll mot Milan med 0-4 förra veckan, upplever sin djupaste kris under Arsène Wengers 16-åriga styre.
Chelsea, som föll mot Napoli med 1-3 i går, har under Roman Abramovitjs tid i klubben aldrig varit i större behov av en generationsväxling.
Fiaskot i Champions League (som inte är fullbordat ännu), visar att Premier Leagues topplag har tappat. De är alla i olika faser av sina projekt, men inget är flygfärdigt. De behöver bygga nytt, bygga om eller bara mogna.
När de väl gjort det kommer de att slå tillbaka i Europa, var så säkra.
För att jag ska skrika högt om Premier Leagues död – som vissa gör i kväll – krävs mer än ett svältfött år i Champions League.

FAKTA: Senaste säsongen utan kvartsfinallag
Land              Senast utan lag i qf      Snitt antal lag i qf sedan 99/00
England                    1995/96                          2,3
Spanien                   2004/05                           1,9
Italien                      2008/09                           1,3
Tyskland                 2005/06                           0,75
Frankrike                2010/11                           0,50
* qf=kvartsfinal

***
Vad drar ni för slutsats av engelska fiaskot i Europa?
Vad har gått snett för topplagen i Premier League?
Har Premier League som liga tappat?
Ska vi vänja oss vid att Premier League-lagen inte gör upp om CL-bucklan?
Vilka ligor tror ni kan bli vassa framöver när Financial Fair Play träder i kraft?

I nästan hela sin proffskarriär har Zlatan varit ifrågasatt i England.
Det här var kvällen då han fick upprättelse.
Den här insatsen kan inte ens engelska journalister blunda för.
Kommer snacket få ett slut nu? Ja, jag tror faktiskt det.

Den engelska kritiken mot Zlatan Ibrahimovic har varit ett ständigt återkommande, uttjatat, tema.
Det har inte räckt med ett snyggt mål i en träningslandskamp 2004 och två mål för Barcelona på Emirates för att överskugga de svaga insatserna.
Och de är rätt många, om vi ska vara ärliga: VM 2006, CL-mötena mot Liverpool med Juventus, CL-mötena mot Arsenal med Juventus, CL-mötena mot Liverpool med Inter, CL-mötena mot Inter med Barcelona och CL-mötena mot Tottenham med Milan.
Alla dessa är tillfällen då Zlatan gett argument till dem som hävdat att han faller bort ur tuffa matcher.
I går var det som om Zlatan Ibrahimovic bestämt sig för att en gång för alla göra upp med de där överdrivna sågningarna.
Som när en engelsk journalist vid ett tillfälle påstod att ”Zlatan skulle passa bra i Everton”. Som när Daily Mirrors Martin Lipton i TV4 förra sommaren kallade Sveriges bästa fotbollsspelare en ”nobody” och slog fast att svensken ”inte var i närheten av att vara bäst i världen”.
Det sista är förvisso korrekt. Zlatan är inte i närheten av vare sig Leo Messi eller Cristiano Ronaldo, det spelar i en egen liga. Men för mig tillhör han tveklöst den grupp spelare som ligger precis bakom toppduon.

I går kväll, redan under matchen, var Martin Lipton en av dem som kröp till korset. På Twitter skrev han:
”For all my Swedish friends – Zlatan making his point. Unquestionably. Destroying #afc”.
Jag såg flera andra andra kollegor från öarna som skrev liknande inlägg. Henry Winter konstaterade:
”Punished them tonight. Outstanding”.
Zlatan sa inför matchen att han inte bryr sig om kritiken från England, men när han placerat in 4-0 från straffpunkten var det som om han skrek ut tusen engelska demoner. Bortsett från Pippo Inzaghi har man sett få spelare skrika så efter ett 4-0-mål.

Jag har skrivit om det engelska ifrågasättandet av Ibrahimovic förut. Det är ett intressant ämne.
Det är inte så enkelt som att säga att England inskränkt. Den bilden är gravt överdriven och bevisas av folkets – och journalisternas – respekt för andra utländska spelare: Messi, Nesta, Maldini, Zidane, Batistuta, Raúl och så vidare.
Det handlar inte bara om den tidigare så svaga statistiken mot engelskt motstånd.
Jag tror även på en kulturell aspekt.
I brittisk fotboll uppskattar man spelare som kämpar, som krigar, som vinner boll. Spelare som aldrig ger sig. Lex Scott Parker. Lex Nyron Nosworthy. Det räcker ofta med att försöka för att vinna respekt. Diego Forlán hade det jobbigt under sin tid i Premier League, han var mållös i sina första 27 matcher. Men både lagkamraterna och publiken uppskattade hans ”effort”. En medioker spelare som ”visar hjärta” klarar sig ofta undan kritik.
Spelare av Zlatans sort, lirare som bygger sitt spel på ögonblick av briljans har svårt att vinna samma respekt. Det förhållningssättet blev inte minst tydligt när Sunderland-tränaren Martin O’Neill, som expert i BBC under VM 2006, kallade Zlatan ”den mest överskattade spelaren i världen”, för att i nästa ögonblick hylla den lojale lagspelaren Henrik Larsson.
Zlatan, eller rättare sagt den yngre versionen av Zlatan, representerade ibland det som britter avskyr mest: En spelare som ger upp när det går emot, gestikulerar, ibland knappt ens försöker. Det var en sida som nästan alltid kom fram i möten med engelska lag.

Inför gårdagens match lyftes Zlatans facit mot engelska lag återigen fram i svenska tidningar. Det var rätt naturligt. Fram till igår hade Zlatan aldrig vunnit en match mot engelskt motstånd. Han hade gjort två mål på dessa 13 matcher.
Tre mål på 14 matcher förändrar rätt lite i sak, men insatsen i går kan ingen snacka bort. När Zlatan satte två fullträffar på Emirates var inte slutintrycket att han varit ”fantastisk” (bara i svenska tidningar). Slutintrycket var snarare att Arsenal gjort en otrolig upphämtning, att Xavi hade dominerat banan fullständigt.
När Viktor Kassai blåste slutsignal i går var känslan en annan. Den var att Zlatan fullständigt massakrerat Arsenal. Robinho gjorde en stormatch och Kevin-Prince Boateng dunkade in ett drömmål, men Zlatans insats var ändå det bestående på näthinnan. Passningen till Robinhos 2-0, passningen till Boatengs friläge från kanten, frilägespassningen till Antonini, mottagningarna, vrickningarna, den självklara närvaron.
The Sun utser svensken till ”Man of the match” och The Guardian skriver en egen krönika om Zlatan med rubriken: ”Zlatan Ibrahimovic comes back to haunt Arsenal on a painful night”. Independent kör: ”Classy Ibrahimovic touches heights Henry once scaled”. The Times skriver att ”Zlatan stal showen genom att springa ned Arsenal med smarta löpningar och majestätiska passningar”.
I Telegraph är han den enda spelaren som får en ”9:a” i betyg.
Det här var kvällen då England till slut bugade sig för Ibrahimovic.
Som jag unnade honom att få skrika ut sin glädje.
Vrålet gav eko ända till England. Gissningen är att ljudet inte kommer att tona ut på ett bra tag.
Den här gången kan de inte att blunda för det uppenbara.

***
Var det Milan som var bra eller Arsenal som var uselt?
En kombination förstås, men jag kan konstatera att det var länge sedan jag såg Londonlaget göra en så svag insats. Då räknar jag in 2-8-förlusten mot Manchester United (en match som stod och vägde vid ställningen 1-3 i andra halvlek).
I går var Arsenal aldrig med. Det var som om spelarna inte själva trodde på vad de höll på med.
– Det var en sån kväll du aldrig glömmer. Det var vår värsta kväll i Europa, sa Arsène Wenger efteråt.
– Det fanns inte ett enda moment under 90 minuter där vi var med i matchen. Det är svårt att analysera. Vi måste analysera när känslorna lagt sig och hämta oss till nästa match.
Den hårt pressade managern valde att spela Tomas Rosicky till vänster istället för Alex Oxlade-Chamberlain, ett försiktigt val och frågan är hur mycket det påverkade spelarna.
Arsenal har aldrig varit bra på att spela på resultat, att leverera professionella ”stänga-igen-butiken-jobb”. De är som bäst när de slänger livremmen och gasar. Oxlade-Chamberlain i startelvan hade indikerat en sådan taktik.
Nu valde Wenger ett annan spelsätt och fick ett ängsligt lag utan någon som helst udd. Fransmannen avfärdade att han valt fel matchplan.
– Jag kan inte säga att allt är perfekt när vi förlorat med 0-4, men jag tror inte att vi gjorde några stora taktiska misstag. Vi hade inga andra val.
För första gången den här säsongen kunde han spela sin ordinarie backlinje (Sagna, Koscielny, Vermaelen, Gibbs).
Det blev katastrof.
Thomas Vermaelen var usel i första halvlek. Jag har kan inte minnas att jag sett honom göra någon sämre match i Arsenaltröjan. Det var som om han värderade fel vid varje bolltouch. Han har väl spelat för mycket vänsterback, det är vad han har gjort.
Theo Walcott skulle utnyttja sin snabbhet – han vände alltid hemåt.
Det var en kväll när allt gick snett.

***
Hur påverkar uttåget i Champions League Robin van Persies vilja att förlänga kontraktet? Det är en sak att förlora, men om chansen dyker upp i sommar att flytta till Barcelona eller Real Madrid – kan han motstå den?

***
Laurent Koscielny, lagets mest pålitliga försvarare under säsongen, klev av skadad med knäkänning. Favoritbacklinjen fick bara spela en match ihop.
Det kanske är lika bra det, förresten.

***
Gårdagens match var ett bevis på att bollinnehav inte räcker som indikator när man ska beskriva en match. Arsenal hade 54 procent i första halvlek – ändå var Milan helt överlägset.
Arsenal, inte minst Mikel Arteta, slog något sorts rekord i sidledspassningar.

***
Det var inte bara Zlatan som tog en ”engelsk revansch” i går. Robinho, som inledde så otroligt bra i Manchester City hösten 2008 innan han tappade intresset, visade att han kan vara effektiv när han är på humör.

***
Skulle bara saknas att diskussionen övergår till ”Zlatan kan bara göra mål mot Arsenal”.
Men visst, det finns en aspekt som jag funderade på inför avspark:
Zlatan har lättare mot försvarare där han har fysiskt övertag. Han har enklare mot Thomas Vermaelen och Laurent Koscielny, två spelande backar, än han har mot, låt oss säga, Younes Kaboul och Michael Dawson.

***
Om Sian Massey är Premier Leagues bästa linjedomare (det är hon), måste Viktor Kassai vara världens överlägset bästa huvuddomare.

***
Mina spelarbetyg på Milan-Arsenal:
Milan: Abbiati 8 – Abate 7, Mexes 7, Silva 8, Antonini 7 – Seedorf -, van Bommel 7, Nocerino 8 –  Boateng 9 – Ibrahimovic 9, Robinho 9.
Bänk: Emanuelson 7, Ambrosini -, Pato -.

Arsenal: Szczesny 5 – Sagna 5, Koscielny 5, Vermaelen 4, Gibbs 5 – Ramsey 5, Song 6, Arteta 5 – Walcott 5, van Persie 6, Rosicky 5.
Bänk: Djourou 5, Henry 6, O-Chamberlain -.