Var det någon som sa att FA-cupen var förutsägbar? Ni som lyssnade till Premier League-podden i veckan fick höra oss slå fast hur det skulle gå, men fotbollen är tack och lov inte så enkel att det bästa laget alltid vinner.
Chelsea är utslaget, Manchester City är utslaget och både Manchester United och Liverpool tvingas till omspel mot lag från lägre divisioner.
Tyvärr missade jag flera av godbitarna denna ”skrällarnas” helg. Jag var på Bosön från torsdag kväll till måndag för att påbörja det tredje steget i tränarutbildningen.
Jag hade ju gärna skrivit om Bradford otroliga vändning mot Chelsea (någon som vet vad oddset var på vändning vid ställning 2–0 till hemmalaget?), men eftersom jag ännu inte sett matchen och vi är framme vid onsdag känns det lite överspelat. Så jag kan berätta om en rolig helg på Bosön istället.
Jag anar att det är många av er som är lite nyfikna på vad tränarutbildningen innehåller så därför tänkte jag göra en liten genomgång av vad vi sysslade med på första fyradagarskursen. En del av er har säkert tränat något ungdomslag och genomfört någon eller några av ”Bas”-kurserna, en del kanske har gått det tredje steget, som numera heter ”Advanced”-nivån, och för er får det här fungera som repetition. Samtidigt har tränarutbildningen gjorts om så vissa delar är nya.
Efter att ha genomgått de grundläggande Bas-utbildningarna hade jag en liten nyfikenhet inför Advanced-kursen. Detta trots att en kursledare på Bas 1 hävdade att ”det enda han lärde sig på Advanced var att han skulle vandra runt med en boll under armen under övningarna”.
Jag hade ju sett deltagarlistan i vår grupp, noterat ett gäng välkända namn, och anade att nivån på studenterna åtminstone skulle vara avsevärt högre än på Bas-nivån.
Så blev det också. Jag måste säga att jag är positivt överraskad av första delkursen. Inga revolutionerande nya kunskaper eller aha-upplevelser, men många oerhört intressanta diskussioner med kursledare, andra tränare och ex-spelare.
Resumé:
Första dagen började med en kort genomgång fotbollshistoria. Allt från när första matchen spelades i Sverige, damfotbollens utveckling och hur taktiken har utvecklats över tid. Det sista var lite intressant när vi kom in på VM-finalen 1958. Eftersom många lag på den tiden använde den så kallade WM-formationen, det vill säga fem försvarare och fem anfallare formade efter ett W och ett M, blev Brasiliens förbundskapten Vicente Feola lite av en pionjär med sitt 4-2-4. Med Didi och Zito som box-to-box-spelare kunde de alltid ha ett numerärt överläge, bland annat i finalen mot Sverige. 6 mot 5 i anfall, 6 mot 5 i försvar. Såna detaljer älskar jag.
Sedan gick vi in på säsongsplanering, vikten av att göra en analys av lagets/klubbens styrkor och svagheter. Vi tittade på hur man kan dela in säsongen i olika delar, ”Försäsong”, Träningsmatchperiod”, ”Tävlingssäsong” och så vidare. I tvåmannagrupper fick vi enas om en lämplig säsongsplanering. I planeringsdelen trycktes det hårt på vikten av utvärdering.
Vi repeterade ”Arbetsmodellen” som Svenska fotbollförbundet använder som standard för att initiera en övning: ”Vad ska vi träna?”, ”Varför ska vi träna (just det)?”, ”Hur ska vi träna det aktuella momentet?”.
När vi kom in på spelförståelse-delen kretsade den första delkursen kring kollektiva försvarsmetoder.
Vi tittade på första halvlek i Sverige-Ryssland från i höstas och analyserade Sveriges försvarsspel.
På första praktikpasset visade kursledarna exempelövningar och vi fick kommentera hur dessa kunde korrigeras för att få ut ett specifikt syfte. Fokus här ligger inte på när man bör använda överflyttning/retirering/centrering utan hur man kan träna dessa moment och hur du som tränare kan förbättra lärandeprocessen. Hur ska övningen läggas upp? Hur ska den förfinas? Ska övningen innehålla fler eller färre spelare? Ska ytan minskas för att uppfylla syftet? Om vi tränar försvarsspel, måste anfallande lag få instruktioner för att övningen ska flyta? Vilka punkter ska jag som tränare trycka på? Vad ska jag bortse från? Hur placerar jag mig själv för att kunna få bästa överblick och samtidigt kunna coacha spelarna? Behöver jag vara närmare situationerna?
I tvåmannateam fick vi varsitt moment att drilla våra kurskamrater som låtsades vara adepter, bland annat en-mot-en-situationer, positionsförsvar, kombinationsmarkeringsförsvar, zonmarkeringsförsvar. Jag fick instruera i zonmarkeringsförsvar. Mitt uppdrag var då att förklara vad zonmarkeringsförsvar är, varför mina ”adepter” behövde träna det och hur det skulle tränas. När övningen är igångsatt är utmaningen att coacha och lyfta rätt instruktionspunkter och bryta/frysa spelet i rätt moment om något behöver korrigeras. Min fyrbackslinje bestående av bland andra Nils-Eric Johansson och Filip Bergman skötte sig fint, men mittfältsfyran framför behövde rättas till. Nils-Eric Johansson berättade efteråt att han aldrig hade testat zonmarkeringsförsvar i sin karriär, vilket visar hur låsta vi (och England) är i positionsförsvarets fördelar.
Tack vare att tio-elva deltagare har allsvenskt spel på meritlistan blir nivån på spelet bitvis rätt hög (till skillnad från Bas-kurserna då övningarna ofta blir lidande på grund av deltagarnas bristande spelmässiga nivå). Sharbel Touma lufsade runt i joggingskor hela helgen men blixtrade till med tekniska ögonblicksverk. I en matchspelsövning gjorde Kristian Haynes en skarvning i absolut världsklass. Jag förstår fortfarande inte hur han lyckades.
Tiden på träningsplanen upplever jag som det mest utvecklande oavsett om vi talar Bas-nivån eller Advanced. Jag skulle önska att dessa kurser innehöll lite mer tid på planen än vad som är fallet, framför allt på Bas-nivån.
På Bas-nivån behövs det även avsevärt större del individuell praktik. Som det är nu kan vissa deltagare ”glida med” när det är grupparbeten och 3-4 deltagare som ska hålla i en övning. De utmanas inte och är därför inte förberedda på praktikprovet när de väl kommer till Diplomkursen på B-nivån.
Tillbaka i teorisalen.
Kommunikation är en viktig del i tränarrollen och här fick vi tips på hur vi kunde förbättra vår kommunikation och argumentation. I grupper om 5-6 deltagare skulle vi övertyga kamraterna i varsitt ämne. Det kunde handla om en ny spelidé, om önskemål gentemot kommunen om att anlägga en ny konstgräsplan, om behovet av en värvning av en rutinerad spelare trots styrelsens uttalade ungdomssatsning, eller om extra pengar från styrelsen till ett träningsläger. Själv fick jag argumentera för ökad träningsdos.
I den här delen ingick ”Det svåra samtalet”. Hur säger du till en ung spelare, som startat fem raka träningsmatcher, att denne inte får spela seriepremiären till fördel för en äldre, rutinerad spelare?
Inte helt enkelt, men ack så nyttigt att träna på och reflektera kring.
I ledarskapsdelen talade vi om gruppers utveckling, om faserna som varje grupp genomgår. Teorierna är bekanta från andra ledarskapskurser. När jag läste en projektledarkurs för tolv år sedan beskrevs sju olika faser. Nu hade vi en amerikansk modell som redogjorde för fyra: Forming, storming, norming, performing.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är inte baskunskaperna eller teorin på kursen som är mest utvecklande utan de givande diskussioner som uppstår med kursledarna och tränare emellan.
Och, så klart, spontanfotbollen som är återkommande kvällsaktivitet.
Öster-profilen Denis Velic var man of the match. Själv höll jag i en minut innan min gamla knäskada gjorde sig påmind.
FAKTA, svenska tränarutbildningen
Tränarutbildningarna görs ständigt om. På 80-talet och 90-talet pratade man om ”Steg 1”, ”Steg 2”, ”Steg 3”, ”Steg 4”. Tränarutbildningen består fortfarande av fyra steg, men sedan de gjordes om med överseende av Uefa har de döpts om till ”Bas 1”, ”Bas 2”, ”Advanced” och ”Uefa Pro Diploma”.
Så här fungerade det när jag påbörjade min tränarutbildning och fram till för en månad sedan:
Innan man ens fick påbörja ”Bas 1” måste man genomföra ”Avspark” en endagskurs som en massa föräldratränare har genomgått. Där drillas man i lite enkla finter och mottagningar för att kunna lära ut den mest grundläggande tekniken till spelare i åldern 5-7, typ. Den här kursen genomgick jag som spelare i IFK Västerås 1998, under ett annat årtusende. Jag gissar att den ser ungefär likadan ut idag.
Efter Avspark följde Bas 1 som består av fyra delar: Ledarskap, Spelförståelse, Teknik, Träningslära/Målvaktsspel (1 heldag för varje delkurs, kostnad ungefär 1200 kr).
Bas 1 riktade sig till tränare för spelare upp till 12 år och nivån på kursen var därför rätt låg. Endast grundläggande kunskaper, men samtidigt några viktiga tips vid inlärning till små barn och en användbar grundmodell för hur man initierar en övning. Fotbollsmässigt lärde jag mig inte ett skvatt av Bas 1, men jag minns ändå att jag kände att jag blev en bättre tränare på träningsplanen av att gå kurserna.
Bas 2 bestod av samma fyra delar, men nu krävdes två heldagar (lördag-söndag) för varje delmoment. Kostnad cirka 1500 kronor per delkurs.
Nivån var lite högre eftersom kursen riktar sig till tränare som coachar åldern 13 år till seniorspelare. På kursen introducerades deltagare för begrepp som positionsförsvar, zonmarkeringsförsvar, man-man-markering och grundförutsättningarna i anfallsspelet. Det var dock fortfarande grundläggande nivå. Det handlade inte om hur man skulle skapa läge för en överlappning, snarare om ”vad överlappning betyder”.
Samtidigt har nivån på dessa utbildningar höjts markant jämfört med hur det fungerade för 30 år sedan, tack vare nya rön och nya insikter. När jag berättade vad ”Bas 2” innehöll för min farbror Hugo, som gick gamla ”Steg 4”, svarade han:
– Oj, det låter minst lika avancerat som ”Steg 4”-kursen på min tid.
Efter Bas 2 kan man välja att diplomeras till en kostnad av cirka 10 000 kronor. Diplomeringen är en fyradagarskurs där du får repetera de kunskaper du lärt dig från basnivån och visa för instruktörer att du kan leda övningar i momenten Spelförståelse och Teknik. Gör man bra ifrån sig blir man rekommenderad till nästa nivå. Ungefär så, kort sammanfattat.
Nu, sedan nyår, har tränarutbildningen gjorts om igen och ”Avspark”, ”Bas 1” och ”Bas 2” har ersatts av ”Tränarutbildning C” och ”Tränarutbildning Uefa B”. Fråga mig inte varför. Nu finns en specifik ungdomstränarkurs på B-nivån, och den kan förstås fylla sitt syfte.
Advanced är den tredje nivån (kostar 28 000 kronor), medan några få (tolv i Sverige varje år) får ta steget upp och gå den sista kursen i utbildningsstegen, Uefa Pro Licence (kostar 100 000 kronor). Det är den som krävs för att få vara förstetränare i alla högstaligor runt om i Europa och i många av andraligorna.
Den totala kostnaden för att genomgå det tredje steget, Advanced, är alltså runt 50 000 kronor, men märk väl att de flesta klubbar kan bekosta din utbildning eller förhandla in det som en del av kontraktet.
För att ens få påbörja Advanced måste du bli rekommenderad av ditt distriktsförbund. För att bli det krävs spelarmeriter från elitnivå (superettan eller allsvenskan eller damernas division 1 och uppåt) eller att du har ett tränaruppdrag på hyfsad nivå (division 3 och uppåt på herrsidan/ett framstående juniorlag eller damlag från division 2 och uppåt). Här är konkurrensen hård, framför allt i storstadsområdena (varje distriktsförbund får tilldela ett visst antal platser).
Jag känner flera duktiga, ambitiösa tränare som nekats att komma in på Advanced på grund av de få utbildningsplatserna.
Idag är det möjligt att läsa upp till Advanced-nivån på vissa av landets idrottshögskolor, men jag har fått veta både från lärare och deltagare att kvaliteten på dessa utbildningar är sämre, med en stor klick ointresserade elever som drar ned nivån och engagemanget. Andra säger att GiH-utbildningen är bra för att den innehåller fler utbildningsdagar och mer praktiska lektioner.
Sedan Uefa blev en allt starkare maktfaktor har de bestämt att ländernas tränarutbildningar ska certifieras. Det betyder att utbildningarna påminner om varandra i hela Europa, men kraven är väsentligt annorlunda. När jag var på besök i England fick jag en inblick av hur mycket högre kraven är på de brittiska kurserna. Många deltagare underkänns, även på det praktiska testet ute på träningsplanen, vilket knappast är fallet i Sverige. I England finns tidigare bara runt 15 utbildningsplatser per år på Advanced-nivån, vilket har gjort att de halkat efter de större fotbollsländerna. I Spanien och Tyskland fanns redan för ett par år sedan över 30 000 Advanced-utbildade tränare (delvis för att man i Spanien behöver den som idrottslärare).
Oavsett hur andra länder löst sitt utbildningsbehov finns här en jätteutmaning för både svensk och engelsk fotboll. Ju fler utbildade tränare, desto bättre utbildade ungdomsspelare, kan man väl anta.
I Sverige finns 72 platser per år på Advanced-nivån, fördelade på tre grupper om 24 deltagare. I vår grupp finns bara två kvinnor (en ökning från ifjol) så där finns också en del att göra.
Sedan ett år tillbaka finns Uefa Elite Youth, en PRO-kurs som riktar sig till tränare på juniornivå. Den känns som ett steg i rätt riktning för att förbättra spelarutvecklingen i svensk fotboll. En förhoppning är att fler får möjlighet att gå denna kommande åren.
Statistik
Antal B-diplomerade tränare per år i Sverige: 2011: 142 st. 2012: 152. 2013: 170.
Hur många genomför första kursen Avspark per år i Sverige: 2011: 5 516. 2012: 6539. 2013: 5577.
Antal Advanced-utbildade tränare i Sverige: Cirka 1000 från åren 2006–2014. Fördelningen mellan män/kvinnor är cirka 80/20.
Antal Pro-licencerade tränare i Sverige: Cirka 170. Då inkluderas de som gått Steg 4 åren 2000–06 och de tränare som genomfört en uppgraderingskurs.
Källa: SvFF
