Storkross i stormatchen. Här tittar vi närmare på hur Chelseas nya 3-4-3-system vållade bekymmer för Manchester United.

Antonio Conte har blivit synonym med trebackslinje sedan åren i Juventus. När säsongen startade ställde han ut sitt Chelsea med en fyrbackslinje, men sedan anslöt David Luiz och resultaten vacklade. Då fick han chansen att testa trebackslinjen som han rönte såna framgångar med i Italien.
I Chelseas fall har det inneburit 3-4-3 snarare än 3-5-2 för att inte avvara offensiva ytterspelare som Eden Hazard, Willian och Pedro.
José Mourinho är en mästare på att anpassa sitt lag. Hans matchplan borta mot Liverpool var framgångsrik sett till syftet (att hålla tätt), men här gick han snett redan från början.
Nu fick Manchester United sämsta tänkbara start och det omkullkastar givetvis planerna en hel del, men som vi kan se på bilderna från de inledande minuterna nedan var det ett dysfunktionellt Manchester United.
Med Chelseas 3-4-3, med wingbackar (Marcos Alonso, Victor Moses) som trycker upp och med Eden Hazard och Pedro som droppar in centralt i mellanytor blir det alltid en fråga om hur man sätter press på Chelseas ”yttre mittbackar”. Det naturliga hade varit Manchester Uniteds yttrar Jesse Lingard och Marcus Rashford, men nu var de beordrade att följa med Marcos Alonso och Victor Moses till den grad att man bildade en sexbackslinje.

I första situationen är det högerbacken (!) Antonio Valencia som sätter press mot bollhållaren Gary Cahill. Vi ser hur Jesse Lingard hamnar i en position långt ned som extra ytterback.

I andra situationen ser vi hur defensiv Jesse Lingard är i sin kantroll. I detta läge hotar inte Marcos Alonso offensivt, men Lingard är ändå långt nedanför Antonio Valencia.

Samma situation men längre ned i plan.

Det är egentligen inget problem att Antonio Valencia spelar markeringsspel och följer Eden Hazard i rygg samtidigt som Jesse Lingard ligger i en defensiv position. När jag analyserade West Bromwich i våras pekade vi på den här taktiken – markeringsspel från ytterbackar – som ett segerrecept från Tony Pulis i den enskilda matchen. Problemet är att den här defensivinriktade taktiken inte rimmar särskilt bra med underläge i en match. De offensiva spelarna (i detta fall Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Marouane Fellaini) får springa massor för att nå in i press på Chelseas trebackslinje samtidigt som mittfältet blir utspritt.
Så vad hade Manchester United kunnat göra? Nyckeln, anser jag, är att kliva högre med yttrarna och ”stoppa distributionen”. Se till så att bollen inte hamnar hos de offensiva wingbackarna. Gör den det så får man lösa det i nästa läge.

Här ser vi hur lämnar Marcus Rashford kliver Marcos Alonso och kliver fram i press mot Gary Cahill. Det ger förstås följden av att Alonso är fri, men United får åtminstone fler pressmöjligheter.

Chelsea sprang ifrån med den här matchen till en komfortabel 4–0-seger. Det handlade om mer än system och utgångspositioner, men det går inte att komma ifrån att Antonio Conte har hittat ett spännande system för sitt Chelsea.
Chelseas 3-4-3 är en djärv uppställning. Den bygger på att man inte tappar bollen då man lätt blir sårbar i ytterzoner med så offensiva ytterbackar. Men systemet satte Manchester United i problem i helgen och det lär skapa samma bekymmer för andra lag framöver.

Manchester City fortsätter att skörda segrar i Premier League.
Motståndarna fortsätter att klura ut hur de ska neutralisera Pep Guardiolas gäng.

West Ham var en av förra säsongens mest positiva överraskningar och säkrade en kvalbiljett till Europa League.
Den här säsongen har startat med 1–2-förlust i premiären borta mot Chelsea efter sent mål av Diego Costa och sedan en 1–0-vinst mot Bournemouth hemma på nya Olympiastadion.
Slaven Bilic har ett flexibelt lag och en trupp som är van vid att han ändrar uppställningar. Efter att ha formerat ett 4-3-3 i premiären mot Chelsea med Michail Antonio som högerback valde han 4-2-3-1 mot Bournemouth.
Men på söndagen väntade Pep Guardiola som tagit med sin taktik med ”indragna ytterbackar” till Premier League.
Slaven Bilics motdrag? Fembackslinje och mer markeringsinriktat spel från sina ”yttre mittbackar”.

Varför fembackslinje? Jo, det är ett effektivt sätt att med hjälp av ”bredare ytterbackar” komma åt Citys yttrar som står brett. Dessutom får man tre mittfältare centralt för att hantera när Manchester City överbelastar den ytan. Med 5-3-2 (som ibland såg ut som ett 5-4-1) blir det nästan ett man-man-spel från West Hams sida.

Med West Hams 5-3-2-uppställning blev det nästan man-man-spel i defensiven.

De ”yttre mittbackarna”, James Collins och Angelo Obonna (vid pilen ovan) hade i uppdrag att kliva fram på Kevin De Bruyne och David Silva i ytan mellan mittfält och backlinje. Ibland lyckades det, ibland inte.

Notera matchklockan här som står på 13:54.

Bara 20 sekunder senare… När Manchester City inte fick de numerära överlägena man ville ha centralt så återgick man bara till grundidén om att flytta ned Fernandinho i backlinjen och gå brett med sina ytterbackar Gaël Clichy och Pablo Zabaleta (inringade på bilden). På detta sätt har Pep Guardiola en lösning på de flesta tänkbara scenarion.

Om taktiken var effektiv? Ja, möjligen för att få struktur och en bra ansvarsfördelning (i teorin åtminstone). Men som alltid när man möter bra spelare är det svårt att lämnas i en mot en-lägen. Rätt vad det är har David Silva skapat sig själv tid och utrymme och så har någon annan stuckit i väg i djupet och så ligger bollen i nät några sekunder senare. Det skedde vid 1–0-målet där City verkligen rullade upp West Hams försvar.
I andra halvlek hittade West Ham bättre omställningsytor och då hotade man vid ett par tillfällen. Närmare än Michail Antonios reducering till 1–2 kom man dock inte. Raheem Sterling petade in 3–1 på ett retfullt läckert sätt och säkrade tredje raka segern för Manchester City.

Slutsats
Fembackslinje var ett logiskt sätt att hantera Citys taktik på. Efter landslagsuppehållet blir det oerhört intressant att se hur José Mourinho tänker neutralisera Manchester City.

Kan Zlatan Ibrahimovic och Wayne Rooney fungera tillsammans?
Ja – men mycket hänger på Rooney.

När Zlatan Ibrahimovic blev klar för Manchester United började direkt snacket om det kommande samarbetet med Wayne Rooney. Skulle de passa ihop?
Wayne Rooney har ett tungt år bakom sig, hans temporära lyft i våras kunde inte maskera att förra säsongen var en besvikelse. Med köpet av Henrich Mchitarjan är han mer konkurrensutsatt än någonsin tidigare i sin proffskarriär.
Zlatan Ibrahimovic kommer med en supersäsong och sin status som världsstjärna.

I somras analyserade jag hur Zlatan Ibrahimovics roll i Manchester United kan se ut (läs den plusinlåsta texten här). Det handlade mycket om hur Manchester United ska lösa djupledshotet.
Zlatan Ibrahimovic kan agera boxspelare, men han är framför allt en striker som vill droppa ned i plan och delta i speluppbyggnaden. Den spelartypen fungerar bäst med djupledslöpande yttrar som Paris SG hade i form av Edinson Cavani. Det är inte helt kompatibelt med yttrar som Juan Mata som vill söka sig inåt i plan och styra spelet.
Därför ligger det ett stort ansvar på nummer tio-spelaren i José Mourinhos 4-2-3-1-uppställning. ”Tian” måste erbjuda djupledslöpningar.

Det som såg lite rostigt ut i Community Shield såg ut att vara ett embryo till något lovande i ligapremiären förra helgen.
Efter en steril inledning i första halvlek borta mot Bournemouth började Wayne Rooney förstå hur Zlatan Ibrahimovic rör sig.
Det fanns situationer då Wayne Rooney sjönk ned som ”sexa” och Zlatan ned som ”tia” och där United kändes uddlöst. Men så fanns det också tillfällen så Wayne Rooney förstod hur han skulle underlätta för Zlatan.

Bollen från Eric Bailly spelas mot en felvänd Zlatan Ibrahimovic och Anthony Martial. Wayne Rooney sätter fart i djupled.

Wayne Rooney trycker ned Bournemouths försvar.

I nästa läge har Wayne Rooney tryckt ned motståndarnas backlinje och skapat utrymme för Zlatan.

Sekvensen ovan illustrerar det som måste till för att maximera Zlatan Ibrahimovics spel. Spelare runtomkring svensken som är beredd att springa för att öppna ytor. För sex-sju år sedan var Wayne Rooney den spelaren. Med åren har han blivit mer och mer bekväm; mindre rörlig och mer intresserad av att stå och slå crossbollar.
I andra halvlek gjorde Wayne Rooney en djupledslöpning och fick ett friläge serverat sedan Zlatan levererat en klackpassning av högsta världsklass. Spelar man med Zlatan och löper kommer man ofrånkomligen få lägen.
Efter 3–1-segern i söndags pratade Wayne Rooney om att samarbetet behöver tid.
– Jag behöver lära mig att hitta de ytor som uppstår runt Zlatan, sa han.
För Wayne Rooney handlar det kort och gott om en sak: Förstå att han måste löpa mer utan boll. Han kan inte längre vara den som ska styra varje uppspel. Han måste ibland vara spelaren som ska ta emot den sista passningen.
Annars är risken stor att Manchester Uniteds anfallsspel blir segt och förutsägbart. Och då bör den rörlige Henrich Mchitarjan vara ett bättre komplement till Zlatan Ibrahimovic.
Om ingen av lagets tior klarar att hitta ytorna bakom och runt Zlatan Ibrahimovic kommer yttrarna utgöra djupledshotet och då kan det finnas en öppning för Marcus Rashford. Den unge anfallaren står bakom ”Ibra” i kön till startelvan men han visade i EM att han kan utgå från kanten. Han är formbar och skulle utan problem anta uppgiften att vara rollspelare åt Ibrahimovic.
José Mourinho har ett pussel att lägga, men med så många bitar bör han få ihop det. Hur det pusslet ser ut, om det på sikt innehåller Wayne Rooney återstår att se.

Ett koppel av topptränare har gjort entré i Premier League.
Här tittar vi närmare på hur en av dem har förändrat sitt nya lag.

Istället för att titta åt samma håll som alla andra så gör bloggen denna gång en avstickare till sydkusten. Att analysera Pep Guardiolas debutmatch i Manchester City med sina ”invärtes full-backs”, indragna ytterbackar, kändes givet. Men José Mourinho, Antonio Conte och 3–4-fyrverkeriet på Emirates tror jag har diskuterats flitigt både här och där. Så därför kan vi ju ägna oss åt ett lag som inte fått samma uppmärksamhet efter helgens premiär.

Southampton har återigen tvingats släppa både sina framträdande spelare och sin populäre tränare. Ronald Koeman flyttade till Everton i sommar. Hans ersättare blev Claude Puel, 54, ett aktat namn i fransk fotboll efter sejourer i Monaco, Lyon och senast OGC Nice.
Claude Puel annonserade redan under försäsongen att han skulle införa spelmässiga förändringar och några var tydligt direkt i 1–1-mötet hemma mot Watford.

Mittfältsdiamant
Claude Puel använde en mittfältsdiamant ifjol i Nice och han har för avsikt att lyckas med den i Premier League också. Det här är intressant eftersom mittfältsdiamanter inte varit så vanligt förekommande i England senaste åren. De mest kända exemplen är Carlo Ancelotti som gjorde ett försök i Chelsea innan han släppte idén. Sir Alex Ferguson gjorde revolution när han negligerade kanttraditionen i Manchester United och spelade en diamant i några matcher hösten 2012. Brendan Rodgers använde en diamant med Raheem Sterling som spets bakom Daniel Sturridge och Luis Suárez i vissa matcher under våren 2014.
Det finns fler exempel men på rak arm kommer jag inte på någon klubb som konsekvent spelat 4-4-2-diamant över en säsong.

Claude Puel har iallafall slopat Ronald Koemans 4-2-3-1-formation. I sin diamant använde han i lördags Oriol Romeu som sittande mittfältare, Steven Davis och James Ward-Prowse i de ”indragna kantrollerna” och Dusan Tadic som offensiv spets. Då fick han möjlighet att använda ett tvåmannaanfall med Shane Long och Nathan Redmond.

Southampton använder diamanten på standardsättet i uppspelsfasen. Antingen går Romeu ned mellan mittbackarna och hämtar bollen eller så hittar han ytan bakom motståndarnas förstapress för att få bollen i nästa skede. Se nedan.

Romeu (inringad) hittar ytan bakom Watfords två anfallare.

När bollen spelas ut till högerkanten har det skapats en korridor bakom förstapressen.

Via tillbakaspelet får Romeu bollen omarkerad och Southampton kan etablera spelet i spelyta 1.

Possession
Valet av mittfältsdiamant och numerärt övertag centralt visar att Claude Puel tänker sig en possessionbaserad fotboll. Det är en radikal förändring mot Southampton ifjol som var ett av de mest omställningsbaserade lagen, och ett av de lagen som verkligen gjorde det effektivt. Nu har man en annan spelidé som bygger på en tålmodig speluppbyggnad.
Här kan jag känna att ”Saints”, åtminstone mot Watford i helgen, blev temposvagt. Gång på gång fastnade man i första halvlek när man skulle igenom Watfords försvarsmur.
Att rulla bollen i sidled kommer inte att vara överdrivet svårt med centralt övertag, och det är inte alls svårt mot ett Watford som ställer ut ett försvarsinriktat lag med fembackslinje. Det intressanta blir att se om Claude Puel kan få Southampton att skapa målchanser och göra mål med den passningsorienterade fotbollen. Ett bra test kommer på fredag mot Manchester United.

Hög press
Claude Puels possessionfotboll kopplas ihop med en vilja att återerövra bollen snabbt. Southampton i premiären påminde i det avseendet en hel del om Mauricio Pochettinos upplaga av ”Saints”. Lördagens spel var en stor skillnad mot Ronald Koemans organiserade, mer positionsbaserade försvar.
Även om Southampton körde fast offensivt i första halvlek vann de boll ofta på offensiv planhalva och det märktes att publiken gillade den ambitionen.
Det var inte heller enbart Gegenpressing, det vill säga direkt press efter bolltapp, utan Southampton hade ambitionen att kliva högt även i uppställt spel. Den här spelidén underlättas av att löpvillige Shane Long ofta sätter förstapressen i sin roll som anfallare.

Inlägg som anfallsvapen
Med mittfältsdiamanten blir följden att motståndarna centrerar sitt mittfält och då skapas ytor på kanterna för Southamptons ytterbackar.
Ronald Koeman hade ibland en tendens att ge sina ytterbackar livrem för att inte laget skulle blotta sig för mycket defensivt. Nu kommer Southamptons ytterbackar att få nyckelroller i offensiven. I helgens premiär hade Cédric Soares och Matt Targett höga utgångspositioner och de ges tid och utrymme för inlägg.
Det kändes redan i första halvlek att Southampton skulle slå många inlägg och när jag granskade siffrorna visade det sig stämma. När jag tittat närmare noterade jag att Southampton slog flest inlägg av alla lag under premiäromgången i Premier League. Oj, vad de hade behövt sin Graziano Pellè nu, en nickstark centertank som hade satt motståndarförsvaren på prov varje gång ett inlägg med kvalitet levererats in i boxen.

Här ser vi hur högerbacken Cédric Soares (inringad) dels trycker upp, dels får en ledig korridor, till viss del tack vare mittfältsdiamanten.

Antal inlägg i premiäromgången – lag för lag
Southampton 3/31 (3 av 31 inlägg nådde en Southamptonspelare)
Swansea 12/28
Crystal Palace 6/25
Bournemouth 3/24
Manchester City 3/24
Middlesbrough 6/23
Burnley 5/23
Stoke 2/22
West Bromwich 9/21
Chelsea 6/21
Tottenham 4/21
Sunderland 3/20
Arsenal 6/19
Watford 3/16
Hull City 2/14
Everton 2/12
Leicester 0/12
Liverpool 3/10
Manchester United 2/7
West Ham 1/7

Här kan man alltså notera att:
> Manchester City som hade 77 procent bollinnehav i hemmamötet med Sunderland bara slog 24 inlägg.
> Totalt slogs 380 inlägg under premiärhelgen. Men bara 81 av dessa (21,3 %) nådde en lagkamrat. Det understryker hur ineffektivt inläggsspel är som anfallsmetod.
> Att det tidigare så passningsorienterade Swansea slog så många inlägg kan ju bero på att man numera har nickspecialisten Fernando Llorente på topp.

***
Läs mer:
Oktober 2012: ”Uniteds taktiska revolution”.

Premiäromgången är avklarad.
Här tittar jag tillbaka på några taktiska deltaljer från mötet Manchester City–Sunderland.

Vi kunde inte slå fast exakt vad vi skulle få av Pep Guardiolas Manchester City i premiären i lördags. Men var det något vi visste var det att det skulle bli intressant.
När laguppställningen presenterades såg det ut som ett extremt offensivt viktat 4-3-3-lag med Kevin De Bruyne och David Silva framför städaren Fernandinho på mittfältet. Aleksandar Kolarov startade som mittback (!) bredvid John Stones.
Men Pep Guardiola hade förstås en baktanke.
Hans spelmodell mot Sunderland var den han implementerade i Bayern München, den där ytterbackarna kliver in centralt i banan. Ni ser bilden nedan.

De här platsbytena ger flera följdeffekter:
1) Centralt övertag och en känsla av ”räknefel” hos motståndarnas mittfältare.
2) Yttrarna, Nolito och Raheem Sterling kan stå brett och ges en mot en-lägen. Det här var en taktik som fungerade utmärkt när Guardiola basade över Franck Ribéry och Arjen Robben, spelare vars främsta egenskap var just en mot en-lägen.
3) En struktur av kontroll då ytterbackarna balanserar upp mittfältet och motverkar omställningar.

Det här är alltså på intet sätt något nytt. Bayern München använde den här spelidén många gånger och där passade det utmärkt när ytterbackarna var Philipp Lahm och David Alaba, spelskickliga och spelintelligenta försvarare. Det var mer förvånande att se Gaël Clichy och Bacary Sagna stå och ta emot bollar felvända på centralt mittfält.
Det är inte något unikt att en ytterback, för att motverka omställningar, kliver in centralt när bollen är på andra sidan. Det speciella här är att båda ytterbackarna kliver in i mitten och gör det redan i uppspelsfasen.
Med ytterbackarna centralt skapas det intressanta ytor för Silva och De Bruyne i ”mellanytor”.

Det blir oerhört intressant att se hur motståndartränarna ska lösa problematiken som uppstår när City överbelastar centralt på det här sättet. Hur stänger man David Silva och Kevin De Bruyne som kommer att hitta fria ytor bakom mittfältet? Extrem centrering? Fembackslinje och ”yttre mittbackar” med mer tydliga markeringsuppdrag? Vi får se.

Själva formationen som City använde i uppspelsfasen kan beskrivas som ett 3-2-4-1. Det är här den lilla, lilla skillnaden finns mot det som Pep Guardiola införde i Barcelona 2008.
Hans Barça blev i uppspelsfasen ett 3-4-3 där ytterbackarna (inringade på bilden nedan) klev brett och högt. Men ytterbackarna kom aldrig så högt som Nolito och Raheem Sterling gjorde i helgens möte mot Sunderland. Och ytterbackarna står inte brett för att vänta på en mot en-lägen utan för att dra isär motståndarna.

Bilden ovan är från det klassiska 5–0-mötet med Real Madrid och publicerades i bloggen 2013 när jag analyserade Barcelona på djupet. Vi ser hur Barcelona faller ned med en mittfältare mellan mittbackarna, hur (de inringade) ytterbackarna kliver brett och hur laget då får formationen 3-4-3 (de tre anfallarna är utanför bild).

Det gick att skönja karaktäristiska Barcelonadrag från Manchester City i lördags. Kortpassningskombinatioerna, det asymmetriska systemet med udda positionsbyten och den intensiva pressen.
Vid bolltapp gick City ofta fram direkt och ville vinna tillbaka bollen. Inte konstigt att den trötta, ibland lata Yaya Touré, inte fanns med i matchtruppen och nu ser ut att lämna klubben.
Att Willy Caballero vaktade målet var förvånande, men mest utifrån politik. Med tanke på vad Guardiola vill göra i uppspelsfasen var det naturligt att han vill ha en målvakt som är supertrygg i det korta spelet med fötterna. Det var ingen slump att det kom uppgifter i somras att han jagade Marc-André ter Stegen. Petade Joe Hart måste antingen acceptera att han måste bli bättre med fötterna eller söka en ny klubb.

Det här var en spelmodell. Jag gissar att Pep Guardiola, precis som i Bayern München, kommer att skapa ett ytterst flexibelt Manchester City-lag som kan hantera en mängd spelmodeller.

Läs mer:
April 2013: Analys: ”Så gjorde Barcelona revolution”.

En uddlös offensiv ställs mot världens bästa försvar idag. Sverige har en diger utmaning på Stadium Muncipal i Toulouse.
Här tittar jag närmare på Antonio Contes 5-3-2-system som var så framgångsrikt i EM-premiären mot Belgien.
Finns det några svagheter att utnyttja?

Sverige kom undan från öppningsmatchen med blotta förskräckelsen. Ett självmål från Ciaran Clark räddade 1–1 mot Irland.
Idag väntar Italien som vann sin första match mot Belgien med 2–0.
Italien kommer till EM utan offensiva storstjärnor, men även om många, däribland jag själv, skrivit ned laget kan man besegra vem som helst.
På bänken finns nämligen tränargeniet Antonio Conte och längst bak finns samma fundament som tog Italien till EM-final för fyra år sedan.

Det var inte helt lätt att utläsa hur Antonio Conte skulle formera sitt Italien i EM. Han har laborerat friskt i kvalet mellan 4-4-2, 4-3-3, 3-4-3, 5-3-2 och 3-5-2. Ni som köpte Sportbladets EM-bibel såg kanske att jag analyserat Italien utifrån kvalmatcherna och i en av dem använde de fembackslinje. Men nu har vi fått se den i EM och då kör vi en ny, lite mer färsk granskning av detta Italien.
Mot Belgien blev det en 5-3-2-uppställning – och succé. Italien vann matchen med 2–0 och det var iögonfallande hur väldrillat detta ”Gli Azzurri” är. För oss som gillar försvarsspel var det ren och skär njutning att se hur Italiens minutiösa positionsförsvar täckte av varenda attraktiv spelväg i Lyon. Synkroniserade förflyttningar över hela banan. Täck varje meter som om det är det sista du gör i livet. Tio lojala, taktiskt begåvade spelare plus Gianluigi Buffon som sista utpost.
Efter att Belgien gått i fällan hade de inte mycket att sätta emot.
Det var ett tydligt exempel på hur en förbundskapten, trots kort förberedelsetid, kan sätta en gedigen grund på nästan samma sätt som en klubblagstränare. Det handlar förstås till stor del om vilket material som finns till förfogande och Antonio Conte har förstås en enorm fördel att ha BBC-försvaret som han basat över i Juventus.

Hur ska Sverige, med all sin begränsning som lyste igenom mot Irland, skaka detta superförsvar? Inte helt enkelt, det finns inget enkelt recept.
Att tro att Sverige ska kunna föra matchen och såga sig igenom Italiens defensiv med kortpassningsspel är naivt. Klarar man inte det mot Irland, lär man inte göra det mot Italien.
Jag tror istället att Sverige behöver bli tydligare med att få upp bollen snabbt till sina två anfallare Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti och låta dem försöka få fast bollen högre upp i plan. Det fungerade inte heller mot Irland, men då var inte heller uppspelen tillräckligt bra. Det behövs en betydligt större löpvilja än i premiären, men det kommer också automatiskt med Guidetti. Hans problem är snarare att han kan bli överambitiös.
Utan kombinerade rörelser blir det svårt att överhuvudtaget skapa målchanser mot BBC (Bonucci, Barzagli, Chiellini).

Försvarsformationen
Systemet som användes mot Belgien är en 5-3-2-uppställning som blir 3-5-2 i offensiven.

Notera 1) hur raka linjerna är, 2) hur tajt det är både i djup och bredd mellan Italiens lagdelar. Belgien tilläts bara spela ”utanför”.

Så fungerar Italiens defensiv i praktiken

Anfallarna Graziano Pellè och Éder bildar en första presslinje vars syfte är att stänga spel centralt till motståndarnas centrala mittfältare. Istället tvingar man spel ut mot kanterna.

Det här är något jag gillar med Italien. Redan innan passningen slås från Thomas Vermaelen ut mot vänsterbacken Jan Vertonghen är Italiens vänstra wingback Antonio Candreva redan på väg ut i press. Han har läst passningen och ser till att Belgiens ytterback inte få ta emot bollen ostört. Att sätta press är grundläggande, men vid snabba spelvändningar finns det risk att lag slarvar med hur snabbt man kommer in i press. Där är Italien bäst i klassen av det jag sett hittills i EM.

Här ser man symmetrin i Italiens backlinje och mittfält vid en överflytt. Ska man anmärka på minsta lilla är det att Andrea Barzagli, den högra mittbacken, hade kunnat vara två meter närmare mittbacken Leonardo Bonucci. Men annars är allt perfektion.

Det lojala samarbetet. Graziano Pellè pekar att anfallskollegan Éder måste stänga passningsvägen centralt. Éder uppfattar direkt och flyttar ned de meter som behövs. Belgien tvingas spela ”utanför” Italiens formation – igen.

Svagheter/ytor att utnyttja
Jag blev oerhört imponerad av Italien i öppningsmatchen. Det här blir ingen lätt nöt att knäcka för Sverige, framför allt inte när man inte har mittfältare som kan slå sin motståndare 1 vs 1. Utan individuella prestationer blir det nästintill omöjligt att skapa chanser om Italien är lika disciplinerat som senast.
Mot ett 5-3-2 är det tämligen enkelt att få övertag på kanterna, gå brett med sina yttrar (det kräver dock 4-5-1 för Sverige) och sedan skapa 2 vs 1 med hjälp av överlappande ytterbackar. Så kan vi komma till inlägg, men jag är inte säker på om inläggsspel är rätt modell. Det bästa vore om Sverige får kontringsspela, men jag är inte så säker på att Italien tillåter det heller. Så många svagheter har inte Italiens defensiv, sett till prestationen mot Belgien.
Det finns en lite intressant aspekt som jag gissar att Erik Hamrén och hans coachteam pekar på. Italiens ”yttre mittbackar”, Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini följer ofta anfallare i rygg, markeringsspel, vilket kan öppna för ytor bakom ryggen. Här nedan ser vi en sådan situation i mötet med Belgien.

Romelu Lukaku droppar ur och Giorgio Chiellini följer Lukaku i rygg. Det skapar en yta som en diagonallöpande yttermittfältare kan utnyttja.

I de tidiga uppspelen kan Sverige locka ut Italiens wingback, i detta fall Darmian, och sedan låta anfallaren/central mittfältare löpa in i ytan bakom wingbacken.

Italiens uppspel
Italien har ett mycket speciellt speciellt sätt att sätta igång bollen vid insparkar. Då går man ned långt ned mot kortlinjen med mittbackarna, drar ut mittfältarna vid kanterna och trycker upp wingbackarna (se bild nedan).

Buffon sätter igång den här insparken till Chiellini och denne försöker hitta ut till Giaccherini. Går inte det så slår Chiellini en längre boll mot targetspelaren Graziano Pellè där Éder spelar andrabollsspel i Pellès direkta närhet. Notera på den här översiktsbilden att Belgiens centrala mittfältare inte vågar följa med Parolo och Giaccherini ut mot kanterna, vilket betyder att de är lediga spelalternativ.

I spelet handlar det mycket om att hitta förbi med diagonala passningar mot Pellès fötter. Samtidigt tar en lagkamrat en båge för att få tillbakaspel. Denna strategi – felvänd till rättvänd – används frekvent, vilket jag redogjorde för i EM-bibeln.

Sammanfattning
Sverige möter i mitt tycke världens bästa försvar idag, åtminstone den skickligaste backlinjen på att agera utifrån en låg försvarslinje.
Det har rapporterats i Italien att Antonio Conte kommer att formera om sin elva. Om det betyder en annan formation får vi se.
Om Italien mönstrar samma 5-3-2 har jag svårt att se att vi kommer till särskilt många målchanser. De lägena som dyker upp behöver vi förmodligen ta tillvara på om vi ska ha någon vinstchans i eftermiddag.
Det finns givetvis sätt att såra Italien, om man anfaller med tempo och kvalitet. Frågan är om Sverige är laget som har den kvaliteten.
Spelvändningar och 2 vs 1 mot Italiens wingback är en enkel strategi, men eftersom det leder till inläggsspel är det inte säkert att det mynnar ut i något då BBC är skickliga på att nicka undan.

***
Vill du få länkar till fler analyser direkt när de publiceras? Kolla in min Facebook-sida.

Få lag har lyckats neutralisera Tottenham senaste tiden.
Hur skulle Tony Pulis matchplan se ut? Trebackslinje, fyrbackslinje, fembackslinje?
Svaret: Sexbackslinje!

Tottenham hade chansen att sätta press på Leicester igår genom seger i måndagsmatchen mot West Bromwich hemma på White Hart Lane.
På förhand talade det mesta för en planenlig seger. Dels har Spurs krossat allt motstånd senaste veckorna, dels ligger West Bromwich på ”säker mark” i tabellen och har egentligen ingen större ”belöning” att spela för i sista omgångarna.
Men West Bromwich är inte som andra lag på den undre halvan.
West Bromwich tränas av Tony Pulis och han är och förblir en mästare på att organisera försvarsspel.

Utmaningen med att möta Tottenham den här säsongen har inte bara varit att hantera det faktum att Mauricio Pochettino har en uppsjö av potentiella matchvinnare, från frisparksspecialisten Christian Eriksen till lojale universalanfallaren Harry Kane.
Nej, svårigheten har även varit att hantera Spurs asymmetriska spelsystem där yttrarna Christian Eriksen och Erik Lamela vandrar inåt i plan och där ytterbackarna Danny Rose och Kyle Walker istället står för spelbredden och agerar som traditionella wingspelare. För motståndarna skapar det vad som på handbollsspråk hade kallats ”räknefel” centralt i plan och det skapar korridorer längs kanterna som är väldigt svåra att täcka.
Jag kan inte minnas att jag sett något lag som, rent taktiskt, kunnat hantera denna problematik på ett bra sätt. Men jag hade mina förhoppningar på WBA.
Och, jodå, Tony Pulis hade gjort sin läxa.
West Bromwich täppte igen defensivt och Tottenham, som har så många vapen i sin offensiva arsenal, hade svårt att hitta vägar framåt. Visst behövdes det lite marginaler ibland som när Boaz Myhill svarade för en reflexräddning och bollen träffade insidan av stolpen. Men den chansen var också en av få som Spurs lyckades spela sig igenom ett samlat försvarsblock. Mestadels hade Jonas Olsson och Gareth McAuley kontroll. Olsson var mycket bra, man of the match. Eller som Daily Mail uttryckte det: ”Ett torn av styrka”.

Så vad var receptet? Svar: Sexbackslinje på egen planhalva och markeringsspel för ytterbackarna.
Tony Pulis är en utpräglad 4-4-2-tränare och när han ”experimenterar” så är det inga revolutioner. Han sträcker sig möjligen till en fembackslinje eller till ett 4-2-3-1 för att få kontroll om centralt mittfält.
Hans West Bromwich brukar spela ett centrerat försvarsspel, det är inget unikt, men den här gången drog han centreringen till sin spets och lät sina yttrar, James McClean och Stéphane Sessègnon sjunka ned i wingback-roller. Det innebar i praktiken att West Bromwich på egen planhalva försvarade sig med en sexbackslinje. Framför spelade Claudio Yacob, Darren Fletcher och Craig Gardner i en centrerad mittfältstrea medan Salomon Rondón sprang runt ensam och isolerad på topp.

Så här såg West Bromwichs 4-2-3-1-uppställning ut i praktiken.
Centrerad fyrbackslinje och neddragna yttermittfältare skapar en sexbackslinje för WBA.

Strategin var att istället för det rent positionsorienterade försvaret gå över på markeringsspel, zonmarkering, för ytterbackarna Craig Dawson och Jonny Evans som uteslutande följde med Christian Eriksen respektive Erik Lamela i rygg.
– Det var precis det vi pratade om före matchen, att vi skulle gå mer i markering än normalt, berättar Jonas Olsson för mig.
Det såg ut så här (se nedan):

Craig Dawson lämnar sin plats i backlinjen och kliver upp i rygg på Christian Eriksen.

Det viktigaste med den här typen av strategi är att ha tillräckligt smarta och lojala yttrar som säkrar ytan bakom ytterbacken. Det hade Tony Pulis i går i form av James McClean och Stéphane Sessègnon (se nedan).

Här ser vi att det skapas enorma ytor bakom ytterbackarna på båda sidor. I det här läget har WBA snarare en tvåbackslinje med mittbackarna Jonas Olsson och Gareth McAuley medan både Dawson och Evans klivit upp i höjd med mittfältet.

Det som var tydligt och som ofta är tydligt när man ser Tony Pulis West Bromwich är att det mesta i försvarsarbetet sker med sådan noggrannhet. Bekvämlighet accepteras inte.
Igår var exempelvis kommunikationen vid överlämningar oerhört viktig och här nedan ser vi hur både Darren Fletcher och Craig Dawson pekar åt varandra för att hamna rätt.

Slutsats
West Bromwich lyckades neutralisera Tottenham igår tack vare en effektiv matchplan som utfördes med extrem disciplin. West Bromwich sjönk ned lågt och hamnade ofta i en sexbackslinje på egen planhalva, men det medförde också att man tog udden av kanthotet från Kyle Walker och Danny Rose. Markeringsspelet från ytterbackarna Dawson och Evans gjorde att Eriksen och Lamela sällan fick vända upp ostört i ytan mellan mittfält och backlinje.
WBA agerade riskminimerade och tog en meriterande poäng på White Hart Lane.
Det var knappast förvånande att det var Tony Pulis gäng som levererade den här organiserade, disciplinerade insatsen.
I det avseendet är West Bromwich, näst efter Leicester, bäst i Premier League.

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Manchester United.

Matchen (Arsenal hemma)
Manchester United kom till spel med en grotesk skadelista. 14 man var otillgängliga och bänken bestod till stor del av oprövade ynglingar. Men med ett organiserat, lojalt arbete kommer man långt och längst fram fanns en glödhet 18-åring som gjorde skillnad. Marcus Rashford dök upp på rätt ställe två gånger inom loppet av några minuter i första halvlek och såg till att United skaffade sig en 2–0-ledning. Danny Welbeck, den före detta Manchester United-spelaren, reducerade före paus, men det här var inte Arsenals match. Ander Herrera satte 3–1 i den 65:e minuten, framspelad av Rashford, och då spelade det ingen roll att Mesut Özil skapade lite spänning med sin 2–3-reducering i den 69:e minuten.
Manchester United vann och Louis van Gaal kunde vinna ytterligare pluspoäng genom att spela teater vid sidlinjen och släppa fram ytterligare två debutanter, Timothy Fosu-Mensah, 18, och James Weir, 20.

Spelarbetygen
David De Gea 4
——————————–
Guillermo Varela 2
Michael Carrick 3
Daley Blind 3
Marcos Rojo 2 (’55)
——————————–
Morgan Schneiderlin 2
Ander Herrera 4 (’90)
——————————–
Jesse Lingard 3
Juan Mata 4
Memphis Depay 3
——————————–
Marcus Rashford 4 (’80)

Ersättare:
Timothy Fosu-Mensah 3 (’55)
Adnan Januzaj – (’80)
James Weir (’90)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Marcus Rashford har vi redan avverkat i en tidigare blogg så vi kan lyfta fram en annan spelare istället. Juan Mata har varit ömsom vin ömsom vatten under sin tid i Manchester United. När han köptes var han ett desperationsköp av en klubb utan strategi i värvningsarbetet. Förra säsongen blev han en matchvinnare i en ny roll som högerytter. Den här säsongen har han inte nått samma höjder, och det har funnits en del djupa dalar, men sanningen är att dagens Manchester United måste ha råd med en begåvning som Juan Mata. Han har den kreativitet som kan öppna låsta motståndarförsvar och det är en egenskap som laget knappast har i överflöd.
Igår var han planens bästa spelare, enligt mig. Mata var regissören som ständigt hittade ytor mellan Arsenals lagdelar och när han spelar så här så måste Louis van Gaal acceptera att spanjoren inte sköter presspelet prickfritt. Så länge Mata avgör matcher framåt är det av mindre betydelse.

Tummen ned
Segern mot Arsenal – med ett ungt, oprövat manskap – var förmodligen höjdpunkten på hela säsongen för Manchester United. Det säger inte så mycket eftersom spelåret inte bjudit på så många högtidstunder, men det är svårt att plocka fram negativa sidor efter triumfen mot titeljagande Arsenal.
Arsène Wenger kom till spel med en elva där knappt en enda Manchester United-spelare hade platsat, bortsett från David De Gea.
Det enda negativa för van Gaal var att Marcos Rojo haltade av i 55:e minuten efter att ha fått en smäll så den långa skadelistan kan bli ännu längre. Nu gjorde 18-årige holländaren Timothy Fosu-Mensah – en ny bekantskap för mig – en pigg debut på vänsterbacken så det kanske löser sig ändå.

Taktisk spaning
När Louis van Gaal tog Holland till VM-brons för två år sedan var zonmarkering ett intressant inslag i lagets spel. Istället för det beprövade positionsförsvaret lät han sina mittfältare man-man-markera sina motståndare. Igår använde Manchester United ett tydligt inslag av zonmarkering/man-man-markering.
Så här fungerade lagets försvarsspel mot Arsenal:

Strikern Marcus Rashford placerar sig långt ut till höger för att skära av Arsenals mittback Laurent Koscielny från uppspelsfasen. Så fort Gabriel får bollen av Petr Cech pressas han av yttern Memphis Depay. Mittfältarna Juan Mata och Ander Herrera man-man-markerar Arsenals mittfältare.

Manchester United lät Gabriel ha bollen ostört även när Arsenal kom högre upp i plan. Ni ser här Rashford tämligen stationerad, fortfarande till höger för att skära spel till Laurent Koscielny. På grund av United-mittfältarnas markeringsspel finns en stor, obevakad yta framför United backlinje.

Den här typen av markeringsspel ger ibland vissa missförstånd och komplikationer. Jag noterade den här situationen från den 36:e minuten (se nedan).

Petr Cech har fångat bollen och är på väg att sätta igång ett uppspel. Marcus Rashford börjar med att röra sig mot Koscielny.

Men eftersom Uniteds försvarsstrategi förutsätter att varje Arsenalmittfältare måste markeras tajt så beordrar Ander Herrera att Rashford måste ta upp markering på Aaron Ramsey (då Juan Mata har hamnat i en för hög utgångsposition).

Aaron Ramsey sticker iväg för att försöka bli av med bevakningen.

Under tiden gör Alexis Sanchez en motsatt rörelse och får med Uniteds högerback Guillermo Varela i rygg.

…så i nästa moment har Marcus Rashford hamnat ända nere i högerbacksposition.

Det här är förstås en baksida med markeringsspelet, men så länge lojaliteten och arbetsviljan finns går det att lösa. Marcus Rashford var beredd att springa hela vägen ned till det egna försvaret för att plocka upp Ramsey.
Marcus Rashford bidrar alltså inte bara med mål. När Louis van Gaal skickar in unga debutanter i startelvan får han också spelare som han kan styra till att springa genom väggar.
Den ungdomliga entusiasmen och inställningen lade grunden till segern igår.

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Tottenham.

Matchen (Manchester City borta)
Det säger något om Tottenhams förvandling när de åker till Etihad med ambitionen att föra matchen. För det var ingen tvekan om att det var Spurs som styrde före paus. Mousa Dembélé, Eric Dier och Christian Eriksen vann slaget om mittfältet och Tottenham hade hela 65 procent i bollinnehav i första halvlek. Spelövertaget ledde inte till några heta målchanser, men det hade inte Manchester City heller. Det var en låst och händelsefattig match som förändrades efter ett felaktigt domslut.
I inledningen av andra halvlek slog Danny Rose ett inlägg. Bollen såg ut att studsa mot Raheem Sterlings revben, men domaren Mark Clattenburg dömde straff. Ett hårt domslut som ytterligare underströk att saker och ting går Tottenhams väg detta spelår. Harry Kane, fram till dess rätt anonym, satte straffen som betydde 1–0 för gästerna.
Manchester City flyttade fram och med drygt en kvart kvar tryckte Kelechi Iheanacho in 1–1. City tog över och i det här skedet kändes det som om Spurs nöjde sig med en poäng. Men från ingenstans kontrade inhopparen Erik Lamela och serverade Christian Eriksen. Dansken gjorde inget misstag fri med Joe Hart utan placerade in segermålet, 2–1.

Spelarbetygen
Hugo Lloris 4
——————————–
Kyle Walker 3
Toby Alderweireld 5
Kevin Wimmer 4
Danny Rose 4
——————————–
Mousa Dembélé 2
Eric Dier 3
——————————–
Heung-Min Son 2 (72)
Christian Eriksen 4
Dele Alli 2 (81)
——————————–
Harry Kane 2 (89)

Ersättare:
Tom Carroll – (72)
Erik Lamela – (81)
Nacer Chadli – (89)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Toby Alderweireld har vi hyllat många gånger den här säsongen. Mittbacken, ifjol utlånad till Southampton, köptes i somras från Atlético Madrid för runt 140 miljoner kronor. Det priset framstår idag som ett fynd. Alderweireld var bäst på plan i mina ögon, men jag vill ändå lyfta fram hans mittbackskollega.
Kevin Wimmer, 23, värvades också i sommar, men bara för drygt 50 miljoner kronor. Österrikaren har fått bida sin tid bakom Jan Vertonghen, men efter att den sistnämnde blev skadad har Wimmer fått chansen. Den 23 januari gjorde han sin första match i Premier League. Mötet med Manchester City var hans första stora test och det klarade han med bravur. Wimmer agerade säkert och bidrog till att Sergio Agüero blev mållös.

Tummen ned
Vad är negativt i Tottenham just nu? Jag kommer inte på någonting.

Taktisk spaning
Det är bara att lyfta på fotbollshatten för Mauricio Pochettino och argentinarens triumf i söndags. Argentinaren klädde av Manuel Pellegrini taktiskt och han gjorde det på ett imponerande sätt. Istället för att bara åka till Etihad med en reaktiv matchplan för att neutralisera Manchester Citys offensiva hot så åkte han dit med en offensiv, proaktiv taktik för att Tottenham skulle äga matchen. Och det lyckades i första halvlek.

Mauricio Pochettino formerade som vanligt sitt 4-2-3-1. Han lät sina yttrar kliva in i banan och överbelasta centralt. Vi har sett det inslaget i Tottenhams spel under säsongen, men det var ändå djärvt att åka till Etihad att praktisera det fullt ut, framför allt då det finns komplikationer defensivt med det spelsättet när man möter bra lag.
Så vad blev effekten? Ungefär samma som när lag använder en mittfältsdiamant. Tottenham fick centralt övertag då man ofta hade fem (!) spelare i mitten och lagets ytterbackar blev ständigt spelbara i korridorerna.
Vi tittar närmare på hur det såg ut.

Tottenham sköt upp sina ytterbackar i ”ytterpositioner” och lät istället Dele Alli och Heung-Min Son glida in centralt.

Manchester City centrerade sitt mittfält för att hindra spel till Son och Alli, som båda är fria i ytan mellan försvar och backlinje. Manchester Citys ytterbackar hamnar i svåra val. Längst bort är det Gaël Clichy måste välja mellan att kliva fram i rygg på Son eller ligga kvar och täcka av offensive högerbacken Kyle Walker.

Manchester City drog ned sina anfallare lägre ned i plan för att hantera Tottenhams centrala övertag. Men då kunde Spurs istället enkelt vända hem på sina mittbackar eller dra isär genom att spela ut på ytterbackarna.

För att demonstrera vilka räknefel som uppstod hos Manchester City kan vi visa denna situation från matchminut 17. Här är det Sergio Agüero som är nere i högerbacksposition för att skära av en crossboll till Danny Rose.

Svårigheten med att använda Tottenhams spelsätt är att de defensiva omställningarna kan ta tid. Men tack vare Spurs löpvilja löste man det på ett bra sätt och man hittade ett kompakt 4-2-3-1 i försvarsspelet.

Manchester City tvingades försvara sig lågt för att hantera Tottenham. Spurs gick istället högt och stressade även när Joe Hart satte igång bollen från inspark. Här ser vi Dele Alli kliva fram och stressa Vincent Kompany i 42:a minuten.

En felplacerad vänsterback som upphäver en offside. En vilsen högerback som är ännu mer offside i sitt positionsspel.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Chelseas kvitteringsmål.

Diego Costa kvitterade till 1–1 på tilläggstid i söndagens prestigemöte på Stamford Bridge. Anfallaren blev plötsligt helt ren med David De Gea och kunde runda denne och rulla in bollen.
Vid en första anblick var det lätt att skylla baklängesmålet på unge vänsterbacken Cameron Borthwick-Jackson som upphävde offside. Men tittar man närmare kan man se att fyra-fem Manchester United-spelare bör ta del av skulden.

Cameron Borthwick-Jackson ligger en meter nedanför övriga backlinjen.

Upprinnelsen till målet startade dock långt tidigare och blev sedan en kedja av händelser som mynnade ut i ett disorienterat United-försvar.

Inhopparen Memphis Depay tar ett orutinerat beslut och slår bort en boll i ett läge då han enkelt hade kunnat fördröja tiden.

När Chelsea ställer om är inte Memphis på plats så Chelsea hittar snabbt ut på sin vänsterkant. Där får mittbacken Chris Smalling ta löpningen ut mot kanten medan högerbacken Darmian täcker innanför. Här är det än så länge inget problem.

I det här läget när Daley Blind ödesdigert väljer att stöta (ytterligare en missbedömning) ska Darmian egentligen falla in snett bakom Blind. Hade han gjort det hade han tagit undan bollen. Istället befinner sig Darmian på fel sida (!) om Willian.

Nästa misstag handlar om mittfältarnas positionering. Michael Carrick spelar till vänster på det sittande mittfältet. Han följer Eden Hazard i rygg. Då måste Morgan Schneiderlin anpassa sin position och flytta tre meter åt vänster och överta Carricks yta. Schneiderlin blir stående och bollen får spelas in i den ytan han borde ha täckt.

Morgan Schneiderlin borde ha anpassat sin position utifrån Michael Carricks rörelse.

Så kontentan är att Cameron Borthwick-Jackson visserligen upphävde offsiden, men att flera spelare i Manchester United tog felbeslut vilket ledde fram till målet. Jag lägger en stor del av skulden på Darmian som övergav sin plats i mitten, trots att situationen var långt från över.
Det här med högerbackar som överger sin position är inget nytt fenomen i Manchester United. För två år sedan hade vi ett mål på samma arena där Rafael da Silva gjorde ett liknande misstag.