Hur djupt kan Chelsea sjunka, undrade jag efter förlusten mot West Ham förra helgen.
Svar: Ännu djupare.
Var det här José Mourinhos sista match som tränare på Stamford Bridge?

Lördagens tidiga möte mellan Chelsea och Liverpool beskrevs som en ödesmatch för José Mourinho.
Jürgen Klopp, som bara fått två inledande kryss, hade också pressen på sig. Men medan tysken kunde peka på en lång skadelista och att han inte fått tid att sätta sin prägel på laget, har José Mourinho egentligen inga bortförklaringar.
Det är hans lag, hans värvningar, hans bygge. Och han är en stor orsak till raset.
Det är bara fem månader sedan portugisen vann ligan med Chelsea och var hyllad av alla.
Nu underpresterar hans trupp grovt. Han själv är ur balans och har varit sedan starten av säsongen, ända sedan den pinsamma Eva Carneiro-soppan.
Allt det han byggde upp under två år efter comebacken på Stamford Bridge har rämnat. Totalt.

Inte ens när Chelsea får en drömstart i matcher är de kapabla att vinna. Idag nickade Ramires in 1–0 redan i fjärde minuten. José Mourinho som bänkat både Nemanja Matic och Cesc Fàbregas, fick se sitt lag dominera första 20 minuterna. De blå hade fått matchen dit man ville.
Förr var Chelsea tryggt i att sjunka hem vid ledning eftersom man visste att man var tätt bakåt. Men nu fungerar inte den strategin längre. Sekunderna före paus slappnade Chelsea av, Coutinho fick utrymme och svingade sitt trollspö innan han skruvade in 1–1.
Chelsea hade gett bort initiativet och de skulle aldrig återta det.

Andra halvlek underströk hur trubbigt Chelsea är den här hösten. Inga anfallsförsök med tanke och kvalitet. Ett försvarsspel där delarna inte alls sitter ihop. Chelsea har blivit ett lag som varken kan försvara eller anfalla.
Med kvarten kvar fick Coutinho utrymme att vända upp och sekunden senare låg bollen i nätet bakom Asmir Begovic.
Som om inte det vore nog fyllde Christian Benteke på med 1–3. Båda sista målen efter touch via Chelseaförsvarare. Det man tidigare hyllades för – att backarna täckte skott med livet som insats – ger inte heller önskad effekt.
När det börjar gå emot, går allt emot.

José Mourinho kommer förstås vara missnöjd med att Lucas inte fick sitt andra gula kort när han fällde Ramires i mitten av andra halvlek. Men 1) jag tycker inte att det var värt ett andra gult eftersom Ramires såg ut att falla före kontakten, och 2) det vore att blunda för de riktiga problemen.
Chelsea förlorade för att de för tillfället inte är ett bra fotbollslag. José Mourinho bjöd på en ny, märklig, bisarr efter-intervju.
– I’ve nothing to say, svarade han på i princip alla frågor från Sky Sports reporter.
När reportern frågade om han inte ville säga något till fansen, blev svaret:
– They are not stupid.
Mer ville han inte säga. Tränaren som för några veckor sedan höll en monolog på sju minuter på en fråga (!) ville idag inte säga någonting.

Den stora frågan är hur stort tålamod Roman Abramovitj har.
Kretsen kring den ryske ägaren uppges vilja ge Mourinho större stöd. Klubben sägs ha antagit en ny filosofi när man tog tillbaka Mourinho. Nu var det långsiktighet som skulle gälla. Och att trycka på panik-knappen efter tre månaders svaga resultat för en tränare med 13 års ojämförbara framgångar, kanske är väl drastiskt.
Men saken är den att José Mourinho verkar vara helt oförmögen att hantera situationen. Som jag skrivit tidigare: Han visar ingenting som tyder på att han kan vända trenden. Han har aldrig varit i den här situationen tidigare i sin karriär och det märks. Situationen har säkert förvärrats av att hans pappa är sjuk hemma i Portugal.
Enligt folk runt klubben har José Mourinho gjort samma saker på träningsplanen denna höst som förra året. Skillnaden nu är att hans metoder inte fungerar längre.
Miguel Delaney skriver i Irish Examiner att Mourinho har en inre kärna av spelarna som fortfarande står bakom honom, John Terry, Gary Cahill, Cesc Fàbregas, César Azpilicueta och Diego Costa. Fem man. Det är inte mycket när det väl börjar blåsa.

Chelseas stjärnor bär ett stort ansvar. Eden Hazard, som startade som tia idag, byttes ut efter en kvart i andra halvlek utan att ha presterat någonting av värde. Matic och Fàbregas började som nämnt på bänken. Branislav Ivanovic var katastrof före sin skada och John Terry är en skugga av förra årets Terry.
Utan Hazard i utomjordisk form saknar Chelsea kanthot, inte minst då man spelar defensivt lagda ytterbackar. Men jag vägrar tro att Chelseas problem är taktiskt. Det handlar snarare om en förändrad psykologi och nu har spelarna tappat all tro på det man gör.
José Mourinho har bidragit till att stämningen har förändrats. Det som tidigare har varit hans styrka, det han kallar ”confrontational leadership”, hans stil för att locka fram det bästa ur spelarna, har nu vänts emot honom. Han har sågat spelare öppet, bänkat spelare, skyllt på allt och alla runtomkring.
Det som vi tidigare pratat om när det gäller Mourinho – det så kallade tredjesäsongsyndromet där hans ledarskap efter drygt två år dränerat spelarna på all energi – verkar upprepa sig igen.

José Mourinho sa häromdagen att han inte alls var orolig över att få sparken.
Det borde han vara.
Jag kan inte se att han vänder trenden och då finns bara två scenarion: Han går själv eller Chelsea sparkar honom.
Och eftersom han inte vill gå själv och mista sin ”fallskärm” så måste Chelsea bryta kontraktet.
Min känsla är att det sker inom kort.

***
Liverpool? De var inte med i matchen första 15 minuterna. Jürgen Klopp satsade på ett 4-2-3-1 som framstod mer som 4-2-4-0. Jag tyckte taktiken var märklig i första halvlek. Liverpool spelade typ ett non-striker-system när Firmino och Adam Lallana skulle turas om om att ligga längst fram. Laget var totalt uddlöst och inläggen helt ofarliga när nickspecialisten Christian Benteke satt på bänken (inte matchfit nog för att starta). Coutinho hade inte gjort mycket väsen av sig innan han curlade in 1–1.
Kanske var det en kalkylerad strategi av Klopp för att i andra halvlek damma av Benteke och ”gå för det”. Nu blev det seger med 3–1 och andra halvlek var lagets bästa sedan Klopp tog över. Liverpool-spelarna verkar ha tagit till sig tyskens krav om att löpa. Mamadou Sakho imponerar i mittförsvaret med sina tydliga uppspel och Lucas/Emre Can på mittfältet med täcka ytor/press-jobbet.

Några snabba tankar om Stoke-Chelsea i Ligacupen:

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Chelsea.

Hur djupt ska Chelsea sjunka? Lördagens förlust i derbyt borta mot West Ham blev ett nytt bevis på att de blå tappat det som fungerade ifjol.
Allra mest deras manager.

Mötet på Upton Park var oerhört intressant på förhand. West Ham har varit en av ligans mest positiva överraskningar, men min uppfattning är att vid såna här tillfällen brukar det stora laget resa sig. När de är som allra mest pressade, när alla tror att det är ”skrälläge”, då bukar trenden vända.
Inte idag. Tvärtom blev det en eftermiddag där nästan allt gick emot Chelsea.
Det började med att Mauro Zárate satte 1–0 till hemmalaget efter en hörna.
Cesc Fàbregas kvitterade men blev avvinkad för hårfin offside (har sett en bild som visar att Fàbregas är offside, en bild som visar att han inte är offside, beror på var fryser bilden).
Sedan kom nicken från Kurt Zouma som på något sätt inte passerade hela mållinjen. 93 procent av bollen var inne, men det räcker ju som bekant inte. Och när det är uppförsbacke har man såna marginaler emot sig.
Som om inte det vore nog åkte Nemanja Matic på sitt andra gula kort i den 44:e minuten. Hans första varning var korrekt då han stoppade Cheikhou Kouyaté i en omställning. Den andra… nja, jag tycker den var hård.
Vad José Mourinho tyckte var lätt att utläsa. Han skrattade åt eländet vid sidlinjen, men inombords lär han ha kokat. Som extra salt i såren fick två spelare i Chelsea gula kort för snack (där har de endast sig själva att skylla).
En Chelsealedare blev uppvisad på läktaren och innan andra halvlek hade börjat hade även José Mourinho fått ta plats uppe i vip-boxen. Versionerna om varför han förvisades till läktarplats går isär, men en teori är att han ville ta sig in i domarrummet i pausen, vilket är strikt förbjudet.

Nåväl, Chelsea reste sig och fick in 1–1 med tio man i andra halvlek och det läget tyckte jag att West Ham bjöd in gästerna i matchen genom att bli passivt.
Slaven Bilic skickade in sin joker från bänken Andy Carroll och fick se denne nicka in 2–1 med knappa kvarten kvar.
Allt Bilic gör nu blir rätt.
Det mesta José Mourinho nuförtiden blir fel.

Portugisen är ju annars mästare på att hantera sin trupp, utomstående faktorer och skapa en vi-mot-världen-känsla där alla inom omklädningsrummets väggar står enade. Men den här hösten har han själv fallerat i rollen som ledare.
När resultaten uteblivit har han svingat vilt åt alla håll. Han har skyllt på domare, lagläkare, motståndare och sina egna spelare. Han har bänkat sin kapten John Terry, bänkat Eden Hazard. Jag ser inget problem i de petningarna, men han har inte den som verkligen borde ha blivit bänkad (Branislav Ivanovic som nu är skadad).
Inget har hjälpt. Hans skepp har bara sjunkit ännu djupare och jag skönjer en spricka mellan José Mourinho och laget. De har alltid ställt upp helhjärtat bakom sin manager, men med José Mourinhos speciella ledarstil bygger det på att segrarna tickar in. När de uteblir blir han lätt att ifrågasätta. Han är ju tränaren som ska lösa allt, som ska kunna hantera svåra mentala lägen. Han ska inte tappa fattningen när laget behöver en ledare som går i fronten.
Intervjun han gjorde häromveckan där han svarade på en fråga (!) och sedan snackade oavbrutet i sju minuter för Sky Sports reporter var surrealistisk. Bland mycket annat sa han att ”han tog ansvar och att klubben skulle göra ett misstag om de sparkade den bäste managern de haft”. Samtidigt sköt han över ansvar åt alla möjliga håll under intervjun.
Det var inte en tränare i balans.

Som jag sagt skrivit och sagt tidigare – José Mourinho är inte van vid upprepade förluster och krislägen och att leda ett lag i motgång är det allra svåraste som finns.
När allt flyter på är det lätt(are) att vara tränare.
I början av säsongen sa vissa att det knappast finns någon bättre lämpad tränare än José Mourinho för att vända Chelseas tunga trend. Men det vet vi inte för vi har ju inte sett honom lyfta lag ur svåra kriser tidigare. Han har gått in i klubbar, ”gjort sin grej” och lämnat projektet åt nån annan som fått plocka över en taktiskt väldrillad, men mentalt slutkörd trupp.
För varje vecka som går, för varje nederlag och för varje märkligt agerande från José Mourinho blir jag mer och mer osäker på om han är kapabel att få Chelsea på rätt spår igen.

***
Slaven Bilic var ett populistiskt, spännande tränarval som kunde gå hur som helst, men hittills pekar allt uppåt. West Ham har gjort ett par av sommarens mest lyckade värnvingar. Dimitri Payet har vi hyllat tidigare. Manuel Lanzini är en som inte fått sina rätmätiga superlativ, men det är en finfin spelare. Dessa tekniska lirare har gett ”Hammers” nya dimensioner. Samtidigt finns kraften kvar från Sam Allardyces sejour. Andy Carroll hoppade in idag och påminde oss alla att han är en utmärkt inhoppare. Ingen back är bekväm med att möta ett sånt monster i luftrummet.
West Ham var höstens lag förra året också. Kan de hålla längre denna gång?
Jag tvivlar på det med tanke på att laget fortfarande har problem att vinna över ”sämre” lag.
Men att de slagit Arsenal, Liverpool, Manchester City borta och nu tvålar dit Chelsea – det är bara att buga och lyfta på fotbollskepsen för Slaven Bilic!

Diego Costa stängs av tre matcher för ”violent conduct”. Gabriel får sitt röda kort struket.
Beslutet från FA uppfattas inte som rättvist, men utifrån gällande regelverk var det logiskt.
Frågan är dock om inte regelverket borde ändras.

Chelseas Diego Costa satte armen i ansiktet på Arsenals Laurent Koscielny och ”bröstade ned” fransmannen i det infekterade derbyt i lördags.
Domaren Mike Dean missade dessa händelser. Det han istället uppmärksammade i ett senare skede var att Gabriel (helt onödigt) kom stormande till situationen och hamnade i en dispyt med Costa. Spelarna varnades och sedan utdelade Gabriel en lätt spark mot Costa, en klack, där Costa gjorde allt för att omvandla en fjäder till en höna.
Jag köper att domare bedömer ”off the ball”-incidenter hårt. Jag kan absolut köpa att Diego Costa får rött kort för sin arm i ansiktet på Koscielny och jag kan köpa direkt rött kort för Gabriel för sin idiotiska klack mot Costa (även om det sprids bilder i Arsenalkretsar som ska visa på att Gabriel inte träffar Costa så får man ändå inte måtta en spark mot en motståndare utanför spelet).

Gabriel visades ut, Diego Costa fick vara kvar på planen och där och då kändes det orättvist. Arsenal drabbades hårt och förlorade matchen på den situationen och Mike Deans felaktiga bedömning.
Nu har Engelska fotbollförbundet (FA) studerat videoklippen från händelsen och kommit fram till efterhandsbestraffning.
Diego Costa bedöms ha gjort sig skyldig till en förseelse som ska ge rött kort och stängs därmed av i tre matcher.
Gabriel får sitt röda kort struket och slipper avstängning.

Det är här det blir snedvridet. FA har bedömt att Gabriels förseelse inte var värt en utvisning och då dras det tillbaka. Men det var i min bok definitivt värt minst gult kort – oavsett om han träffar eller inte – och då hade han ändå blivit utvisad och fått en matchs avstängning. Det hade jag kunnat köpa, det hade varit rimligt, och det hade ingen kunnat ifrågasätta. Men nu blir inte Gabriel avstängd alls för FA kan inte ändra ett rött kort till ett andra gult kort (som hade betytt utvisning).
Det bästa hade förstås varit om Mike Dean gjort korrekt bedömning från början. Hade han visat ut båda spelarna hade ingen kunnat klaga.

I dagsläget går det bara att överklaga röda kort, inte gula. Det gör att Diego Costa kan straffas, medan Gabriel blir friad. Ska det vara så? Det kanske måste vara så, men jag skulle jättegärna se ett system där man även kan ge gula kort för ”off the ball”-incidenter, eller åtminstone ändra röda kort till gula (om förseelsen är värd en varning). Jag hade gärna sett videogranskning för domarutbrott också, men det är en annan diskussion som vi får ta någon annan gång.

Jag ser fram emot nästa presskonferens med José Mourinho där han får förklara att FA och resten av världen är emot honom och hans Chelsea.
Chelseafansen kan trösta sig med att när José Mourinho får sluta leden och skapa en ”vi-mot-världen”-känsla brukar hans lag prestera som bäst.

***
Hur många matchers avstängning borde inte Mike Dean få?

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
 Denna omgång har jag synat Chelsea. Matchen (Arsenal hemma) Chelsea kom till lördagens tidiga derbymöte med två raka ligaförluster i ryggen. En till hade gjort att det börjat blåsa ordentligt kring José...

England fortsätter att komma tillkorta i Europaspelet.
Om den här utvecklingen håller i sig kan Premier League mista den fjärde Champions League-platsen.

Manchester City har gått fram som en ångvält i Premier League. Vissa har redan förklarat dem som ligamästare. Efter flera läroår i Europaspelet har jag känt att nu är det äntligen dags att lyckas även i Champions League. I ärlighetens namn trodde jag att laget var redo redan förra säsongen, men då slarvade man i gruppspelet, fick en tuff lottning i form av Barcelona och åkte ur.
Så därför var jag säker på att Manchester City skulle skicka ett statement till sig själva och omvärlden igår hemma mot ett sargat, formsvagt Juventus. Men istället blev det en blytung förlust.
Det var den sortens förlust som understryker att City inte är färdigt ännu, och om man ska bli det så måste man växa upp fort.
Manchester City gjorde ingen dålig match. Man styrde spelet hemma mot ett defensivt Juventus, skapade de bästa chanserna i första halvlek och fick 1–0 en knapp kvart in i andra efter att Vincent Kompany klättrat på Giorgio Chiellini, som nickade bollen i eget mål.
Sedan hade City chanser att stänga matchen. Så som stora lag gör.
Raheem Sterling serverades av David Silva men avslutade för tamt och när Silva fick returen så svarade Gianluigi Buffon för en prakträddning.
Ska man erövra Europa måste man ta tillvara på såna chanser, vilket Manuel Pellegrini påpekade efteråt.
När Juventus fick lägena var man kompromisslöst. Paul Pogba slog en passning med kirurgisk precision till Mario Mandzukic. Alvaro Morata högg som en kobra och vred in 1–2 via stolpen med tio minuter kvar. Det var en smash ’n’ grab-seger för ett krislag som spelade med kniven mot strupen. Man måste imponeras av det.
Det finns förstås en insikt här. Juventus spelade inte den sorgfria, snabba fotbollen. De klev hem med hela laget på egen planhalva tidigt i matchen för att stänga ytor och när de väl behövde vara aggressiva i sin press – då var de oerhört noggranna och aggressiva. Precis så som vi känner italienska lag.

Samtidigt, i en annan del av Europa, fick Louis van Gaal se Luke Shaw bäras ut på bår. Det är djupt tragiskt att en så ung och lovande spelare att drabbas av en sådan skada nu när han hittat tillbaka till sin toppform.
Manchester United fick ändra om i backlinjen, Marcos Rojo tog den centrala platsen bredvid Chris Smalling och Daley Blind flyttades ut till vänster. Och United föll.

Manchester City har återigen hamnat i en tuff grupp med Sevilla och Mönchengladbach så här kan allt hända, inget är kört. Manchester United har också hamnat i en jämn grupp och att förlora på bortaplan är ingen katastrof. Men den engelska härdsmältan i Europaspelet har varit så lång, så utdragen att den knappast kan ses som en slump eller olycksfall i arbetet.
Vi får avvakta och se om de engelska lagen misslyckas kapitalt igen (förra året hade PL ingen representation i kvartsfinalerna), jag har en känsla av att både Chelsea och Arsenal vinner ikväll.
Men det som verkligen börjar framstå som ett reellt hot är att Premier League kan mista den fjärde Champions League-platsen.

Just nu är La Liga (85,999) överlägset i den så kallade koefficient-rankingen. Därefter följer Bundesliga (67,034) och Premier League (65,034) och Serie A (60,939). Portugisiska ligan (44,915) och franska Ligue 1 (44,749) är fortfarande långt efter, men Serie A börjar äta sig i kapp Premier League. Och den siffran påverkas varje gång ett lag vinner en match i Champions League och Europa League (2 poäng för seger, 1 poäng för oavgjort och slutsumman delas sedan på antalet deltagande lag från den nationen).
Eftersom statistiken räknas på de senaste fem säsongerna kommer England nästa år att tappa den starka säsongen 2011/12 då man tog 15,250 rankingpoäng. Det året hade Serie A bara skrapat ihop 11,357 poäng, vilket betyder att man tjänar in närmare fyra poäng på Premier League. Och då blir plötsligt racet om plats tre i rankingen är supertajt.

Två engelska lag slarvade nyligen i kvalet till Europa League. Både Southampton och West Ham åkte ur, mot Midtjylland respektive Astra Giurgiu. Det förbättrade förmodligen deras chanser i ligan, men det innebar samtidigt att Englands möjligheter till viktiga koefficientpoäng minskade.
Premier League har två lag i årets Europa League, Tottenham och Liverpool. Italien har tre: Fiorentina, Lazio, Napoli. Premier League har visserligen fyra representanter i Champions Leagues gruppspel mot Italiens blott två (Juventus, Roma), men om den engelska härdsmältan i Europa fortsätter samtidigt som Juventus går bra och Roma överraskar förändras läget fort. Italien tog 19.000 koefficientpoäng förra spelåret då Juventus nådde Champions League-final jämfört med Englands 13,571.

Sedan införandet av fyra Champions League-platser till de tre bäst rankade ligorna i Europa har Premier League ständigt haft fyra. Fram till nu har de engelska klubbarna inte behövt oroa sig för att mista sin ställning, men efter ett par magra år kändes det redan i våras som en tänkbart scenario. Nu framstår det som fullt möjligt. Bundesliga, som om två år tappar sitt starka 2012/13 då Bayern och Dortmund spelade CL-final, kan inte heller känna sig helt säkra på sikt. Det som tidigare var en kamp mellan Serie A och Bundesliga har nu utvecklats till ett slag mellan tre ligor om två platser (bakom La Liga).
Premier League kan tidigast tappa en Champions League-biljett till CL-säsongen 2017/18. En fjärdeplats i koefficientrankingen innebär även en förlorad biljett i Europa League. Den är förstås inte lika attraktiv och vållar inte samma debatt, men med färre deltagande lag blir det knappast lättare att plocka rankingpoäng.

De engelska lagen måste hitta segerreceptet i Europaspelet, helst redan ikväll, annars kommer Uefa-koefficienten bli ett samtalsämne hela hösten och våren.
Det finns några klubbägare i Premier League som har anledning att vara aningen nervösa.

Fotnot: Om ni scrollar ned på den här sidan kan ni se Uefa-kofficienten, uppdaterad igår.

John Stones stod i centrum inför lördagens tidiga möte. Under sommaren var Evertonförsvararen huvudpersonen i en av de mest infekterade transfersagorna. Chelsea, på jakt efter en långsiktig ersättare till John Terry, lade först ett bud på 20 miljoner pund. Sedan ett på 25 miljoner pund. Sedan höjde man till 30. Innan man fläskade på med 37. I runda slängar betyder det att John Stones, om han hade sålts, hade blivit fotbollshistoriens dyraste försvarare efter David Luiz.
Men allt kan, tack och lov, inte köpas för pengar. Framför allt inte när Premier Leagues mitten- och bottenklubbar fått stärkt klubbkassa tack vare det nya tv-avtalet. Roberto Martínez var från början tydlig med att han inte hade för avsikt att sälja sin guldklimp. Ofta avfärdas sådana uttalanden som förhandlingstaktik eftersom den mindre klubben så ofta tvingas vika sig, men inte den här gången. Everton höll fast vid sin linje och både Martínez och ägaren Bill Kenwright tjänade därför in lite förtroendekapital.

John Stones lämnade in en transferbegäran (Martínez hävdade senare att det var ett ”misstag”, hur han nu får ihop det), men under hela den här tiden har 21-åringen kunnat hålla huvudet tillräckligt kallt för att prestera på planen. Och som han spelade idag.
John Stones var planens gigant. Detta trots att Steven Naismith lyckades med konststycket att göra tre mål som inhoppare (!) mot självaste Chelsea.
Det var nästan löjligt att se hur begåvat Stones löste trånga situationer, hur han positionerade sig rätt hela tiden och hur han slängde sig hänsynslöst när det behövdes för att avstyra Chelsea-attacker. En detalj: Notera gärna att det var John Stones som skapade det tredje målet genom den typen av one-touch-väggspel som vi förknippar med Xavi och Andrés Iniesta. Det är den kvaliteten som gör Stones så speciell. Han är tuff och stark nog att ta dueller och tillräckligt skicklig för att spela sig ur alla tänkbara lägen. Grabben är unik. Och bara 21 år.
Sett till hur Stones spelade idag framstår Chelseas första bud på 20 miljoner pund som en skymf. ”Money can’t buy you Stones”, sjöng fansen på Goodison Park. Roberto Martínez erkände före matchen att han själv nynnat den textraden i duschen senaste tiden.

***
Några siffror kring Steven Naismith:
> Han blev den sjätte Premier League-inhopparen som gör hattrick, den förste sedan Romelu Lukaku för West Bromwich mot Manchester United.
> Steven Naismith blev den förste spelaren som gör mål på ett José Mourinho-lag i tre Premier League-matcher.

***
Chelsea? Totalt kaos. Spelare som underpresterar (Cesc Fàbregas är fortsatt iskall och åstadkom inget av värde, Eden Hazard tämligen osynlig, Diego Costa utan spets och understöd), en tränare som är ur balans (vilket Eva Carneiro-soppan visade) och satt under press pressad och ett försvar som havererat.
Det mest dräpande:
Inget lag som startat Premier League lika svagt som Chelsea (4 poäng efter 5 matcher) har slutat högre upp i tabellen än trea.
Och en till:
Det tog 32 matcher innan Chelsea släppte in sitt tolfte mål under den titelvinnande säsongen 2004/05.
José Mourinho har en del att fundera över.

ARSENAL
In
Petr Cech – Chelsea, £10m
Out
Lukas Podolski – Galatasaray, £1.8m (kan stiga till £10m med bonusar)
Serge Gnabry – West Brom, Loan
Carl Jenkinson – West Ham, Loan
Wojciech Szczesny – Roma, Loan
Abou Diaby – Marseille, Free
Ainsley Maitland-Niles – Ipswich, Loan
Brandon Ormond-Ottewill – Swindon, Free
Ryo Miyaichi – St Pauli, Undisclosed
Semi Ajayi – Cardiff, Undisclosed
Yaya Sanogo – Ajax, Loan
Daniel Crowley – Barnsley, Loan
Isaac Hayden – Hull, Loan
Jon Toral – Birmingham – Loan
Renny Smith – Burnley, Free
Emiliano Martinez – Wolves, Loan
Josh Vickers, Swansea, Loan
Wellington Silva – Bolton, Loan
Gedion Zelalem – Rangers, Loan

Kommentar: Arsenal gjorde ett kap som knöt till sig Petr Cech, en målvakt som kommer ge laget en extra dimension (även om premiären blev ett debacle). Men sedan när alla väntade sig fler tillskott levererades… ingenting. Kontentan är att fansen än en gång är besvikna nu när fönstret slagit igen. Arsenal hade ju behövt en striker i toppklass och det finns absolut argument för att man hade behövt en defensiv mittfältare i högsta klass för att konkurrera med Francis Coquelin. Nu ska Arsenal återigen tvingas lita till att Olivier Giroud och Theo Walcott löser uppgiften som ensam striker (skulle man kunna plocka deras bästa egenskaper och överföra till varandra så hade man skapat den perfekta centern). Räcker det för att slåss om titeln? I så fall måste Manchester City kapitulera för Manuel Pellegrini har världsklasspelare i varje lagdel. Det har inte Arsenal. Trots att jag ser Cech som sommarens värvning är Gunners snuddande nära en etta, underkänt betyg, eftersom klubben hade en gyllene chans att flytta fram positionerna än mer denna sommar. Ett anfallsköp hade räckt för att markant öka chanserna att bärga ligatiteln.
Betyg på silly season: 2/5.

ASTON VILLA
In
Jordan Ayew – Lorient, £10m
Idrissa Gueye – Lille, £9m
Jordan Veretout – Nantes, £8m
Adama Traore – Barcelona, £7.1m
Jordan Amavi – Nice, £7m
Scott Sinclair – Man City, £2.5m
Jose Angel Crespo – Cordoba, £500,000
Joleon Lescott – West Brom, Undisclosed
Rudy Gestede – Blackburn, Undisclosed
Matija Sarkic – Anderlecht, Undisclosed
Micah Richards – Man City, Free
Mark Bunn – Norwich, Free
Tiago Ilori – Liverpool, Loan
Out
Christian Benteke – Liverpool, £32.5m
Fabian Delph – Man City, £8m
Shay Given – Stoke, Free
Darren Bent – Derby County, Free
Enda Stevens – Portsmouth, Free
Andreas Weimann – Derby County, Undisclosed
Matthew Lowton – Burnley, Undisclosed
Graham Burke – Notts County, Free
Yacouba Sylla – Rennes, Undisclosed
Antonio Luna – Eibar, Undisclosed
Joe Bennett – Bournemouth, Loan
Callum Robinson – Bristol City, Loan
Aly Cissokho – Porto, Loan
Janoi Donacien – Wycombe, Loan
Nathan Baker – Bristol City, Loan

Kommentar: Här kan vi snacka spelaromsättning. Jag hävdar att det allra viktigaste är att behålla sina viktigaste spelare och där har Aston Villa inte lyckats. Christian Benteke, Fabian Delph och Ron Vlaar, centrallinjen, är borta. Men Tim Sherwood har gjort intressanta nyförvärv. Jag är inte övertygad om lillebror Jordan Ayews förträfflighet, men Idrissa Gana är en skicklig mittfältare. Adama Traoré ser hyperspännande ut även om han är köpt för framtiden. Jordan Amavi är en finfin vänsterback. Rudy Gestede ger power längst fram. Micah Richards kanske är mogen att styra en backlinje nu när han kommit upp i åren. Och deadline day-värvningen av Joleon Lescott kan ge rutin och kraft i mittförsvaret. Det som oroar är att man tappat för mycket kvalitet.
Betyg på silly season: 2/5.

BOURNEMOUTH
In
Tyrone Mings – Ipswich Town, £8m
Glenn Murray – Crystal Palace, £4m
Lee Tomlin – Middlesbrough, £3.5m
Max Gradel – St Etienne, Undisclosed
Sylvain Distin – Everton, Free
Artur Boruc – Southampton, Free
Adam Federici – Reading, Free
Joshua King – Blackburn Rovers, Tribunal
Christian Atsu – Chelsea, Loan
Filippo Costa – Chievo, Loan
Joe Bennett – Aston Villa, Loan
Tomas Andrade – River Plate, Loan
Out
Ian Harte – Released
Josh McQuoid – Luton, Free
Darryl Flavahan – Released
Mohamed Coulibaly – Released
Joe Partington – Eastleigh, Free
Miles Addison – Released
Ryan Fraser – Ipswich Town, Loan
Brett Pitman – Ipswich Town, Free
Jayden Stockley – Portsmouth, Loan
Harry Cornick – Yeovil, Loan
Stephane Zubar – York, Loan

Kommentar: Bournemouth hade en försiktig strategi inför uppflyttningen. Man ville bygga vidare på det material som tog klubben hit och inte lockas med i någon köphysteri. När chansen att värva Max Gradel dök upp var det förstås för bra för att missa. Tyrone Mings var relativt dyr och hade oturen att skada sig omgående. Bortsett från Gradel har Bournemouth mest hämtat in ”left-overs” och den mest intressanta tycker jag är Glenn Murray. Han var oerhört bra för Crystal Palace i våras och jag är lite förvånad över att Alan Pardew släppte honom. Murray och Callum Wilson känns som ett spännande anfallspar.
Betyg på silly season: 2/5.

CHELSEA
In
Pedro – Barcelona, £21.4m
Baba Rahman – FC Augsburg, £17.7m
Asmir Begovic – Stoke, £8m
Kenedy – Fluminense, £6.3m
Nathan – Atletico Paranaense, £4.5m
Papy Djilobodji – Nantes, £2.7m
Danilo Pantic – Partizan Belgrade, £1.25m
Michael Hector – Reading, Undisclosed
Radamel Falcao – AS Monaco, Loan
Out
Petr Cech – Arsenal,  £10m
Oriol Romeu – Southampton, £5m
Filipe Luis – Atletico Madrid, Undisclosed
Patrick Bamford – Crystal Palace, Loan
Didier Drogba – Montreal Impact, Free
Marco van Ginkel – Stoke, Loan
Danilo Pantic – Vitesse Arnhem, Loan
Christian Atsu – Bournemouth, Loan
Josh McEachran – Brentford, Undisclosed
Tomas Kalas – Middlesbrough, Loan
Gael Kakuta – Sevilla, Undisclosed
Mario Pasalic – Monaco, Loan
Kenneth Omeruo – Kasimpasa, Loan
Andreas Christensen – Borussia Monchengladbach, Loan
Isaiah Brown – Vitesse Arnhem, Loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, Loan
Dominic Solanke – Vitesse Arnhem, Loan
Jordan Houghton – Gilliingham, Loan
Alex Davey – Peterborough, Loan
Mohamed Salah – Roma, Loan
Nathan Ake – Watford, Loan
Juan Cuadrado – Juventus, Loan
Marko Marin – Trabzonspor, Loan
Lucas Piazon – Reading, Loan
Islam Feruz – Hibernian, Loan
Michael Hector – Reading, Loan

Kommentar: Chelsea satt länge lugnt i båten medan toppkonkurrenterna shoppade loss (inte Arsenal, men de hämtat ju sin förstärkning från just Chelsea). Med den svaga inledningen i ligan blev behovet av tillskott större och till slut har José Mourinho hämtat in en rad förstärkningar. Värvningen av John Stones gick i stöpet och det var ett antiklimax eftersom Chelsea är i behov av nytt blod i mittförsvaret. Pedro är sommarens största köp och spanjoren har redan gjort avtryck. Det är mer frågetecken kring nivån hos spelare som Baba Rahman, Papy Djilobodji och Kenedy (den sistnämnde visar lovande tendenser). Få förstod motivet till lånet av Falcao, men anfallaren nätade senast och kanske kan bli en bra inhoppare.
Betyg på silly season: 2/5.

***
Vad säger du om dessa klubbars transferfönster?

Anpassningstid? Nej, knappast. Pedro klev rakt in i startelvan för Chelsea och var planens lirare.
Det hade bara gått några dagar sedan han poserade i Chelseatröjan framför kamerorna. Pedro Rodriguez var bara en bifigur i Barcelona, men han behövde inte många minuter på sig i England för att visa att han kommer att ta större plats på den här scenen.
Efter drygt två minuter hade han blivit tacklad av Chris Brunt, den typen av ”Welcome to the NHL-välkomnande” som jag minns att Cristiano Ronaldo också fick vid sin första bolltouch i Premier League.
Likt Ronaldo reste sig Pedro, och likt Ronaldo visade han ganska fort att det fysiska spelet inte kommer att hålla honom tillbaka.
Pedro gjorde 1–0 lite turligt, ett skott som ändrade riktning via West Bromwich-ben, och han passade (?) fram till Diego Costa som styrde in 2–0 tio minuter senare. Men det var inte bara hans mål och assist som antydde att det kan här bli riktigt bra. Det var sättet han tog sig an uppgiften på. Grundtekniken, de snabba fötterna som han verkligen inte verkar ha lämnat kvar i Katalonien. Att vara bänkspelare i Barcelona behöver inte nödvändigtvis betyda att du inte är en toppspelare. Arsenalfansen, som fick uppleva Alexis Sanchez ifjol, kan berätta mer om det.
– Det finns alltid ett frågetecken för hur många toppspelare finns det inte som kommer till England och inte presterar direkt, sa José Mourinho efteråt.
– Och sedan undrar folk om han är den rätta spelaren, om han kan anpassa sig, om han var ett bra eller dåligt köp. Det finns exempel från vår klubb, och många från andra klubbar, men jag förväntade mig detta. Det var en mycket bra insats.

Nu finns det ju givetvis exempel på spelare som levererat omgående i Premier League för att sedan tyna bort och tappa allt. Angel Di María är väl det bästa exemplet.
Det som Chelseafansen kan ha i åtanke är att Pedro framför allt är en laglojal spelare som arbetar hårt i båda riktningarna. Om poängproduktionen avstannar kommer han ändå bidra med sitt tvåvägsspel. Dessutom har vi det jag vidrörde inför helgen, det faktum att han bidrar med andra egenskaper, mer löpningar, mer djupled, än lagkamraterna.
Som Cesc Fàbregas konstaterade:
– Jag visste att han skulle göra avtryck direkt. Han blev något som vi inte tidigare hade i vårt lag. Han är en spelare som kan gå in bakom försvarare, han kan utmana en mot en. Han har förmågan att dra isär motståndarlag.

***
Läs mer:
21 aug: ”Så kan Pedro lyfta Chelsea”.