Arkiv för kategori FA-cupen

- Sida 2 av 3

Dokument: Från mardröm till superskräll

av Kalle Karlsson

Det blev skrällarnas helg i England.
Men av alla överraskande resultat var det ett som stack ut, ett som kommer att ha en tyngre plats i historien:
Norwich City–Luton Town 0–1.
Låt mig berätta varför segern var extra efterlängtad för ”The Hatters”.

När BBC stoppade upp en mikrofon under hakan på Paul Buckle i lördagskväll bubblade han av lycka.
Den 42-årige fotbollstränaren hade precis fått se sitt Luton Town från Blue Square Bet Premier fullborda chocken och vinna borta mot Norwich i FA-cupen. Det är första gången en Premier League-klubb åkt ur den anrika turneringen mot ett amatörlag. Senast ett lag från högstadivisionen åkte ur mot ett non-League-lag var 1989 då Coventry snubblade mot lilla Sutton.
– Det är otroligt. Det är underbart att få komma till en sådan här arena, det är underbart att se våra fans och kronan på verket var att få ta en sådan här seger. Jag är så glad för supportrarna. De har varit nere för räkning de senaste åren, men förhoppningsvis kan Wolves-matchen och den här matchen ge dem energi att fortsätta följa oss över hela landet, sa Paul Buckle till BBC.
Han pratade om hur spelarna följt den taktiska planen perfekt, hur de packat ihop laget och gjort det trångt (”allt annat hade varit självmord”), pressat högt, gjort rejäla överflyttningar, satsat på kontringar och hur de varit kliniska när läget dök upp.
Norwich-tränaren Chris Hughton hade bytt in Grant Holt, Anthony Pilkington och Wes Hoolahan. Luton stod emot. De höll upp spelet så bra att de vann bollinnehavet med 51–49.
Med tio minuter kvar slog Stuart Fleetwood en fin djupledsboll. JJ O’Donnell sprintade ned mot kortlinjen och spelade in till en framstörtande Scott Rendell som styrde in segermålet. Rendell har spelat för tolv klubbar, de flesta på amatörnivå.
– Jag tror inte att det har sjunkit in ännu. Det var en fantastisk insats av spelarna. Det mest glädjande för mig var att vi försvarade oss mycket bra och samtidigt kunde hota framåt, sa Buckle.
Efter slutsignalen stod de tillresta supportrarna, uppskattningsvis 4000, kvar och sjöng länge för sina hjältar.
Come on you Hatters!
Anfallaren Jon Shaw, som sprang oavbrutet under matchen, berättade att han hade nära till tårarna.
De Norwich-fans som stannat kvar på Carrow Road gav bortasektionen en applåd. Det här var deras stund i rampljuset. Igår kunde man läsa om Luton Town i New York Times.
Och känner man till klubbens nutidshistoria förstår man varför det här var en speciell dag.

Min första relation till många av Englands anrika småklubbar fick jag genom datorspelet ”Player Manager” (ett av de charmigaste managerspelen som gjorts).
Jag minns hur man började i tredjedivisionen med uppdraget att spela upp det påhittade laget Anco United.
Första året i trean slogs man med Reading och Wigan. Min hatkärlek (mest kärlek) till dessa klubbar härstammar från dessa prestigematcher.
När man klivit upp ett pinnhål i ”Player Manager”, till Second division, var det stor risk att man stötte på Luton Town.
Jag ska erkänna att jag inte har funderat särskilt mycket på Luton sedan dess. De har legat där i de lägre divisionerna. Ibland har man läst om deras ekonomiska problem och hajat till över poängavdragen. De åkt ned i League One, de har gått upp i Championship. Senaste åren har de hållit till på lägre nivå än så.
Luton Town må ha spelat fyra raka säsonger i Blue Square Bet Premier, men de känns som en etablerad klubb. Större delen av 1900-talet tillhörde de ligasystemet.
Klubben bildades 1885 och var den första i södra England som blev professionell. Redan år 1890 betalade man ut löner till spelare.
1955 nådde Luton högstadivisionen. Fyra år senare spelade man FA-cupfinal mot Nottingham Forest – efter att ha slagit Norwich i semifinalen.
Åren 1982–1992 hade Luton sin storhetsperiod då man tillhörde högstaligan. 1983 lyckades man undvika nedflyttning på sista speldagen efter en minnesvärd 1-0-seger över Manchester City på Maine Road. Målet gjordes av Radomir Antic, som senare coachat klubbar som Real Madrid, Atlético Madrid, Barcelona samt Serbiens landslag.
Säsongen 1987/88 gjorde Luton sin bästa säsong under legendariske managern Ray Harford. Laget slutade på nionde plats i ligan, nådde semifinal i FA-cupen och vann Ligacupen efter att ha besegrat George Grahams Arsenal i finalen med 3–2.

Det är dessa minnen som fansen nostalgiskt har fått drömma sig tillbaka till det senaste åren. De kan tänka tillbaka på klassiska spelare som Mick Harford och Steve ”Fozzie” Foster.
Efter degraderingen 1992 – precis innan Premier League bildades – har de dystra ögonblicken varit mer frekventa än de ljusa.
Fyra år senare var man nere i fjärdedivisionen.
Turbulensen var total efter att den skuldtyngda klubben sommaren 2003 såldes till ett konsortium lett av kontroversielle affärsmannen John Gurney. Köpeskillingen: Fyra pund.
Gurney började med att sparka populäre managern Joe Kinnear innan kaoset började på riktigt. Gurney pratade om att göra Luton till ett Manchester United. Bland hans idéer var att döpa om klubben till London Luton, gå ihop (!) med Wimbledon, bygga en Formel 1-bana och att låta supportrarna rösta om vem som skulle bli ny manager.
John Gurneys sejour i klubben blev kort. Han blev senare bankrutt och försvann, tack och lov, från fotbollen.
Återkommande ekonomiska problem har fortsatt att sätta käppar i hjulen för Luton Town. Vid tre tillfällen har klubben försatts under förvaltning. 2008, efter att de åkt ur League One, fick de 10 minuspoäng för att ha betalat ”third-party agents” och ytterligare 20 minuspoäng på grund av skulderna.
När säsongen i League Two startade visste klubben att de skulle få ytterst svårt att hänga kvar.
Fansen kände sig orättvist behandlade. De tyckte Fotbollsförbundet använt deras klubb för att statuera exempel. Det är lätt att förstå dem.
– Jag betraktar dem inte som en non-League-klubb. De borde vara ett ligalag, men är det inte på grund av omständigheter som spelarna inte kan rå över, säger David Pleat, som ledde klubben 1978–86 och 1991–95.
– De har 6 000 fans som fortsätter att komma. De är beslutsamma om att få uppleva dagen då de tar steget upp i ligasystemet igen.

Luton Town ligger för närvarande på sjätte plats i Conference. Managern Paul Buckle har gett fansen ett oförglömligt minne genom segern i lördags mot Norwich, men målet kvarstår – att ta ligafotbollen tillbaka till Kenilworth Road.
Cupframgångarna har gett cirka 3 miljoner kronor i tillskott till klubbkassan. Buckle hoppas kunna värva ett par spelare.
– Klubben har haft några riktigt mörka stunder de senaste åren. Jag är exalterad för styrelsen, fansen och spelarna. Förhoppningsvis kan det här få oss att tro att vi har en riktigt bra trupp, säger Buckle, som förde Toquay till Football League 2009.
– Vi tog tag i vår historia. Det var något jag var angelägen om att göra när jag tog över. Det hänger foton på väggarna på Kenilworth Road – vi är medvetna om vårt ursprung och vår historia. Men vi vill gärna fortsätta skriva den. Mot Norwich gjorde vi det.
Det gjorde de sannerligen.

Fotnot: Luton Town har lottats mot Millwall i nästa omgång av FA-cupen som spelas 16-17 februari. 

Kategorier FA-cupen

Höjdpunkter från FA-cupen

av Kalle Karlsson

Svensk tv har ju, som ni känner till, valt bort FA-cupen och Championship den här säsongen.
Så jag passade faktiskt på att ta lite ledigt i helgen (det är inte ofta det sker) och istället ladda inför veckoomgången tisdag-onsdag.
Här är lite höjdpunkter från helgens FA-cupmatcher.

Brighton & Hove-Arsenal 2-3

Bolton-Everton 1-2

Derby-Blackburn 0-3

Huddersfield-Leicester 1-1

Hull City–Barnsley 0-1

Macclesfield-Wigan 0-1

Manchester United-Fulham 4-1

Middlesbrough-Aldershot 2-1

Millwall-Aston Villa 2-1

Norwich City-Luton Town 0-1

QPR–MK Dons 2-4

Reading-Sheffield United 4-0

Stoke-Manchester City 0-1

***
Höjdpunkter från söndagens matcher släpps på tisdag morgon.

Kategorier FA-cupen

Beviset på att Wilshere är tillbaka

av Kalle Karlsson

Sällan har ett segermål känts mer rättvist – och sällan har en segerskytt känts mer passande.
I 85 minuter hade Jack Wilshere burit Arsenal på sina axlar.
Sedan sköt han sitt lag till sjunde himlen.

En avgörande fullträff hemma mot Swansea i tredje omgången av FA-cupen låter kanske inte vidunderligt. Det där med ”sjunde himlen” är kanske en överdrift, men känslan där och då, var sådan. Sett till Arsenals säsong, tabellposition, status och rådande stämningsläge var ett oerhört viktigt mål.
Uttåg i ännu en cup hade varit ett hårt slag mot Arsène Wengers trovärdighet, mot spelarna och mot supportrarna som drömmer om att få ett slut på titeltorkan.
I den 86:e minuten dök läget upp. Santi Cazorla hittade Olivier Giroud som vrickade bollen till Jack Wilshere som störtade fram och drog till direkt. Michel Vorm, som varit en vägg, touchade bollen, men var chanslös från att förhindra att den sökte sig in i nätet.
– Jag kommer aldrig att ta i så mycket mer i hela mitt liv, sa matchhjälten efteråt, enligt The Times.
Han har gjort flera urstarka insatser senaste veckorna. Det här var kronan på verket. Det slutliga beviset på att han är tillbaka.
Wilshere sprang oavbrutet, krigade, dribblade, ofta med bollen som fastlimmad vid foten. Det spelade ingen roll om han var omringad av Swanseaspelare, på något sätt lyckades han hitta en väg ut.
Han var drivkraften bakom Arsenals bombardemang i andra halvlek. Det var som om Londonlaget försökte slå rekord i missade chanser. Stundtals var det smått otroligt att de inte lyckades få in bollen. Arsenal hade totalt 26 (!) avslut på mål. Michel Vorm var en omutlig. Chico Flores en gigant.
Runt minut 78 började Jack Wilshere tröttna. Han tog ett par felbeslut, slog bort någon passning.
Var det läge att byta ut honom? Vi talar ändå om en spelare som varit skadad i 17 månader och som nu startat nio matcher i rad på kort tid? Nej, det var inte det.
Arsène Wenger behöll Wilshere på planen. Beslutet betalade sig.
– Han var outstanding, sa Wenger efteråt.
Arsenalmanagern placerade Jack Wilshere i en ny roll. Istället för att spela som sittande mittfältare hade han fått platsen som ”tia”, positionen han hade i ungdomslagen. 21-åringen såg ut att trivas; han var automatiskt närmare målet, tog sig till fler skottlägen och fick slå de avgörande passningarna.
– Han är en komplett mittfältare, sa Wenger utan att svara på frågan om var han passar bäst.

Det är egentligen sanslöst att spelaren som var borta från spel i nästan 1,5 år har kommit tillbaka så snabbt. Comebacken kom i slutet av oktober hemma mot QPR. Matchen efter blev ett bakslag med utvisningen mot Manchester United, men sedan dess har Wilshere tagit steg för steg i rätt riktning. Nu är han framme. Senaste matcherna, även i helgens förlustmatch mot Manchester City, har han spelat på samma höga nivå som i det där dubbelmötet med Barcelona för två år sedan då han nästan tangerade Xavi och Andrés Iniesta.
– Han är tillbaka på sin högsta nivå, sa Arsène Wenger.
Michael Laudrup, som är en väldigt klok man, tonade ned epitet som världsklass (”ibland är man för snabb med såna stora ord, världsklass är man när man presterat på den nivån i flera år”).
Men fortsätter Jack Wilshere att leverera såna här toppinsatser finns det snart ingen mittfältare i den här ligan som kan mäta sig med honom.

I en tid när stjärnor lämnat Arsenal på löpande band har Jack Wilshere, trots sin långa frånvaro, mer och mer tonat fram som klubbens hopp.
Finns det någon som kan rädda klubben kvar i toppen är det miniliraren från Stevenage.
I höstas skrev han på ett flerårskontrakt och aviserade att hans långsiktiga framtid finns i Islington och inte i Manchester eller Barcelona.
Thomas Vermaelen är lagkapten, men Jack Wilshere är Arsenals ledare, drivkraft, hjärta och inspiration.
Jag skulle bli förvånad om inte lagkaptensbindeln sitter på tröja nummer tio till nästa säsong.

Två slutsatser efter Man United–West Ham

av Kalle Karlsson

Giggs renässans kan ge nytt kontrakt
I september efter Manchester Uniteds hemmaförlust mot Tottenham (2–3) slog jag fast att tiden har hunnit i kapp Ryan Giggs.
Då hade veteranen varit sämst på plan i två raka matcher. Han var seg, ointresserad och oskarp. Visserligen har hans repertoar koncentrerats till att slå avgörande passningar de senaste åren, men när inte ens de nådde sin adress blev han oanvändbar. En lyxlirare som kostade avsevärt mycket mer än han smakade.
Så såg det ut större delen av hösten och walesaren spelade bara sporadiskt. Efter den svaga insatsen mot Tottenham startade han bara en ligamatch fram till 26 december – förlustmatchen mot Norwich den 17 november.
Men så kom julhelgerna. Ryan Giggs, som fyllde 39 år i november, började plötsligt röra på sig. Han inledde med ett piggt inhopp borta mot Swansea. Sedan dess har formkurvan varit stigande. I första FA-cupmötet med West Ham blev han poängräddare när han slog en alldeles briljant passning som Robin van Persie förvaltade vilket gav omspel.
I returen på onsdagen var det som om han skruvade tillbaka den där tiden som hunnit i kapp honom.
Ryan Giggs startade som central mittfältare bredvid Anderson. Brassen var hjärnan bakom 1–0-målet med en fin genomskärare till Javier Hernández som serverade Wayne Rooney öppet mål, men sedan var det Giggs som tog över showen.
Han sprang, dribblade, styrde och ställde. Han fixade en straff, som Wayne Rooney sköt upp en bra bit på Stretford End. Det var som om 39-åringen, lagkapten för dagen, fått tillbaka den där spelglädjen han saknade i höstas.
Ryan Giggs sa i dagarna att han kommer att avvakta till sommaren innan han bestämmer sig om nästa säsong.
Sett till hans formkurva går det inte att utesluta att han fortsätter ett år till.
– Han kommer att spela ett år till. Vi ser inga tecken på att han tappar energi. Han är en fantastisk idrottsman, sa Alex Ferguson efteråt till MUTV.

Rooney är en usel straffläggare
Wayne Rooney hade chansen att döda matchen från straffpunkten. Men anfallaren sköt bollen högt över. Och det var ingen överraskning.
Av sina nio senaste straffar han Rooney missat fem.
Under sin tid i Manchester United har han bara gjort mål på drygt 60 procent av sina försök, 19 av 28. Det är tam statistik som borde innebära bannlysning från allt vad straffar heter. Till Rooneys försvar ska sägas att han haft en förmåga att sätta viktiga straffar; i stormötena missar han ytterst sällan.
Alex Ferguson var allt annat än glad när lagets usla straffacit kom på tal efteråt.
– Vi måste skärpa oss. Folk snackar om han Lambert i Southampton som gjort mål på 33 straffar av 33 möjliga. Det är vad straffläggning handlar om. Det har funnits många duktiga genom åren. Jag tror Le Tissier hade 47 av 48 straffar… det fanns en kille i Skottland, i Rangers, som satte 57 i rad (Johnny Hubbard satte 65 av 68 åren 1949–59, min anm). En straff är en möjlighet att utnyttja ett läge, oavsett om det hands eller en foul, sa United-managern och såg bekymrad ut.
Ta det som ett tecken på att Wayne Rooney i fortsättningen får se på när andra spelare kliver fram till elvameterspunkten.

***
Senare idag kommer mer om Arsenal–Swansea och Chelsea–Southampton.

Suárez gjorde vad alla andra spelare hade gjort

av Kalle Karlsson

Luis Suárez tog hjälp av handen och sköt Liverpool vidare i FA-cupen.
Så nu förtjänar han att kastas ut ur landet.
Enligt vissa.

Liverpool besegrade Mansfield igår i FA-cupen. Segersiffrorna skrevs 2-1 efter att non-league-laget pressat rejält på slutet och vaskat fram ett par heta kvitteringschanser.
Det blev ett debutmål av Daniel Sturridge, avancemang och inga skador, förmodligen vad Brendan Rodgers önskade sig inför matchen.
För Luis Suárez blev det en ny dag i händelsernas centrum.
Anfallsstjärnan byttes in i andra halvlek och satte 2–0-målet som såg ut att punktera matchen.
Reprisbilderna visade att han tog hjälp av handen innan han placerade bollen i nät.
– That, I’m afraid, is the work of a cheat, sa ESPN:s kommentator Jon Champion i direktsändningen.
I så fall är det många som bör stämplas som fuskare.

Gårdagens incident hade onekligen taskig tajming. Luis Suárez briljans hade ju börjat överskugga hans förflutna. Senaste månaden har han inte filmat, förra helgen gjorde han allt för att stå på benen när Carlos Cuéllar gjorde allt för att riva ned honom. Petr Cech berömde honom för att han stod upp i en potentiell straffsituation på Stamford Bridge, vilket återgavs av tidningarna.
Så i en tid när alla rubriker om uruguayanen har varit positiva och handlat om hans klass på fotbollsplanen, råkar han få bollen på handen och så hamnade han i skottluggen igen.
Jag skriver ”råkar”, för det var precis vad det handlade om.
Situationen gick fort, bollen rikoschetterade upp på hans arm/hand. Det var knappast medvetet.
– Vi borde få ett omspel, sa Manfields ordförande John Radford.
Eh, va? Har jag missat något här? Förtjänar man omspel för en omedveten hands som domaren borde ha uppfattat?

Vad är rätt och fel här? Går det, som många gör, att dra parallellen till Miroslav Klose?
Luis Suárez gjorde det man kan förvänta sig av honom och andra spelare.
Jag hade velat se den spelaren som, när han fått med sig bollen med hjälp av handen, sträcker upp armen i luften och säger: ”Sorry, jag tog med handen”.
Vi kan vända på frågeställningen: Hade en försvarare erkänt och påpekat för domaren att det borde vara straff om han tagit med handen i eget straffområde? Knappast.
Miroslav Klose framhålls som ett fint exempel för sportmanship, men vi får inte glömma att tyskens första reaktion efter att han – högst medvetet – styrt in bollen i mål med handen var att jubla. Sedan fick han samla sig och bestämde sig för att erkänna efter en rejäl proteststorm från motståndarlagets spelare.
Bra, Klose.
Men självsanering är inget system vi, än så länge, använder inom fotbollen.
Domarna har betalt för att göra sitt jobb. Tänjer man på reglerna genom att ta med handen eller filma finns risken att man straffas (man kan diskutera om straffet för en filmning, varning, är för milt men då får man istället ifrågasätta regelverket).
Den här gången missade Andre Marriner att blåsa för en solklar hands. Liverpool tackade och tog emot. Som alla andra hade gjort.
Det största ansvaret ligger på domaren.

Reaktionerna på gårdagens händelse följde samma mönster som det brukar göra.
I ena ringhörnan Liverpoolfansen som menar att pressen som vanligt svartmålar deras stjärna. Vilket förstås är fel. Jag har inte sett någon tidningstyckare som kritiserat Suárez. Tvärtom har alla försvarat honom förutom vissa spelare i Mansfield som talade i affekt.
I andra ringhörnan fans från motståndarlag som ställer sig på moralens pelare och skriker ”fuskare”. Vilket förstås också är fel. De hade förmodligen inte varit lika dömande om det gällt deras egen spelare.
Många efterlyser sportmanship, men efterlever vi det själva?
Förre storspelaren Gordon Strachan gjorde en intressant jämförelse. Han drog parallellen med att betala parkeringsavgift men kalkylera med att ”gå över tiden”. Alla som äger en bil har förmodligen gjort det någon gång, men ingen har väl ringt myndigheterna efteråt och berättat att man egentligen borde få en böteslapp?

Går det att ha en kultur där spelare erkänner ”fusk”? Kanske. Det har gjorts experiment.
I Tyskland har man testat ett intressant system vid handssituationer. Om en domare misstänker att bollen träffat handen kan han fråga spelaren.
Om spelaren erkänner döms frispark.
Om spelaren insisterar att han inte använt handen och målet godkänns – men sedan blir överbevisad vid granskningen av tv-bilderna straffas han med tre matchers avstängning.
Jag vet inte vad det här försöket mynnade ut i, jag har inte hört något mer om det, men det är onekligen intressant. Det borde gå att använda för att stävja filmningar också.
En spelare som inte erkänner och motbevisas av tv-granskning i efterhand skulle kunna få en tre matcher lång avstängning. Skulle filmningarna upphöra? Nej, inte helt och hållet, men de skulle minska avsevärt. Spelarna skulle bli tvungna att tänka till.
Till dess får vi nog leva med att fotbollsproffsen spelar till domaren blåser.
Det är ju trots allt det som de får betalt för.

***
Daniel Sturridge gjorde mål i sin Liverpool-debut (kallt avslut på fin passning från Jonjo Shelvey), men eftersom motståndet var så modest väntar vi med att dra några slutsatser.
Det som var mest intressant Brendan Rodgers ord efter matchen. Han slog fast att Daniel Sturridge passade bäst som central anfallare och att han planerar att spela Luis Suárez på kanten.
– When he (Suárez) played at Ajax he played in behind as a No 10, in between the lines, and he played as a reverse winger from the left side so he wasn’t quite out wide – he was tucked in round the corner.
Det är på intet sätt någon ny roll för Luis Suárez. Han spelade ofta högerforward för Ajax. Jag minns en match jag såg mot Groningen där Fredrik Stenman neutraliserade honom fullständigt.
Det är ändå modigt av Rodgers att skissa på en annan roll för spelaren som burit Liverpool på sina axlar under höstsäsongen.
Men laget kan gynnas av en sådan uppställning eftersom Liverpool idag har för få spelare som bidrar med mål. Suárez har så brett register att han kan spela i vilken anfallsposition som helst.
Luis Suárez-Daniel Sturridge-Raheem Sterling – blir det anfallstrion mot Manchester United nästa helg?

Ba sätter press på Torres

av Kalle Karlsson

Det tog Fernando Torres 1 481 minuter att göra två mål i Chelseatröjan. Demba Ba behövde bara 61 minuter igår mot Southampton i FA-cupen.
Visst, det första ”stal” han från Juan Mata, det andra var inte hans svåraste den här säsongen, men det var ändå en debut som bådar gott för Chelsea.
Demba Ba bidrar med mer än mål.
Rafael Benítez slängde in senegalesen i startelvan och fick den targetspelare som Chelsea saknat. Det är Bas främsta egenskap. Förmågan att både vara ett hot i djupled och kunna suga in bollar. I det avseendet är han en Drogba-light.

Demba Bas ankomst är läglig. Fernando Torres har redan startat 30 matcher den här säsongen. Det är mer än vad som är hälsosamt för en striker. Spanjoren har sett ut att vara slutkörd senaste tiden. Han gör ingen bra säsong, men inte heller så svag som man kan föranledas att tro. Han har totalt gjort 13 mål.
Demba Ba ger Chelsea chansen att rotera. Det borde även gynna Fernando Torres.
Frågan är om han får spela de tunga matcherna i fortsättningen. Bas debut har onekligen satt press på anfallskollegan. Efter det andra målet igår zoomade kameran in Torres som såg ut att ha bitit i en citron.
Rafael Benítez sa efter matchen att Demba Ba och Fernando Torres kan spela tillsammans, men det ser jag mer som ett saker-jag-måste-säga-uttalande.
Jag tvivlar på att vi kommer att få se spelarna i ett tvåmannaanfall. Det skulle ju innebära att Benítez måste offra en av de centrala mittfältarna och det är uteslutet (förutom som offensiv taktik vid underläge i en match).
Däremot finns möjligheten att spela Demba Ba på vänsterkanten och låta honom göra samma typ av understudy-jobb som han gjorde förra våren åt Papiss Cissé i Newcastle.

***
Efter 90 minuter var det Joe Coles kväll. Man kan argumentera för att det var James Collins kväll eftersom den ibland utskällde mittbacken nickat in två mål mot Manchester United, men eftersom vi gillar fina sagor fastnar vi på Cole.
Hemvändaren hade dragit på sig West Ham-tröjan för första gången på nio år. Han hade blivit hyllad när hans namn ropades upp inför matchen.
Han hade, framför allt, blivit hyllad med en stående ovation när han vandrade av planen i den 73:e minuten.
Då ledde West Ham med 2–1. Joe Cole hade spelat fram till båda målen, båda efter identiska inlägg till James Collins. Känslan på Bobby Moore Stand var att en av de egna kommit hem.
När tiden tickat in på stopptid kändes ledningen tämligen säker, åtminstone så säker som den kan göra när man möter Manchester United. Jussi Jääskeläinen hade inte behövt göra en enda räddning under sista halvtimmen trots att Manchester United bytt in det tunga offensiva artilleriet med Robin van Persie, Antonio Valencia och Ryan Giggs.
Då, i den 91:a minuten, kom målet som helt förändrade förutsättningarna.

Jag har ju betonat Robin van Persies betydelse både en och två gånger så vi behöver ju inte upprepa det igen.
Alla kan se det:
Manchester United hade inte lett ligan med sju poäng, förmodligen legat ett antal poäng bakom Manchester City, utan honom. Arsenal hade kunnat vara med i toppstriden om han blivit kvar på Emirates.
Så vi kan ju koncentrera oss på målet istället. Det går nämligen att se hur många gånger som helst.
Ryan Giggs fick tillräckligt med tid för att måtta en långboll, men eftersom bollen studsade var svårighetsgraden för hans tilltänkta passning skyhög.
Bollen seglade över James Tomkins, perfekt avvägd.
Nedtagningen av Robin van Persie var lika imponerande. Sportkommentatorn Lasse Kinch sa en gång att en spelare, minns inte vem, dämpade en boll som låg som ett dött russin på foten.
Russinet på RvP:s vänsterfot var både dött och begravet.
Avslutningen mellan benen på Jääskeläinen höll den nivå som van Persie har hållit hela hösten: Världsklass.
Det var perfektion från början till slut. Passningen, mottagningen, avslutningen. Händelsekedjan påminde om Dennis Bergkamps klassiska fullträff mot Argentina i VM 1998.

West Ham försvarade sig på ett beundransvärt sätt under andra halvlek. Kvitteringen i slutminuten förändrar inte det.
Det var ett mål som, nästan, inte går att försvara sig emot.

***
Noterat från lördagens FA-cup-matcher:

* Darren Bent hoppade in direkt från frysboxen och gjorde mål för Aston Villa som vände hemma mot Ipswich (2–1).
* Carlos Tévez drog dit en fin frispark för Manchester City som besegrade Watford med 3–0. Där hoppade 17-årige Marcos Lopes in och satte trean för City.
* Kieron Dyer kvitterade till 1–1 för QPR hemma mot West Bromwich. Passande nog när matchuret tickat in på injury time.
* Macclesfield, utanför ligasystemet, skickade ut Cardiff City där tränaren Malky Mackay roterat för mycket.
* Clint Dempsey gjorde två mål för Tottenham som besegrade Coventry. Verkar som amerikanen börja hitta målformen i sin nya klubb.

Newcastles mörker fortsätter

av Kalle Karlsson

När man trodde att Newcastle hade nått botten och inte kunde sjunka djupare:
Förlust mot Brighton i FA-cupen. En insats som andades frustration. Och lagkaptenen Shola Ameobi utvisad.

Det länge sedan förväntningarna på Newcastle United varit så stora som inför den här säsongen.
Några månader tidigare hade de utmanat om Champions League-platserna ända in i slutomgångarna. De hade fått behålla stjärnorna över sommaren: Demba Ba, Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa. Stämningen i klubben var så harmonisk att den tidigare så utskällde ägaren Mike Ashley hade börjat omvända belackare.
Efter premiären mot Tottenham, seger 2–1, fanns det ingen anledning att tvivla på ambitionerna.
Men sedan dess har bygget fallerat.
Sedan Alan Pardew, utsedd till årets manager förra året, skrev på det där åttaårskontraktet (varför åtta? hade det inte räckt med fem?) har väldigt lite gått hans väg.

Skadorna hopade sig under hösten. Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa lämnade störst tomrum efter sig.
Men det blev också tydligt att vissa spelare överpresterade under förra årets succésäsong.
Cheik Tioté har inte varit i närheten av samma nivå. Tim Krul har vacklat. Papiss Cissé underpresterade så grovt i säsongsinledningen att det var omöjligt att fortsätta med honom som central anfallare.
Den enda som konserverat formen och levererat var Demba Ba.
Nu är han såld.
Igår blev det klart att han flyttar till Chelsea, som utnyttjat klausulen i senegalesens kontrakt.

Newcastles form är usel. Sedan den 28 oktober har laget vunnit två matcher. Två. Mot Wigan och QPR på hemmaplan.
På Emirates förra helgen blev det sju insläppa mål.
Istället för att spela ett starkt lag och få med sig ett positivt resultat i FA-cupen idag mot Brighton, valde Alan Pardew ett b-betonat manskap.
Det blev ödesdigert.
Brighton, på nionde plats i Championship, var klart bättre hemma på Amex Stadium. Andrea Orlandi gjorde 1–0 i första halvlek (fin yttersida efter fint förarbete av Wayne Bridge) och i slutminuterna fastställde Will Hoskins 2–0.  Det var talande att Mike Williamson var steget efter vid båda situationerna. Newcastles ordinarie elva håller hög kvalitet, men truppen är ihålig.
Laget Pardew ställde på benen idag var bedrövligt. Med förra årets framgångar i minnet kändes det som ett gäng förklädda Newcastle-spelare.
Gästerna skapade knappt någonting i första halvlek. Shola Ameobi spelade som ensam striker och blev helt isolerad.
I paus bytte Alan Pardew in Nile Ranger och Paul Dummett och gick över på 4-4-2.
Det gav en liten förbättring, men när Shola Ameobi, lagkapten för dagen, tog ett andra gula kort efter timmen spelad summerade det dagen.
Det var en dag när Newcastles tunga vinter förvandlades till en minikris.
De gick tydligen att sjunka än djupare.

***
Ska vi hitta något positivt med förlusten och uttåget ur FA-cupen är det att Newcastles skadedrabbade trupp kan koncentrera sig på ligan.
Dessutom bör Papiss Cissé nu få chansen som central anfallare eftersom varken Demba Ba eller Shola Ameobi är tillgängliga nästa match.
Newcastle står just nu och faller med att Cissé börjar leverera igen.

Fakta
Newcastles startelva: Elliot – Tavernier, Perch, Williamson, Santon – Anita, Birigimana – Obertan, Abeid, Sammy Ameobi – Shola Ameobi.

AFC Wimbledon förlorade – men vann ändå

av Kalle Karlsson

Det blev ingen fairytale.
MK Dons besegrade AFC Wimbledon med 2–1 i andra omgången av FA-cupen – efter att ha tryckt in segermålet på tilläggstid.

Om ni inte känner till varför det här mötet var så speciellt kan ni läsa den här inför-texten.
Vet man bakgrunden vet man också att den här eftermiddagen på MK Stadium var något unikt.
Det blev en speciell match.
Inte spelmässigt, men känslomässigt.
På ena sidan satt fansen som tagit till sig en franchise-klubb. På andra sidan stod fansen som fick se sin klubb bli ompaketerad i den moderna fotbollens allra gräsligaste skrud.
Jag behöver inte tillägga att den senare skaran hade omvärldens sympati.
I luften seglade ett flygplan med banderollen ”We are Wimbledon”. Som påminnelse om det nu behövde understrykas.
MK Dons tog kommandot på planen (naturligt då de spelar i en högre division), men gästerna dominerade på läktarna.
På bortasektionen stod genuina fotbollsfans.
På de andra läktarsektionerna satt folk i MK Dons-halsdukar.

AFC Wimbledon-fansen brände av ramsor som lär blir klassiska.
Eller vad sägs om:
”Where were you when you were us…”
Eller:
”You know what you are, you know what you aaaare… Football Franchise, you know what you are…”
MK Dons tog ledningen i första halvlekens slutsekunder när Stephen Gleeson fick drömträff från 20 meter. Bollen borrade sig in i krysset bakom Neil Sullivan, 42, i Wimbledon-målet.
I andra halvlek försvarade sig gästerna effektivt. I den 59:e minuten kom målet som fotbollsvärlden satt och väntade på.
Jack Midson slängde sig fram och språngnickade in 1–1. Bortasektionen gick bananas.
Det var den sortens glädje och pitch invasion som gör att man rycks med.
AFC var på väg mot omspel, en match som hade betytt enormt mycket för klubben. En utsåld arena, tv-pengar – för League Two-klubben hade det varit bästa tänkbara resultat.
MK Dons manager Karl Robinson bytte in avdankade Alan Smith, numera långhårig och grann (nåja).
Med en minut kvar av ordinarie tid högg AFC Wimbledons Gregory på en slumpboll och var millimetrar från att göra 2-1. Men David Martin, en annan före detta Wimbledon-målvakt, gjorde en kanonräddning och styrde bollen till hörna.
Istället, i den 91:a minuten, fick MK Dons hörna. I röran framför Neil Sullivan klackade Jon Otsemobor in 2–1 för hemmalaget.
Fram till idag var Otsemobor mest känd som den förre Liverpoolspelaren som blev skjuten i bakdelen på en nattklubb.
Som någon skrev på Twitter:
A pain in the arse. Twice.

AFC Wimbledon må ha förlorat matchen och åkt ur FA-cupen, men det här var ändå ett steg framåt.
Oj, så de sjöng!
Oj, vilken bra reklam den här matchen blev för deras projekt!
Jag lovar att den redan stora supporterskaran växte idag när de fick synas i stora tv-kanaler som ITV och Fox Sports (synd att ingen svensk kanal sände matchen).
Spelarna gjorde sina fans stolta.
Fansen gjorde klubben stolt.
Jag ser fram emot att följa AFC Wimbledons fortsatta resa.

Kategorier FA-cupen

MK Dons-AFC Wimbledon – höstens match

av Kalle Karlsson

De flyttade laget till en annan stad, stal lagets identitet.
FA-cupmatchen på söndagen mellan MK Dons och AFC Wimbledon är inte den största matchen i England den här hösten.
Men på många sätt är det den hetaste.

Jag gissar att de allra flesta av er känner till historien om hur affärsmannen Pete Winkelman flyttade klassiska Wimbledon till Milton Keynes och döpte om laget till MK Dons.
Här är en snabbresumé till varför matchen är så kontroversiell.

Den kontroversiella flytten
Wimbledon FC var en anrik engelsk klubb, bildad 1889. De hade tillbringat åren i de lägre divisionerna fram till slutet av 1980-talet då de sensationellt tog sig upp i högstadivisionen.
Men förutsättningarna för proffsfotboll var begränsade. Wimbledon spelade på lilla Plough Lane. Efter Hillsborough och Taylor-rapporten som krävde nya, moderna arenor fick inte Wimbledon spela på Plough Lane längre. De tvingades spela sina matcher på Crystal Palaces Selhurst Park medan ägarna letade efter en ny hemmaplan. När jag var på plats och såg Wimbledon-Leeds på Selhurst Park i november 1997 letade de fortfarande.
Vid millennieskiftet var läget oförändrat. Marken i en storstad som London är dyrbar. Ägarna hade fortfarande inte hittat någon lämplig plats att bygga en ny arena på.

Samtidigt hade en affärsman vid namn Pete Winkelman fått igenom ett beslut på att bygga en ny, modern arena i Milton Keynes. Staden belägen nio mil nordväst om London var relativt ny. Den växte fram i slutet av 1960-talet då politikerna insett att det var nödvändigt att låta distrikten utanför storstadsområdet att växa.
Den nya arenan erbjöds till klubbar som Luton, Wimbledon, Barnet, Crystal Palace och Queens Park Rangers – alla Londonklubbar med mer eller mindre problem att konkurrera i en stad med så många stora fotbollsklubbar.
Att Wimbledon fick erbjudandet var ingen överraskning. Redan i slutet av 70-talet hade dåvarande ordföranden Ron Noades undersökt möjligheten att flytta klubben till Milton Keynes, som inte hade något elitlag.
Inledningsvis var ingen av klubbarna intresserade, men när Wimbledon bytte ordförande till Charles Koppel förändrades läget.
När Wimbledon hamnade i ekonomisk knipa och försattes i administration sjösattes planen.
Pete Winkelmans konsortium köpte Wimbledon och flyttade laget till Milton Keynes.
Under säsongen 2003/04 spelade de i samma namn, men sedan byttes namnet, klubbmärket och tröjfärgen.
Wimbledon FC hade blivit MK Dons.
Det var den sortens franchise-flytt som är vanlig i den själslösa amerikanska proffsidrotten. I NHL har kanadensiska klubbar flyttat på löpande band till USA för att förbättra sina marknadsmöjligheter.
I fotbollen har traditionen varit för stark. Banden till fansen har varit fotbollens dna.
Milton Keynes tog inte bara över Wimbledons plats i seriepyramiden. De tog sig till och med friheten att göra anspråk på Wimbledons historia och bucklor, bland annat FA-cupen från 1988 när ”Crazy Gang” besegrade Liverpool. Först 2007, efter att deras nya arena öppnat, gav de upp slaget om bucklorna.

Bildandet av AFC Wimbledon
Ilskan hos Wimbledons fans som fått se sin klubb flyttas och ompaketeras visste inga gränser. Men ur upprördheten föddes idén om att snabbt starta en ny klubb.
Bara veckor efter beslutet hade de startat AFC Wimbledon. Den nybildade klubben flyttade in på Kingsmeadow och gjorde entré i Combined Counties League – sju divisioner under Wimbledon FC:s i andradivisionen.
Till den första matchen, en träningsmatch mot Sutton United i juli 2002, kom 4 657 åskådare.
Efter fem uppflyttningar på nio år blev AFC Wimbledon det första laget bildat under 2000-talet som nått Football League.
Under tiden har MK Dons tillhört toppen i League One. Pete Winkelman, som i efterhand erkänt att han ångrat att han flyttade Wimbledon, är nöjd med utsikterna. Klubben har snittat runt 8500 åskådare. En liten del är fans till forna Wimbledon FC som accepterade flytten.

I augusti meddelade AFC Wimbledon att man undersöker möjligheten att flytta tillbaka till Plough Lane. Till området, alltså. Själva arenan är jämnad med marken. På den platsen finns nybyggda lägenheter sedan fyra år.
Istället skulle man använda arenan för greyhound-racing och bygga ett ”Wimbledon Stadium”.
Men en sådan flytt är inte enkel att genomföra. En utredning visar att det skulle kosta omkring en miljard kronor och ta närmare tio år.
En flytt tillbaka till området skulle indikera att cirkeln är sluten för nya AFC Wimbledon.

FA-cupen, 2 december 2012
Ända sedan AFC Wimbledon började klättringen genom divisionerna har fotbollsfansen har väntat på det här mötet.
Det hade kunnat bli av för något år sedan, men då snubblade MK Dons i omspelet mot Stevenage.
Idag kommer Stadium MK bildligt talat koka och världens blickar kommer att vara riktad mot ett möte mellan ett lag i League One och ett lag i League Two.
Men det är framför allt de neutrala som ser fram emot mötet.
AFC Wimbledons fans har inget till övers för MK Dons. De vill överhuvudtaget inte kännas vid klubben som stal deras identitet. På förhand har det talats om att bojkotta resan till Buckinghamshire.
De juridiska slagen är inte avgjorda ännu. Nu bråkar klubbarna om rätten till smeknamnet ”Dons”.
Idag gör de upp på planen i FA-cupens andra omgång.
AFC Wimbledon tränas av Neil Ardley som spelade i ”Crazy Gang” och vann FA-cupen 1988. I målet står Neil Sullivan, 42, som vaktade målet i Wimbledon FC åren 1988–2000.
Det blir, på sätt och vis, också ett slag om identitet.

Kategorier FA-cupen
Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB