Arsenal reste sig med kniven mot strupen
Efter debaclet i premiären för en vecka sedan så gick Arsenal in med kniven mot strupen idag mot Crystal Palace. Det var ingen enkel uppgift. Crystal Palace var ett av vårens bästa lag i Premier League och har storsatsat i sommar med ett par finfina värvningar.
På Selhurst Park, där de alltid har uppbackning av en ”tolfte spelare”, är de en svår nöt att knäcka för alla lag.
Arsenal vann. Som så många gånger tidigare lyckades de kräma ur ett resultat när det behövdes som allra mest. Man måste imponeras av den förmågan.

Arsenal började lovande och hade flera chanser att göra ledningsmålet, ofta tack vare att Crystal Palace vara generösa nog att bjuda på omställningslägen.
Bjuder man på ytor till spelare som Mesut Özil och Alexis Sanchez så ringer det förr eller senare. I den 16:e minuten slog Özil ett inlägg till Olivier Giroud som satte 0–1 med en konstspark. Det var faktiskt fransmannens första ligamål sedan 4 april.
I andra halvleken stod matchen och vägde. Crystal Palaces Connor Wickham prickade stolpen direkt efter paus. Istället kom 1–2 sedan Alexis Sanchez nickat och Damien Delaney styrt in bollen i eget mål.
Arsenal fick kämpa hårt för att freda sitt mål sista tio minuterna när Crystal Palace tryckte på, inte minst Per Mertesacker som gjorde några viktiga ingripanden.
Arsenal höll emot och tog tre oerhört viktiga poäng samtidigt som Mesut Özil underströk att han kommer få en än mer framträdande roll i år.
De har sannerligen blivit experter på att ”studsa tillbaka”.

Palace offensiv imponerar – förutom längst fram
Crystal Palace kommer att skapa problem för många motståndarförsvar den här säsongen. Offensiva mittfältet med Jason Puncheon, Wilfried Zaha och Yannick Bolasie är sylvasst. Speedkulorna Zaha och Bolasie är två av ligans bästa en mot en-spelare. Zaha är en helt annan spelare är den vi såg (sparsamt använd) i Manchester United.
Ett problem är dock att laget fortfarande saknar en striker av hög klass. Glenn Murray sprattlade till i våras, men Alan Pardew verkar inte ha fullt förtroende för Murray. Idag gav Pardew överraskande chansen till sommarköpet Connor Wickham. Jag har aldrig sett Wickhams storhet som spelare. Han är visserligen fortfarande ung (22 år) och utvecklingsbar, men prislappen antyder att Palace ser honom som redo att ansvara för målproduktionen. Och det vettetusan om han är.
Wickham var sval i första halvleken, misslyckades med att låsa fast bollar och hotade inte tillräckligt. I andra halvlek fick han jättechansen att sätta 2–1, men satte bollen i stolpen från nära håll. Alan Pardew bytte in Patrick Bamford, lånet från Chelsea, men denne kändes också lite för tunn i sin Premier League-debut.
Crystal Palace har ett väldigt spännande lag på gång. Alex McCarthy är en lovande målvakt. Försvaret har varit utmärkt sedan Scott Dann anslöt (även om högerbacken och målskytten Joel Ward hade en tung match igår och var inblandad i båda baklängesmålen). Mittfältet har fått ett lyft med Yohan Cabaye, som bitvis var lysande. Offensiva trion har jag redan nämnt. Jason Puncheon imponerar mer och mer för varje gång jag ser honom, nu framstår han som en central playmaker som kan gå djupt och hämta boll.
Kan de här herrarna få en starkare referenspunkt där framme – jag hävdar dock att Glenn Murray skulle kunna vara den spelaren – blir de ännu giftigare.

Tänk dig att vara 16 år och kliva in på ett fullsatt Emirates. Det hade varit en häftig upplevelse även om uppgiften var att agera bollkalle.
Reece Oxford, 16 år (17 i december), tog plats på det defensiva mittfältet i West Ham och passade på att plocka bort storstjärnor som Mesut Özil och Santi Cazorla.

Slaven Bilic bjöd på en bomb i startelvan inför sin debut som Premier League-tränare.
West Ham-tränaren var satt under press redan före första ligamatchen. I veckan mönstrade han ett reservbetonat manskap med tre U19-spelare i startelvan och åkte ur Europa League mot rumänska Astra Giurgiu.
Bilic hade förstås tankarna mot söndagens premiärmatch på Emirates och ville inte överspela sin startelva. Men när sådant risktagande slår tillbaka kan det bita dig i svansen. Det har hänt många tränare förr.
En storförlust mot Arsenal och Slaven Bilic hade sett aningen dum ut. Hans förtroendekapital är tillräckligt stort för att överleva den ”krisen”, men det hade lett till frågor och frågor kan leda till tvivel – även i en spelargrupp (Europa League-uttåget har förstås sina fördelar eftersom laget slipper dubbelspelandet).
Men West Ham åkte inte på någon storförlust. West Ham vann, sensationellt.

Jag kunde inte se den komma. Arsenal har varit så harmoniskt denna sommar. Inga nyckelspelare har lämnat. Petr Cech-köpet har förstärkt målvaktssidan (tids nog iallafall) och truppen är ruskigt bred, och faktiskt, tämligen skadefri.
Men Slaven Bilic hade bestämt sig hur han skulle ta sig an den här matchen. Defensiven först, packa mittfältet centralt, rakt och enkelt spel på Diafra Sakho och en Dimitri Payet som flöt runt som skugganfallare.
Central, helt fundamental, för matchplanen var en 16-årig grabb som idag är omtalad i hela fotbollsvärlden. Reece Oxford hade visserligen gjort a-lagsdebut i ett par kvalmatcher i Europa League i somras och satt på bänken redan som 15-åring mot Sheffield United (!), men det här var hans riktiga debut. Och som han gjorde det. Reece Oxford tog plats som defensiv kvast på mittfältet och höll rent som om han inte gjort annat. Han täckte ytor, vann bollar och fördelade enkla passningar när laget behövde lugna ned. Det var helt enkelt en väldigt solid insats. För att vara från en 16-årig spoling var den helt jävla otrolig.

Jag minns när Cesc Fàbregas kom fram i Arsenal att jag tänkte att det inte borde vara möjligt. Det finns 16-åringar som debuterar tack vare att deras fysik är välutvecklad och att de kraftmässigt kan stå upp emot a-lagsspelare. Eller att de är snabba som vinden (läs Theo Walcott) och kan hota på en kant. Men 16-åringar som går in i mittens rike och positionerar sig rätt, tänker rätt, agerar rätt – det borde inte vara möjligt. Inte när spelförståelsen normalt sett är fullt utvecklad först när en spelare når 25 års ålder.
Det var befriande att se Reece Oxford mot Arsenal. På lördagen twittrade akademispelaren att han ”såg fram emot Match of the Day i BBC”. Ett dygn senare var han själv intervjuad och en av huvudpersonerna i programmet. Snacka om att bli stjärna över en natt.
Med knappt en kvart byttes han ut mot betydligt mer rutinerade Kevin Nolan. Efter matchen hyllades han av Slaven Bilic, som manade till lugn och underströk att man måste ”skynda långsamt”.
Men helt klart är att West Ham, som har en av landets bästa akademier, har fått fram en ny guldklimp. Det ska bli så spännande att följa denne unge man framöver.

Det är inte bara Reece Oxford som förtjänar credit hos Hammers. Mark Noble var enorm med sitt slit på mittfältet. Mittbacken Winston Reid var en jätte och Angelo Ogbonna gjorde en stark debut (trots en skakig inledning med tidig varning). Målvakten Adrián gjorde ett par svettiga parader och Dimitri Payet demonstrerade varför han tidigare ansetts vara en talang utöver det vanliga i Ligue 1. Payet var första halvlekens bästa spelare i mina ögon och med den typen av leverans på fasta situationer kommer West Ham bli giftigt. Laget har ju starka huvudspelare som Cheikhou Kouyaté, James Collins, Reid, för att inte tala om Andy Carroll.
Söndagen blev en stor triumf för Slaven Biliic. Han var ett populärt tränarval från början och nu har fansen i östra London glömt uttåget ur Europa League. Det svänger fort.

***
Arsenal?
Den här matchen liknade tidigare års premiärer på Emirates. Ett Arsenal, som haussats av många (bland andra mig), började lovande men framstod sedan som för enkelspårigt. Dessutom blottade man defensiva svagheter.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att ultratrygge Petr Cech skulle agera taffligt på två mål i sin debutmatch. Vid det första vill jag dock försvara tjecken lite eftersom Arsenals backar agerar alldeles för slapphänt. Dels håller de ingen rak linje när frisparken slås, dels faller de inte av i tid, dels gör de ingenting för att stoppa upp löpningen från Cheikhou Kouyaté. Hade Cech stannat i sitt mål hade ju Kouyaté ostört kunnat styra nicken intill stolpen tämligen enkelt. Men Cech kom på mellanhand och får finna sig i kritik. På det andra målet, distansskottet från Mauro Zárate, såg Cech ut att hamna helt fel. Han som skulle bli en jätteförstärkning stjälpte snarare Arsenal i premiären, men kom ihåg: Det här var en match. Petr Cech kommer resa sig.
Arsenal behöver ha Alexis Sanchez tillbaka i form. Han hoppade in igår, men såg rostig ut. Mesut Özil lyckades inte alls och Olivier Giroud kom sällan till i kampen med Reid/Ogbonna. Alex Oxlade-Chamberlain började bra, men mattades och gav bort bollen vid 0–2-målet.
Premiären var sämsta tänkbara resultat för Arsenal och den framgångsvåg klubben surfat på sedan FA-cupfinalen i maj, men Premier League är ett maraton. Det här var bara en rond av 38.
Varken Chelsea, Manchester United eller Liverpool imponerade i helgen, men de två sistnämnda lyckades iallafall vinna.

***
Övrigt från söndagen:
> Gabriel Obertans inlägg till Georginio Wijnaldums 2–1 för Newcastle var den högsta skolan. Förmodligen säsongens mest svårbemästrade inlägg när vi summerar framme i maj.
> Jack Colbacks skottäckning på Sadio Manés skott på tilläggstid på St James’ Park höll lika hög klass. Tänk att Sunderlandspelaren Colback håller på att växa ut till en fundamental spelare för värsta rivalen.
> Sadio Mané blev lite av syndabock för Southampton då han brände två jättemöjligheter på stopptid. Men det positiva är att Mané visar samma finfina form som under våren. Får han vara hel kommer han att göra sina mål.
> Stoke–Liverpool var en seg historia och allra segast var Liverpool. Jag trodde på fart och fläkt med Brendan Rodgers nya 4-3-3-system, men det blev mest spel i sidled och riskminimerande. Nu klev Coutinho fram och avgjorde matchen med ett drömmål med fem minuter kvar och då spelar resten ingen roll. I premiärer är det bara poängen som räknas.

Elva år är en lång tid. Är Arsenal redo att äntligen få lyfta ligabucklan?

Förra säsongen:
Premier League: 3.
FA-cupen: Mästare.
Ligacupen: Tredje omgången.
Champions League: Åttondelsfinal.

När Arsenal sålde Robin van Persie till Manchester United sommaren 2012 målades det upp som slutet för Gunners storhetstid. Affären cementerade en hierarki där Manchesterklubbarna sprungit ifrån och där United kunde handplocka Arsenals bästa spelare. Sades det.
Men riktigt så blev det inte. Arsenal har inte vunnit ligan under dessa tre efterföljande år, men klubben har successivt tagit små steg i rätt riktning.
Sedan Robin van Persie lämnade har något förändrats i Arsenal. Arsène Wenger har plötsligt varit beredd att öppna plånboken för ”rätt spelare”. Men man har också sluppit att bli av med bärande spelare. Den enda startspelaren som lämnat klubben senaste två åren är högerbacken Bacary Sagna, som ändå effektivt ersattes av Mathieu Debuchy och (ännu mer) Hector Bellerín.
Det här har varit det allra viktigaste i Arsenals utvecklingsfas. Tidigare när Arsène Wenger byggde sina sandslott fick han börja om varje år eftersom det varje år kom en våg som drog med en av lagets viktigaste pusselbitar. Ofta hamnade spelarna i Barcelona.

Det är så glädjande att Monsieur Wenger, denne fotbollens alkemist, nu fått bygga ett intakt lag över en tvåårsperiod. Resultatet ser vi nu. Ett nästan komplett lag med en oerhörd bredd.
Det allra mest imponerande med segern över Chelsea i Community Shield var för mig inte 1–0-vinsten i sig utan att studera vilka spelare som inte startade matchen: Ospina, Debuchy, Paulista, Gibbs, Chambers, Arteta, Flamini, Wilshere, Rosicky, Sanchez, Giroud, Welbeck. Arsenals trupp är otroligt bred. Lägg till att det, som så ofta, finns spännande ynglingar redo att flåsa de etablerade spelarna i nacken: Jeff Reine-Adelaide, inte minst.

Arsenal inledde förra säsongen svagt med fyra kryss på de första åtta omgångarna. Det var ödesdigert eftersom laget tappade så mycket mark att man aldrig lyckades ta sig in i titelstriden igen. Under andra halvan av säsongen var man lika bra som Chelsea. Då visade man också i bortamötet mot Manchester City att man kan vinna på ett pragmatiskt sätt. Den bortasegern var banbrytande eftersom det var första gången Arsène Wenger tummade på sin grundmurade filosofi och fick sitt lag att vinna genom att backa hem, stänga ytor och kontra.
Arsenals försvar led enormt förra säsongen när Laurent Koscielny var skadad. Därför framstår fransmannen som lite av nyckelspelare denna säsong. Detsamma kan man säga om Francis Coquelin. Mittfältaren löste lagets största problem när han återvände under vintern och gjorde städarrollen på mittfältet till sin egen. Coquelins tänk – defensiven före allt annat – behövdes i ett lag där alla tidigare prioriterat offensiven.

Det som får mig att tro att Arsenal kan vara redo att lyfta titeln är värvningen av Petr Cech. David Ospina gjorde en bra debutsäsong i Premier League, men Cech är något annat. Han är en världsklassmålvakt som gör sina försvarare bättre. Han är en vinnartyp och en ledargestalt som höjer nivån även i omklädningsrummet. John Terry menade att Cech kan rädda 12-15 poäng åt Arsenal över en säsong. Helt klart är att Cech kommer att vinna matcher åt sin nya klubb.
Kan Francis Coquelin hålla i sin form finns inga synbara brister i truppen.
Vissa kanske pekar på anfallet, och det stämmer att Olivier Giroud inte håller samma klass som Sergio Agüero eller Diego Costa. Giroud är en utmärkt länkspelare som är bäst i ligan på att agera bollplank och sätta framstörtande mittfältare i lägen. Det han inte gör är att springa sönder ett motståndarförsvar.
”Kan man vinna ligan med Giroud”, har varit en frekvent diskuterad fråga. Det kan man kanske inte, men låt oss ställa frågan så här: ”Kan man vinna ligan med Giroud med hjälp av en skadefri Theo Walcott, Danny Welbeck och uppbackning av spelare som Alexis Sanchez, Mesut Özil, Santi Cazorla, Aaron Ramsey, Alex Oxlade-Chamberlain och Jack Wilshere?
Då är svaret ”ja”. Det kan man absolut göra om defensiven står pall.
Olivier Giroud och Theo Walcott är diametralt olika spelartyper och med en frisk Walcott kan Wenger nu laborera mellan olika anfallsstrategier. Det kommer inte att bli lätt att läsa Arsenal denna säsong med så många vapen.

Gunners problem tidigare år har varit att man vikit ned sig i de stora matcherna. Främst har det handlat om det mentala, ett spöke som varit svårt att skrämma i väg.
Men triumfen mot Manchester City på Etihad i januari var en referenspunkt och nu har Arsène Wenger äntligen fått besegra Chelsea.
Kan han besegra Mourinho över en hel säsong och 38 omgångar?

Tänkbar startelva:
Cech – Bellerín, Mertesacker, Koscielny, Monreal – Cazorla, Coquelin – Oxlade-Chamberlain, Özil, Sanchez – Giroud.
Nyckelspelare: Laurent Koscielny.
Håll ögonen på: Mesut Özil.

Nyförvärv
Petr Cech – Chelsea, £10m

Förluster
Carl Jenkinson – West Ham, Loan
Wojciech Szczesny – Roma, Loan
Abou Diaby – Released
Lukas Podolski – Galatasaray, £1.8m (rising to around £10m)
Ainsley Maitland-Niles – Ipswich, Loan
Brandon Ormond-Ottewill – Swindon, Free
Ryo Myaichi – St Pauli, Undisclosed
Semi Ajayi – Cardiff, Undisclosed
Yaya Sanogo – Ajax, Loan
Daniel Crowley – Barnsley, Loan
Isaac Hayden – Hull, Loan
Jon Toral – Birmingham – Loan

Arsenal tog hem första ronden mot Chelsea. Så nu vinner de ligatiteln.

Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Community Shield, mötet mellan ligavinnaren och cupvinnaren, är inte den vägvisare inför säsongen som man kan tro. De senaste tjugo åren har bara skett sex gånger att vinnaren av Community Shield vunnit ligan.
Ibland har det varit tvärtom, insatser och resultat som senarare vilselett oss.
1998 fick Manchester United en lektion av Arsenal (3–0), men det slutade med att United vann en historisk trippel. Ifjol vann Arsenal övertygande över Manchester City, men City slutade ändå före Gunners i ligan.
Community Shield är inte så mycket mer än en upphaussad träningsmatch med sex tillåtna byten.
Men är det något Arsenal ska glädja sig åt är det att Arsène Wenger äntligen fick vinna över José Mourinho. Trots att de ställts mot varandra 14 gånger hade Mourinho fram till idag aldrig förlorat mot sin antagonist. Det har ofta verkat som om det funnits en mental blockering för Arsenal i dessa möten. De har haft lillebrorskomplex och vikit ned sig i avgörande skeden. Mourinho vs Wenger har varit ett möte mellan pragmatik och idealism och Mourinhos pragmatik har nästan alltid vägt tyngre. Kanske har den spärren släppt något för Arsenal tack vare dagens triumf?
Bortsett från Mourinho-spöket så hade Chelsea åtta matcher i rad mot Arsenal utan att förlora så psykologiskt kan det även vara en viktig seger för spelarna.

***
Vad vi såg mer?
> Tja, vi fick bekräftat att Petr Cech blir en supervärvning för Arsenal. Alla visste det redan, men han underströk när han ägde sitt luftrum totalt i den här fajten. Det sprider en trygghet som gör försvararna så mycket bättre.
> Vi fick se Alex Oxlade-Chamberlain övertyga och ta chansen. Han är en lurig spelare, Alex OC. Varje gång man gör misstaget att räkna bort honom i den tuffa konkurrensen på offensivt mittfält så sprattlar han till, hittar formen, och påminner oss alla om vilken finfin potential han besitter. Målet var fantastiskt och spelar han så här blir han svår att peta på ur elvan. Jack Wilshere, som ibland spelats på kanten, fick nu ännu svårare att ta en ordinarie plats.
> Vi fick se Falcão återigen understryka att han har en bit kvar till den form som en gång gjorde honom till en av Europas mest dödliga strikers. Colombianen hoppade in i paus, men lyckades inte hota säkra duon Per Mertesacker och Laurent Koscielny nämnvärt.

***
Hann inte hem till starten av första halvlek idag på grund av egen match men jag lägger energin på nedräkningsserien istället.

Premier League-säsongen 2014/15 kommer knappast gå till historien som en av de bästa. Tvärtom. Så länge jag jobbat med Premier League arbetsmässigt, sedan 2003/04 ungefär, kan jag inte minnas en mindre upphetsande säsong. Senast det var så här avslaget måste ha varit runt millennieskiftet då Manchester United var överlägset och kunde vinna ligan med 18 poäng.
För att hitta historierna från det här spelåret räcker det inte med en snabb anblick, vi får gräva lite djupare för att hitta dem.
Så det tänkte jag göra kommande dagarna, återblicka på några av de storys som var värda att minnas från 2014/15.
Jag börjar med en fransman som steg fram från ingenstans och gav sitt lag något som saknats i flera år.

***

I november förde han en undanskymd tillvaro i Championship.
Hans utlåning var på väg att bli en permanent övergång. Han riskerade att glömmas bort.
Under våren har han varit en av Premier Leagues sensationer.

Det är ingen överdrift om man konstaterar att Francis Coquelins tid i Arsenal fram till nyår lämnade en del i övrigt att önska. Han kom som 17-åring efter en veckas provspel i juli 2008. En typiskt Arsène Wenger-värvning. Coquelin anslöt från lilla Stade Lavollois, Wenger hade än en gång dammsugit Frankrike på talang och sett något som ingen annat sett.
Francis Coquelin debuterade för Arsenal redan i september 2008 i Ligacupen. Det känns som en evighet sedan dess. Det blev bara ett inhopp den säsongen. Året efter, säsongen 2009/10, blev det två matcher i Ligacupen och en i FA-cupen.
Efter en utlåning till Lorient i franska ligan gjorde han två år i a-truppen i Arsenal. Han belönades med ett nytt kontrakt, men han lyckades aldrig att etablera sig. Säsongen 2011/12 blev det sex ligamatcher från start. Debuten var i den försmädliga 2–8-krossen borta mot Manchester United. Året efter endast tre.
Det blev ny utlåning 2013/14, denna gång till tyska Freiburg där han fick spela i alla möjliga positioner utom central mittfältare.
Det var därför ingen som räknade med stordåd från Francis Coquelin när denna säsong startade. Han fyllde ut en trupplats, mer var det inte. Alla var överens om att det defensiva mittfältet behövde förstärkning. Mikel Arteta hade inte presterat tillräckligt för att vara lösningen och under sommaren kopplades Arsenal ihop med en rad stora namn. Ingen tänkte på att lösningen kunde finnas internt.

I november 2014 lånades Francis Coquelin ut till Charlton i Championship på korttidslån. Det fördes diskussioner om att övergången kunde bli permanent i januari. Det blev inte så.
I december hade Arsenal, som vanligt, drabbats av skadekris. När Aaron Ramsey också gick sönder valde Arsène Wenger att återkalla Francis Coquelin.
Alla människor har ögonblick i livet som framstår som vägskäl. Antingen går det åt ena hållet eller så går det åt andra hållet. En övergång till Charlton hade kunnat innebära att Francis Coquelins karriär hade stagnerat och aldrig hämtat sig. Men i början av december när 24-åringen satt i soffan hemma med frun och kollade tv ringde telefonen. Samtalet från Arsène Wenger skulle förändra allt.
Francis Coquelin återkallades och hoppade in för Arsenal redan dagen efter mot Newcastle. Det blev ytterligare två inhopp innan han startade borta mot West Ham i mellandagarna. Arsenal vann med 2–1.
Även om det blev förlust på nyårsdagen borta mot ett vasst Southampton behöll Francis Coquelin sin plats i elvan. Den 18 januari kom matchen då han fick sitt genombrott på den stora scenen.

Arsenal skulle möta Manchester City på bortaplan. I de senaste årens stormatcher hade ”Gunners” vikit ned sig. Deras tillkortakommanden i de stora matcherna, och Arsène Wengers ovilja att anpassa taktiken blev ett karaktärsdrag för hela klubben. Arsenal spelar bra mot mindre lag, men så fort de testas räcker de inte till.
Men den här dagen var det annorlunda. Arsène Wenger ställde ut en defensiv formation med Francis Coquelin och Santi Cazorla på centralt mittfält och lät Manchester City föra spelet. Arsenal kontrade och vann med 2–0.
En av segerorganisatörerna, den störste vid sidan av Santi Cazorla, var Francis Coquelin. Den återkallade fransmannen låg hela tiden och samlade upp bollar i ytan mellan mittfält och backlinje. Ingen har gjort det lika disciplinerat och effektivt i en Arsenaltröja sedan Gilberto Silvas dagar.
Hade Arsène Wenger, som år efter år negligerat behovet av en defensiv mittfältare, funnit sin man?
Det finns en del som talar för det.

Efter matchen to Manchester City har Francis Coquelin varit bofast i startelvan. Han har varit en av anledningarna till att Arsenals form varit uppåtgående under våren.
I våras skrev han nytt kontrakt med Arsenal, en naturlig följd av hans insatser. Tack vare Coquelins form har behovet av en defensiv mittfältare minskat även om truppbredd är viktigt om Arsenal ska kunna ta nästa steg.
24-åringens arbete för laget kanske inte syns vid en första anblick, men Francis Coquelin vet också att han inte kommer få de största rubrikerna i ett lag som bubblar av offensiv kvalitet med Alexis Sanchez, Mesut Özil, Santi Cazorla och Olivier Giroud. I en intervju i The Guardian i april sa han:
– Om jag kan ta bort tio procent av deras defensiva arbete så har de tio procent mer att lägga i offensiven för att göra mål och avgöra matcher. Då är jag nöjd.
Claude Makelélé-rollen var på tapeten i början av 2000-talet. Senaste åren har rollen moderniserats; det krävs mer av en defensiv mittfältare idag än att bara vara spelförstörande. Men Francis Coquelin är också en modern version av Makelélé. Där Mikel Arteta var för orörlig är Francis Coquelin mer fysisk och mobil.
– Jag minns hur Zidane och många stora spelare sa att när du tog ut Makelélé ur deras lag så tog du ut hjärtat. Jag tror att spelare som lirar i den positionen inte vill vara i rampljuset. De gillar att göra sitt jobb och sedan lämnar de ”bling-blinget” till andra.
Det är exakt den rollen han fyller.
Francis Coquelin har bilvit spelaren som får andra att glänsa i Arsenal.

***
Vilka storys från denna säsong vill du läsa om?

Konsten att stänga matcher. Finns det någon – någonsin – som behärskat det bättre än José Mourinho?

Visst, en del äldre läsare kanske kommer dragandes med Helenio Herrera, catenaccions fader. Andra, som är några år äldre än mig, kanske lanserar Arrigo Sacchi, offsidefällornas mästare.
Men i den moderna fotbollen? I den fotbollsvärld som funnits under 2000-talet?
Nej, jag kan inte komma på någon som ens kommer i närheten.
När Chelsea spelar för att få med sig ett resultat är det så tryggt, så vattentätt bakåt att man utgår från att de ska hålla nollan.
Hur bär de sig åt?
José Mourinho är förstås en professor när det gäller försvarsspel. Han har dessutom en auktoritet och ställning som gör att han får igenom sina instruktioner och anvisningar. Under José Mourinho har Willian och Eden Hazard, två flyfotade yttrar, blivit spelare som dessutom kan ta ansvar i defensiven (framför allt Willian, men Hazard har också utvecklat den sidan av sitt spel).
Sedan är Mourinho hjälpt av det faktum att han har två utmärkta mittbackar i John Terry och Gary Cahill. Terry är fortfarande en av världens bästa mittförsvarare så länge han får stå lågt och nicka undan. Kanske den allra bäste.
– Det här var den bästa insatsen jag har sett från John Terry, sa José Mourinho efteråt.
Gary Cahill hade en svacka i vintras, men har hittat formen och som duellspelare och blockare av skott är han toppklass.
Terrys och Cahills styrka i huvudspelet ger synergieffekter. Tack vare att de är så överlägsna kan Chelsea centrera sitt försvarsspel på ett sätt som gör att det är i princip omöjligt att ta sig fram där. Styr mot kanterna, låt motståndarna slå inlägg. Dessa inlägg kommer iallafall hamna i händerna på Thibaut Courtois eller nickas undan av Terry, Cahill eller Branislav Ivanovic (en annan ultrastark huvudspelare).
Det hade varit intressant att se hur José Mourinhos defensiv hade sett ut utan trygga, nickstarka backar, om han bara haft Jonny Evans och Kolo Touré att tillgå. Eller så är det så enkelt som att han identifierar de egenskaperna han vill ha i sitt lag och ser till att skaffa dem? Den dagen John Terry lägger skorna på hyllan finns Kurt Zouma redo att ta över manteln.

Vill man ha en symbolbild för det defensiva tänket, disciplinen i Chelseas spel kan man titta på Nemanja Matic i den 93:e minuten.
Serben har varit en jätte den här säsongen, i mitt tycke, en av de allra bästa spelarna i ligan sett över hela spelåret. Hans arbetsbeskrivning handlar enbart om att bryta upp spelet, stå rätt, använda sin fysik. Han gör det så oerhört bra.
I den just den här situationen hamnade Matic lite för högt upp, lite för långt ut mot sidlinjen. Men istället för att fullfölja och bara jaga bollen sprang han i full fart tillbaka till sin position. Bara för att täcka yta, bara för att riskminimera.
Det här tänket – och utförandet – lägger grunden för Chelseas ligatitel.

***
Arsenal har tagit ett litet kliv framåt den här säsongen. Tittar man på truppen är den starkare än på många år. Nu finns bättre bredd, fler stjärnor (Sanchez!) och täckning på mittbackspositionen. De har alla möjligheter att ta ytterligare ett kliv till nästa säsong, men då krävs att Arsène Wenger öppnar plånboken i sommar.
Jag hoppas att han inte använder vinterns och vårens uppryckning som ”bevis” för att laget är på rätt spår och tror att det räcker.
De saknar fortfarande något för att rå på de allra bästa.

Det är så här det ser ut när stora drömmar väcks till liv.
Det är så här det ser ut när stora drömmar krossas.
Arsenal kan plötsligt vinna ligan. Liverpool minskade drastiskt sina chanser att ta en Champions League-plats.

Uppsnacket till det här mötet har till stor del handlat om Raheem Sterling. Den unge Liverpoolspelaren har valt att avvakta med att skriva nytt kontrakt med Liverpool och i BBC gett uttryck för att han vill vinna titlar.
Det finns alltid två sidor av myntet och att en spelare utnyttjar sin rätt att förhandla vid en kontraktsförhandling är knappast någon ny företeelse.
Vi får aldrig veta hur mycket Sterling-gate har påverkat uppladdningen till mötet med Arsenal, men det kan knappast ha varit positivt att lagets viktigaste offensiva spelare antytt att hans framtid kan ligga utanför Liverpools stadsgränser.

Med tanke på hur mycket som låg i potten, betydelsen för den här matchen, var det uppseendeväckande hur matchbilden såg ut.
Arsenal började direkt att pressa högt och med en osäker Kolo Touré i Liverpools backlinje (ersatte avstängde Martin Skrtel) gav det önskad effekt. Hemmalaget skaffade sig ett par, tre lägen första kvarten efter ödesdigra bolltapp från Liverpool. Det var förvånande att Liverpool fortsatte att spela med så högt risktagande, trots varningsklockorna.
Liverpool jobbade sig in i matchen efter cirka en kvart och faktum är att laget skaffade sig ett par jättelägen. Först blev Raheem Sterling avvinkad för en felaktig offside och sedan hade Lazar Markovic ett jätteläge att servera Sterling öppet mål. Markovic missade passningen och Liverpool fick inte det ack så viktiga ledningsmålet.
Att lagen bjöd på så många målchanser – i en så viktig match – visar kanske varför dessa lag har så svårt att hävda sig i Europaspelet.
Istället exploderade Arsenal under halvlekens sista tio minuter.

I somras var det nog få utanför Arsenalkretsar som hade full koll på Héctor Bellerin. Mathieu Debuchy var etta på högerbacken och Carl Jenkinson var god nog för att vara tvåa. Men så blev Jenkinson utlånad till West Ham och Debuchy skadad. Bellerin fick chansen i höstas utan att övertyga, men när andra chansen dök upp tog han den med hela näven. Sedan dess har han varit gjuten till höger.
I den 37:e minuten visade han varför när han vandrade förbi en passiv Moreno och curlade in 1–0. Mesut Özil fyllde på med 2–0 (misstaget av Mamadou Sakho att orsaka frisparken var ännu större än misstaget av Simon Mignolet som borde ha tagit bortre stolpen).
När Alexis Sanchez med superkvalitet dundrade in 3–0 (underbar förstatouch av Olivier Giroud i förspelet) var matchen över.
Arsenal var så mycket bättre i alla viktiga moment.
Liverpool förde spelet i andra halvlek, men det var aldrig nära att bli spänning efter Jordan Hendersons straffreducering. Olivier Giroud demonstrerade sitt lyft när han placerade in 4–1 på tilläggstid.
Emre Can blev utvisad för ett andra gult kort i slutminuterna. När det går emot och drömmar släcks är det typiskt att problemen även spiller över på nästa match.

För ett år sedan möttes de här lagen på Anfield och Liverpool körde över Gunners med 5–1. Då var Liverpool laget på frammarsch, laget som såg en ljusnande framtid. Samtidigt famlade Arsenal efter identitet och struktur efter alla hedersamma fjärdeplatser och säkrade CL-biljetter när fansen egentligen ville se en kamp om titeln.
Ett år senare är läget annorlunda. Arsenal har fått bitarna på plats.
Förstaplatsen är fortfarande avlägsen om Chelsea gör jobbet och vinner sina återstående matcher. Men andraplatsen är rentav trolig nu när Manchester City vacklat sista månaderna.
Det skulle vara ett steg framåt och en indikation på att Arsenal kan vara med och kriga om ligatiteln nästa år. Den drömmen känns inte alls orimlig när Arsène Wenger äntligen fått jobba med en något sånär skadefri trupp och Olivier Giroud visat att han är en klassanfallare.

Liverpool såg så intressant ut från december och fram till mars, men senaste matcherna har motståndarna avslöjat Brendan Rodgers 3-4-3-system. Liverpoolmanagern har gång på gång hittat ett recept och nu måste han göra det igen.
Det ser inte ut att bli något Champions League-spel för Liverpool, men truppen är ung och potentialen stor. Får Brendan Rodgers behålla den här truppen talar tiden för Liverpool.
Därför kan Raheem Sterlings kontraktsfråga avgöra riktningen för Liverpools satsning kommande åren.

Uppförsbacken var för brant.
Monaco höll emot och lyckades slå ut Arsenal ur Champions League.

Arsenal är utslaget ur Champions League, trots 2–0-segern på Stade Louis II på tisdagskvällen.
Arsène Wengers gäng visste förutsättningarna: De var tvunget att göra tre mål på erkänt försvarsstarka Monaco.
Arsenal var taggat och hjälptes av det faktum att hemmalaget agerade passivt. Monaco var bara inställt på att försvara ledningen och deras försvarslinje trycktes längre och längre ned ju längre första halvlek led.
I den 36:e minuten sprang sig Olivier Giroud loss i straffområdet, fick tillbaka sin egen retur och stuvade in 0–1 med en behärskad höger.
Bara nån minut senare var det nära att det ringde igen då Danny Welbeck sköt från straffområdeslinjen. Bollen studsade dock på en liggande Aymen Abdennour och studsade en halv meter utanför stolpen. Ett mål där och Monaco hade blivit än mer nervöst.

I andra halvlek försökte Arsenal. De mötte en hemmamur, men de hittade vägar igenom det som var ett av Europas mest ramstarka försvar denna säsong.
Mesut Özil hade läge, men sköt utanför. Det dröjde till 79:e minuten innan Aaron Ramsey tryckte in 0–2 efter att Theo Walcott prickat stolpen sekunden före.
Då blev Monaco riktigt stirrigt.
Då kändes det som pendeln svängde över.
Allt momentum var med Arsenal och min känsla var att de äntligen skulle lyckas genomföra en historisk vändning. Monaco gick på tandköttet. Klarade inte att sätta tre passningar i rad.
Det var nära ett par gånger, Danijel Subasic räddade Girouds försök med nöd och näppe när bollen var på väg över mållinjen.
Det var så nära, men Arsenal nådde inte ända fram. Inte den här gången heller.
Varför? Det är ingen hemlighet att Arsenal behöver införskaffa defensiva kuggar i världsklass för att kunna utmana de bästa i Europa. Offensivt håller laget högsta klass, men försvarsmässigt behövs uppgraderingar på mittbackssidan och på defensivt mittfält.

Det är inte första gången Arsenal åker ur Champions League efter en hedersam insats i returen.
Förra året föll de hemma i första mötet med Bayern München för att sedan spela 1–1 borta.
Säsongen 2012/13 föll de hemma med 1–3 för att sedan vinna borta med 2–0 och åka ut på bortamålsregeln.
Säsongen 2011/12 föll de borta mot Milan med 0–4 för att sedan vinna hemma med 3–0.
Man får gå tillbaka till säsongen 2010/11 för att hitta ett dubbelmöte där Arsenal inte hade ett berg att bestiga inför returen.
Varför har det blivit så? Är det en mental blockering? Är det så att spelarna bara kan prestera när de inte längre har något att förlora? Är det då Arsène Wengers filosofi fungerar bäst? Han är ju knappast gjort sig känd för att vara tränaren som ställer ut ett defensivt lag för att få med sig ett resultat.

Resultatet ikväll innebär att tre av fyra engelska lag har slagits ut ur Champions League. Manchester City måste vända underläge borta mot Barcelona, ett minst lika brant berg som att åka till Monaco och göra tre mål.
Det mesta talar för att alla fyra engelska lagen är borta imorgon kväll.

Han var spelaren som skulle ge Manchester United spets och stjärnglans.
Igår kulminerade Angel Di Marías floppsäsong med ett rött kort i FA-cupkvartsfinalen mot Arsenal.
Kan han hitta formen igen?

Manchester United jagade desperat efter stora namn i somras när Louis van Gaal fick uppdraget att bygga om truppen.
I slutet av augusti spenderades 60 miljoner pund på Angel Di María. Argentinaren hade fått spela andrafiolen bakom Cristiano Ronaldo och Gareth Bale, men sista halvåret började han få sitt rättmätiga erkännande som en världsklasspelare. Alla kunde ju se tempot han bidrog till, de kirurgiskt precisa passningarna och det lojala defensiva arbetet.

Så det var inte vilken spelare som helst som gjorde entré på Old Trafford. Det var en spelare som inte bara skulle höja Manchester United utan hela ligan.
Det började oförskämt bra.
I debuten borta mot Burnley var han bäst i Manchester United. I hemmadebuten mot QPR var han bäst i Manchester United. I matchen efter borta mot Leicester var han återigen magisk och gjorde ett av säsongens mål med en läcker lobb. Hans inlägg var dödliga. Målchans varje gång.
Där och då framstod Angel Di María som ett kap. Hans spetskompetens hade gett Manchester United en ny dimension och han gjorde slarvsylta av begrepp som ”anpassningsperiod”.
Men sedan avtog farten i takt med att Louis van Gaals bygge började krackelera.
Angel Di María blev skadad och sedan dess har han aldrig hittat rytmen igen.

Under den här vintern, när spelet hackat betänkligt, har ändå varit Manchester United ett bättre lag med Angel Di María än utan honom. Det säger dock mer om United än om spelaren. I ett sidledsspelande lag har han varit den som åtminstone försökt få saker att hända.
Problemet är att han inte varit bra/skarp nog för att klara av det. Hans passningsprocent är låga 77,7, men hans ”key passes” endast 2,3/match. Den siffran borde vara högre med ett sådant risktagande i spelet.
Di Marías 3 mål och 8 assist är klart godkänt, men en del av dessa assist är från fasta situationer. Jag trodde han skulle leverera mer framspelningar från ”open play”.
Men sedan den tidiga hösten har Di María aldrig hittat rätt i van Gaals uppställningar. En förklaring är förstås holländarens dribblande mellan system, men inte enbart. När Di María användes i en ny roll som anfallare borta mot Manchester City gjorde han en bra match efter en rad anonyma insatser.

Igår kom kulmen i mötet med Arsenal. Angel Di María sköt tätt utanför när han chansen att sätta 2–1. Senare blev han utvisad.
Varningen för filmning går att diskutera. Jag har sett spelare som får frispark för mindre (även om Di María så klart överdrev).
Men hans reaktion – att grabba tag i tröjan på domare Michael Oliver var helt oförsvarbar. Pinsam.
Det röda kortet var korrekt och Di María fick vandra till omklädningsrummet i förvissningen om att Manchester United bränt den sista titelchansen denna säsong.

Vad händer nu? Vad betyder det här för hans United-karriär?
Är det ett tecken på att han är ur balans? Ja, definitivt.
Men jag vågar inte hamra fast att det i sin tur gör det svårare att komma tillbaka.
Den här typen av händelser kan också bli en väckarklocka. Spelaren är väl medveten om att han inte levt upp till förväntningarna senaste månaderna. Nu gjorde han ett snedsteg och får därför tid att reflektera över hur han ska ta sig ur svackan.
Svackan är onekligen djup och det kommer krävas hårt arbete för att gräva sig upp.
Är det något Angel Di María varit beredd att göra tidigare i sin karriär är det att jobba hårt.
Form är tillfällig och klass är beständig. Nu är det upp till Angel Di María att bevisa att han har det senare.

Arsène Wenger har upplevt många stora stunder under sin tid som Arsenalmanager.
Men också en rad bittra minnen. Förlusten mot Monaco igår är en av de bittraste.
Här är fransmannens värsta nederlag.

Leeds United–Arsenal 1–0
Maj 1999
Arsenal hade åkt ur Champions League och de inhemska cuperna. Ligan var den enda titelchansen och i maj hade de fortfarande greppet. Förlusten borta mot Leeds (0–1) efter mål av Jimmy Floyd Hasselbaink lade grunden till att Manchester United kunde vinna ligan med en poäng.

Galatasaray–Arsenal 4–1 efter str (0–0 efter ordinarie tid)
Maj 2000
Arsène Wenger har fortfarande inte vunnit en europeisk titel med Arsenal och den här kvällen i Köpenhamn var han som allra närmast. Davor Suker och Patrick Vieira blev straffsyndare för Arsenal.

Manchester United-Arsenal 6–1
Februari 2001
Det här var under en tid då Manchester United var överlägsna i engelsk fotboll. Dwight Yorke satte ett hattrick och underströk hur långt efter Arsenal var under den här tiden. I BBC-referatet från matchen kan man läsa om ”suicidal defending” – precis det Wenger talade om igår.

Arsenal–Liverpool 1–2
Maj 2001
FA-cupfinal mot Liverpool och Arsenals chans till upprättelse efter att ha tappat totalt i ligan. Fredrik Ljungberg gav Arsenal ledningen och laget ledde fram till 83:e minuten. Då satte Michael Owen 1–1. Med två minuter kvar satte Owen 1–2.

Arsenal–Leeds United 2–3
Maj 2003
Arsenal ledde ligan länge detta år, men på våren hamnade laget i en svacka och Manchester United sprang om. Förlusten hemma mot Leeds, där Mark Viduka avgjorde i slutminuterna betydde att Manchester United säkrade titeln i kostym.

Barcelona–Arsenal 2–1
Maj 2006
Ett Arsenal som spelade med tio man i över 70 minuter gjorde en heroisk insats och ledde finalen mot Barcelona tills en kvart återstod. Mål av Samuel Eto’o och Juliano Belletti vände matchen och gav Barcelona segern. Är det här det närmaste Wenger kommer en Champions League-titel?

Tottenham–Arsenal 5–1
Januari 2008
Ligacupen väger kanske inte så tungt, men 1–5-nederlaget mot värsta rivalen, en match Tottenhamfansen nämner ofta än idag, den var bitter. Tottenham säkrade finalplatsen och besegrade Chelsea på Wembley.

Arsenal–Manchester United 1–3
Maj 2009
Arsenal behövde göra två mål för att ta sig vidare till Champions League-finalen. Oddsen var emot laget, men besvikelsen av det här resultatet handlade mer om hur långt efter Arsenal hamnat. Efter matchen snackade Patrice Evra om ”pojkar mot män” och där och då var det svårt att säga emot.

Arsenal–Tottenham 2–3
November 2010
Arsenal ledde North London Derby med 2–0 i paus. I andra fullbordade Tottenham en otrolig vändning och vann med 3–2. Younes Kaboul avgjorde med några minuter kvar. Det var Spurs första seger borta mot Arsenal på 17 år.

Birningham–Arsenal 2–1
Februari 2011
Om det finns en symbol för Arsenals nio år långa titeltorka är det denna final. Ställningen var 1–1 med en minut kvar när Laurent Koscielny och Wojciech Szczesny fumlade. Oba Martins rullade in bollen i tomt mål och den där titeltorkan som skulle ta slut bara fortsatte.

Manchester United–Arsenal 8–2
Augusti 2011
Arsenal, som precis tappat Cesc Fàbregas till Barcelona, kom till spel med en enorm skadelista. Ett ungt United (lagen hade nästan exakt samma medelålder) körde över Arsenal fullständigt och vann med 8–2.

Milan–Arsenal 4–0
Februari 2012
Milan krossar Arsenal på San Siro och Zlatan Ibrahiomvic gör det sista målet. I returen var Arsenal sånär att hämta upp underläget.

Arsenal–Blackburn 0–1
Februari 2013
Ännu ett bittert uttåg ur FA-cupen när Blackburn chockade Emirates. Colin Kazim-Richards satte segermålet. Det här nederlaget kom två månader efter att laget åkte ut mot Bradford i Ligacupen.

Arsenal–Aston Villa 1–3
Augusti 2013
Förväntningarna är alltid stora inför en ny säsong och Arsenal avslutade våren 2013 på ett sätt som fick fansen att känna hopp inför kommande säsong. Förlusten hemma mot Aston Villa i premiären demonstrerade att laget inte skulle ha något med titeln att göra detta år heller. Efter nederlaget blåste det hårt kring Arsène Wenger – som svarade med att köpa Mesut Özil för en halv miljard kronor.

Chelsea–Arsenal 6–0
Mars 2014
Arsenal var borta från titelracet, men att få en avhyvling i ett derby är inte kul. Visade hur lång väg Arsenal hade att vandra.

Arsenal–Monaco 1–3
Februari 2015
Arsenal faller platt mot Arsène Wengers före detta klubb. Detta trots att Monaco saknar fyra viktiga spelare. Förmodligen Arsenals svagaste insats i Europaspelet under Wengers tid i klubben.