Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Everton hemma)
En bra, kvalitativ första halvlek där Everton hade det mesta av bollinnehavet. Lagen hade varsin bra målchans, Willian tvingade Tim Howard till en kvalificerad räddning medan Kevin Mirallas vände bort Kurt Zouma och sköt ett skott som Thibaut Courtois styrde ut till hörna. I andra halvlek exploderade matchen.
Everton tog ledningen när Leighton Baines spelade in en boll som John Terry styrde in i eget mål. Kevin Mirallas ökade på till 0–2 när han vände runt och pangade in ett vänsterskott. Där var Chelsea till synes ett slaget lag. Men Chelsea hämtade krafter. Cesc Fàbregas slog en utsökt passning till Diego Costa som passerade Tim Howard och satte 1–2. Bara två minuter senare pickade Fàbregas in 2–2.
Spelade jämnade ut sig även om Chelsea förde tillställningen här. Lite överraskande kom istället 2–3 när Ramiro Funes Mori stötte in inlägget från Gerard Deuloféu. Chelsea visade moral och en offsidestående John Terry klackade in kvitteringen till 3–3 i den 98:e (!) minuten.

Spelarbetygen
Thibaut Courtois 2
———————————–
Branislav Ivanovic 1
John Terry 2
Kurt Zouma 2
César Azpilicueta 2
———————————–
Nemanja Matic (’55) 1
John Obi Mikel 2
———————————–
Willian 3
Cesc Fàbregas 4
Pedro (’66) 1
———————————–
Diego Costa (’80) 4

Ersättare:
Oscar ’55
Kenedy ’66
Loïc Rémy ’80

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Cesc Fàbregas har fått mycket kritik denna säsong, med all rätt. Men spanjoren har senaste tiden haft ljusglimtar och när han fick flytta ned i den sittande mittältspositionen tio minuter in på andra halvlek klev han fram som planens dominant. Dessförinnan hade Fàbregas inte kommit rätt, men nu serverade han Diego Costa till 1–2-målet och väggade sig sedan fram innan han sköt in 2–2.  En Fàbregas i form gör Chelsea till ett så mycket bättre lag och det är nyckeln för att laget ska kunna dominera bollinnehavet.

Tummen ned
Nemanja Matic fortsätter sin kräftgång. Det är svårt att förklara mittfältarens ras från att ha varit en av Premier Leagues mest inflytelserik spelare hösten 2014 till att nu vara medioker. Matic verkar ha tappat allt självförtroende och John Obi Mikel framstår i nuläget som en bättre parhäst till Fàbregas.

Taktisk spaning
Chelsea har hamnat i ett läge där poängen betyder allt. Hur spelet ser ut är sekundärt.
I mötet med Everton i lördags valde man bort bollinnehavet i inledningen av första halvlek. Det medförde att Everton hade initiativet i matchen första halvtimmen.
Chelseas taktik var att sätta in pressen när John Stones hade bollen, förmodligen för att den unge mittbacken ibland kan bli nonchalant och spela ”för fint”.
När hemmalaget väl flyttade fram klev både Nemanja Matic och John Obi Mikel högt vilket lämnade en jätteyta framför mittbackarna John Terry och Kurt Zouma. Det är naturligt eftersom Terry inte klarar att spela i en hög försvarslinje. Men det leder till problemet att laget blir ”uppdelat”. Det var ingen slump att Ross Barkley var planens dominant i första halvlek.
Även om Chelsea inte släppte till några farliga chanser före paus kändes det inte som att lagets defensiv är helt synkroniserad.

Till följd av Chelseas höga press hamnar Nemanja Matic och John Obi Mikel i högre utgångspositioner än normalt.

Det ledde till att det ofta fanns en enorm yta framför mittbackarna där Ross Barkley huserade.

Slutsatsen här är att Chelsea inte har tillräckligt löpstarka spelare för att spela med hög press och det passar framför allt backlinjen illa då John Terry i så fall blir för utelämnad i djupledsspelet. Och Chelsea kan heller inte kliva högt med de sex offensiva spelarna, vilket man gjorde ibland mot Everton, för det skapar för stora avstånd mellan mittfält och backlinje. Chelseas enda alternativ är att utgå från ett lägre försvarsspel, vilket man gjorde under den titelvinnande säsongen ifjol. Problemet i år har varit att inte ens ett lågt försvar har känts tryggt.

Var det Laurent Koscielny eller Per Mertesacker som felade när Arsenal släppte till ett en mot två-läge i första halvlek mot Manchester City? Eller kanske någon annan?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på situationen.

Arsenal gjorde en fin defensiv insats mot Manchester City igår på Emirates och vann till slut toppmötet med 2–1.
Under matchens första 80 minuter släppte hemmalaget egentligen bara till ett öppet läge. Men då blev det å andra sidan riktigt farligt. Det var i den 31:a matchminuten när Kevin De Bruyne och David Silva plötsligt ställdes i ett två mot en-läge mot Per Mertesacker.
Jag fick idag frågan från en läsare om det berodde på Laurent Koscielnys misstag eller på Per Mertesacker som upphävde offsiden. Jag är beredd att fria tysken från ansvar och jag ska förklara varför.
Vi tar situationen igen här nedan.

Det här är alltså läget vi talar om.

Upprinnelsen och det som gör att Arsenal hamnar fel är att Aaron Ramsey slår en misslyckad och ganska omotiverad långboll. Vänsterbacken Nacho Monreal har klivit högt på sin kant för att ge bredd, men har ingen chans att nå bollen som Bacary Sagna nickar ned på backkollegan Nicolas Otamendi. Redan här ser Theo Walcott att Monreal är framför honom och han inser att han måste överta Monreals position.

Det gör Theo Walcott inledningsvis. I det här läget måste han dock följa med några meter till när Kevin De Bruyne tar löpningen för att säkra ytan som skapats på grund av Nacho Monreals höga position.

Det gör inte Walcott. I det här läget han blivit bolltittare och då finns det möjlighet för Manchester City att utnyttja det.

Nicolas Otamendi hittar upp med ett bra, rakt uppspel mot en mötande Sergio Agüero. Walcott har helt glömt bort De Bruyne i det här läget.

Laurent Koscielny har hamnat på mellanhand och Agüeros skarvning når De Bruyne som har fritt fram mot målet. Per Mertesacker hade inte kunnat ställa offside i detta skede. 1) De Bruyne var bara några decimeter över mittlinjen, vilket är alldeles för liten marginal för att göra en sådan chansning. 2) Hade Agüero satt tillbaka bollen på en rättvänd mittfältare hade denne istället kunnat frispela Silva helt och hållet om Mertesacker tagit steget upp.

Är Laurent Koscielny fri från ansvar? Nej. När han upptäcker att Walcott inte sköter sin uppgift måste han snabbt omvärdera och prioritera den farligaste ytan. I det fallet hade han fått acceptera att Sergio Agüero obevakad hade fått möta bollen och vända upp, men då hade Koscielny istället kunnat skära av De Bruyne.
Den första som felade är dock Theo Walcott. Tar man över någon position måste man göra det ordentligt och situationen ut.

Det som också är intressant att reflektera över, tycker jag, är det faktum att det ena leder till det andra.
Anledningen till att Manchester City från början får hitta upp med den raka bollen från Otamendi är att Arsenals mittfält är utspritt. Och varför var det utspritt när det annars var så kompakt? Jo, för att Ramsey slog en onödig långboll och laget tappade bollen i ett läge där lagkamraterna inte räknat att man skulle ge bort bollen. Vi ser nedan hur Mesut Özils position påverkar. Hade han gjort överflyttningen blixtsnabbt hade Mathieu Flamini kunnat flytta över ytterligare någon meter och Otamendis passningsväg till Agüero hade förmodligen varit stängd (se nedan). Nu känner Flamini sig istället tvingad att skära spel inåt till Fernandinho.

Skulden för det läggs förstås på Ramsey, men det är också en anledning till att det nya, pragmatiska Arsenalspelet betalat sig. Tidigare var den här typen av bolltapp och omställningar vardagsmat. Nu är det istället ofta Arsenal som straffar motståndarna med att kontra snabbt.

Slutligen vill jag lyfta fram Per Mertesackers försvarsarbete. I en mot två-situationen hittar tysken en nästan perfekt position mellan De Bruyne och David Silva, vilket gör att belgaren inte kan hitta över till Silva – samtidigt som han lyckas pressa De Bruyne till ett kantavslut.

Hur neutraliserar man världens bästa lag?
Deportivo La Coruña testade en innovativ variant i helgen.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen gör vi en avstickare till Spanien.

Under de senaste årtiondet har vi sett olika strategier för att stoppa Barcelona. Vi har sett allt från helplanspress till parkerade bussar. Väldigt lite har fungerat och när de väl har gjort det så har inget varit bestående.
Om man ska generalisera så kan man säga att de flesta lagen som möter Barcelona vill ta hem så många spelare som möjligt på rätt sida om bollen. Fembackslinje har varit ett frekvent inslag senaste åren. Vissa lag är djärva och försvarar sig bara med två raka fyror, ”two banks of four”, och spelar ett lägre, centrerat positionsförsvar.
Därför var det intressant att Deportivo La Coruña kom till Camp Nou med en taktik jag tidigare inte sett, åtminstone inte i den formen.
Tränaren Victor Sanchez valde att stanna högt med tre spelare (!), och bara försvara sig med fyra backar och ett tremannamittfält. Samtidigt stannade nummer tio-spelaren Fayçal Fajr högt för att man-man-markera Sergio Busquets. Anfallarna Jonathan Rodríguez och Lucas Perez drog sig långt ut mot kanterna i spelet utan boll för att isolera mittförsvararna och skapa 1 vs 1-situationer vid omställning.

Det här ledde till flera följdeffekter:
1) Barcelona fick anfalla 6 vs 7. 7 vs 7 när en av ytterbackarna fyllde på. Så brukar det aldrig se ut.
2) Barça fick inte möjlighet att vända spel via Busquets, vilket man ofta vill göra. Busquets slog bara 66 passningar i matchen, i vanliga fall hamnar han runt 100.
3) Om Barça skickade fram båda ytterbackarna lämnades Gerard Piqué, Javier Macherano och Sergio Busquets 3 vs 3 med Deportivos offensiva trio.
4) Deportivo fick fina möjligheter att såra Barcelona genom direkta omställningar.

Det jag tycker är mest intressant med Deportivos försvarsuppställning i lördags är att normalt så anpassar sig alla lag efter Barcelonas offensiv. Nu formerade Victor Sanchez visserligen laget efter Leo Messi & Co – i vanliga fall alternerar han mellan 4-4-2 och 4-2-3-1 – men hans djärva idé gjorde att hemmalaget också fick anpassa sig.
I vanliga fall flyger Dani Alves och Jordi Alba fram längs kanterna. Nu blev de mer försiktiga.

Barcelona hade svårt att skapa chanser mot Deportivos disciplinerade försvarsmur. Leo Messi skruvade in 1–0 i slutet av första halvlek med en magnifik frispark. I andra halvlek sköt Ivan Rakitic 2–0 från distans. Depor ändrade aldrig sin taktik utan låg kvar högt enligt 4-3-1-2-modellen.
Med kvarten kvar reducerade Lucas Pérez och med fem minuter kvar kvitterade Alex Bergantiños.
– Det var överraskande att se så få motståndare försvara sitt straffområde, men det fungerade för dem, sa Barcelonatränaren Luis Enrique.

Victor Sanchez Deportivo har övertygat hittills i La Liga och ligger på sjätte plats efter 15 omgångar. Den tidigare Deportivo-stjärnan – Victor var en bärande spelare när laget var som bäst under första halvan av 00-talet – stärkte sina aktier än mer efter helgens skrällpoäng.

SÅ FUNGERADE DEPORTIVOS TAKTIK

Så här såg Deportivos uppställning ut när Barcelona etablerat spelet på offensiv planhalva (Messi i blå ring är bollhållare). Fyra backar, tre mittfältare och Fajr som stannar högt.

Fajr spelade man-man-spel mot Sergio Busquets.

Barcelona spelade oftast 6 vs 7 på offensiv tredjedel.

Deportivos extrema centrering gav enorma kantytor. När Jordi Alba väl gav sig i väg på offensiv utflykt (sen bilden ovan) blev det 7 vs 7-spel på offensiv tredjedel – men det gav å andra sidan Deportivo möjligheten att kontra 3 vs 3.

När Deportivo vann bollen så kontrade man genom att anfallarna gick brett mot varsin kant för att isolera Barcelonas försvarare.

En underbar passning av Mesut Özil som friställde Joel Campbell.
Hur kunde Sunderlands fembackslinje bjuda på sådana luckor? Eller var problemet egentligen ett annat?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Arsenals 1–0-mål.

Arsenal besegrade Sunderlands i lördags med 3–1 och klättrade till andraplats i tabellen. 1–0-målet var en fin kombination där Mesut Özil hittade in med en genomskärare till Joel Campbell som överlistade Costel Pantilimon.
Sunderlands högra wingback DeAndre Yedlin hängde inte med alls och får nog skulden av många, men jag hävdar att problemet snarare handlade om spelaren på helt andra sidan av planen – Sunderlands vänstermittfältare Duncan Watmore som glömde bort sin roll i försvarsspelet.
Vi tar situationen från början.

Bollen spelas tillbaka till Aaron Ramsey. Sunderlands vänstermittfältare Duncan Watmore blir här, enligt mig, för fokuserad på högerbacken Héctor Bellerin. Han lämnar sitt mittfält som därmed får stora ytor att täcka.

Yann M’Vila (inringad) har insett faran i att lämna Mesut Özil obevakad i ytan mellan mittfält och backlinje. M’Vila pekar för att backlinjen ska hålla koll på Özil. Men problemet här är alltså att Duncan Watmore hamnat i positionen som vänster wing-back – vilket i sin tur gör att avståndet mellan centrala mittfältarna Ola Toivonen och Yann M’Vila är för stort.

Aaron Ramsey får hitta in med en passning rakt igenom Sunderlands centrala mittfält upp på en felvänd Olivier Giroud. Sebastian Coates och John O’Shea känner sig tvingade att stöta fram och då hamnar högerbacken Yedlin i ett jobbigt läge eftersom Younes Kaboul samtidigt uphäver en offside.

Mesut Özil har blivit rättvänd utan att Yann M’Vila eller Sebastian Coates har kunnat komma in i press. Notera här avståndet mellan vänstermittfältaren Duncan Watmore och Ola Toivonen som är på tok för stort.

Så hur borde Sunderland ha resonerat i sitt 5-4-1?
Jo, så här: Kantytan är ofarlig i detta skede. Centrera mittfältet och se till att förhindra spel igenom sig till Mesut Özil (se bild nedan).

Sunderland, här i rött, centrerar sitt mittfält och släpper kanterna. Om mittfältet dessutom satt press på Ramsey hade backlinjen kunnat flytta upp ett par, tre meter.

Ola Toivonen hade då kunnat gå in i press på bollhållaren Aaron Ramsey med tryggheten att Yann M’Vila och Duncan Watmore hade intagit täckningspositioner bakom. Med Toivonens press hade backlinjen kunnat kliva upp två-tre meter och minskat ytan mellan lagdelarna. Ungefär som nedan.

Då hade det sett ut ungefär så här (förutom att backlinjen även på denna bild är någon meter för långt ned).

Den här positioneringen hade gjort det svårare att hitta in centralt och Arsenal hade tvingats ”spela utanför” Sunderlands lag. Notera här att ordinarie wingbacken Patrick van Aanholt egentligen bör ligga i linje med sin backlinje, snarare än tätt i rygg på Alex Oxlade-Chamberlain. Ligger han för tätt på Oxlade-Chamberlain kan Arsenals högerback Bellerin få fritt på kanten.

Slutsats
Sam Allardyce hade ställt upp ett 5-4-1 till mötet med Arsenal och i stora delar av matchen var det framgångsrikt. 5-4-1 – där man använder ett rakt mittfält – kräver en centrerad mittfältsfyra som släpper kantytorna till wingbackarna. Framför allt om motståndarnas främsta hot är en skicklig nummer tio-spelare, i detta fall en formstark Mesut Özil. Mittfältarnas uppgift är att förhindra ”spel igenom” snarare än någonting annat. Duncan Watmore frångick positionsförsvaret och blev markeringsspelare. Det i sin tur gjorde att Ola Toivonen och Yann M’Vila fick för stora ytor att täcka. Sekunden senare var Mesut Özil rättvänd framför backlinjen och ett par sekunder senare var 1–0 ett faktum.

Fotnot: Stort tack till redigeraren Mattias Andersson som illustrerade Sunderlands förflyttningar på sista bilden.

Leicester klarade att bita sig kvar i toppen av Premier League tack vare 1–1 mot Manchester United i lördags.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på ett av framgångsrecepten.

Leicester tog ledningen när Jamie Vardy sprang över hela planen och placerade in 1–0 bakom David De Gea.
Det målet symboliserade Leicesters spelidé. Det går snabbt när de ställer om och deras spelare är villiga att löpa mer offensivt jämfört med andra lag i ligan.
Det fanns en situation som jag fastnade för i andra halvlek. Den är från 66:e matchminuten och visar på svårigheten med att möta Leicester denna säsong. Manchester United dominerade bollinnehavet kraftigt på King Power Stadium i lördags, men hade svårt att hitta öppningar. Louis van Gaals filosofi bygger på riskminimerande possession-fotboll så det var helt i linje med hur laget agerat denna höst.
När de väl försökte gå till attack, när de väl spelade bollen framåt istället för i sidled – då höll det på att straffa sig eftersom de mötte ett lag med en utstuderad omställningsfotboll.
Se nedan.

Bollföraren Michael Carrick bestämmer sig för att försöka iscensätta en attack mot Leicesters straffområde eftersom Manchester United har folk på väg framåt.

Carrick spelar in den hotande passningen, där Wayne Rooney förstås skulle ha väggat tillbaka till en rättvänd Anthony Martial.

…men passningen bryts och nu har Leicester fyra spelare som är beredda att gå i direkt kontring.

Många Leicesterspelare på väg framåt, många Manchester United-spelare på fel sida om bollen.

Leicester har kontrat sig till en 3 vs 2-situation.

…som leder till inhopparen Leonardo Ulloas jätteläge.

Nu kommer det intressanta. David De Gea räddar Ulloas avslut med en fenomenal benparad.
Bollen studsar ut, United vinner andrabollsspelet och får i sin tur chansen att kontra. Notera matchuret.

Men United ges inte chansen att hamna i ett 3 vs 2-läge. Leicesters backlinje är som så ofta samlad. Dessutom finns en av de defensiva mittfältarna i jämnhöjd med bollföraren.

Det som framstod som ett bra omställningsläge mynnar ut i ett 2 vs 4-läge där Manchester United inte fullföljer attacken.

Slutsats
Leicesters kontringsspel har varit en av framgångsfaktorerna i höst. Claudio Ranieri förfogar över snabba spelare som Jamie Vardy, Riyad Mahrez, Marc Albrighton – spelare som passar utmärkt för spelfilosofin. Dessutom är Leicester disciplinerat i sina defensiva omställningar, vilket vi kan se i bildserien ovan. Leicester sårar sina motståndare med sylvassa kontringar – men är inte lika frikostiga när det kommer till att själva öppna sig bakåt.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Liverpool.

Matchen (Manchester City borta)
Liverpool kom till lördagens sena möte med hemmaförlusten mot Crystal Palace i ryggen. Jürgen Klopp hyllades unisont när han presenterades, men Palace-debaclet reste frågetecken kring hur bra material han egentligen har att arbeta med.
Så till den svåra uppgiften borta på Etihad valde han att bänka Christian Benteke och starta med Roberto Firmino som striker, flankerad av Coutinho och Adam Lallana. Det visade sig vara ett genidrag. Den trion firade stora triumfer i första halvlek när Liverpool sprang ifrån till en 3–0-ledning. Det var underbart att se dels Liverpools intensiva presspel, arbetet utan boll, dels lagets förmåga att ställa om snabbt och effektivt. Visst bjöds laget på både 1-0 och 2-0 från frikostiga Manchester City-försvararna Eliaquim Mangala och Martin Demichelis, men Liverpool skapade så många chanser att de hade kunnat göra fem-sex mål före paus.
Första halvlek var nästan perfekt tills Martin Skrtel slog en ödesdiger felpass och Sergio Agüero reducerade minuterna före paus med ett klassavslut.
I andra halvlek sjönk Liverpool lägre och försökte kontrollera matchen. Manchester City skapade några chanser, men istället för ytterligare en reducering dunkade Martin Skrtel in 4–1 efter en hörna.
Det var Liverpools tveklöst bästa insats för säsongen och en seger som ger Jürgen Klopp förtroendekapital i massor.

Spelarbetygen
Simon Mignolet 3
———————————
Nathaniel Clyne 3
Martin Skrtel 4
Dejan Lovren 3
Alberto Moreno 3
———————————
Emre Can 4
Lucas Leiva 4
James Milner 3
———————————
Adam Lallana 3 (90)
Roberto Firmino 4 (77)
Coutinho 5 (68)

Ersättare:
Jordon Ibe – (68)
Christian Benteke – (77)
Kolo Touré – (90)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Väldigt mycket, förstås, efter en så minnesvärd vinst. Jag väljer att lyfta fram Roberto Firmino. Brassen värvades till Liverpool i somras från Hoffenheim för stora pengar och hittills har han inte imponerat. Fram till i lördags var han mållös i sin nya klubb och med Coutinho som förstaval i nummer tio-positionen var Firminos startplats inte självskriven.
I lördags tog han plats som striker och var magnifik. Han skapade första målet som styrdes in av Eliaquim Mangala, han satte fram en fantastisk passning till Coutinhos 2–0 och han avslutade det fenomenala förspelet till 3–0-målet. Firmino skulle ha stängt matchen genom att sätta 4–1 i andra halvlek, men insatsen bådar gott inför fortsättningen.

Tummen ned
Egentligen ingenting då alla spelare svarade för fina insatser.

Taktisk spaning
Lördagens seger var en taktisk triumf för Jürgen Klopp. Han berättade efteråt att strategin var att förhindra Man City från att spela (”för man har inte råd att låta dem rulla igång”) och det gjorde sannerligen Liverpool. De pressade så effektivt att City aldrig fick andas förutom när bollen var i backlinjen. Kantspelarna Coutinho och Adam Lallana sprang kopiösa mängder i defensiven. Det betalade sig, det var Coutinhos bollvinst som ledde fram till 0–1-målet.
Men vad händer när motståndarna lär sig att hantera den höga pressen? Det kommer att komma sådana matcher och då kommer Liverpools spelare att springa långa sträckor ”i onödan”. Manchester City hittade alltför sällan ytorna på kanterna och när de väl gjorde det så slarvade Aleksandar Kolarov och Bacary Sagna med mottagningarna (som Sagna vid 0–1-målet).
Jürgen Klopps idé handlar mycket om hur Lucas Leiva agerar. Brassen agerar numera inte som vanliga defensiva mittfältare som är disciplinerade i positionsspelet och offrar allt för att skydda ytan framför sina mittbackar. Nej, istället trycker han ofta fram och försöker vinna bollen (vilket vi såg redan i mötet med Tottenham i Jürgen Klopps första match, läs längre analys här), något Jamie Carragher också noterade i Sky Sports i måndags.
Vi ser ett exempel nedan:

Manchester Citys Martin Demichelis försöker sätta igång ett anfall och blir satt under press av Roberto Firmino, medan Coutinho stänger spelvägen till högerback.

När bollen från Jesus Navas spelas bakåt är det signalen för att Lucas Leiva (inringad) ska ta steget fram och plocka upp sin närmaste motståndare Yaya Touré. Det är samtidigt ”triggern” för att övriga Liverpoolspelare ska vända snabbt och använda direkt återerövring.

Lucas agerande skapar enorma ytor mellan mittfält och backlinje. Det finns givetvis risker med det och när motståndare väl hittar in där kan det leda till baklängesmål.

Bollen spelas i detta exempel istället ut mot högerbacken Bacary Sagna.

Det man ska ha i åtanke dock och det som jag tycker är intressant att reflektera över: Även om alla tränare och motståndarlag vet hur Liverpool agerar och vilka ytor som bör utnyttjas är det inte så lätt i praktiken att hitta in där i ytan mellan mittfält och backlinje. När bollen väl ska spelas in där måste passningarna ha kvalitet för att inte ”tidsvinsten” ska gå förlorad.
Pressar man högt och kombinerar det med att skära av spelvägarna – något som Dortmunds mittfältare var duktiga på – är det väldigt svårt att hantera. Manchester City klarade inte av det tillräckligt bra i lördags och då är de ändå ett av de mest passningsskickliga lagen i Premier League. Den ende som jag tyckte hanterade det okej var Yaya Touré, men han var istället ursvag defensivt och blev utbytt i paus.

Jag älskar det faktum att Jürgen Klopp har tagit med sig Dortmunds högintensitetsfotboll till England. Nu kommer det bli oerhört spännande att se hur motståndarna kommer att tackla utmaningen – och hur Liverpool själva ska kunna bibehålla den energin över tid.

Jürgen Klopps påverkan på Liverpool syntes från första minuterna.
Här tittar jag närmare på lagets nya presspel och hur julgransformationen används i offensiven.

Efter framgångarna i Dortmund blev Gegenpressing ett begrepp i fotbolls-Europa. Som väntat var det ett karaktärsdrag Jürgen Klopp skulle ta med sig till sin nya klubb. Jag tyckte att det syntes redan efter ett par minuter att det var ett Klopp-inspirerat Liverpool som tog sig an Tottenham. Den tyske tränaren har bara genomfört några få träningspass med hela truppen, men tankarna bakom Gegenpressing och en mer intensiv fotboll var uppenbara. Liverpoolspelarna var mer löpvilliga än jag sett dem tidigare.
Om någon fortfarande tvivlar på det och avfärdar det som struntprat kan vi titta på statistiken. Liverpool sprang 116 kilometer i gårdagens match. Det är mer än något annat lag gjorde i en match den här helgen och 10 kilometer längre än vad Liverpool själva har sprungit i matcherna. Klopps mantra om ”10 meters more” har redan gett effekt.

Vi har redan konstaterat att Klopp formerade ett 4-3-2-1-system i debutmatchen. Idag tänkte jag granska hur lagets presspel fungerar. Vi har redan konstaterat att Klopps fotbollstänk bygger på att laget ska ligga tämligen lågt (medium block) när motståndarna har bollen under kontroll. När motståndarna inte har det eller det egna laget precis har förlorat bollen ska man gå in i intensiv press. Det är Gegenpressing. Den direkta återerövringen syntes tydligt igår och den är ganska enkel att beskriva med video (men svår med stillbilder). Det handlar kort och gott om att närmaste spelaren snabbt sätter press och övriga plockar upp närmaste passningsalternativ och skär av passningsvinklar.
Så här tittar vi istället på presspelet från ”öppet spel”.

I utgångsläget positionerar sig Liverpool enligt julgransformationen, 4-3-2-1. När bollen spelas mellan mittbackarna Toby Alderweireld och Jan Vertonghen är det ”triggern” för att starta pressen.

Strikern Divock Origis uppgift är att ta en kurva för att skära av spel tillbaka till Toby Alderweireld. Liverpool lockar motståndaren att spela ut bollen till den ledige vänsterbacken Danny Rose. James Milner, till höger på det centrala mittfältet, vet redan var bollen kommer att spelas så han kan störta fram mot Rose.
Notera här att Adam Lallana och Coutinhos uppdrag är att ligga tätt på Tottenhams sittande mittfältare Mousa Dembélé och Dele Alli. Det gör att Vertonghens enda passningsalternativ är Danny Rose eller hem till målvakten Hugo Lloris.

Jan Vertonghen ”går i fällan” att spela ut bollen till Danny Rose och vi kan här se att James Milner redan är på väg mot Rose i hög fart.

James Milner är inne i press på Danny Rose och inom det markerade området har Liverpool nu skapat ett 6 vs 4-övertag tack vare sin överflyttning.

För att pressen skulle ha varit perfekt hade jag velat ha Lucas Leiva lite närmare Dele Alli (stora röda pilen).

Att lag skapar övertag på bollsida är inget unikt. De två positioneringar som jag tycker är intressanta här är de som sker på andra sidan av planen.
1) Coutinho som gör en rejäl överflyttning. Man brukar prata om bortre delen av cirkeln som ett referensmått på hur mycket man behöver flytta över. Här har Coutinho tagit sig förbi mittpunkten – ett exempel på hur ”10 meters more”-snacket ter sig i praktiken.
2) Emre Can som har ett relativt stort avstånd till Lucas Leiva. Men det är kalkylerat. Eftersom Liverpool blir känsligt för spelvändningar i det här systemet så är tanken här att Emre Can ska släpa lite för att kunna vara den som hinner in i press om Tottenham skulle lyckas vända ut bollen på högerbacken Kyle Walker.

SÅ FUNGERAR LIVERPOOLS ANFALLSSPEL I ”JULGRANEN”

Här ser man utgångspositionerna för ytterbackarna som blir höga. Det är ytterbackarna Clyne (närmast) och Moreno (längst bort) som ska stå för spelbredden.

Här kan man se hur Adam Lallana fungerar som en indragen kantspelare. Högerkanten ska istället skötas av Nathaniel Clyne (utanför bild). Notera här hur Tottenhams mittbackar måste hålla koll på två nummer tio-spelare, Coutinho och Lallana. Det innebär istället att vänsterbacken Danny Rose blir ”sysslolös” och hamnar i svåra värderingar kring hur långt han ska följa Lallana.

Två indragna yttrar gör automatiskt att motståndarnas backlinje blir väldigt centrerad, vilket skapar enorma ytor på kanterna. Här är det James Milner som fyller på på högerkanten medan Alberto Moreno parkerat långt ut till vänster för att vara beredd på en eventuell spelvändning.

SLUTSATS
Julgransformationen är ett sätt att få in både Coutinho och Firmino i mer centrala roller. Jag vill minnas att Jürgen Klopp använt den här formationen i Dortmund och han kan mycket väl göra det framöver i Liverpool då laget saknar vassa, renodlade yttrar (Jordon Ibe kan bli lidande av systemskiftet). Offensivt kommer Klopp behöva mer tid att slipa på kombinationer och laget kommer givetvis bli mer spetsigt när Christian Benteke och Daniel Sturridge är tillbaka.
Defensivt såg man redan konturerna av Klopps högintensitetsfotboll med hård press i specifika moment (som jag visat ovan) och Gegenpressing, det vill säga direkt återerövring vid bolltapp.
Liverpool sprang mer igår än något annat lag gjort hittills denna säsong och det understryker hur krävande Jürgen Klopps fotboll är. Liverpool har tre mittfältare – James Milner, Jordan Henderson och Emre Can – som passar utmärkt i det spelsättet.
Det blir så klart oerhört intressant att se dels hur länge i de enskilda matcherna som Liverpool orkar hålla uppe intensiteten, dels om det gör att lagets blir tröttkört framme i vår.

***
Läs mer:
17 okt: ”Lovande start för Klopp”.

Jürgen Klopp sa inför matchen att han skulle göra något som Tottenham och Mauricio Pochettino inte förväntade sig. Och det gjorde han. Istället för att formera det förväntade 4-2-3-1 så ställde han ut Liverpool i ett 4-3-2-1. Jag vill minnas att hans Dortmund använt julgransformationen och därför var det slarvigt av mig att inte ta med den när jag analyserade tänkbara uppställningar i veckan.
Tidigt i matchen gav det här spelsättet ett övertag eftersom Tottenham inte kom underfund med vare sig Liverpools uppställning eller gästernas intensiva press.
Det blir mer om Gegenpressing och 4-3-2-1-systemet i en kommande blogg, men här ser ni hur uppställningen såg ut i försvarsspelet.

Fotnot: Bild från Viaplay.se.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen (Manchester United hemma)
En mäktig start av Arsenal som var revanschsuget efter förra veckans Champions League-fiasko. Arsenalspelarna hade knappt lånat ut bollen när Alexis Sanchez gjorde 1–0 redan i sjätte minuten. En minut senare kom 2–0 via en blixtrande kontring. Arsenal var överlägset och Alexis Sanchez dundrade in 3–0.
Efter det fick Manchester United ordning på spelet något, men det var också för att Arsenal backade ned och överlät bollinnehavet. Det innebar att laget fick omställningslägen och Aaron Ramsey hade ett jätteläge att göra 4–0. Uniteds enda möjlighet att ta sig in i matchen var när Anthony Martial vände bort Per Mertesacker (som sålde sig på tok för billigt). Martials skott räddades dock av Petr Cech och andra halvlek blev egentligen en transportsträcka mot tre säkra poäng.
Det är sällan man sett Arsenal agera med sådan beslutsamhet i möten med topp fyra-motstånd.

Spelarbetygen
Petr Cech 3
————————
Héctor Bellerín 4
Per Mertesacker 2
Gabriel 4
Nacho Monreal 4
————————
Francis Coquelin 3
Santi Cazorla 4
————————
Aaron Ramsey 3
Mesut Özil 5 (75)
Alexis Sanchez 5 (81)
————————
Theo Walcott 4 (75)

Ersättare:
Olivier Giroud (75)
Alex Oxlade-Chamberlain (75)
Kieran Gibbs (81)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Rätt mycket efter 3–0 mot Manchester United, men jag väljer Theo Walcott här. Han har fått chansen att konkurrera som striker denna höst och hans insats mot Manchester United underströk att han nu är lagets främsta alternativ i den positionen. Att han är vass som kontringsspelare vet vi och mot Manchester Uniteds höga backlinje passade hans egenskaper perfekt. Det återstår att se om han kan vara lika effektiv även mot lågt sittande försvar.

Tummen ned
Alexis Sanchez haltade av med känning i slutet av matchen. Det bör inte vara någon fara inför fortsättningen. Men det är förståeligt om fansen är oroliga för Arsenal är sannerligen ett annat lag med chilenaren i form. Nu har han gjort fem mål på de två senaste ligamatcherna och jag kan inte se något försvar i ligan som är kapabelt att stoppa Sanchez ”on his day”.

Taktisk trend
Hur många gånger har vi inte sett Arsenal spela i sidled mot ett handbollsförsvar utan att hitta öppningar? Oftast handlar det om en ovilja att löpa utan boll, att spelare blir bekväma och tror att öppningar sker av sig självt. Därför var det kul att se Arsenal första kvarten i söndags. Pass and move, spelare som ständigt var beredda att gå i väg. 1–0-målet var ett prima exempel på detta. Om Mesut Özil spelar bollen till Aaron Ramsey och inte tar någon löpning händer ingenting. Nada. Ramsey kommer tvingas fortsätta spela bollen i sidled och vänta på en öppning. Men Özils löpning, i rätt ögonblick samtidigt som Theo Walcott gör en motrörelse för att ta sig ur offsiden, skapar öppningen som leder till målet. Extremt svårt att försvara sig emot.

Mesut Özil spelar till Aaron Ramsey och tar sedan löpningen in i ytan som skapas mellan ytterback (Ashley Young) och innerback (Daley Blind).

Svårt att försvara sig emot. Ashley Young hinner inte flytta in. Daley Blind borde ha upptäckt löpningen från Özil, ställt sig halvt vänd och hängt med ned mot kortlinjen. Men när det går så snabbt och det utförs med sådan tajming har jag förståelse för att han inte hinner uppfatta situationen med.

Andra målet var den sortens kontringsperfektion som man så sällan får se. I teorin ser det busenkelt ut. Rak boll upp på mötande ytter som flyttat in (Alexis Sanchez), skarv på rättvänd mittfältare som hittat spelyta 2, den mellan motståndarnas mittfält och backlinje, spel i djupet på en vältajmad djupledslöpning (Theo Walcott).
Varför sker inte det här mer frekvent? Orsaken är nog så enkel som att Arsenal sällan får möjligheter att möta ett så utspritt motståndarlag. Och här får vi gå in på Manchester Uniteds försvarsstrategi. Louis van Gaals high pressing-taktik i kombination med mittfältarnas zonmarkering gör att United ofta släpper ytan framför sin backlinje. Oftast är den mindre än i detta fall (se nedan) eftersom Smalling och framför allt Daley Blind oftast tar steget fram.

Notera Bastian Schweinsteigers position som är hög i förstaläget (se nedan) när Santi Cazorla vänder bort Wayne Rooney och alldeles för hög när Mesut Özil får bollen. Schweinsteigers uppgift i van Gaals filosofi är att kunna ta klivet fram mot Aaron Ramsey, istället för att säkra hem och täcka farliga ytor, så tysken kan inte lastas. Det är snarare en följd av en djärv försvarsstrategi. Jämför Schweinsteigers position med hur West Ham spelade i premiären mot Emirates då 16-årige Reece Oxford agerade sopkvast och inte vek en millimeter från ytan framför sina mittbackar.

Schweinsteiger beredd att ta klivet fram mot Aaron Ramsey i förstaläget.

Ingen av Manchester Uniteds defensiva mittfältare har koll på att Mesut Özil är fri i ytan bakom dem. Jag vill här också påpeka att högerbacken Darmian (inringad) ligger för långt ut mot kanten. Han har inte tittat bakom axeln och sett att Alexis Sanchez flyttat in innanför honom – och det är den passningen som Santi Cazorla hittar.

I nästa sekvens ser vi hur ohälsosamt stort avstånd det är mellan Schweinsteiger och försvarslinjen.

Slutsats
Arsenals starka start var ingen slump. Gunners var löpvilliga och satte motståndarna på prov. 2-0-målet var kontringsperfektion, men Arsenal kommer förmodligen inte få lika stora ytor att utnyttja mot andra lag som använder en mer försiktig försvarsstrategi mot Arsène Wengers gäng.

Ett oorganiserat försvarsspel och en högerback som misslyckas totalt med att ställa offside.
Eller var det någon annan som felade?

Daley Blind har med rätta hyllats för sitt mittbacksspel i inledningen av säsongen. Holländaren har en underbar passningsfot och tillför onekligen fina offensiva kvaliteter till Manchester Uniteds backlinje. Dessutom har hans ”front-foot”-defending varit som klippt och skuren för Louis van Gaals fotbollsfilosofi. Daley Blind tar ofta steget fram och stöter och värderar ofta rätt när han ska ta klivet upp och ställa offside.
Därför var det förvånande att han agerade så virrigt vid Wolfsburgs ledningsmål igår.
Vi nämnde ju det i podden som spelades in idag så då är det väl lika bra att vi tar upp det här i bloggen och återger situationen så alla förstår vad vi syftade på.
Antonio Valencia hängdes i sociala medier igår vad jag kunde se i mitt Twitterflöde. Han låg onekligen för långt ned, men det var Blind som bar ansvaret för att situationen uppkom.
Se nedan.

Redan här tycker jag att Daley Blind går onödigt långt ut för att ge understöd, innan han försäkrat sig om att en defensiv mittfältare kan ta över hans yta.

…framför allt då han kommer på mellanhand och inte är tillräckligt nära för att ge Morgan Schneiderlin ett vettigt understöd när Caligiuri går förbi Manchester United-mittfältaren.

Caligiuri viker in från kanten och spelar bollen bakåt. Ännu ingen fara på taket.

Här kommer Daley Blinds nästa – och största – misstag. Istället för att orientera sig och säkra den farligaste ytan (den han själv borde haft som mittback) blir han bolltittare. Att en annars så smart spelare gör det misstaget var minst sagt förvånande.

När bollen spelas över till Max Kruse börjar varningsklockorna ringa. Manchester Uniteds två mittbackar Chris Smalling och Daley Blind (inringade) ligger högre än sin backlinje. Smalling/Blind är ansvariga för att sätta försvarslinjen, men här har båda blivit bolltittare och satt linjen (som inte är någon linje) alldeles för högt. Pilen visar var Blind istället borde ha placerat sig nån sekund tidigare.

Antonio Valencia står givetvis fel här och i grunden ska en ytterback förhålla sig till sina mittbackar. Men notera här att även om Valencia gjort uppflyttningen och stått i höjd med linjen så hade Caligiuri i detta skede varit onside på grund av Darmian (möjligen någon centimeter offside när bollen väl slås). Därför får man inte som mittback flytta upp om nån ytterback är ”hängande” från den tidigare situationen (Darmian i detta fall). Där fallerade både Smalling och Blind.

Slutsats
Så vad är kontentan av detta? Jo, Daley Blind tappar fokus, blir bollraggare och är den som skapar kaoset i Manchester Uniteds backlinje. Antonio Valencia ska givetvis inte ligga fem meter nedanför övriga försvarare, men jag lastar framför allt Daley Blind.