Arkiv för kategori Chelsea

- Sida 2 av 14

Arsenal blir inte av med Chelsea-spöket

av Kalle Karlsson

Arsenal gjorde ”en Arsenal”.
När de väl hade chansen att rycka ifrån Manchester City i tabelltoppen så blev det pannkaka av alltihop.

Arsenals fans njöt igår när Manchester City tappade viktiga poäng borta mot West Ham. ”Gunners” hade chansen att skaffa sig ett ännu bättre slagläge genom seger på söndagen, men det gick inte att ta ut något i förskott med tanke på motståndet.
Chelsea har varit Arsenals mardrömsmotståndare i Premier League det senaste decenniet. Vissa trodde kanske att spöket skrämdes i väg tack vare segern i Community Shield i augusti, men icke.
Chelsea vann mötet på Stamford Bridge i höstas komfortabelt och man fick en tämligen enkel resa mot tre poäng idag också.

Söndagens triumf underlättades förstås av situationen i den 18:e minuten. Det röda kortet blev helt och hållet matchavgörande, men här måste vi lyfta på hatten för Willian. Chelseas överlägset bästa spelare den här säsongen drev upp bollen med fart och kvalitet och släppte sedan passningen i exakt rätt ögonblick och med exakt rätt hårdhet för att Diego Costa skulle få gata fram mot målet. Bra spelare skapar bekymmer för sina motståndare och det var vad Willian gjorde. Per Mertesacker hamnade på efterkälken, glidtacklade, tajmade fel – och blev utvisad.
Arsène Wenger tog då beslutet att ta ut formstarke anfallaren Olivier Giroud för att få in Gabriel som mittback. Idiotiskt taktikdrag? Nja, men väl fel med facit i hand.
Det var relativt enkelt att se vad tanken var bakom det bytet, men det blev en matchbild som gav Wenger fel. Arsenal hade svårt att få fast bollen och där hade Giroud så klart varit nyttig med sitt targetspel.
Mitt drag – med facit i hand då det alltid är simpelt att verka ”smart” – hade nog varit att ta ut Joel Campbell och behållit Theo Walcott i sin kantroll. Eller plockat av Mesut Özil. Precis som Arrigo Sacchi gjorde i VM 1994 mot Norge då han bytte ut Roberto Baggio, då världens bäste spelare, och gick hem med en 1–0-seger. Vissa spelare passar inte så bra att spela i numerärt underläge och Özil är en av dem.

Nåväl, Chelsea fick den här matchen precis dit man ville. Först utvisningen och sedan 1–0 bara fem minuter senare när Branislav Ivanovic slog ett inspel som Diego Costa vinklade i nät.
Det går att diskutera Arsenals försvarsarbete här, men jag lastar varken på Gabriel eller Mesut Özil (som befann sig centralt istället för på kanten) utan på Laurent Koscielny som givetvis har ansvar för att stänga zonen vid första stolpen.
Arsenals uppförsbacke med underläge både numerärt och målmässigt blev för tuff.
De hade lite chanser andra halvlek, men Chelsea stod emot. Mycket tack vare starkt backspel av firma Kurt Zouma/John Terry och fint mittfältsspel av John Obi Mikel och Nemanja Matic (som jag varit så kritisk mot).
Mikel är som en katt; han har nio liv. Killen har varit uträknad massor av gånger och man har trott att han skulle lämna för flera år sedan eftersom han inte tagit en ordinarie tröja. Men sedan Guus Hiddink tog över har Mikel fått större och större ansvar.
En annan som imponerade var Cesc Fàbregas. Spanjoren var medioker i höstas, men han har varvat upp senaste veckorna och idag fick han tid och utrymme att dominera.

Vad den här segern betyder för fortsättningen är helt omöjligt att sia om. Chelsea borde få ett lyft av den här segern, men de har tagit många andra vinster den här säsongen där de ”borde” ha fått ett lyft som sedan uteblivit.
Arsenal har tre raka matcher utan seger, en liten svacka. Arseblog sammanfattade det bäst på Twitter: ”January is the new November”.
Kanske är det så enkelt.

***
Leicester leder Premier League med tre poäng efter 23 omgångar. Läs den meningen en gång till. Det är svårt att ta in.
Jag trodde att deras smekmånad skulle ta slut i september. Nu är vi snart i februari. Jag sa innan jul att jag trodde att de skulle räcka till en fjärdeplats eftersom de jagande lagen är för svaga. Men det kanske, kanske, kanske kan räcka till mer än så? En tredjeplats och en direktbiljett till CL? En förstaplats?! Det går inte att utesluta någonting längre.

Plus-special: Chelseas försvarsproblem

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Everton hemma)
En bra, kvalitativ första halvlek där Everton hade det mesta av bollinnehavet. Lagen hade varsin bra målchans, Willian tvingade Tim Howard till en kvalificerad räddning medan Kevin Mirallas vände bort Kurt Zouma och sköt ett skott som Thibaut Courtois styrde ut till hörna. I andra halvlek exploderade matchen.
Everton tog ledningen när Leighton Baines spelade in en boll som John Terry styrde in i eget mål. Kevin Mirallas ökade på till 0–2 när han vände runt och pangade in ett vänsterskott. Där var Chelsea till synes ett slaget lag. Men Chelsea hämtade krafter. Cesc Fàbregas slog en utsökt passning till Diego Costa som passerade Tim Howard och satte 1–2. Bara två minuter senare pickade Fàbregas in 2–2.
Spelade jämnade ut sig även om Chelsea förde tillställningen här. Lite överraskande kom istället 2–3 när Ramiro Funes Mori stötte in inlägget från Gerard Deuloféu. Chelsea visade moral och en offsidestående John Terry klackade in kvitteringen till 3–3 i den 98:e (!) minuten.

Spelarbetygen
Thibaut Courtois 2
———————————–
Branislav Ivanovic 1
John Terry 2
Kurt Zouma 2
César Azpilicueta 2
———————————–
Nemanja Matic (’55) 1
John Obi Mikel 2
———————————–
Willian 3
Cesc Fàbregas 4
Pedro (’66) 1
———————————–
Diego Costa (’80) 4

Ersättare:
Oscar ’55
Kenedy ’66
Loïc Rémy ’80

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Cesc Fàbregas har fått mycket kritik denna säsong, med all rätt. Men spanjoren har senaste tiden haft ljusglimtar och när han fick flytta ned i den sittande mittältspositionen tio minuter in på andra halvlek klev han fram som planens dominant. Dessförinnan hade Fàbregas inte kommit rätt, men nu serverade han Diego Costa till 1–2-målet och väggade sig sedan fram innan han sköt in 2–2.  En Fàbregas i form gör Chelsea till ett så mycket bättre lag och det är nyckeln för att laget ska kunna dominera bollinnehavet.

Tummen ned
Nemanja Matic fortsätter sin kräftgång. Det är svårt att förklara mittfältarens ras från att ha varit en av Premier Leagues mest inflytelserik spelare hösten 2014 till att nu vara medioker. Matic verkar ha tappat allt självförtroende och John Obi Mikel framstår i nuläget som en bättre parhäst till Fàbregas.

Taktisk spaning
Chelsea har hamnat i ett läge där poängen betyder allt. Hur spelet ser ut är sekundärt.
I mötet med Everton i lördags valde man bort bollinnehavet i inledningen av första halvlek. Det medförde att Everton hade initiativet i matchen första halvtimmen.
Chelseas taktik var att sätta in pressen när John Stones hade bollen, förmodligen för att den unge mittbacken ibland kan bli nonchalant och spela ”för fint”.
När hemmalaget väl flyttade fram klev både Nemanja Matic och John Obi Mikel högt vilket lämnade en jätteyta framför mittbackarna John Terry och Kurt Zouma. Det är naturligt eftersom Terry inte klarar att spela i en hög försvarslinje. Men det leder till problemet att laget blir ”uppdelat”. Det var ingen slump att Ross Barkley var planens dominant i första halvlek.
Även om Chelsea inte släppte till några farliga chanser före paus kändes det inte som att lagets defensiv är helt synkroniserad.

Chelsea2Till följd av Chelseas höga press hamnar Nemanja Matic och John Obi Mikel i högre utgångspositioner än normalt.

Chelsea3
Chelsea1Det ledde till att det ofta fanns en enorm yta framför mittbackarna där Ross Barkley huserade.

Slutsatsen här är att Chelsea inte har tillräckligt löpstarka spelare för att spela med hög press och det passar framför allt backlinjen illa då John Terry i så fall blir för utelämnad i djupledsspelet. Och Chelsea kan heller inte kliva högt med de sex offensiva spelarna, vilket man gjorde ibland mot Everton, för det skapar för stora avstånd mellan mittfält och backlinje. Chelseas enda alternativ är att utgå från ett lägre försvarsspel, vilket man gjorde under den titelvinnande säsongen ifjol. Problemet i år har varit att inte ens ett lågt försvar har känts tryggt.

Fall framåt – men räcker det för van Gaal?

av Kalle Karlsson

Den vinstlösa sviten förlängdes. Ändå var känslan att Manchester United tagit ett litet steg framåt.
Räcker det för att rädda jobbet för Louis van Gaal?

Det var en match med ödesstämpel ikväll på Old Trafford. Manchester United kom med sju matcher utan vinst i alla turneringar. Chelsea har ännu större problem.
Visserligen har de en ny tränare i Guus Hiddink som potentiellt skulle kunna ge en boost, men stämningen runt klubben är splittrad. Förtroendekrisen mellan supportrarna och spelarna är total.
Så det var ytterst intressant att se hur lagen skulle ta sig an den här matchen. Skulle det bli med försiktighet av rädsla för att åka på en ny förlust? Eller skulle de släppa loss och gå för seger?

Manchester United tryckle gasen i botten från start. Juan Mata träffade ribban och Anthony Martial sköt ett skott i insidan av stolpen. Däremellan hade John Terry tvingat David De Gea till en svettig räddning efter hörna.
Manchester United var rakare och snabbare än tidigare. Det var tydligt att de ville gå framåt på ett helt annat sätt än tidigare i höstas. Det var som om Louis van Gaal till slut gjorde avsteg från sin ”philosophy” och sa till spelarna: ”Ut och ha roligt”.
Istället för det låsta positionsspelet på offensiv tredjedel fick vi se löpningar utan boll och en Anthony Martial som fick använda sin snabbhet.
Hemmalaget gjorde det mesta i första halvlek utom mål.
De fick viss hjälp av gästerna, det ska sägas. Chelsea var lika delat på planen som på utanför. Jag tyckte att de framstod som oorganiserade och udden framåt var påtaglig utan avstängde Diego Costa.

I andra halvlek fortsatte Manchester United att föra spelet. Ander Herrera fick ett jätteläge att avgöra (jätteräddning av Thibaut Courtois), Nemanja Matic bjöd på den allra bästa Chelseachansen (uselt avslut).
Wayne Rooney, förvånansvärt pigg, hade en gyllene möjlighet att sätta segermålet i slutminuterna, men sköt över efter ett fint inlägg från Cameron Borthwick-Jackson.
Det var inget resultat som lagen behövde. Chelsea kan väl hävda att en poäng borta är okej, men med tanke på vilka resultat Manchester United radat upp på sistone har det väl sällan funnits ett bättre tillfälle att komma till Old Trafford.
Manchester United visade visserligen att spelarna fortfarande är beredda att fajtas för sin tränare, men ytterligare en 0–0-match var inte var laget behövde. Avståndet till topplagen har ökat ytterligare.

Manchester United gjorde en av sina bättre insatser rent spelmässigt, men det säger ändå något om hur kravbilden har förändrats. Nu ses 0–0 hemma mot laget som ligger tre poäng ovanför nedflyttning som ett framsteg.
I Chelsea började Eden Hazard bra, men såg tröttkörd ut i andra halvlek. Oscar var misslyckad och John Obi Mikel hade alldeles för dålig adress i passningsspelet. Guus Hiddink har en hel del att jobba på. Fantasin och de offensiva kombinationerna som syntes mot Sunderland lyste med sin frånvaro.

***
Mesut Özil till Olivier Giroud, klackskarv tillbaka till Özil och mål.
Kände bara för att bryta av med lite fotbollsporr.

***
Louis van Gaal sa efter matchen att han inte hade några planer på att avgå.
Det kan jag förstå, han tog insatsen idag som ett bevis för att spelarna fortfarande tror på honom. De slet onekligen och hade de gett upp hade de inte höjt sig så markant. Men räcker det?
Men faktum är att det här var åttonde raka matchen utan seger. Dagens match förändrar inte det faktum att Louis van Gaal inte bör få förtroendet att spendera januaribudgeten.

Därför klarar inte Mourinho mer än tre år i samma klubb

av Kalle Karlsson

José Mourinho fick igår lämna Chelsea. Detta efter en katastrofal höst där laget ligger en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Hur kunde det gå så illa, är det många som undrar.
Men egentligen borde vi inte ha varit förvånade. Tredje säsongen är en kritisk punkt för alla tränare. Än mer för José Mourinho.

Till slut fanns ingen annan lösning. Det spelade ingen roll att Chelsea pratat om långsiktighet. Det spelade ingen roll att José Mourinho själv pratat om att han ”kommit hem” och att han var redo att skapa en dynasti som skulle vara ”över tio år”.
Igår fick han sparken. Det är bara ett halvår sedan han förlängde kontraktet med fyra år. Han hade då avslutat en framgångsrik säsong där han rattat Chelsea till en ny ligatitel.
När han återvände sommaren 2013 stod Londonlaget inför en generationsväxling. José Mourinho sa att hans unga spelare inte var redo första året, men år två, då skulle de vinna ligan. Han fick rätt. Chelsea dominerade Premier League så kraftigt första halvan av förra säsongen att de hade råd att slå av på takten under våren.
José Mourinho hade gjort det igen. Tränargeniet från Setúbal var född vinnare. Efter att ha vunnit ligatiteln i alla stora klubbar han verkat i sedan uppdraget i Porto hade han återvänt till Chelsea och lyft dem till toppen igen efter fem titellösa år.
Var han redo att skapa en dynasti nu, bli en tränare som byggde på lång sikt?
Nej, han var inte det. Inte den här gången heller.

Jag tror egentligen inte att vi behöver fler analyser kring José Mourinho. Vi och andra medier världen över hann med det mesta igår när beskedet kom (ni kan se 20 minuters snack från vår live-tv-sändning nedan).

Det jag tycker är allra mest intressant är diskussionen varför José Mourinho inte klarar att stanna i ett lag på längre sikt. Att det är så är ett faktum och det har vi konstaterat många gånger tidigare. Han lämnade Porto efter 2,5 år. Han lämnade Chelsea efter drygt 3 år. Han lämnade Inter efter 2 år. Han lämnade Real Madrid efter 3 år. Han lämnar nu Chelsea igen efter drygt 2 år.
Varför?
Han har kallats en lagbyggare snarare än en klubbyggare. Men vad är det som gör att han inte klarat att hantera ett lag längre än tre år?
Eftersom det alltid är svårt för oss utomstående att bedöma tränares insatser har vi genom åren fått ägna oss åt gissningar. Den spridda uppfattningen har varit att José Mourinho sliter ut sina spelare fysiskt och mentalt. Fysiskt har vi bevis på; Chelsea hade nio spelare som startade 28 ligamatcher eller fler förra säsongen. Det var avsevärt fler än något annat topp 6-lag.
Men mentalt har vi inga bevis för den tesen. Vi har trott, men jag har aldrig hört någon spelare bekräfta de tankarna förrän igår. Då pratade den före detta Chelseaanfallaren Demba Ba i fransk radio. Han sa att det var ”utmattande att jobba under Mourinho, även om det bara handlade om en säsong”. Demba Ba pratade om hur humöret svängde kraftigt vid förluster.
– När han förlorar känner han att himlen har rasat ned.
Med tillägget att José Mourinho tar det personligt. Allt handlar om honom.
Spelare har berättat, enligt The Times, att Mourinho kräver lojalitet för honom lika mycket som för Chelsea. Han insisterar på att spelarna ska gå ut i krig för honom.
Vissa tar till sig portugisens karisma, inställning och noggrannhet. För andra blir det uttröttande.
När José Mourinhos ledarskap samtidigt bygger på att skapa en ”vi-mot-världen”-mentalitet blir det än mer pressande att vara spelare under honom. José Mourinho ser ett möjligt krig i allt. Den hållningen fungerar ett tag. Under en kort period på ett-två år kan det ge en spelargrupp som är beredd att springa genom väggar. Men efter två år krackelerar fasaden.

Den store ungerske tränaren Béla Guttmann, som vann Europacupen med Benfica två år i rad 1961-1962, sa att det ”tredje året är kritiskt”. Som tränare är det en avgörande tid då det är svårt att få samma gehör för sina idéer. Guttmann menade att man under tredje året måste byta ut antingen tränaren eller en del av spelartruppen.
Jonathan Wilson gör en annan intressant iakttagelse i magasinet Blizzard varför José Mourinhos byggen rämnar efter två-tre år. Wilson skriver att lag som bygger sitt fotbollstänk på att neutralisera motståndaren snarare än att skapa själva har svårare att bygga dynastier. Det var likadant för Helenio Herrera i Inter på 1960-talet.
Det där är intressant, tycker jag. Du kan göra ”en Mourinho”, bygga en vi-mot-världen-mentalitet, parkera bussen och vinna stora titlar. Men du kommer aldrig bygga något hållbart med den metoden.
José Mourinho har sedan han blev huvudtränare främst byggt sin filosofi på en reaktiv fotboll. Hans lag har ofta fallit ihop efter att han lämnat. Inter är ett exempel där Rafael Benítez fick plocka upp spillrorna av en mentalt sargad trupp.

Med facit i hand är det lätt att dra slutsatser. Jag var inte övertygad i somras om att Chelsea behövde göra tunga värvningar, men nu när vi vet att spelartruppen hade tappat gnistan så var tillskott nödvändiga. Med en ny anfallare i toppklass hade Diego Costa kanske känt konkurrensen, vilket hade medfört att han inte återvänt överviktig till försäsongen.
José Mourinho märkte i våras att Chelsea börjat tappa kraft. Av den anledningen fick de en veckas längre ledighet och en lägre belastning på försäsongen. Det verkar inte ha gett önskad effekt.
Chelsea värvade ingen given startspelare i somras. Klubben hämtade in Asmir Begovic som andramålvakt till Thibaut Courtois, Baba Rahman som vänsterbacksalternativ, Kenedy som påläggskalv och Pedro som start-/rotationsspelare. José Mourinho hade i ett tidigt skede identifierat John Stones och Paul Pogba som önskenamn.
Han gav tidigt på hösten ”stick” till klubbledningen om de uteblivna värvningarna.

José Mourinhos svansföring där han svingar vilt om allt från uteblivna straffar, bollpojkar, spelschema, domarbasen och egna lagläkare bygger på att laget är framgångsrikt. Vinner man matcher kan man göra i princip vad som helst.
Men börjar förlusterna rada upp sig står man sig slätt.
José Mourinho fick erfara det mer än någon.
Han har försökt lyfta underpresterande spelare med alla medel under hösten. Han har bänkat spelare, han har bytt in och bytt ut Nemanja Matic i samma match. Han har både hyllat och kritiserat Eden Hazard. Han har pratat om ”råttor i omklädningsrummet”. Inget har fungerat.
När han efter matchen mot Leicester i måndags, inför tv-kamerorna, sa att han ”blivit förråd” av sina spelare blev det dödsstöten.
José Mourinho lämnar Chelsea och den här gången kommer han inte att komma tillbaka.
Det blev ingen dynasti.
Det finns saker som talar för att det aldrig kommer bli det i hans fall.

Kategorier Chelsea, Premier League

Live-tv: Mourinho sparkad

av Kalle Karlsson

José Mourinho har fått sparken från Chelsea. Vi fick beskedet i dag när vi spelade in den andra delen av Sportbladets Premier League-podd. Vi hann med lite Mourinho-snack innan vi gick på live-tv där vi analyserade hans fiasko i höst och kandidaterna som ryktas ta över. Du ser sändningen här:

Kategorier Chelsea, Premier League

Plus-special: Varför har Chelseas försvar havererat?

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Leicester borta)
Det var ett topplag som ställdes mot ett bottenlag igår på King Power Stadium. Hade någon för fem månader sedan sagt att Leicester skulle vara laget från den övre halvan av tabellen och Chelsea laget från den undre, hade folk skrattat. Men gårdagen blev en påminnelse om varför Claudio Ranieris lag gått så bra – och varför Chelsea inte fungerat i höst. Leicester backade hem och högg när man fick läge genom sina matchvinnare Jamie Vardy och Riyad Mahrez. Chelsea hade påtagligt svårt att hitta öppningar. Det verkar inte finnas vare sig energi eller idéer. Eden Hazard utgick med skada i första halvlek. Som om inte han upplevt nog med elände i höst. Chelsea hamnade i underläge och från det ögonblicket var det en komplicerad uppgift mot ligans bästa kontringslag. Leicester var disciplinerat bakåt, men det är uppenbart att Chelsea inte är i form. Diego Costa hade ett gyllene läge att reducera tidigt i andra halvlek, men lyckades inte överlista Kasper Schmeichel. Ifjol hade det varit ett givet mål. Med kvarten fick Chelsea kontakt då Loïc Rémy nickade in Pedros fina inlägg. Men Chelsea kom inte närmare. Nionde förlusten i ligan var ett faktum.
José Mourinho sa efteråt att Leicester varit bättre i ”60 minuter av matchen”.

Spelarbetygen
Thibaut Courtois 2
—————————————
Branislav Ivanovic 2
Kurt Zouma 1
John Terry 2 (’53)
César Azpilicueta 1
—————————————
Ramires 1
Nemanja Matic 1
—————————————
Willian 2
Oscar 1 (’65)
Eden Hazard 1 (’31)
—————————————
Diego Costa 1

Ersättare:
Pedro 2 (’31)
Cesc Fàbregas 2 (’53)
Loïc Rémy (’65) –

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Man får skrapa rätt länge under ytan för att hitta glädjeämnen i Chelsea just nu. Men Loïc Rémys inhopp igår var positivt. Rémy har inte fått så många chanser i höst. Han har bara startat en ligamatch och gjort sex inhopp sedan starten av säsongen. Och då gjorde han ändå sju ligamål förra säsongen, trots blott sju starter. Igår var fransmannen aktiv när han hoppade in och det var ingen slump att det var just Rémy som dök upp i rätt ögonblick i straffområdet och nickade in 1–2 på Pedros inlägg. Rémy borde kanske få fler chanser, eller åtminstone längre inhopp?

Tummen ned
Eden Hazards och Cesc Fàbregas formsvackor har vi dokumenterat under hösten. Branislav Ivanovic fick utstå spott och spe efter sin ursvaga start på säsongen. Dock har Oscar klarat sig tämligen bra från kritik i höst. Men brassens facit i ligan är skralt: Ett mål och det kom redan i premiären mot Swansea. Sedan dess är Oscar mållös. Igår var han återigen misslyckad i sin nummer tio-roll. Den 24-årige brassen har varit upp och ned under sin tid i Chelsea. Det var Oscar som Mourinho ansåg var för bra för att petas. vilket ledde till att publikfavoriten Juan Mata såldes. Men Oscar har inte heller övertygat tillräckligt över tid. Är han bra nog för att vara tia i ett lag som Chelsea?
Det ryktas om intresse för Oscar från Juventus. Kanske finns det utrymme för en rockad i den positionen redan i januari?

Taktisk spaning
En av José Mourinhos främsta egenskaper som tränare är att han är en mästare på att scouta motståndarlag och förbereda sina egna spelare på vad som ska komma. Hans reaktiva hållning har präglat alla hans lag. De går främst ut på planen för att neutralisera motståndarnas hot, snarare än att hota framåt själva. Det är inget fel i den filsofin, det är befriande att det finns fler sätt att spela på.
Igår ställdes José Mourinho mot Leicester, ett rent kontringslag. Hemmalaget hade 34 procent i bollinnehav. Att Chelsea inte lyckades hitta öppningar mot ett lågt, frenetiskt kämpande Leicester var inte överraskande. Så har det ju sett ut i många matcher i höst. Det som dock överraskar mig är att José Mourinhos lag uppträder så valpigt i försvarsspelet. Hur kan det som för ett år sedan framstod som Europas tätaste försvarsmur haverera fullständigt? I defensiven brukar Mourinhos lag vara nästintill felfria. Igår stod Kurt Zouma och sov när Jamie Vardy tog en diagonal löpning in i straffområdet och César Azpilicueta lyckades inte avstyra Riyad Mahrez starka fot när den sistnämnde fick skottläge från nära håll.
– Jag arbetade med den här matchen och förberedde allting gällande motståndarna. Jag identifierade fyra rörelser som har lett till merparten av deras mål. Mina spelare fick all information, men ändå släpper vi in det första och det andra målet från dessa rörelser, sa José Mourinho.
Vad är det som gör att Chelseas stjärnor plötsligt inte klarar att utföra enkla saker på en fotbollsplan? Det måste sitta i huvudet, för jag tvivlar på att Azpilicueta plötsligt blivit en dålig försvarare. Direkt efter matchen sa Mourinho att han kände sig ”förrådd” av spelarna som inte lyssnat till hans instruktioner. Chelseatränaren bär så klart en del av ansvaret för höstens fiasko, men spelarna måste också ta sin skopa av kritiken och se sig själva i spegeln. Förra säsongen satte backlinjen knappt en fot fel, nu gör de misstag i varje match.
Och ett Chelsea utan sin vattentäta defensiv skrämmer inte något lag i Premier League.

Kategorier Chelsea, Premier League

Fynden som lyfter Leicester

av Kalle Karlsson

Hela hösten har vi tagit dem med en nypa salt.
Leicester leder ligan. So what, typ?
Det går inte längre. Leicester leder ligan efter 16 omgångar. Deras orealistiska dröm att nå en Champions League-biljett känns fullt rimlig.

Jag har varit en av pessimisterna, det ska erkännas.
Man har ju en del empiri att stödja sig emot när man tvivlar på att en uppstickare ska kunna slå sig in i toppen i Premier League.
Senaste åren har det alltid funnit ett skrällag på hösten som hotat toppklubbarnas hegemoni. Newcastle, West Bromwich, Southampton, West Ham, till och med Hull City under Phil Brown var uppe och bråkade i täten om vi går tillbaka några år.
Ingen av dem har hållit distansen ut. Ingen har kunnat slå sig in på topp fyra.
Så nu i höst när Leciester överträffat allas förväntningar så har jag varit snabb med att tona ned förhoppningarna om att få se sensationen bli ett faktum.
Men för varje vecka har Leicester klarat test efter test. För två veckor sedan konstaterade vi att Leicester gick in i en tuff period med idel svåra matcher på programmet. Min känsla var att laget skulle få bekänna färg, komma ned på jorden och att den där avlägsna drömmen skulle framstå som just en dröm.
Facit efter tre av dessa tuffa matcher: Sju poäng av nio möjliga.
Det är sanslöst imponerande.
Sky Sports konstaterade att Leicester, statistiskt, har 97 procents chans att sluta på topp fyra. Det var redan före matchen idag.
Alltmer talar för ett mirakel av sällan skådat slag i den moderna toppfotbollen.

Jag har trott att Leicesters brist på eget offensivt spel ska fälla laget i det långa loppet, men denna Premier League-säsong när kvalitén är lägre än tidigare (?), har Claudio Ranieris taktik fungerat perfekt.
Sitt lågt med ett disciplinerat positionsförsvar – och ställ om snabbt med hjälp av ligans bästa omställningsspelare.
Jamie Vardy nöjde sig med att gå mållös i en match. I den första halvleken tog han löpningen i exakt rätt ögonblick och stötte han in ett perfekt inspel från Riyad Mahrez.
Och Mahrez, ligans hetaste spelare i höst, underströk den tesen när han ordnade 2–0 i andra halvlek. Mahrez tog ned en crossboll, vrickade lite hit och dit med César Azpilicueta innan han skruvade in ett skott i bortre hörnet bakom en chanslös Thibaut Courtois.
När Marseille fick möjlighet att värva Riyad Mahrez i januari svarade presidenten Vincent Labrune: ”Ingen spelare i Leicester kan väl förstärka oss i Marseille?”.
Vi kan nog utgå att han ångrar sig nu.
Riyad Mahrez är den typen av värvning som kommer beskrivas som superfynd. Han kostade fem miljoner kronor. Samtidigt har offensiva spelare värvats för hundratals miljoner kronor utan att prestera en tiondel av vad Mahrez gjort i höst.
Men trots Mahrez uppvisning blev jag ”kär” i en annan spelare ikväll.

N’Golo Kanté köptes till Leicester från lilla Caen i franska ligan. Den här hösten har allt ljus fallit på den fantastiska duon Vardy och Mahrez. Men Kanté framstår mer och mer som en nästan lika viktig spelare.
Den lilla centrals mittfältaren kanske framstår som en ”mini Makelélé”, men han har ett större register än så. Visserligen är hans främsta egenskap hans bollvinnande – jag höll inte räkningen på hur många bollar han samlade upp ikväll. Men han har också en rörlighet och ett tvåvägsspel som gör honom till en box-to-box-mittfältare. 24-åringen är klok i passningsspelet, notera den yttersida han slår i upprinnelsen till 1–0-målet ikväll mot Chelsea.
Fullträffarna på transfermarknaden har lagt grunden till Leicesters succé.
N’Golo Kanté, köpt för cirka 80 miljoner kronor, är ett av säsongens fynd i fotbolls-Europa.

Plus-special: Mourinho återgår till SIN fotboll

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Tottenham borta)
Pressen på José Mourinho hade lättat en smula efter två raka segrar. Det var första gången på länge som Chelsea gick in i en match mot Tottenham utan att vara favorit.
Mourinho valde att sätta Diego Costa på bänken, förmodligen efter deras ”bråk” i veckans Champions League-match. Istället blev det ett 4-2-3-1 med Eden Hazard som striker framför Willian, Oscar, Pedro. Det var en uppställning som byggde på fart och omstälningsspel och det var också Chelseas främsta anfallsvapen i första halvlek.
Tottenham dominerade bollinnehavet, men lagen hade ungefär lika många vassa chanser. Eden Hazard hade den bästa för Chelsea med en nick som gick strax över ribban.

Andra halvlek hade behövt ett mål för att få matchen att tända till offensivt. Nu var det tätt och tajt och eftersom båda lagen kände sig hyfsat nöjda med en poäng med halvtimmen kvar så blev risktagandet mindre och mindre. Det framstod mer och mer som en 0–0-match och så blev det också.

Spelarbetygen
Asmir Begovic 4
————————–
Branislav Ivanovic 3
Kurt Zouma 3
Gary Cahill 3
César Azpilicueta 2
————————–
Cesc Fàbregas 1
Nemanja Matic 3
————————–
Willian 3 (’89)
Oscar 2
Pedro 2 (’92)
————————–
Eden Hazard 3

Ersättare:
Kenedy (’89)
Ruben Loftus-Cheek (’92)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
José Mourinho hyllade Eden Hazard och menade att stjärnan gjort sin bästa match för säsongen. Jag vet inte jag, men Hazard var pigg. Jag fastnade dock för Asmir Begovic som gjorde en fin match mellan stolparna.
Begovic har ersatt skadade Thibaut Courtois under hösten och gjort det förtjänstfullt. Begovic är egentligen för bra för att sitta på bänken så det blir intressant att se hur Mourinho agerar nu när Courtois kommer tillbaka.

Tummen ned
När Cesc Fàbregas är i form har han en låg felprocent i passningsspelet. Nu är han inte i form och då kan det se ut som i söndags. Fàbregas slarvade enormt i första halvlek och spred passningar ”all over the park”. Han bättrade sig i andra halvlek, men han är fortfarande långt ifrån den Fàbregas som dominerade ligan förra hösten.

Taktisk spaning
José Mourinho satte upp ett kontringsbaserat lag i söndags i derbyt mot Spurs. Det var inte alls oväntat eftersom Chelsea har kniven mot strupen. Men det är lite intressant att reflektera över.
José Mourinho är ju en defensivt lagd tränare. Hans lag har alltid byggts bakifrån, han sätter ofta upp sina lag utifrån hur han vill spela försvarsspel. Under sin första sejour i Chelsea använde han ett lågt, kontringsbaserat 4-3-3-spel.
Inför comebacken i Chelsea var en del av hans arbetsbeskrivning att förändra spelsättet. Roman Abramovitj vill ju ha ett underhållande spel.
José Mourinho gjorde det under debutsäsongen utan att det gav några titlar. Förra hösten spelade Chelsea stundtals fantastisk fotboll, men när laget gick in i vinterperioden började Mourinho dra åt skruvarna och risktagandet. Det blev mer och mer cyniskt och framme på våren var det ett Chelsea som liknande hans första upplaga åren 2004–07. Stabil lagmaskin, defensivt solida – inte speciellt offensiva.

Nu är José Mourinho i behov av segrar och då har han återgått till ett kontringsbaserat spel. Jag tror att det är så här vi får se hans lag uppträda kommande veckorna. Chelsea kommer att sitta lite lägre, fokusera på att vara tajta bakåt och försöka såra sina motståndare med omställningar.
Precis så som José Mourinhos spelidé ser ut i grunden.

Kategorier Chelsea, Premier League

Londonderby utan spets

av Kalle Karlsson

Varsin poäng i söndagens tidiga Londonderby mellan Tottenham och Chelsea. Det var logiskt efter en jämn, tät batalj där spetsen saknades.

Toby Alderweireld sa inför matchen att Tottenham behövde besegra Chelsea hemma för att vinna ligatiteln. Bara att Spursspelare pratar i ordalag om ligatitlar säger en del om vilken utveckling laget har genomgått.
Mauricio Pochettino fick klara sig utan jättetalangen Dele Alli. Istället blev det ett mittfält med Mousa Dembélé bredvid Eric Dier, Christian Eriksen som tia och Ryan Mason till höger.
I Chelsea valde José Mourinho att sätta Diego Costa på bänken och spela Eden Hazard som spets. Det var en ren kontringsuppställning och Chelseas anfall handlade mycket om kontringar.
Det var i första halvlek som lagen hade de bästa lägena, Eden Hazard nickade strax över och Heung-Min Sons nick klarades av Asmir Begovic.
Chelsea såg piggare och rappare ut än tidigare. Nu fanns åtminstone en idé med omställningsspelet. Dock saknades kvaliteten i avsluten hos båda lagen. Att Diego Costa inte fick hoppa in väcker nya frågor om relationen mellan anfallaren och José Mourinho.

Ju längre matchen led, desto mer framstod det som en 0–0-match. Sista 20 minuterna var lagen för rädda om poängen för att gå fram och riskera något. Så det som redan var en match som präglades av kamp utvecklades till en slutkvart som bara bestod av dueller och oordnat anfallsspel.
Det blev mållöst och kontentan är att Tottenham ska vara mest nöjt. Den förlustfria sviten är intakt och tack vare resultatet behåller de avståndet till Chelsea i tabellen. Samtidigt riskerar José Mourinhos gäng riskerar att hamna än längre efter tätstriden om Arsenal och Liverpool vinner idag.

***
Toby Alderweireld utsågs till man of the match och belgaren var bra igen. Men bäst i mitt tycke var Mousa Dembélé.
Mittfältaren som tidigare var så ineffektiv har nu fått fram de där egenskaperna han demonstrerade i Fulham. Dembélé har varit en av ligans bästa mittfältare senaste två månaderna.

Sida 2 av 14
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB