McCarthy hade kunnat bli Readings räddare
När säsongen startade var det inte många som hade koll på Alex McCarthy. Readings unge målvakt var andraval bakom Adam Federici och förväntade sig nog inte att få stå så många matcher.
Men så vacklade Federici i inledningen av Premier League, McCarthy fick chansen – och storspelade.
Jag hyllade honom då och konstaterade att han snart kan vara aktuell för det engelska landslaget (konkurrensen bakom Joe Hart är inte direkt mördande).
Succémålvakten kändes iallafall som Readings livförsäkring. Så kom axelskadan i början av november – förödande både för McCarthy och för Reading. Ett tag befarades att spelaren skulle missa resten av säsongen, men för en månad sedan gjorde McCarthy comeback.
Nu är han tillbaka i höstform.
På lördagen var han planens bästa spelare när Reading bröt förlustraden och fick med sig 0–0 hemma mot Liverpool. Alex McCarthy svarade för elva räddningar, varav flera högklassiga. Så här direkt efter slutsignalen kan jag inte komma på någon bättre målvaktsinsats i Premier League sedan nyår. Inte på hela säsongen faktiskt (kan dock bero på att jag gick upp tidigt i morse och börjar bli trött).
Reading är fortfarande jumbo, sju poäng efter Sunderland ovanför nedflyttningsstrecket. Nytt kontrakt lär bli en övermäktig uppgift.
Frågan är hur lagets situation hade sett ut om Alex McCarthy inte hade missat närmare fem månaders spel.

Omdiskuterad straff räddade Arsenal
I 83 minuter gjorde Norwich det mesta rätt på Emirates. Chris Hughton ställde ut ett defensivt, riskminimerande 4-5-1-lag och beordrade trion Alexander Tettey, Jonny Howson och Bradley Johnson att kväva ytorna för Santi Cazorla och Jack Wilshere.
Det var lyckosamt. Efter en sömnig, tät första halvlek som slutade mållös satte Michael Turner 1–0 för gästerna i den 57:e minuten.
Spelmässigt talade väldigt lite för att Arsenal skulle vända. Hemmalaget var segt och förutsägbart och publiken vädrade sin otålighet. Jack Wilshere var oskarp i comebacken, Gervinho tillbaka som en vandrande källa till frustration.
Arsène Wenger plockade av båda och satte in Theo Walcott och Lukas Podolski. Bytena gav effekt, Podolski dundrade en halvvolley i ribban. Men närmare än så kom inte Arsenal.
Tills assisterande domaren klev in i handlingen.
Först dömde han hörna för Arsenal i ett fifty-fifty-läge (som vanligt kommer Arsenalfansen insistera att det visst var hörna medan deras motståndare kommer slå fast att det inte var hörna, trots att vi inte sett några reprisbilder som kan avgöra saken).
När väl bollen slungades in i straffområdet drog Kei Kamara i Olivier Girouds tröja. Domaren Mike Jones – som numera brukar döma straffar för Arsenal – valde att inte blåsa. Men den assisterande domaren gjorde honom uppmärksam på tröjdragningen och Jones pekade på straffpunkten.
Rätt eller fel?
I min bok var det en korrekt straff. Visst höll Giroud lite lätt i Kamaras arm också, men Norwichspelaren tog ett kraftigt tag i fransmannens tröja och det var det som linjedomaren såg.
Mikel Arteta satte straffen via Mark Bunns fingertoppar.
Arsenal förvandlades till en vinthund som fått vittring.
Några minuter senare hade Giroud tvingat fram ett självmål av Sébastien Bassong och på tilläggstid tryckte Lukas Podolski in 3–1 (efter att Theo Walcott stått offside i förstaläget).
Arsenal vann och klättrade till tredje plats i tabellen.
Norwich gjorde allt rätt i 83 minuter, men får fortsätta leva med hotet från de jagande lagen underifrån.

Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

Det satt långt inne, men Manchester United lyckades till slut ta sig förbi Reading och säkra avancemang i FA-cupen.
Alex Ferguson valde att ta rygg på Arsène Wenger och Michael Laudrup. Han vilade många av stjärnorna och satsade på att rotera truppen. Tre spelare från mötet med Real Madrid behöll sin plats i elvan: David De Gea, Phil Jones och Danny Welbeck.
Det var nära att det slog tillbaka, även mot Sir Alex.
Reading stod emot bra och efter en mållös första halvlek kände Brian McDermotts gäng vittring på ett omspel. United var tempofattigt och slarvigt, delvis på grund av att Old Traffords matta var i uselt skick, men ännu mer för att Anderson och Tom Cleverley aldrig fick något grepp om centrala mittfältet.
Istället blev en skada matchavgörande för hemmalaget. Phil Jones, hyllad efter insatsen mot Real Madrid förra veckan, kastade sig hejdlöst in i en duell och blev fotskadad i första halvlek. In kom Nani som började med att dundra iväg en tung vänster som Adam Federici räddade till hörna (Antonio Valencia flyttades ned som högerback). Portugisen hann med en mäktig stolpträff på volley innan första halvlek var över.

I andra var United klart bättre, mer distinkt och skapade en hel del chanser. Alex Ferguson som ägnat försnacket om att repetera kravet på ”no slip ups”, skickade in Robin van Persie från bänken och bytet gav effekt. Det dröjde tills tjugo minuter återstod innan dödläget bröts. Nani – som var så iskall under hösten och ryktades vara på väg bort inför januari – tog emot en passning från Antonio Valencia och tryckte in bollen. Några minuter senare slog han ett perfekt inlägg till Javier Hernández som nickade in 2-0 (mexikanens 15:e mål för säsongen trots att han mest används från bänken).
Nanis inhopp var en av få ljuspunkter i hemmalaget (tillsammans med Nemanja Vidic och David De Gea). Visst fanns det ögonblick som påminde om hans oslipade karaktär, som när han orsakade en onödig frispark nere vid egen hörnflagga på tilläggstid. Men Nanis kreativitet gav United fler dimensioner.
Yttermittfältarens framtid på Old Trafford var ytterst osäker i höstas efter att han varit i princip klar för Zenit St Petersburg i augusti (affären sprack på grund av spelarens lönekrav). Nu har köpet av Wilfried Zaha satt ytterligare tryck på Manchester Uniteds yttrar. Det känns inte som om någon ur trion Nani, Valencia Ashley Young är osäljbar.
I min bok har Nani fortfarande den högsta potentialen och högstanivån, men han kräver också den högsta lönen och kontraktssituationen kan bli det som avgör.
Men om han hittar han tillbaka till formen han höll hösten 2011 kan han bli en joker för Alex Ferguson.
Uniteds kantspel har varit mediokert den här säsongen. Valencia har varit formsvag, Ashley Young ojämn medan Danny Welbeck är en omskolad anfallare och därigenom begränsad i rollen (han är nyttigare defensivt än offensivt som ytter).
En Nani i form – då har Alex Ferguson fått ytterligare ett vapen till våren då allt ska avgöras.

***
Jag vet inte om ni minns starten av säsongen, men målvaktssituationen hos nykomlingarna Reading och Southampton var ett rejält frågetecken. Southampton testade två målvakter (Kelvin Davis och Paulo Gazzaniga) innan de fastnade för Artur Boruc. Readings problem var annorlunda. Brian McDermott började säsongen med Adam Federici mellan stolparna, men när australiern svek satsade han på unge Alex McCarthy. 23-åringen gjorde succé, men drabbades av en axelskada och kan missa resten av säsongen.
Där och då kändes det förödande för Readings chanser att överleva i Premier League, men Adam Federici har axlat manteln från McCarthy. ”Rose to the occasion”, som de hade sagt borta i England.
Idag svarade Federici för en ny fin insats. Han började med en dubbelparad redan i första spelminuten och höll sedan nere siffrorna genom flera fina parader.
Det hade kunnat räcka till ett sensationellt omspel. Reading reducerade till 2-1 genom Jobi McAnuff, vilket tvingade Ferguson att byta in Michael Carrick för att lugna ned spelet.
Brian McDermotts lag kom dock inte närmare än ett par halvfarliga kvitteringslägen. Det blev ett hedersamt uttåg ur FA-cupen.
På köpet fick de vetskapen om att de, trots allt, har en formstark målvakt som kan bli guld värd i kampen om nytt kontrakt.

Han växte upp med Ole Gunnar Solskjaer som en av idolerna.
Nu kallas han själv ”super sub”.
Men Adam Le Fondre, 26, vill inget hellre än att bli av med stämpeln.
Doldisen som öser in mål för Reading har inget intresse av att sitta på bänken.

När Reading tog klivet upp till Premier League i somras lättade ägaren Anton Zingarevitj på plånboken.
Inte som andra ryska ägare gjort i den här ligan tidigare, men han lät iallafall tränaren Brian McDermott göra en tung värvning: Pavel Pogrebnyak, som gjort en stark vår på lån i Fulham, anslöt för att garantera målproduktionen.
Redan efter 25 minuter av premiären borta mot Chelsea hade Pogrebnyak påbörjat avbetalningen när han nickade in 1–1.
Men sedan tog det abrupt slut. Det dröjde till december innan ryssen hittade rätt i ligan igen.
Som tur var fanns ”Alfie”.
Spelaren som gått den långa vägen genom att kämpa sig genom de lägre divisionerna.

Jag minns när jag första gången hörde talas om Adam Le Fondre. Det var förra våren när Reading kämpade om uppflyttning.
Jag satt och slötittade på mötet mellan Reading och Leeds och fick se Adam Le Fondre hoppa in och avgöra matchen med två sena mål. En vecka senare gjorde han två mål borta i 3–1-segern mot Southampton. Ytterligare en vecka senare sköt han in kvitteringen på straff i den 90:e minuten hemma mot Crystal Palace, målet som säkrade divisionstiteln.
Adam Le Fondre hade skaffat sig en speciell plats i Reading-fansens hjärtan.
Han var lätt att älska. Han uppfyllde inte schablonbilden av en engelsk spelare som kommit fram i proffsklubbarnas akademier och fått en massa pengar väldigt tidigt i sitt liv. Adam Le Fondre gick den långa vägen.

Efter att ha startat karriären i hemmaklubben Stockport hamnade han i Rochdale i League Two. Där kom genombrottet. Målsuccén i fjärdedivisionen gav en övergång till Rotherham i samma division. Det är 3,5 år sedan.
Le Fondre att ösa in mål. Säsongen 2009/10 blev det 25 mål. Året efter 23 fullträffar.
”ALF”, eller ”Alfie”, fick kultstatus bland fansen.
Reading fick upp ögonen för anfallaren. Brian McDermott chansade och lade upp drygt 3 miljoner kronor. I augusti 2011 lämnade han League Two för topplaget i Championship.
Adam Le Fondre var inte tänkt för startelvan. I laget fanns ju Simon Church och Noel Hunt.
Det är bara 1,5 år sedan.
Nu har Adam Le Fondre tagit Premier League med storm. Hans målfacit hittills är imponerande. Den engelske anfallaren har gjort 8 mål på 8 starter och 13 inhopp.
Det har gjort att han nått kultstatus även i Reading.
– Adam kostade oss 300 000 pund. För den summan kan man inte ens köpa hans högra strumpa nu, sa Brian McDermott i lördags.
Då hade managern precis fått se sitt fynd göra båda målen och vända matchen borta mot Newcastle.

Adam Le Fondre ser inte mycket ut för världen. Han är liten och saknar de karaktäristiska kvaliteterna som andra minilirare har. Han är inte vindsnabb. Han är inte speciellt bra i en mot en-lägen. Han har inget speciellt skott.
Men han har en förmåga som är svår att träna sig till. Han är på rätt plats. Hans mål har varit av den typen, måltjuvsmål. På sina fem senaste avslut har han hittat rätt fyra gånger.
Ta 1–1-målet mot Newcastle. Ett inspel från höger, Le Fondre störtar in mot mål och styr liggandes in bollen med armen (?). Det var inte den mest konventionella lösningen, men slutresultatet är ju som bekant det som ger poäng.
Le Fondre har berättat att hans ringa storlek gör att han blir bortglömd vid fasta situationer.
– Jag är galet hur ofta jag får nicklägen. Jag har fått massor av chanser på hörnor. Motståndarna glömmer bort mig.
Adam Le Fondre är inte minst effektiv från bänken. Han har kallats ”super sub”, men trots att han växte upp som Manchester United-supporter och hade Ole Gunnar Solskjaer som förebild vid sidan av Brian McClair och Eric Cantona, skulle han helst slippa epitetet. Han vill ju starta matcher. Till Reading Chronicle säger han:
– Jag har gjort mål när jag har startat och när jag hoppat in från bänken. Jag gillar inte stämpeln ”super sub”. Jag vill spela från start, tränaren vet om det och det är frustrerande. Vi spelar 4-5-1 vilket passar en större anfallare. Det är inte mitt spel att spela ensam striker. Jag har alltid känt att jag kommer att göra mål om jag får chansen från start eller som inhoppare.

Det finns flera exempel på spelare som på kort tid gått från de lägre divisionerna till Premier League och klarat anpassningen: Grant Holt, Anthony Pilkington, Rickie Lambert. Adam Le Fondre har klarat steget förvånansvärt bra. Själv menar han att det var svårare att gå från League Two till Championship.
– Personligen har jag haft lättare i Premier League. Jag har fått fler chanser (från start) i Premier League än jag fick när jag tog steget upp i Championship.
Ibland får han nypa sig i armen när han tänker på den resan han har gjort. Från fjärdedivisionen till Premier League på ett år. Ytterligare ett halvår senare har han dunkat in åtta ligamål. De andra namnen som ståtar med åtta fullträffar: Sergio Agüero, Javier Hernández, Marouane Fellaini, Juan Mata, Frank Lampard…
– Att komma från den nivå där jag kom från och uppnå det jag har gjort på så kort tid, känns konstigt. Det är nästan en saga.

Källor (citat): Reading Chronicle, Independent, The Times, Daily Mirror, The Guardian.

Downing firade julafton
Liverpool krossade Fulham med 4–0. Vid sidan av en stark kollektiv insats – den kommer Brendan Rodgers ändå att framhålla – var det framför allt två prestationer som stack ut:
Steven Gerrard var gamle Steven Gerrard.
Stewart Downing var gamle Stewart Downing.

Om Downing fick utstå spott och spe under fjolåret har han varit kallare än någonsin under hösten. Ibland har han suttit på läktaren, ibland har han fått spela vänsterback. En gång spelade han vänsterback när (ordinarie vänsterbacken) José Enrique spelade yttermittfältare.
Så ratad har han varit.
Engelska tidningar har rapporterat att Brendan Rodgers vill göra sig av med Downing i januari, men spelar han som på lördagen kanske managern borde tänka om.
Idag såg vi den där snabbe, lurige yttern som var en nyttig spelare för Aston Villa och som fick Liverpools ägare hosta upp 200 miljoner kronor sommaren 2011.
Var det en sista marknadsföringsåtgärd inför januarifönstret?
Vet inte, men jag vet att det var Stewart Downings bästa insats i Liverpooltröjan hittills.
Han började med att göra sin första Premier League-assist för Liverpool, den första på 45 matcher. Det var inte vilken passning som helst. Jag skulle vilja påstå att det var en av de smartaste, läckraste passningarna den här säsongen. Stewart Downing såg Steven Gerrards löpning i djupet, sedan trädde han in passningen med millimeterprecision förbi tre-fyra Fulhamspelare.
I andra halvlek fortsatte han med att sätta 3–0 med ett riktigt klassmål. Han fick ut bollen på sin högerkant, rundade en passiv John Arne Riise och tryckte i väg ett stenhårt skott vid första stolpen.
Det är möjligt att Stewart Downing flyttar ändå – Daniel Sturridge som kan användas på högerkanten ska ju läkarundersökas på söndagen – men den här matchen visade 28-åringen att det går att locka fram de gamla takterna.

Formsvaga Fulhamförsvarare
Brede Hangeland har varit en av de spelare som alltid burit stämpeln ”undervärderad”. Norrmannen har varit en klippa i Fulham i många år. Det har snackats om intresse från större klubbar.
Därför är det på sin plats att påpeka att 31-åringen inte är i närheten av den formen nu.
Nästan varje gång jag sett Fulham den här säsongen har Brede Hangeland gjort misstag. Det har inte lett till baklängesmål jämt, men det har varit förvånande hur slappt han har agerat. Som mot Arsenal på Emirates där han var chockerande passiv vid ett av målen.
Därför var det symboliskt när det var Hangeland som missade totalt vid Liverpools 1–0-mål idag. När Martin Skrtel dunkade in bollen i nät låg Fulhamkaptenen på marken och tittade på.
Han har förstås inte hjälpts av det faktum att annars så pålitlige Aaron Hughes också hamnat i en formsvacka, liksom John Arne Riise, som inledde hösten så lovande.
Roy Hodgson byggde en försvarsmur under sin tid i Fulham.
Den är raserad.

Redknapps avslöjar QPR:s spenderande
Harry Redknapp åkte på sin första förlust som tränare för Queens Park Rangers. Hans lag hade stått emot ett pressat Newcastle under 80 minuter – framför allt duktige mittbacken Ryan Nelsen – men när Shola Ameobi fick chansen med tio minuter tvingades Robert Green kapitulera.
Matchen är inte så mycket att säga om, precis som på andra håll verkade spelarna ha drabbats av julfrossa.
Det var mer intressant på presskonferensen efteråt. Då avslöjade Harry Redknapp detaljer om lönenivån i hans nya lag. Gamle ’Arry fick frågan om det kommande transferfönstret och svarade:
– Jag vill inte spendera ägarnas pengar egentligen. Jag måste vara ärlig mot er och det är en hel hög med spelare i den här klubben som tjänar avsevärt mer än de förtjänar, inte alla men många.
Redknapp berättade att han bötfällt en spelare (José Bosingwa?) som ”tjänade mer än någon spelare gjorde under min tid i Tottenham”.
– De (QPR) har en arena som tar 18000 åskådare. Man ska inte spendera enorma löner när du har 18000 på matcherna, eller? Den här klubben (Newcastle) har 55000. Jag kan slå vad om att deras spelare inte är i närheten av att tjäna lika mycket.
Säga vad man vill om Harry Redknapp, men han är inte rädd för att säga sanningen.

Nyttig seger för Arsenal
Det var inte snyggt och straffen kändes billig. Men det var precis en sådan seger Arsenal behövde.
I måndags vann de över Reading efter en klang- och jubelförställning som fick supportrarna att andas optimism. Men det laget har haft problem med är ju att vinna sådana här matcher. När spelet inte fungerar, när det känns trögt och taffligt och matchen står och väger och sedan tippar över åt ”fel” håll.
Det är sådana segrar som Manchester United genom åren varit experter på att säkra.

Wigan var inte sämre än Arsenal på lördagen. Däremot hade de marginalerna emot sig. Det räckte med att för dagen misslyckade Jean Beausejour klumpigt satte en arm i ryggen på Theo Walcott som fick en anledning att falla. Domaren pekade på straffpunkten och Mikel Arteta förvaltade den.
Det var ett sådant domslut som Wigan, eller något annat bottenlag, aldrig skulle ha fått med sig på Emirates eller Old Trafford.

För Arsenal var det förstås oväsentligt hur vinsten såg ut. Laget har nu tre raka segrar i ligan och har klättrat till tredje plats i tabellen.
Den där KRISEN som fick supportrarna att slita sitt hår för ett par veckor sedan känns plötsligt rätt avlägsen.
Åtminstone tills nästa förlust.

Stoke tråkade ut Tottenham
Jag besökte farsan igår – hemma för julfirande – och då fick man inte välja match på tv:n.
– Bara så att du vet: Jag ska se Tottenham–Stoke, sa pappa, Spurs-fan sedan 1960-talet.
Så jag fick genomlida en match mellan ett Tottenham som försökte anfalla och ett Stoke som ville spela 0–0. Det var så segt att jag somnade (!) under några minuter i inledningen av andra halvlek.
Stoke lyckades med målet – att ta en poäng – även om det krävdes en svettig räddning av Asmir Begovic på tilläggstid när Gylfi Sigurdsson nickade.

Stoke har släppt in minst antal mål i ligan (13) och det är förstås en prestation värd att framhålla. Men jag förstår om motståndarna blir uttråkade av att möta Tony Pulis gäng.
Det finns inget lag i ligan som spelar lika defensivt som Stoke.

Reading tog på livremmen
Det räckte inte ända hem, men det var ändå hälsosamt att se att Brian McDermott gjort sin läxa.
Readingtränaren fick se sitt lag falla sönder i bitar i måndags hemma mot Arsenal (förlust, 2–5).
Då sköt han sig själv i foten genom att spela 4-4-2. Idag på Etihad valde han att ta på hängslen och livrem och sjunka ned i ett 4-5-1.
Istället för att göra laget vidöppet centralt använde han tre centrala mittfältare, utan någon utpräglad ”tia”: Jay Tabb, Jem Karacan, Mikele Leigertwood.
Alex Pearce var tillbaka i mittförsvaret istället för Kaspars Gorkss.
Tack vare dessa ändringar fick McDermott se sitt lag göra den bästa defensiva insatsen på mycket länge.
Nu blev det förlust ändå, men det dröjde tills 94:e minuten innan Gareth Barry käkade upp Nicky Shorey i luftrummet och nickade in 1–0.
Det var ingen champagne-fotboll från gästerna, men jag är rätt säker på att det här spelsättet ökar deras chanser att klara kontraktet.

Anita har hittat formen
För några veckor sedan utnämnde en läsare Newcastles Vurnon Anita till årets flopp i bloggens kommentarfält.
Det var inget galet påstående eftersom den förre Ajax-spelaren under hösten hade svårt att anpassa sig till tempot i Premier League.
Men de senaste veckorna har han börjat hitta formen.
Han var en av lagets få ljusglimtar borta mot Fulham, han var mycket bra mot Manchester City förra helgen. Idag, i segermatchen mot QPR, skapade han sex målchanser. Flest av samtliga spelare som var i farten under lördagen.
Kan Vurnon Anita hålla i den här nivån kommer han vara allt annat än en flopp.

***
Har ni tid över mitt i julstöket kan ni alltid läsa del 15 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Denna gången om David Ginola (plus-låst).

Theo Walcott och Arsenal har fortfarande inte kommit till någon lösning i förhandlingarna om nytt kontrakt.
En av kärnfrågorna är att spelaren vill ha garantier på att få spela längst fram i anfallet istället för på kanten.
Arsène Wenger har inte kunnat ge några sådana löften, men igår mot Reading fick Theo Walcott chansen han längtat efter.
23-åringen startade som striker med Lukas Podolski och Alex Oxlade-Chamberlain i korridorerna.
Och då gjorde Arsenal, offensivt, sin bästa insats för säsongen.
Reading är visserligen för svagt för att dra några slutsatser, men Walcott visade iallafall lovande tendenser. Han var aktiv. Han hade sju avslut och fick avrunda kvällen med att sätta 5–2-målet. Istället för att vara länkspelare och arbeta med ryggen mot målet, likt en Olivier Giroud, låg han ständigt och högg vid sista försvararen.

I diagrammet från Statszone ser vi Theo Walcotts ”mottagna passningar” (till vänster) och passningar. Under matchen slog han endast 18 passningar, vilket visar hur han används. Han är inte alls delaktig i speluppbyggnaden utan ska bara ligga längst fram och hugga.

Det kan jämföras med Olivier Giroud som dels tar emot bollar längre ned i plan,dels sätter sina medspelare i spel med kortare tillbakaspel och vrickningar i sidled.

Walcotts sätt att ständigt vara på språng gav ett friläge i första halvlek som räddades av Adam Federici, men framför allt gav hans djupledslöpningar ytor åt trion Jack Wilshere, Santi Cazorla och Mikel Arteta.

En djupledslöpande anfallare som Theo Walcott ger större ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält.

Arsène Wenger var mycket nöjd med Walcotts insats.
– Han var superb. Jag har alltid sagt att han kommer att bli en anfallare så vi är på samma våglängd där. Först och främst är han en bra avslutare nu, som ni såg när han gjorde sitt mål. För det andra vet han var han ska vara vid returerna. Jag gillar det eftersom det är en förmåga du inte kan lära ut till en striker. Antingen har du det eller så har du det inte. Han har kvalitéerna för att spela som striker, sa Arsenalmanagern, enligt The Guardian.
Att Theo Walcott passar som striker mot ett så uruselt lag som Reading har dock få protesterat emot. Vi minns ju att han gjorde tre mål och låg bakom ytterligare ett i det målrika mötet i Ligacupen.
Den stora frågan – och den som även Arsène Wenger tvekat över – är om Walcott passar för att spela felvänd mot lag som Manchester United, Chelsea och Manchester City.
Där har vi själva knäckfrågan och den fick vi inga svar på igår.

Theo Walcott som striker

Två minuter in i matchen visar Theo Walcott sina intentioner. Istället för att ställa upp för väggspel i det här läget – som många anfallare hade gjort – drar han med Kaspars Gorkss i djupled. Det leder inte till en målchans i den här situationen, Lukas Podolski missar passningen, men det är intressant att fundera över följdeffekterna.

…för senare i matchen kunde vi se hur Reading föll med backlinjen. Jack Wilshere (inringad) har ett hav av yta att jobba på i ytan mellan backlinje och mittfält. Notera avståndet mellan Readings mittback Kaspars Gorkss (till vänster, nästan utanför bild) och mittfältaren Jay Tabb.
Det är synergieffekten med att ha en snabb, djupledslöpande anfallare. Även om det inte leder till mål via passningar i djupet kan det trycka ned motståndarnas backlinje och skapa ytor för andra.

Den här situationen ger Walcott friläget i första halvlek. Så här högt går det inte att ha försvarslinjen när man möter en spelare med den snabbheten.

Om Theo Walcott är lösningen för Arsenal i strikerpositionen återstår att se. Kan han göra nytta även mot ett topplag? Kan han bidra med annat än hot i djupled i matcher där motståndarna faller och lämnar minimal yta bakom backlinjen?

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till med grafiker.

***
Det var stundtals smärtsamt att se Reading igår. Matchen mot Arsenal blev ännu ett bevis på att laget inte hör hemma i Premier League.
Det var inte bara det att Brian McDermott var naiv när han ställde upp ett 4-4-2-lag mot Arsenal. Spelarna har, helt enkelt, inte kvalitén.
Under andra halvlek satt jag och funderade på vilka spelare i det här Reading-laget som skulle slå sig in i någon annan startelva i Premier League, vilken som helst. Efter en stunds funderande kom jag fram till tre förutom långtidsskadade målvakten Alex McCarthy: Jobi McAnuff, Jimmy Kébé (när de är på humör) och Pavel Pogrebnyak. Kanske skulle Kaspars Gorkss eller Sean Morrison kunna tillföra något i ett Southampton som haft mittbacksproblem.
Resten är ett gäng Championship-spelare.
Lagets poängfacit är dessutom smickrande då Alex McCarthy räddat flera av dessa poäng med sitt storspel. Nu är han skadad och då finns ingen som kan rädda ”Royals”.
Brian McDermott sa efteråt att han planerar att göra värvningar i januarifönstret. Det kommer att krävas en hel del. Är ryske ägaren Anton Zingarevitj beredd att öppna plånboken?
För Reading-fansens skull hoppas jag att han är det.

Statistik som Sky Sports tagit fram visar att historien talar kraftigt emot Readings. Av de lag som haft nio poäng eller färre efter 17 omgångar har inget klarat sig kvar. Till höger ser ni lagens slutplacering.

Klubb           Säsong       Poäng     Placering
Sunderland     05/06             5             20
Sheffield W     99/00             6             19
Derby             07/08             6             20
Swindon         93/94             9             22
Bolton            95/96             9             20
Ipswich          01/02              9            18
Reading         12/13              9              ?

Eftersom Queens Park Rangers fått ett lyft under Harry Redknapp kan jag inte se något som kan hamna efter Reading i tabellen.
De är faktiskt ett av de sämsta lagen jag sett i den här ligan – under 21 år. Brian McDermotts gäng är tveklöst det sämsta sedan Derby slutade tvärsist under Billy Davies/Paul Jewell 2007/08.

Norwich – ligans formstarkaste lag
Nästan på dagen för två månader sedan åkte Norwich till Stamford Bridge. De förlorade med 1–4 mot ett offensivt Chelsea lett av Roberto Di Matteo. ”Kanariefåglarna” låg sist i ligan med tre poäng efter sju omgångar. Chelsea ledde ligan med fyra poäng.
Sedan dess har mycket hänt – i båda klbbarna.

Sedan den dagen har Norwich spelat åtta matcher i Premier League utan att förlora. De har besegrat Arsenal, Manchester United Stoke och Sunderland. Just nu är de ligans hetaste lag – och det är en utveckling få hade kunnat förutspå.
Istället var det många som reste farhågor när Norwich, som förlorade premiären med 0–5 borta mot Fulham, släppte in nio mål på två matcher mot Liverpool och Chelsea.
Så vad ligger bakom uppryckningen?
Kort sammanfattat: Managern Chris Hughton såg till att täta defensiven.
Paul Lamberts Norwich agerade som många nykomlingar gjort de senaste åren. De spelade på fart och omställningar, ibland på ren entusiasm. Men det höll bara första hösten, precis som det gjorde för Hull City och Blackpool.
Så Hughton drog åt livremmen. Istället för att spela 4-4-2 med Bradley Johnson och Jonny Howson som box-to-box-mittfältare gick han över till 4-2-3-1 med Johnson och Alexander Tettey och Wes Hoolahan i en nummer tio roll.
Sedan dess är framstegen enastående.

Med Johnson och Tettey som skydd framför backlinjen har Norwich nollat både Arsenal och Manchester United på Carrow Road. Hughton har beordrat ett lågt försvarsspel och det passar duellstarka mittbackar som Sébastien Bassong och Michael Turner.
Norrmannen Tettey måste framhållas. Han är en sensation. Den 26-årige före detta Rennes-spelaren är en bulldozer. Hans tuffhet och disciplinerade positionsspel har gett laget stadga.
Det har också gett Wes Hoolahan frihet att  briljera.
Vi minns hur irländaren Hoolahan charmade oss i inledningen av förra säsongen för att sedan tappa och bli en rotationsspelare när Lambert valde 4-4-2.
Nu har han fått en nyckelroll. Med sina små, kvicka rörelser är han nästintill omöjlig att få tag i. Sebastian Larsson och Craig Gardner fick ägna sig åt att jaga 30-åringens skugga i söndags.
Och trots att Hoolahan spelar i en position där han förväntas slå avgörande passningar ger han sällan bort bollen. Mot Sunderland slog han 45 passningar, varav 40 till rätt adress.
Wes Hoolahan är hjärnan bakom Norwichs nyvunna passningsspel. I upprinnelsen till 2-0-målet mot Sunderland hade Norwich haft bollen inom laget i 80 sekunder.
Chris Hughton riskminimerade och fick defensiven att fungera.
Det verkar som han fick de andra bitarna att falla på plats på köpet.

FAKTA/Norwichs förlustfria svit
Norwich–Arsenal……….. 1–0
Aston Villa–Norwich……. 1–1
Norwich–Tottenham…… 2–1 (Ligacupen)
Norwich–Stoke…………. 1–0
Reading–Norwich……….. 0–0
Norwich–Man United ……1–0
Everton–Norwich……….. 1–1
Southampton–Norwich…. 1–1
Norwich–Sunderland……. 2–1

Taktikbyte av Ferguson
Madejski Stadium verkar vara arenan man ska besöka om man vill se händelserika matcher.
Reading-Arsenal utspelade den galnaste matchen jag sett det här året i Ligacupen när Londonlaget hämtade upp 0–4 och vann med 7–5 efter förlängning.
I lördags bjöd Reading och Manchester United på den målrikaste första halvleken jag sett i den här ligan.
Sju mål fick vi se under matchens första 34 minuter.
Tränarna måste ha slitit sitt hår (för Brian McDermott är det inget större bekymmer, slår det mig).
Försvarsspelet var chockerande.

Jag har ju noterat tidigare hur Manchester Uniteds vassa anfallsspel överskuggar de enorma problemen som laget har defensivt. I lördags blev det så tydligt det kunde bli.
Hal Robson-Kanus 1-0-mål var snyggt och inte så mycket att säga om ( ett inlägg, en andraboll, ett bra avslut). Men att Reading sedan tillåts göra två mål på hörna inom loppet av fyra minuter var uppseendeväckande. Det första nickades in av lille Adam Le Fondre när Darren Fletcher stod på hälarna. Det andra forcerades in av Sean Morrison när Jonny Evans var på tok för svag i luftrummet (kan vara värt att tillägga att United använde man-man-markering).
Alex Ferguson tog då, i den 31:a minuten, ett modigt beslut. Han bytte ut Rafael da Silva, en av ligans bästa högerbackar den här hösten, och satte in Chris Smalling. Dels för att Rafael hade en varning och stora problem med Jobi McAnuff, dels för att United behövde få in en huvudspelare.
Rafael var allt annat än nöjd när han vandrade av, men med Nicky Shoreys kvalitet på fasta situationer var det en nödvändighet att få in Smalling.
Efter bytet lyckades United vända (igen) och andra halvlek blev en diametral motsats mot första. Då förvandlades plötsligt gästerna till det där riskminimerande, kontrollerande lag vi minns från förr om åren.

Systemet intakt i Swansea
Om vi för ett ögonblick bortser från att Arsenal gjorde en ursvag insats, om vi istället fokuserar på laget som vann: Så oerhört imponerande.
Det var inte det att Swansea vann, inte det att den underbare Michu gjorde två fina mål (även om han fick hjälp av Thomas Vermaelen när han väggade sig till det första).
Det var sättet Swansea spelade på. Sättet de passade runt bollen som om de inte gjort annat.
Vi vet ju att systemet är stjärnan i Michael Laudrups gäng, men den här matchen blev det extra tydligt. Swansea rullade ut Arsenal under vissa stunder. Det är få lag som klarar att göra det på Emirates.

Efter den fina starten i ligan svajade Swansea några omgångar in i ligan när spelarna klagade över Michael Laudrups träningsmetoder. Men nu verkar det råda harmoni igen. Laget förlorade Joe Allen, Scott Sinclair, Steven Caulker och Gylfi Sigurdsson från förra säsongen.
Frågan vi ställde oss var hur många spelare man kan byta ut och ändå ha systemet intakt. Fyra lät mycket.
Under hösten har ”Swans” fått Neil Taylor och Michel Vorm skadade.
Ändå presterar de samma fotboll, som om ingenting hänt.

***
Det finns givetvis mer att säga om helgen, inte minst om Arsenal och Chelsea. Men jag siktar på att ta separata grepp på de lagen istället för att ”gömma” dem bland massa slutsatser.

Mer läsning från helgen: ”Lucas – från hackkyckling till frälsare”.

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

Matchen var avgjord. Hemmalaget hade gjort 4-0 på ett lag i spillror. En del bortafans började gå hem.
Känns det bekant?
Skillnaden var att det här blev en ännu mer dramatisk och galen kväll än ”Bragden i Berlin”.

Reading krossade ett sorglöst Arsenal i första halvlek av i Ligacupmötet på tisdagskvällen.
Jason Roberts gjorde 1-0 (när Koscielny tappade markeringen).
Laurent Koscielny styrde in 2-0 i eget mål (oturligt).
Mikele Leigertwood sköt 3-0 från distans (efter ett misstag av Arsenalmålvakten Martínez).
Noel Hunt nickade in 4-0 (via stolpen).
Det var ingen utspelning rent spelmässigt, bara en sådan där match där det ena laget vill något och det andra inte vill någonting.
Visst, Arsenal mönstrade ett b-betonat lag, men de elva som spelade var patetiska. I närmare 40 minuter skämde de ut sin klubb.
Arsenals defensiv, den Steve Bould styrt upp, var en katastrof.
Kritiken från tunga Arsenalfans på Twitter var inte nådig. En supporter som följt laget i 20 år kallade det hans mörkaste kväll som anhängare till laget.
”Robin van Persie… is laughing at this”, sjöng Reading-fansen.
Men skrattar bäst som skrattar sig.

Vi i Sverige skulle ju aldrig, aldrig, aldrig lämna en match där ställningen är 4-0 efter ”Miraklet i Berlin” och det fåtal Arsenalfans som lämnade arenan får skylla sig själva.
De kommer att ångra sig idag.
Den här matchen var nämligen inte över.
Minuten före paus reducerade Theo Walcott. Det var livlinan som behövdes.
I andra halvlek hade Leigertwood ett bra läge att göra 5-1 för hemmalaget. Arsène Wenger väntade onödigt länge med att byta in Olivier Giroud, men när anfallaren väl kom in gjorde han avtryck. Han behövde knappt två minuter för att nicka in 4-2. Game on.
Arsenals tillresta fans sjöng för full hals. De måste ha hörts i hela stan.
Plötsligt fick Arsenal luft. De började göra det där som är grundläggande i fotboll. Spela, röra sig, spela, röra sig. Nu hade bollhållaren ett par alternativ. I första halvlek fanns ingen bortaspelare som ens ville ha bollen.
Och Reading blev mer och mer skraja. De hade börjat backa hem redan efter 25 minuter, i deras huvuden skulle de bara spela av den här matchen.
Det är så farligt att få de tankarna.
Fråga Mesut Özil.

Giroud var ett ständigt hot och tvingade Adam Federici till en svettig räddning ett par minuter senare. Lika viktig var unge tysken Thomas Eisfeld som var allt det Serge Gnabry inte var den här kvällen.
Arsenalpressen kom av sig med tio minuter kvar. Reading bytte in Pavel Pogrebnyak och Jobi McAnuff och började visa vilja att kontra (det hade de inte gjort i andra halvlek fram till dess).
Men Koscielny nickade in 4-3 med fyra minuter kvar och då blev det högdramatiskt. Theo Walcott var ytterst nära att göra 4-4.
Fjärdedomaren visade fyra tilläggsminuter, men domaren lade till ytterligare tid för ett byte. När klockan tickat en nån sekund över 95 minuter tryckte Carl Jenkinson in 4-4 (eller om Walcotts boll var över mållinjen i första läget).
– Are you serious? 95 and a half minutes, skrek Jason Roberts till domaren.
Från det ögonblicket fanns det förstås bara ett möjligt slut på kvällen.

Reading var mentalt nere i källaren. Arsenals tuppkam hade vuxit med en halvmeter. 13 minuter in på förlängningen dunkade Marouane Chamakh in 5-4 med ett skott utanför straffområdet.
Jodå, det var en extraordinär kväll.
Där och då trodde jag matchen var avgjord. Jag trodde aldrig att Reading skulle orka resa sig efter att ha släppt in fem raka mål.
Men det fanns inga manuskript för den här kvällen.
Med fyra minuter kvar av förlängningen nickade Pogrebnyak in 5-5.
5-5!
Fem fucking fem!
Det var där – när den här kvällen tog ytterligare en vändning – som jag inte längre kunde hitta någon match att jämföra med.
Det är självklart bra mycket svårare att hämta upp 0–4 mot Tyskland i Berlin än mot lilla Reading, men den här matchen var galnare. Innehöll fler om och men och kanske.
Skulle Reading haft straff vid ställningen 4-1? Arsenal skulle definitivt haft det några minuter senare.
Skulle Laurent Koscielny fått sitt andra gula kort när han drog ned Roberts i slutminuten av ordinarie tid, vid ställningen 4-3?
Vad hade hänt om Leigertwood gjort 5-4 i förlängningen på sin jättechans?
Och det här var ju inte över. Inte ens nu.

Sista minuten av övertiden var häpnadsväckande. Det var som om båda lagen ville avgöra istället för att, som de brukar göra, vänta in straffarna. Så Reading anföll med fem mot fyra försvarare. När Leigertwood kastade bort en chanspassning (en dödssynd i ett sånt läge!) fick Arsenal anfalla sex mot fyra.
Och då avgjorde Theo Walcott med 6-5.
För att riktigt understryka hur unik den här tillställningen var lobbade Marouane Chamakh in 7-5 i slutsekunderna. Han som inte gjort mål på år och dar.

I första halvlek var marockanen katastrof. Man kan bara ana kritiken han fått om Arsenal förlorat den här matchen.
Det är dessa kontraster som gäller för stora delar av Arsenal.
Vid förlust, 3-4, hade eftersnacket handlat om Laurent Koscielnys formsvacka, om Andrej Arsjavins svaga form, om målvakten Martínez osäkra spel, om att Wenger spelade ett för svagt lag från start.
Nu är det oväsentligt.
Istället talar alla om ett fantastiskt inhopp av Giroud, ett litet ”genombrott” för Thomas Eisfeld, ett segermål av Marouane Chamakh.
Och en galen, mirakulös…alldeles underbar fotbollsmatch.

***
Reading släppte in sju mål. På hemmaplan. Brian McDermott måste förstå att han bär en stor del av ansvaret för det ansvarslösa försvarsspelet.

***
Vad tror ni – var det vändningen som Arsenal behövde för att få säsongen ”back on track”?