Arkiv för kategori Taktikanalys

- Sida 3 av 8

Europa-special: Därför älskar jag Celta Vigo

av Kalle Karlsson

De knäckte Europas bästa lag med den medicin som Barcelona själva brukar använda: Hög press och individuell skicklighet.
Det finns flera anledningar till att jag kommer att spana in Celta Vigo extra noga denna säsong. Det handlar inte bara om svenske fansfavoriten John Guidetti.

Varje säsong dyker den upp. Uppstickaren som överraskar, charmar fotbolls-Europa och vinner nya beundrare.
Efter 4–1 hemma på Balaídos i veckan mot självaste Barcelona är Celta Vigo snackisen i La Liga.
För oss svenskar är det förstås extra roligt att John Guidetti hamnat i denna klubb.
Celta Vigo, som jag i början av 2000-talet förknippade med ryske spelgeniet Alexander Mostovoj, har haft några tuffa år. Efter degraderingen 2006/07 blev det fem säsonger i Segunda División. Våren 2009 var man nära att åka ur andraligan med klarade en 17:e plats (av 22 lag).
Vändningen kom när Luis Enrique tog över som tränare. Den före detta Barcelonastjärnan hade en misslyckad sejour bakom sig i Roma (där han i sanningens namn inte fick tillräckligt med tålamod). För att implementera sina idéer hämtade han in spelare han kände till sedan tiden som ansvarig i Barça B. En offensiv mittfältare vid namn Nolito, försvararen Andreu Fontàs samt mittfältaren Rafinha, den sistnämnde på lån.
Under debutsäsongen med Luis Enrique blev det en fin niondeplats för laget som året före slutat precis ovanför nedflyttningsstrecket i La Liga.
Barcelona, som letade en ny tränare, var imponerade och plockade hem Enrique.
Celta Vigo gjorde detsamma. Eduardo Berizzo var en populär spelare i Vigo under åren 2001–05. Efter att ha lett Chile som assisterande förbundskapten under Marcelo Bielsa var hans filosofi som klippt och skuren för Celta Vigo.
Marcelo Bielsas fotbollstankar vilar på samma principer som varit bärande under Barcelonas storhetstid. Luis Enrique började bygga nya Celta Vigo efter detta tankesätt och därför var Eduardo Berizzo, en av Bielsas adepter, rätt man att föra arvet vidare.

Eduardo Berizzos Celta Vigo handlar – som många spanska klubbar – utifrån en snäv budget. Inför denna säsong sålde man jättelöftet Santi Mina till Valencia. Yoel Rodriguez valde också Valencia medan Joaquin Larrivey hamnade i Baniyas och Michael Krohn-Dehli skrev på för Sevilla som Bosman.
Nyförvärven är knappast några stora namn. Iago Aspas var en flopp i Liverpool. Han anslöt närmast från bänken i Sevilla. Daniel Wass var ordinarie i franska Évian, men då talar vi om ett lag som åkte ur Ligue 1. Sedan hade vi förstås svenske John Guidetti, värvad på free transfer. Guidetti som Bosman var onekligen ett kap efter succén U21-EM, men värvningarna var kanske inget som satte skräck hos konkurrenterna.
Åtminstone inte före premiären.

Nu har fem omgångar spelats i La Liga och Celta Vigo är tveklöst överraskningen hittills. Laget ligger på andra plats i tabellen med 13 poäng av 15 möjliga. Hade det inte varit för en onödig poängförlust mot Las Palmas hade laget haft full pott. Den senaste veckan har jag sett Celta förnedra Sevilla på bortaplan och Barcelona hemma på Balaídos.
Att se Celta Vigo känns ungefär som en nyförälskelse. Det är så underbart att se lag med liten budget överträffa förväntningarna när de samtidigt gör det med ett eget spel.
Eduardo Berizzos Celta Vigo är inget lag som backar hem. Tvärtom. De kliver högt och pressar sönder sin motståndare. Barcelona klarade inte av att hantera det. I första halvlek var bollinnehavet 48–52 i Barcelonas favör. Barcelona hade tidigare under säsongen inte gått under 62 procent.
– De spelade bättre än oss, sa Javier Mascherano.
– Om vi nu ska förlora så kan det vara mot ett lag som spelar den fotbollen Celta spelar, sa Luis Enrique.
Vi har sett lag tidigare som kliver högt mot Barcelona. Espanyol gjorde tappra försök ett par gånger, inte minst under Mauricio Pochettino. Annars är det oftast, enligt min ej vetenskapliga analys, låga positionsförsvar som gett bäst resultat. Det går att pressa högt, men sällan i en hel match och få lag klarar att göra det ens under mer än korta perioder eftersom Barcelonas förmåga att spela sig ur situationer är exceptionell.
Celta Vigo lyckades.

Hur de lyckades? De var beredda att springa oavbrutet, de har en djärv försvarsstrategi och de har kvaliteten att spela när de väl vinner bollen.
Detta Celta är bra. På riktigt bra.
Där finns spelgeniet Nolito, som aldrig lyckades etablera sig i Barcelona. Där finns Iago Aspas, strikern som aldrig lyckades i Premier League, men som gång på gång visat klass i La Liga. Där finns finurlige chilenaren Fábian Orellana. Där finns danske Daniel Wass, outtröttlig i sitt ständiga löpande. Där finns bollvinnaren Augusto Fernández, en ny personlig favorit, som slog två-tre skurna volleypassningar i absolut världsklass. Där finns en stabil backlinje med mittbackarna Cabral och Sergi Gómez.
Där finns förstås John Guidetti, som hittills fått agera inhoppare, men som knappast försämrade sina aktier med målet senast.

Efter att ha granskat lagets senaste matcher har jag plockat ut några sekvenser som visar på Celta Vigos försvarsspel. Det här är ”front-foot-defending när det är som bäst. Här talar vi inte om att falla hem, täcka ytor och avvakta. Här talar vi om ett lag som satsar allt, kliver fram, kliver framför. Det får bära eller brista.
I onsdags brast det. För Barcelona.

ANALYS AV CELTA VIGOS INTENSIVA PRESSPEL

celtaplanSå här spelar Celta Vigo.

Celtapress1Celta Vigos 4-3-3/4-2-3-1 blir ofta ett 4-4-2 i försvarsspelet där danske mittfältaren Daniel Wass kliver upp och sätter press jämte anfallaren Iago Aspas. Notera matchuret.

Celtapress4Här kommer själva ”triggern” eller momentet där Celta Vigo bestämmer sig för att köra sin version av Gegenpressing. Iago Aspas kurvar och sätter press på bollföraren Gerard Piqué. Daniel Wass faller ned och plockar upp Sergio Busquets. Samtidigt överger Fábian Orellana sin position som högerytter och ”låser spel” till vänstra mittbacken Javier Mascherano. Piqué lockas att sätta ut bollen till högerbacken Dani Alves (utanför bilden) och då har Celta Vigo gjort en överflyttning där man har numerärt övertag och kan vinna bollen.

Att lag gör överflyttningar är inget unikt i sig, men det intressanta här att Celta Vigo använder den här försvarsmetoden mot Barcelona. De flesta lag brukar ägna sig åt att täcka ytor istället för att springa för att erövra bollen.
Just den här strategin lönar sig när Celta Vigo gör 2–0. Se nedan.

Celtapress3-1Bollen är på väg mot Gerard Piqué. Redan här har vänsteryttermittfältaren Nolito tagit beslutet att sätta press på Barcelonabacken. Istället för att oroa sig över högerbacken Dani Alves så sprintar både han och Iago Aspas (i mitten) mot Piqué.

Celtapress3Vi ser samma princip som i fallet med Orellana. Nolito överger ytan på vänsterkanten, vinner bollen och serverar sekunden senare Iago Aspas i friläge.

Front-foot-defending

0925Celtapress5Här ser vi exempel på det djärva försvarsspelet som Celta Vigo använder. För det första. Vänsterbacken Jonny har i förstaläget följt Neymar i rygg ända upp till mittlinjen. När Neymar inte får bollen så fullföljer Jonny pressen och hamnar långt från sin ordinarie position. Men bilden visar framför allt Cabrals beslut som symboliserar Celtas försvarsspel. Barcelona har lyckats spela sig ur Celtas press och hittat en fri, rättvänd Andrés Iniesta. Istället för att ligga kvar och hålla fyrbackslinjen intakt så störtar Cabral fram mot Iniesta. Den här gången tar han inte bollen, Iniesta hittar fram till Leo Messi, som avslutar, men det djärva försvarstänket är det jag vill illustrera.

Slutsats
I Premier League har vi i höst sett West Ham, Leicester och Crystal Palace skrälla och utmana topplagen. Det har varit fantastiskt att se deras disciplinerade försvarsspel och snabba omställningar. Deras spel har byggt på just det. Lågt sittande försvar och kontringsspel. Leicesters match mot Tottenham var en av de mest händelsefattiga jag sett denna säsong enbart på grund av att Leicester – på hemmaplan – inte ville gå framåt (förrän med tio minuter kvar när de hamnat i underläge).
Celta Vigo, som hittills är La Ligas överraskningslag, är något annat. De är ett högt pressande lag som spelar proaktiv fotboll. De vill vinna tillbaka bollen så fort som möjligt. De har individuell skicklighet på flera fötter (Nolito! Orellana! Augusto!), vilket gör att de har kvaliteten att själva äga bollen. De hade mer bollinnehav än självaste Barcelona under stora delar av första halvlek i onsdags.
Jag skulle älska att se ett mindre lag i Premier League anamma samma filosofi.

Jürgen Klopps Dortmund var hipster-laget nummer ett under ett par-tre år runt 10-talets början. Alla gillade Dortmund. Alla snackade Gegenpressing. Celta Vigo är det närmaste Klopp-Dortmund jag kan finna i fotbolls-Europa idag.
Passar John Guidetti i detta lag? Absolut. Är det något vi vet om svensken är det att han är kapabel att springa som en vinthund för att få fatt i bollen. Den egenskapen – att vara sitt lags förste försvarare – krävs av en anfallare i Berizzos Celta Vigo. John Guidetti uppfyller det.
Kan Celta Vigo hålla i den här höga nivån? Förmodligen inte. De flesta lagen som använder en ”high-pressing”-filosofi brukar tappa energi ju längre säsongen lider. Det kommer ske även med Celta Vigo.
Men nu när hösten står för dörren så lyser Nolito, Orellana, Wass, Augusto och Eduardo Berizzo upp tillvaron för mig.

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Southamptons första mål i matchen mot Manchester United. Vem var det egentligen som felade?

Southampton inledde starkt på St Mary’s Stadium på söndagen och hade kunnat leda matchen med 2–0 efter dryga kvarten om Graziano Pellè ställt in siktet lite bättre när han prickade stolpen.
Ett par minuter tidigare hade italienaren hittat rätt och det var ett mål som ledde till att Manchester Uniteds försvarare Daley Blind och Marcos Rojo fick utstå en del kritik.
Ni kan se målet här i svepet från Viasat.

0920Unitedpress9
Alla kunde se att Marcos Rojo kunde ha varit aningen snabbare ut i press mot James Ward-Prowse som slår inlägget (bilden ovan). Daley Blind borde också ha varit snabbare upp i rygg på Sadio Mané och sett till att denne inte kunde vända upp med bollen.
Jag menar dock att det var fler spelare som fallerade och kanske framför allt vänsteryttern Memphis Depay.

Målet föranleds av situationen på bilden nedan och det är något som är direkt kopplat till Louis van Gaals försvarsstrategi.

0920Unitedpress7
Den holländske managern använder zonmarkering på mittfältet. Det är något vi noterade att Holland använde i VM förra året, bland annat i mötet med Spanien (ännu mer fördjupning här). Det betyder att de centrala mittfältarna ska positionera sig utifrån motståndarna i första hand, inte utifrån bollen och medspelarna. Det innebär att Uniteds mittfält ibland kan framstå som utspritt. Det i sig är inget problem så länge spelarna där framme har skött sitt jobb korrekt.

Vi tar situationen från allra första början. Wayne Rooney har slagit en misslyckad passning som hamnar hos Southamptons målvakt Maarten Stekelenburg. När uppspelet startar tittar inte Memphis Depay på bollen. Se bild nedan.

0920Unitedpress6Memphis Depay vänder ryggen åt spelet.

Memphis Depay har en viktig roll i presspelet. Manchester United placerar oftast sin striker på högerkanten (i detta fall Anthony Martial) för att stoppa spel till motståndarnas vänstra mittback och vänsterback. Tanken är då att Manchester Uniteds vänsterytter ska ta en kurva och skära av spel till motståndarlagets högerback. Se bilden nedan som jag sparat ned från Champions League-mötet med PSV Eindhoven.

ManUtd433-A
Men eftersom Memphis Depay har slappnat av i förstaläget, när bollen sätts i spel av Maarten Stekelenburg så hamnar han efter i pressen.

0920Unitedpress2Memphis Depay hamnar efter i pressen. Memphis ”kurva” är för stor och han hinner inte stressa bollföraren.

Här kommer det intressanta. Mot ett positionsförsvar hade det här – att tappa en offensiv spelare på fel sida om bollen – inte varit något problem alls. Manchester Uniteds mittfält hade i så fall centrerat, låtit Southamptons bollförare José Fonte spela ut bollen på en kant och sedan flyttat hela laget mot bollsida och fördröjt spelet. Men eftersom Manchester United använder zonmarkering på mittfältet – där Wayne Rooney och Morgan Schneiderlin ligger tajtare på sina motståndare – blir Memphis Depays uteblivna press jobbig att hantera i ett senare skede. Se nedan.

0920Unitedpress4Wayne Rooney (inringad längst bort) ligger tätt på Victor Wanyama. Morgan Schneiderlin har markerat Oriol Romeu. Ytan i mitten blir enorm eftersom Memphis Depay (inringad längst till vänster i bild) hamnat på efterkälken. Schneiderlin har här insett det och släppt bevakningen på Romeu.

0920Unitedpress3 (kopia)
Wayne Rooney har släppt markeringen på Victor Wanyama och försöker sätta press på Fonte, men det är för sent eftersom denne redan har hittat en passningsväg till Sadio Mané. Notera här hur Chris Smalling, den bortre mittbacken i Manchester United, har följt Graziano Pellè i rygg och därför har lång väg hem till eget mål medan Daley Blind avvaktat istället för att kliva upp tätt på Mané.

Slutsats
Manchester Uniteds strategi med zonmarkering på centralt mittfält betyder att förstapressen blir oerhört viktig för att laget ska komma rätt.
Om en spelare slarvar, vilket jag visar ovan att Memphis Depay gjorde, så finns risken att Manchester United blir öppna centralt och enkla att såra.

Liverpools taktiska dilemma

av Kalle Karlsson

Vi är bara i september, men Brendan Rodgers har redan börjat laborera med nygamla spelsystem.
Kommer han någonsin att hitta rätt formation för sitt Liverpool?

Det finns ingen tränare i toppligorna, mig veterligen, som har hattat mellan olika spelsystem lika frekvent som Brendan Rodgers. Paco Jémez i Rayo Vallecano är en innovativ tränare, men jag har inte upplevt att han hattat lika mycket. Sedan Rodgers anlände till Liverpool sommaren 2012 har han formerat sitt lag enligt en rad olika uppställningar: 4-3-3, 4-2-3-1, 4-4-2 (diamant), 3-4-1-2, 4-5-1, 3-1-4-2, 4-4-2, 5-3-2, 3-4-3.
Vi minns exempelvis hur han under debutsäsongen tvistade ett 4-2-3-1 för att få in Luis Suárez och Daniel Sturridge som strikers.
Vi minns hur han under succéåret 2013/14 byggde sitt spelsätt utifrån SAS briljans och använde system med plats för två renodlade anfallare. Han löste senare problematiken med undertalighet centralt med en mittfältsdiamant. Och vi minns inte minst förra säsongen då Rodgers snickrade ihop ett 3-4-3-system och fick se Liverpool lyfta under vintern.

I somras hade Brendan Rodgers bestämt sig. 4-3-3 var modellen Liverpool skulle utgå från kommande säsong. Men det utgick ju givetvis från tanken att den uppställningen skulle inbringa segrar. Om den inte gjorde det visste vi ju att uppställningsfetischisten från Carnlough på Nordirland skulle testa nytt igen.
Igår mot Bordeaux i Europa League blev det ett 3-4-3-system. Tillbaka till den formation som gav en renässans i vintras, men som sedan blev sönderläst av motståndarna och sedan övergavs.

Problemet för Brendan Rodgers är att hans trupp inte är helt kompatibel med något spelsystem. Hans anfallare passar i vissa roller, men då missgynnas hans mittfältare. Och om han optimerar systemet för backlinjen så drabbar det antingen mittfältet eller någon av de dyrt inköpta anfallarna. Om det nu var 4-3-3 som var arbetsmodellen i somras, varför inte värva en renodlad ytter i toppklass? Istället har Liverpool köpt Firmino som slåss med Coutinho om rollen som tia och därför måste fogas in på annat sätt.
– It’s square pegs in round holes, som Graeme Souness uttryckte det i Sky Sports efter mötet med Manchester United.
Här nedan går vi igenom några uppställningar och förklarar Rodgers dilemma.

4-3-3

Liverpool3(I grafiken har Coutinho hamnat på högerkanten istället för vänster).

Kommentar: Brendan Rodgers grundtanke inför säsongen var egentligen att ha James Milner och Jordan Henderson som sittande mittfältare och Coutinho i en offensiv mittfältsroll. Det var så han startade i premiären borta mot Stoke med Jordon Ibe och Adam Lallana på kanterna. Men den insatsen visade att Milner och Henderson blev för statiska i de sittande rollerna. Istället gav formationsförändringen efter paus slutsatsen att dessa behöver en sopkvast (Emre Can eller Lucas Leiva) bakom sig för att våga ta sig framåt i banan.
Så min uppfattning är att det här är den starkaste 4-3-3-uppställningen som Liverpool kan ställa på benen. Ett stort problem tidigare under säsongen var att med denna uppställning kommer Coutinho och Firmino att söka sig inåt i banan. Det kräver ytterbackar som sköter spelbredden offensivt. Men när högerfotade Joe Gomez spelades som vänsterback uteblev dessa överlappningar. Liverpool blev för centrerat och lättläst. Med Alberto Moreno på vänsterbacken får Liverpool en ytterback som kan komma i offensiva rajder. Nackdelen med detta system är att Christian Benteke kan bli isolerad som ensam striker, vilket kan sannerligen blev på Old Trafford. Firmino är inte heller helt klockren när han utgår från höger.
Ett problem: Med offensiva ytterbackar, vilket personalen och strukturen med ”inside wingers” kräver, kommer Liverpool bli sårbart för omställningar. Lagets mittbackar kommer att lockas ut i en mot en-lägen på kanterna och Martin Skrtel är inte helt bekväm i såna situationer, vilket blev extra tydligt när han blev lurad av Anthony Martial i lördags.

Lagdel som gynnas: Mittfältet. Jordan Henderson och James Milner kan med en defensiv spelare som täckning använda sina spetsegenskaper: spela box-to-box.
Lagdel som missgynnas: Anfallet. Christian Benteke blir isolerad som ensam striker.

4-4-2 (diamant)

Liverpool2
Kommentar: Brendan Rodgers har vid olika tillfällen använt en diamant, oftast under tiden då SAS (Sturridge and Suárez) satte skräck i motståndarförsvaren. Jag tycker att det vore spännande att se utifrån dagens spelartyper. James Milner och Jordan Henderson är tillräckligt löpstarka för att klara rollerna som ”indragna yttermittfältare”. Coutinho får rollen som tia och på pappret känns Christian Benteke/Daniel Sturridge som ett hyperintressant anfallspar. Nackdelen är att det inte finns någon given plats för en guldklimp som Jordon Ibe (som dock visat svag form i höst) och att Roberto Firmino, sommarförvärvet från Hoffenheim, får svårt att ta en plats när Sturridge är tillbaka i form. Skulle Rodgers kunna spela Coutinho som indragen yttermittfältare och Firmino som mittfältsspets? Det skulle onekligen gynna Firmino, men jag är inte säker på att Coutinho skulle acceptera en så defensiv roll efter succén ifjol. En tränare måste ju försöka maximera effekten av sina bästa spelare och Coutinho skulle knappast få ut sin potential i den rollen (även om han spelat där lite säsongen 2013/14).
Min uppfattning är att Liverpool borde ge detta system en ny chans enligt uppställningen i grafiken.

Lagdel som gynnas: Anfallet. Christian Benteke får en parhäst där framme. Mittfältet: Centralt övertag med bollen.
Lagdel som missgynnas: Mittfältet (i defensiven): Många löpmeter utan boll. Ytterbackar: Kommer oundvikligen hamna i en mot två-situationer i ytterzoner.

3-4-3 (3-4-2-1)

Liverpool4(I grafiken har Coutinho hamnat på högerkanten istället för vänster).

Kommentar: När Liverpools försvar havererat med jämna och ojämna mellanrum har Brendan Rodgers medicin varit att formera en trebackslinje. Distinktionen mellan en trebackslinje och en fembackslinje är hårfin, en trebackslinje blir alltid en fembackslinje i försvarsspelet. Många avfärdade tanken på trebackslinjen i somras, men är det något vi vet om Brendan Rodgers är att spelsystem kan komma och gå när man minst anar det. Igår i Europa League borta mot Bordeaux var trebackslinjen och 3-4-3 (eller 3-4-2-1) tillbaka. En del Liverpoolfans kräks av att höra talas om den här uppställningen, men det finns fördelar. Dels så ligger laget automatiskt i ett 3-4-3 i uppspelsfasen. Man behöver således inte droppa ned en mittfältare mellan mittbackarna, dels så har motståndarna alltid problem att plocka upp de indragna yttrarna, i det här fallet Firmino och Coutinho.
En uppenbar nackdel är att wingback-rollerna (i mittfältsfyran) i ett 3-4-3 knappast kan upptas av en offensivt lagda spelare. Coutinho kan inte utgå från vänster mittfält i ett 3-4-3 eftersom den rollen blir för defensiv. Det är tveksamt om ens Adam Lallana grejar den uppgiften. Då kommer de automatiskt att hamna som vänsterback i försvarsspelet, likt Danny Ings på Old Trafford, och således vara för långt ifrån målet när Liverpool vinner boll och ska ställa om. Dessa roller måste upptas av ytterbackar (Clyne/Moreno/Gomez) eller tvåvägsmittfältare (Milner/Ibe).

Lagdel som gynnas: Försvaret. Får extra täckning med tre mittbackar.
Lagdel som missgynnas: Mittfältet. I defensiven blir man i numerärt underläge på centralt mittfält. Ytterbackar: Skolas om till wingbackar.

4-2-3-1

Liverpool1

Kommentar: Offensivt ser det här superspännande ut. Kvartetten där framme skulle kunna ha riktigt kul även om Daniel Sturridge i detta fall inte får plats som striker utan får utgå från höger. Problemet här blir på mittfältet. Med så offensiv frontfyra behövs täckning på mittfältet och då vill jag ha in en rent defensiv spelare bredvid Jordan Henderson. James Milner hamnar utanför. Den här uppställningen skulle dock kunna fungera om Sturridge fick samma arbetsbeskrivning som Luis Suárez under hösten 2013/14, det vill säga, utgå från kanten men spela i praktiken som en striker. Då, för två år sedan, var det Glen Johnson som fick sköta hela vänsterkanten offensivt (medan Jordan Henderson täckte defensivt). Nu skulle Sturridge kunna kliva in och ge Christian Benteke understöd och släppa kanten till Nathaniel Clyne.

Lagdel som gynnas: Offensivt mittfält. Där får man in Coutinho, Sturridge och Firmino och kan rotera med Adam Lallana och Jordon Ibe.
Lagdel som missgynnas: Ingen (med rätt struktur och arbetsbeskrivning). Individuella spelare missgynnas, som Emre Can, Lucas Leiva och James Milner (dessa tre får slåss om en plats bredvid Henderson).

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

I taktiska detaljer från helgen tittar jag närmare på Watfords försvarsstrategi mot Manchester City.

Deadline day tog allt fokus i början av veckan, men nu är fönstret stängt och då kan vi blicka tillbaka på helgens omgång.
Jag fastnade för Watfords udda försvarsstrategi mot Manchester City.
Quique Sanchez Flores är en välmeriterad tränare som basat över både Sergio Agüero i Atlético Madrid och David Silva i Valencia. Han hade sin matchplan klar över hur han skulle stänga ytorna för dessa herrar i mötet på Etihad i lördags. Sett till första halvlek lyckades han tämligen bra, Watford höll 0–0 till paus.
Så här gjorde han:
Istället för att köra 4-2-3-1 med Jurado på vänsterkanten och Odion Ighalo som ”shadow striker” bakom Troy Deeney, valde han en helt annan modell i defensiven. I försvarsspelet sjönk Watford ned i ett lågt 4-4-2, men anfallarnas uppgift var då att täcka kanterna. De defensiva mittfältarna Etienne Capoué och Valon Behrami var sällan mer än tio meter framför sina mittbackar, för att minska ytorna för David Silva. Ni ser det på bilden nedan.

Watford1Odion Ighalo (inringad närmast) hade ansvar för vänsterkanten mot Bacary Sagna medan Troy Deeney (längst bort) hade ansvar för högerkanten och att ge understöd till Allan Nyom. Förstapressen kom istället från (den defensivt begränsade) Jurado och Almen Abdi (de båda står i mittcirkeln).

Att anfallare faller ut i defensiva kantpositioner har man sett tidigare, inte minst i ett 5-3-2 som var på tapeten i senaste VM-turneringen, men jag kan inte minnas att jag sett det i den här formen i något som framstår som 4-4-2.
Å andra sidan är det sällan man ser en så defensiv matchplan från något lag. Watford lät helt enkelt Citys mittbackar ha bollen ostört och ambitionen var bara att täcka ytor på egen planhalva. Det här fungerade utmärkt och Troy Deeney skötte sin uppgift helhjärtat. Ofta hamnade han så långt ned att han framstod som en höger wing-back.
När Watford väl fick bollen under kontroll på rättvända spelare var Deeneys uppgift att sprinta fram och hota i djupled. Ni ser det på bilden nedan.

Watford2Troy Deeney försöker överraska och hota i djupled.

Watford lyckades inte skapa så många målchanser i första halvlek i ”open play” men deras syfte var att hålla tätt bakåt och så långt fungerade taktiken.

I andra halvlek gjorde Manuel Pellegrini ett smart drag, han tog ut Jesús Navas och satte in Samir Nasri. David Silva flyttades ut till högerkanten (en fingervisning om att han kanske hamnar där när Kevin De Bruyne ska in i elvan). City gjorde 1–0 direkt i inledningen av andra halvlek genom Raheem Sterling och efter det var det en rätt ensidig affär.

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Liverpools press och Manchester Uniteds raka 4-4-2 i försvarsspelet.

Christian Bentekes övergång till Liverpool har varit föremål för stora diskussioner i sommar. Prislappen blev hög, runt 430 miljoner kronor, för den snart 25-årige anfallaren.
Christian Benteke är en komplett striker som både kan agera targetspelare och löpa i djupled. Något som har ifrågasatts är hans förmåga att pressa motståndarnas backar. Brendan Rodgers filosofi bygger på snabb återerövring av bollen och det kräver offensiva spelare som är villiga att springa i defensiven. Luis Suárez var en drömspelare i det avseendet eftersom han sprang som en uppjagad vinthund till dess att bollen var i egen ägo.
Christian Benteke framstod ibland som loj i Aston Villas försvarsspel, men det handlade också om att Paul Lambert inte använde samma typ av pressfilosofi.

I premiären mot Stoke i söndags (seger 1–0 efter sent mot av Coutinho) kunde vi notera hur Brendan Rodgers förändrat sitt lags presspel utifrån spelarmaterialet.
Christian Benteke har fått en ”bekvämare” roll där han inte behöver jaga lika mycket. Istället är det centrale mittfältaren James Milner som ska trycka fram och jaga.

0812Liverpoolpress1Christian Bentekes (inringad i rött) roll här är att låsa spel till höger mittback i Stoke. Istället får James Milner trycka fram från sin roll som sittande mittfältare medan Coutinho (i mittcirkeln) kan zonmarkera motståndarnas centrala mittfältare. Det gör att Liverpool hamnar i ett 4-3-2-1 i försvarspelet. Mot just Stoke som har starka huvudspelare fungerade taktiken sådär i första halvlek. Marco van Ginkel, här med bollen, kunde crossa ut mot Jon Walters där Stoke ofta hade ett 2 vs 1-läge mot Liverpools vänsterback Joe Gomez.

Uniteds nya försvarsmetod

Med tanke på vilken uppryckning Manchester United gjorde under förra säsongens andra halva är jag förvånad över att Louis van Gaal bytt spelsystem. Hans 4-1-4-1 (av vissa beskrivet som 4-3-3) gav både ett possessionspel och ett effektivt presspel under våren när Champions League-biljetten säkrades.
Nu har klubben värvat nya mittfältare i Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger och van Gaal har såldes bytt spelsystem.
Mot Tottenham kunde vi notera att uppställningen i försvarsspelet framstår som ett rakt 4-4-2. Varken Wayne Rooney eller Memphis Depay gör någon ansats till att droppa ned för att plocka upp någon av Spurs mittfältare.

0812United-press1
0812United-press2
Det här var ett stort problem första 20 minuterna och en av orsakerna till att Spurs då styrde matchen. Michael Carrick och Morgan Schneiderlin hade enorma ytor att täcka och det rimmade illa med att pressa högt eftersom Spurs enkelt kunde spela sig förbi Uniteds förstapress. Vi ser ett exempel nedan.

0812United-press6Memphis Depay (längst bort) kurvar och sätter press på Toby Alderweireld. I det här läget krävs ofta att den andre anfallaren, inringade Wayne Rooney, droppar ned och fångar upp Spurs mittfältare i nästa läge.

0812United-press5
0812United-press4När inte det skedde var det enkelt för Tottenham att spela sig förbi och igenom. Både Wayne Rooney och Juan Mata slår ut med armarna i uppgivenhet.

Louis van Gaal löste det här genom att låta Michael Carrick och Morgan Schneiderlin kliva högre och släppa ytan bakom sig. Det innebar att Tottenhams nummer tio-spelare Christian Eriksen ofta lämnades ensam i ytan mellan mittfält och backlinje. Se bilden nedan.

0812United-press7Michael Carrick och Morgan Schneiderlin lämnade ofta ytan bakom sig.

Det här löstes, vilket inte syntes så tydligt i tv men Jamie Carragher kunde visa tack vare Sky Sports specialkamera (som filmar hela planen), av att Daley Blind tog ett steg upp och stötte mot Eriksen. Det lämnade i sin tur Chris Smalling 1 vs 1 med Harry Kane.
Det jag funderade mest över när jag såg reprisen i måndagsmorse var inte lösningen som Carragher diskuterade som ”djärv” utan det faktum att Louis van Gaal övergett 4-1-4-1 för ett system som framstår mer som 4-4-2. I min bok är Michael Carrick inte längre någon effektiv 4-4-2-mittfältare och jag tvivlar på att Bastian Schweinsteiger är det heller då ytorna blir större och kräver piggare ben. Morgan Schneiderlin skulle kunna klara det, men han passar ännu bättre i en sittande roll när han får vinna boll och leverera den kort till en mer kreativ mittfältskollega.
Louis van Gaal är förstås mycket smartare än de allra flesta utomstående bedömare, men förra säsongen fanns det stunder då holländaren var för smart för sitt eget bästa. Inte minst då han experimenterade med trebackslinjen.
Det ska bli intressant att se om United fortsätter med detta system eller om han återgår till den 4-1-4-1-uppställning som var så lyckosam ifjol.

Analys: Så fungerar West Hams mittfältsdiamant

av Kalle Karlsson

Mittfältsdiamanten har gjort West Ham till ett mer spelande och sevärt lag i höst.
Här tittar vi på hur taktiken fällde avgörandet för West Ham i segermatchen mot Swansea.

Det mesta Sam Allardyce rör vid för tillfället blir till guld (Cresswell! Downing! Kouyaté! Sakho! Song! Valencia!). Men det är en diamant som har lagt grunden till succén i höst.
Sam Allardyces val att satsa på Andy Carroll från start mot Swansea och börja med Diafra Sakho på bänken förvånade nog många. Men ”Big Sam” anade att inläggsspelet skulle kunna såra Swansea mer än djupledsspel och därmed var valet av bjässen Carroll naturligt.
Spelsystemet 4-1-2-1-2 var dock kanske inte helt logiskt på pappret. Om nu inläggsspel var den viktigaste ingrediensen i anfallsspelet hade det ju talat för att använda ett spelsystem med ytterspelare. Att starta med Stewart Downing och Morgan Amalfitano på varsin kant, eller kanske petade Matt Jarvis, en av ligans främsta inläggsleverantörer.
Men Sam Allardyce valde att fortsätta med mittfältsdiamanten, ett system helt utan yttrar.

Jag har redan skrivit om trenden med mittfältsdiamanter i Premier League. Men hur såg den ut i praktiken för West Ham mot Swansea?
Igår hade Alex Song den defensiva positionen. Kamerunaren är perfekt för rollen, han är stark och passningsskicklig och avsevärt med positionssäker än under åren i Arsenal då hans offensiva rajder ofta lämnade luckor bakåt. Songs taktiska disciplin har utvecklats enormt efter tiden i Barcelona.
I de två ”ytterrollerna” spelades Kevin Nolan och Cheikhou Kouyaté medan Stewart Downing var mittfältsspets.
Downings lyft sedan han fick kliva in i en central roll har vi nämnt flera gånger under hösten, men det är intressant att titta närmare på Kevin Nolan. När han var nummer tio-spelare i West Ham var han förmodligen den minst involverade ”tian” i Europas fem toppligor. I Sam Allardyces långbollsfilosofi handlade hans roll om att kriga om andrabollar och peta in returer.
Nu har han en mer flexibel uppgift. I och med att han inte spelas som mittfältsspets är hans främsta uppgift inte längre att positionera sig nära Andy Carroll utan att agera box-to-box-mittfältare. Han är mer involverad i spelet och vi ser på hans passningskarta att han igår ofta spelade korta passningar i sidled.
Nolan-passningar
En ögonblicksbild av West Hams nya spelidé där man slår fler passningar på egen planhalva hittade jag i den elfte spelminuten. Istället för att spelare positionerar sig nära referenspunkten Andy Carroll kan man nu se mittfältare komma ned och hämta boll längre ned i plan. Nedan ser vi hur alla mittfältarna, inklusive mötande Stewart Downing, droppar djupt ned i plan för att tålmodigt bygga upp anfallen. Tidigare under Allardyce hade det istället handlat mer om ”route one” till Carrolls eller Carlton Coles hjässa.

WestHam-diamant1

DIAMANTENS EFFEKT
På bilderna nedan ser vi i tre steg diamantens fördelar och hur den skapar problem för motståndarna.

westham1-1I första läget kommer West Ham (blåa prickar) få numerärt överläge centralt där den defensive mittfältaren blir ”fri”.

WestHam-plan2Motståndarna tvingas centrera sitt lag, vilket skapar ytor centralt.

WestHam-plan3I tredje steget korrigerar motståndaren sin uppställning och ser till att en av de centrala mittfältarna vågar ”stöta upp” mot den defensive mittfältaren (alternativt droppar en av anfallarna).

Om vi översätter det här på gårdagen kan vi konstatera att exakt det här blev fallet vid 1–1-målet. Se nedan.

westham2West Hams mittfält har sökt centrala positioner, vilket medför att Swanseas mittfält också tvingats dra sig in mot mitten av plan. West Hams ytterbackar Aaron Cresswell (vänsterback) och Carl Jenkinson (högerback) får då stå för spelbredden.

westham1Korridoren på högerkanten bildas för Jenkinson (längst bort) som får passningen och kan svinga in inlägget mot Andy Carroll, som i sin tur nickar in 1-1.

Att ytterbackarna får möjlighet till inläggsspel tack vare mittfältsdiamanten är uppenbart. Av alla spelare den gångna omgången slog Carl Jenkinson flest inlägg (9) tillsammans med Stewart Downing (som har ansvaret för fasta situationer i West Ham), medan vänsterbacken Aaron Cresswell var nia på listan med 5 inlägg.

Slutsats
Mittfältsdiamanten innehåller inga regelrätta ytterspelare, men den är ändå ett vapen om West Ham vill använda inläggsspel mot Andy Carroll.
Med det kompakta mittfältet tvingas motståndarna att centrera och släppa sina kanter. Då bildas korridorer för ytterbackarna där Carl Jenkinson och Aaron Cresswell kan storma fram.
På söndagen gav det tre poäng.

Fotnot 1: Tack till Nils Paulson som hjälpte till med grafiker.
Fotnot 2: Bilder från Viaplay.

Analys: Trenden – mittfältsdiamanter

av Kalle Karlsson

Ifjol var trebackslinjen en taktisk trend som svepte in över Premier League.
Nu: Mittfältsdiamanter.
Fyra lag har använt systemet hittills i höst och det kan mycket väl bli fler som hänger efter.

När Carlo Ancelotti tog över Chelsea sommaren 2009 fick mittfältsdiamanten följa med till öarna.
Den italienske tränaren hade använt systemet i Milan med stora framgångar. Där förfogade han över den mest ultimata mittfältsdiamanten jag sett: Andrea Pirlo som speluppbyggare i den defensiva rollen, Clarence Seedorf/Gennaro Gattuso/Massimo Ambrosini i de ”indragna kantrollerna”, och Kaká som mittfältsspets.
Det var inte helt nytt i Chelsea, José Mourinho hade använt systemet 2006/07 efter det att Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko anlänt till klubben. Men då handlade det mest om att foga in de nya stjärnorna, inte om ett taktiskt val eftersom Mourinho varit tämligen låst i sin 4-3-3-filosofi.
Medan Carlo Ancelotti kunde få in Michael Essien, Michael Ballack, Frank Lampard och Deco i sin uppställning kunde José Mourinho få plats med Lampard, Ballack, Essien och Claude Makelélé när han använde diamantmittfält.

De gångerna, åren 2006 och 2009, fick inte mittfältsdiamanten riktigt fäste. För José Mourinho slutade det med en andraplats i ligan. Carlo Ancelotti vann visserligen ligan under debutsäsongen, men detta sedan han gått över på en ”julgransformation”, 4-3-2-1 under de avgörande månaderna på våren.
Sedan dess har diamanterna varit nedgrävda. Jag kan inte minnas att något lag i PL använt diamant under någon längre tid sedan Ancelottis dagar, men nu blåser nya vindar.

Brendan Rodgers val att använda en mittfältsdiamant förra säsongen handlade till stor del om hans två superanfallare. Det var det enda sättet att dels ha numerärt övertag på centralt mittfält, dels få in både Luis Suárez och Daniel Sturridge i strikerroller.
Idag finns inte längre någon Suárez på Anfield, men diamanten har även fungerat som katalysator för Raheem Sterlings utveckling. Sedan 19-åringen flyttades in i plan har han klivit fram som lagets viktigaste spelare. Därför känns det logiskt att Brendan Rodgers återgår till att använda diamant i samma ögonblick som Sturridge är tillgänglig igen.

Det är möjligt att Liverpools framgångar ifjol gjorde att andra tränare fick upp ögonen för systemet. I starten av denna säsong har diamanter nämligen blivit allt vanligare.
Louis van Gaal lanserade sitt holländska framgångsrecept med fembackslinje när han anlände till Manchester United. Men sedan anslöt Angel Di María och Falcao och plötsligt blev det naturligt att anpassa systemet efter dessa herrar. Valet blev ett 4-3-1-2 där Di María kan utnyttja sina spetsegenskaper. Dels dra sig ut mot kanten och använda sin inläggsfot, dels kliva in centralt och hota med kvicka bolltransporter.

West Ham är ett ännu mer intressant exempel. De har i flera år varit ett rakt spelande lag med längre spel mot en stor, stark target. Nu har de gått över på ett spelsystem som i grunden bygger på övertag centralt, mindre kantspel och större bollinnehav.
”Big Sam” har bytt livsåskådning.
Efter förra säsongens besvikelse fick managern Sam Allardyce ett ultimatum om att utveckla spelet.
Det har han gjort. Under sommaren hämtades anfallare som Enner Valencia och Diafra Sakho in, diametralt annorlunda spelartyper än den tidigare referenspunkten Andy Carroll.
För att ge dessa rörliga spelare rätt servicen har Allardyce lagt mindre fokus på inlägg. Lösning har bland annat varit att använda Mauro Zárate som mittfältsspets i en diamant och Stewart Downing i en mer central roll.
Resultatet: Downing har redan gjort tre assist och West Ham har besegrat både Liverpool och Queens Park Rangers med systemet.
Det finns ett fjärde exempel på användning av mittfältsdiamant i Queens Park Rangers och även om det inte är laget som har rosat marknaden i höst så har Harry Redknapp sett diamanten som en möjlig krisplan. Den enda match där han startat med den formationen ledde till en poäng hemma mot Sunderland.

Vad ligger bakom denna utveckling? Som alltid när det gäller taktisk utveckling handlar det om en följdeffekt. Ett lag har förändrat, vilket har gjort att en motståndare tvingats göra ett motdrag.
Det här är min teori:
När tränare skulle hitta ett motmedel mot topplagens förmåga att öppna försvar blev en lösning att använda en till mittback. Trebackslinjen/fembackslinjen har blivit allt mer frekvent senaste åren och den trenden syntes i VM i somras.

plan2-1I ett 5-3-2 avsätts bara en spelare – wingbacken för att täcka kanten.

Eftersom 5-3-2-systemet ger enorm täckning centralt i plan (men bara wingbackar som täcker kanterna), insåg tränare att 4-3-1-2 är ett rimligt motdag. Om motståndaren inte lägger stor vikt vid yttrar är diamantens nackdelar – svagt understöd för ytterbackar – begränsade.

plan3-1…vilket leder till att fokuset på kantspel blir mindre. Kanske en anledning till att mittfältsdiamanten används igen.

Serie A har tidigare varit ett flaggskepp för 4-3-1-2-systemet. I italiensk fotboll har ytterspel varit eftersatt för en mer kontrollerande, taktisk fotboll.
Nu har diamanten fått en renässans i England och den här gången är den här för att stanna, inte som hösten för två år sedan när Alex Ferguson testade och sedan slopade systemet lika kvickt.
Manchester United lär fortsätta med det här systemet även när deras mittbackar är friska. Likaså Liverpool. West Ham har spelat bättre fotboll nu än tidigare år och fått se spelare som Downing, Zárate, Diafra Sakho och Enner Valencia blomstra.
Jag tror att fler klubbar följer efter denna säsong.
Men då är det värt att påminna om en sak: Diamanters värde beror på dess sällsynthet.
När fler klubbar hakar på tåget kommer någon vara tvungen att tänka nytt igen för att överraska.
Och så har den taktiska karusellen snurrat ett varv igen.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som hjälpte till att fixa grafiker.

Analys: Di María nyckeln i ”Nya United”

av Kalle Karlsson

Till slut var de spektakulära nyförvärven på plats. Systemet var utbytt.
Då kom offensiven och skönspelet som en naturlig följd.
Angel Di María har redan lyft Manchester United på ett imponerande sätt.
Här tittar jag närmare på några delar i ”Nya United”.

Eftersom kollega Peter Wennman redan beskrivit matchen och känslorna i sin krönika kan vi fokusera lite djupare på det rent speltekniska.

Spelsystemet
Efter två kryss och en förlust på tre omgångar hade Louis van Gaal som väntat bytt spelsystem inför mötet med Queens Park Rangers. Det ifrågasatta 5-3-2/3-4-1-2 var utbytt mot ett 4-4-2 med ett diamantmittfält. Helt i linje med min analys häromveckan.
van Gaal hävdade att övergången till fyrbackslinjen berodde på att han saknade spelare som Phil Jones och Chris Smalling, men gårdagens match blev ett bevis på att det är den här vägen han ska gå. Det är ingen tvekan om att tre centrala försvarare ger bättre skydd defensivt i många situationer, men när Manchester United nu samlat på sig en arsenal av offensiva stjärnor vore det konstigt att inte utnyttja dem.
Diamantmittfältet innebar att Daley Blind spelade i den defensiva rollen, den han hade i Ajax och att Angel Di María och Ander Herrera fick de ”indragna kantrollerna”.

plan1Manchester Uniteds siffermässiga uppställning igår. Skillnaden var att Juan Mata startade och Falcao fick inleda på bänken. I backlinjen fick andra spelare chansen på grund av skadeläget.

Det här gav följden av att United kunde variera mellan att överbelasta centralt (diamantens kännetecken) och att ibland dra isär genom att Angel Di María drog sig ut mot vänsterkanten. Intet nytt där.
Det mest intressanta rent taktiskt med implementeringen av mittfältsdiamanten var försvarsspelet där Juan Mata, mittfältsspetsen, ofta klev längst fram i presspelet, istället för att falla ned och bilda en rak fyra med de övriga mittfältarna. Förmodligen handlar det om att Louis van Gaal anser att Mata är för svag defensivt och att han därför används bäst om han är så långt ifrån det egna målet som möjligt.

mata2Juan Mata trycker upp i presspelet. Anfallarna Wayne Rooney (längst bort) och Robin van Persie (närmast) förväntas stänga kanterna.

Att Manchester United använder en mittfältsdiamant har varit problematiskt tidigare. Klubben har gjort sig känd historiskt för deras kantspel och legendariska yttrar.
Sir Alex Ferguson gjorde ett försök hösten för två år sedan, men övergav den idén nästan lika fort (läs en längre analys här). Ferguson har alltid byggt sitt lag kring kantspel och insåg att han även skulle göra det i fortsättningen.
Men nu är läget annorlunda. Manchester United har inte längre yttrar i världsklass. Angel Di María är mer effektiv när han får starta centralt och utnyttja sin förmåga att ta fram bollen i plan. Samtidigt behövs två anfallsplatser om LvG ska få in Wayne Rooney, Robin van Persie och Falcao.
Därför blir en diamant logiskt.

Angel Di María
Är det här vad man får för 650 miljoner kronor? I så fall kan det, i Manchester Uniteds fall, vara värt det.
Angel Di María gjorde hemmadebut igår och var dominant direkt. Som väntat. Argentinaren är en spelare i världsklass. Det enda märkliga är att Real Madrid (läs Florentino Pérez) inte insett det. Hade Di María spelat i något annat lag hade Real Madrid förmodligen försökt värva honom denna sommar. Så märklig kan fotbollscirkusen te sig ibland.

Angel Di María ger framför allt Manchester United två egenskaper: Fart och passningskvalité. Det är inte på något sätt unika egenskaper, men när de kombineras till fullo, som i Di Marías fall, blir effekten dödande. Han kan ta fram bollen i plan på ett sätt som få andra spelare, han kan agera katalysator för den sortens pass-and-move-fotboll som vi alla betraktar som attraktiv.
Med 26-åringen i laget var plötsligt Uniteds offensiv rörlig och idérik. Med hans gudomliga passningar fanns en kvalité som avgör matcher. Den sortens kvalité som är svår att beskriva i ord men som bäst förklaras med två ögonblicksverk:
Passningen till Marcos Rojo i första halvlek. Yttersidan – den häpnadsväckande läckra lyftningen – till Robin van Persie i andra halvlek.
Den sortens isolerade aktioner som en Marouane Fellaini aldrig hade kunnat utföra.

Angel Di María har redan förbättrat Louis van Gaals offensiv, men man ska heller inte underskatta den psykologiska effekten. Med en spelare av Di Marías kaliber måste motståndarna lägga mer energi på att försvara sig. Då har man, automatiskt, mindre energi att lägga på sitt anfallsspel.
Hans entré har lyft laget, lagkamraterna och supportrarna. Inte i samma grad som Arsenals värvning av Mesut Özil ifjol, men ändå tillräckligt för att Stretford End ska ha fått något att tro på.

Nyförvärven
Att Ander Herrera fungerar utmärkt i en mittfältsdiamant har jag konstaterat tidigare. Spanjoren är en mittfältstyp som passar i spelfilosofin. Kan han bidra med sina bollvinnaregenskaper bör han kunna ge bra balans till Di María.
Daley Blind var bra igår, positionssäker och trygg i distributionen, men han prövades knappast mot ett svagt Queens Park Rangers. Hans test kommer när Manchester United ställt mot tuffare motstånd, mot Jack Wilshere, Cesc Fàbregas och Raheem Sterling.
Den som kan prestera mer är Juan Mata. Jag tycker fortfarande att det finns mer att plocka ut av Mata. Igår gjorde han ett fint mål, men jag saknar Mata från Chelseatiden då han ständigt hade inflytande i spelet.
Falcao fick börja på bänken, det var väntat, och lär få göra det även nästa match. När han är varm i kläderna gissar jag att han tar platsen bredvid Robin van Persie och Wayne Rooney flyttas ned som mittfältsspets.

Slutsats
Manchester United vann enkelt över QPR och är på fötter igen. Angel Di María är, som vi alla visste, en gudabenådad spelare som avgör matcher. Det är det Manchester United har betalat för så motsatsen hade varit mer förvånande.
Men Queens Park Rangers är knappast någon värdemätare. Tottenham sopade Harry Redknapps gäng av banan och var sedan nere på jorden igen i nästa match mot Liverpool.
Manchester Uniteds försvar, främst mittförsvaret, är fortfarande osäkert. I första halvlek var David De Gea ute på en utflykt som hade slutat illa om inte Jonny Evans täckt det tomma målet. I andra halvlek strilade Marcos Rojo och Tyler Blackett Eduardo Vargas fick läge. Mot bättre lag kostar såna misstag ett baklängesmål.
Louis van Gaal har fått ett system på plats – jag utgår från att mittfältsdiamanten används fler matcher – och en ny nyckelspelare i Angel Di María.
Försvarsmässigt har han fortfarande en del att jobba på.

Analys: Så blir Arsenals offensiv med Sanchez

av Kalle Karlsson

Arsenal betalade runt 400 miljoner kronor för Alexis Sanchez. För det har klubben fått en spelare som ger en ny dimension i offensiven.
Vi tittar närmare på hur Alexis Sanchez entré kan utveckla lagets anfallsspel.

Förra sommaren jobbade Arsène Wenger hårt för att köpa loss en ny striker.
Han försökte med Gonzalo Higuaín, men han hamnade i Napoli.
Han försökte med Luis Suárez, men han gick inte att lösa.
Anfallsjakten var onekligen ett misslyckande och när säsongen startade hade laget bara två naturliga strikers: Olivier Giroud och Yaya Sanogo.
Med tanke på att den senare var ung och oprövad var bördan på Giroud orimligt stor. Till en början bar han den med den äran. Han gjorde fyra mål på de fyra första omgångarna och var dessutom oerhört nyttig i länkspelet. Fransmannen mötte och med djupledslöpningar från mittfältare som Aaron Ramsey och Jack Wilshere var Arsenal svåra att neutralisera. Wilsheres ofattbara tv-spelsmål mot Norwich hemma var ett exempel på det.

Wilshere1Typiskt Arsenal anfall med Olivier Giroud. Giroud agerar felvänd, Jack Wilshere tar löpet, väggspelar och avslutar i mål. Löpning från mittfältet, väggspel på tredje spelare – enligt skolboken (även om just det här målet mot Norwich var överdrivet sofistikerat).

Det här anfallsvapnet var effektivt förra hösten och en av anledningarna till Aaron Ramseys målform.
Det finns dock något som Olivier Giroud saknar och som var en brist i Arsenals spel: Djupledsspelet. Även om Giroud ibland kan ta smarta löpningar i djupet har han inte snabbheten eller rycket i steget för att testa en backlinje på bollar som sätts in i ytan bakom. Framför allt upplevde jag att det här blev ett problem för Arsenal i de täta matcherna. Utan djupledshot blev ytorna för mittfältssnidare som Mesut Özil och Santi Cazorla begränsade – och därmed fick dessa svårare att skapa målchanser.
När Theo Walcott blev skadad var det förödande för Arsenal. Med en mötande Giroud var det Walcott som skulle erbjuda spelet i djupled, vara den som drar isär.
Nu fanns ingen som kunde göra det jobbet och Arsenal blev lidande.
Arsène Wenger har försökt överbrygga den här problematiken tidigare. Redan för två år sedan experimenterade han med Theo Walcott som anfallare (läs min analys från december 2012). Det fungerade bra mot sämre motstånd och i matcher där Arsenal hade ledningen. Däremot fungerade det sämre mot bättre lag eller lag som backade hem. I dessa matcher kunde inte Walcott utnyttja sin fart i djupet och när det istället blev spel felvänd – Arsène Wengers farhåga – blev han avslöjad.

Det är här Alexis Sanchez kommer in i bilden. Chilenaren påminner om Theo Walcott, men där engelsmannen bygger sitt spel på extrem speed har Sanchez ett större tekniskt register. Han är tillräckligt begåvad för att kunna agera felvänd, han kan spela fram och avsluta. Dessutom är han smart nog att ta rätt löpningar.
– Jag tog honom för att han är en spelare som har liknande kvaliteter som Walcott, han löper utan boll in bakom försvararna, sa Arsène Wenger till officiella hemsidan efter att Sanchez presenterats.
– Med kvaliteten i hans löpningar kan han bli viktigt för oss. Han är en striker och en bra avslutare.

Alexis Sanchez har utvecklats från att vara en ytter till att bli en mångfacetterad offensiv spelare. Han kom fram som winger innan Francesco Guidolin placerade honom som tia bakom Antonio Di Natale i Udinese. Där hade han en fri roll där huvuduppdraget var att spela fram och gå i djupled. I Barcelona fanns ingen nummer tio-position och Leo Messi hade den centrala positionen så där handlade det mest om platsen som högerytter. I Chiles landslag har han, som vi kunde se i VM, mer och mer använts som striker.
Som skolad offensiv mittfältare skulle man kunna tro att Alexis Sanchez agerar som en ”falsk nia”, det vill säga, söker sig ned i plan och möter boll, men faktum är att han ofta agerar som en naturlig anfallare. Han varierar sitt spel mellan att ligga och smyga vid sista försvararen och testar motståndarförsvaren i djupled. ”Playing on the shoulder of the last defender”, som de säger i England. I nästa skede möter han boll och agerar länkspelare.
Alexis Sanchez hanterar båda dessa moment, vilket gör honom till en blandning av Giroud och Walcott. För Arsenal kan det betyda massor. Arsène Wenger har aldrig trott på Walcott som striker, trots ett och annat hattrick mot Newcastle, och Giroud har varit för enkelspårig och lätt att markera bort för toppförsvarare.
Kombinationen av targetspel och djupledshot är det svåraste som finns att hantera som försvarare. Didier Drogba var prototypen för en anfallare som hade allt.

Valet mellan Olivier Giroud eller Alexis Sanchez i strikerrollen handlar i grunden om vilket anfallssätt man vill använda.
Vill Arsenal kombinationsspela sig till chanser och ha en stark, skicklig targetspelare som kan nicka ned, skarva och one touch-spela felvänd – då väljer de Olivier Giroud.
Det kan se ut så här.

Sanchez2
Olivier Giroud möter, drar med sig mittbackarna. När passningarna kommer in på fransmannen kan han knacka tillbaka, antingen på Mesut Özil eller en framstormande Aaron Ramsey. Notera här att djupledshotet måste komma från åtminstone en wingspelare. I första hand Theo Walcott, i vissa fall även från Sanchez. Men Santi Cazorla kommer, av naturliga skäl, inte att vara den djupledslöpande spelaren.

Vill Arsenal istället testa motståndarnas försvar i djupled (i toppmatcherna på bortaplan?) kan man välja Sanchez. Det kan se ut som nedan.

Sanchez1Alexis Sanchez trycker ned motståndarnas försvarslinje. Det gör att ytan mellan backlinje och mittfält blir större, vilket i sin tur ger mer utrymme för Mesut Özil. Santi Cazorla kan då smyga in från sin kant och överbelasta den ytan. Theo Walcott, eller om Jack Wilshere/Alex Oxlade-Chamberlain/Serge Gnabry startar till höger, kan välja mellan att gå inåt eller att gå i djupet.

Slutsats
Var kommer Alexis Sanchez att spela i Arsenal? Förmodligen kommer Arsène Wenger utnyttja Alexis Sanchez flexibilitet till fullo. Ibland kommer han utgå från kanten, ibland kommer han utgå från strikerrollen.
I Community Shield fick vi se 25-åringen utgå från vänster. Då startade Yaya Sanogo som striker och där fick se Sanchez vandra inåt i plan och öppna för högerbacken Mathieu Debuchys offensiva löpningar.
Jag blev imponerad av det jag såg av Sanogo och tror att han kommer att spela en viktig biroll i Arsenal redan i höst. Med Sanogos direkthet blev Arsenals spel rakare och snabbare. Färre passningar och rakare väg mot målet.
Alexis Sanchez passar för den sortens spel. Han kommer visserligen från possession-fotbollens Mecka, Barcelona, men han är som allra mest effektiv som kontringsspelare.
Det här är en viktig bit för ett lag som beskyllts för att efterlikna handbollsspel i offensiven. När nu laget behöver en annan anfallstyp än Giroud kan man använda Alexis Sanchez, en världsspelare som erbjuder andra egenskaper. Wenger kan också använda den löpvillige Sanogo och låta Sanchez utgå från kanten. Principen blir densamma då som när Sanchez spelar striker. Sanogo trycker ned försvarslinjen – kreatörerna får utrymme att kreera.
Om Arsenal vinner titeln denna säsong gissar jag att en orsak kommer att vara Alexis Sanchez. Han är kapabel att ge Arsenal en ny dimension i anfallsspelet.

***
Om du vill få liknande blogginlägg i ditt Facebookflöde – kolla in bloggens sida på Facebook. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg, podcastavsnitt och längre texter av mig på Sportbladet.se.

***
Stort tack till Fredrik Ihse som hjälpte till att fixa grafiker.

Analys: VM-trenden – zonmarkering

av Kalle Karlsson

Belgien var ett av fyra lag i VM som tog full pott i gruppspelet. Ändå har de inte lyckats övertyga oss ännu.
Taktiskt sett blir kvällens möte med USA extra intressant av en speciell anledning.

Under avdelningen taktiska trender i VM har vi redan avhandlat fembackslinjen. Den var i stort sett raderad i de fem europeiska toppligorna för fem år sedan, men har sedan smugit sig in via Italien och har nu gjort succé i VM. När jag skrev min analys i fredags hade fembackslinjen ännu inte förlorat en match i VM (förutom när den ställdes mot en annan fembackslinje som i fallet Italien-Uruguay). Det råder ingen tvekan om att kompakt försvar och omställningsspel har varit ett segerrecept i den här turneringen.
Nu går vi över på en annan trend som jag reagerade över tidigt, nämligen den om markeringsspel.
Vi är vana vid att se klubblagen i Europa använda ett positionsförsvar (förr gick det under benämningen zonförsvar), men i VM har vi fått se något så uppseendeväckande som rent man-man-spel på mittfältet.
Erik Hamrén har fått kritik i studion för sin insats, men han bidrog med en intressant grej och det var scoutingrapporten som svenska landslaget använde mot Belgien. Där berättade han att förbundskaptenen Marc Wilmots förespråkar zonmarkering på mittfältet.
I Belgiens andra gruppspelsmatch mot Ryssland granskade jag detta och noterade hur Marouane Fellaini, Axel Witsel och Kevin De Bruyne inte bara zonmarkerade utan spelade man-man mot sina motståndare.

Belgien2De belgiska mittfältarna har till uppgift att markera sina motståndarna istället för att täcka yta. Det innebär att Marouane Fellaini, Axel Witsel och Kevin De Bruyne roterar friskt. Ena stunden är Fellaini längst fram, i nästa stund kan han vara längst bak. Foto: TV4

Belgien3Det här medför att man låter mittbackarna föra fram bollen relativt ostört och hindra dem att spela genom mittfältet. Foto: TV4

Zonmarkering är ovanligt i klubbfotbollen. Jag ser en hel del matcher från de fem toppligorna och jag kan inte minnas något klubblag som använder den här taktiken.
Nackdelen med ett zonmarkeringsförsvar är att motståndarna enkelt kan ”dra i väg” spelare vilket öppnar för andra. Kolla nedan vilken enorm yta Belgien lämnar centralt i plan. Det gör att motståndarna enkelt kan hitta upp till sina anfallare efter marken. Använder man väggspel på ”tredje spelare” – gärna på en mittfältare som sliter sig loss från sin bevakning – är det tämligen enkelt att skapa chanser. Därför sätter jag ett frågetecken till om Belgiens zoomarkeringstaktik fungerar mot mer kvalificerat motstånd.

Belgien1Belgiens mittfältare följer sina spelare vilket gör att det ibland blir stora ytor att spela in bollen på.

iran1Ytorna som Belgien lämnar kan jämföras med ett tajt, tätt positionsförsvar där spelarna håller korta avstånd mellan varandra. Här ser vi Iran i röda tröjor i mötet med Argentina. Vi hade även Algeriet som gjorde det mycket effektivt igår mot Tyskland. Foto: SVT

Skillnaden mellan ett positionsförsvar och ett zonmarkeringsförsvar (icke att förväxla med zonförsvar) är att man i ett positionsförsvar flyttar sig utifrån bollen och medspelarnas rörelser medan man i ett zonmarkeringsförsvar flyttar sig främst utifrån motståndarnas rörelser och markerar den mest offensiva spelaren i sin zon men lämnar över spelare som flyttar sig i sidled.
I VM har vi inte bara sett zonmarkeringen utan, vill jag påstå, inslag av ren man-man-markering. Det har gett udda karaktär på matcherna.
I mötet mellan Ryssland och Belgien var spelkvaliteten låg och Belgiens zonmarkering/man-man-markering gjorde att de ryska mittbackarna hade ovanligt svårt att hitta upp till mittfältarna. Eftersom varken Vassili Berezoutski eller Sergei Ignashevitch har sin styrka i uppspelsfasen hade Ryssland svårt att bygga ett eget spel utan fick förlita sig på omställningar och individuella prestationer.
Samma parallell kan dras till mötet mellan Holland och Chile.
Holland spelar rent man-man-spel på mittfältet där även en offensiv finlirare som Wesley Sneijder tvingas ta defensiva löpningar som han förmodligen aldrig gjort tidigare i sin karriär (vilket förstås hämmat hans offensiva frihet).
Jag fångade en situation som illustrerade den här problematiken i mötet med Chile. Wesley Sneijder vill lämna över ”sin” spelare, men inser att det inte finns någon att lämna över till. Se bildsekvensen nedan.

Holland1Wesley Sneijder följer sin spelare och pekar åt lagkamraterna för att de ska ta över markeringsansvaret. Foto: TV4

Holland2…men mittbacken Ron Vlaar pekar och visar vilken spelare han har ansvar för. Foto: TV4.

Holland3…vilket gör att Sneijder inte har något val. Han måste kliva ned i en defensiv position och fullfölja sin markering. Foto: TV4

Det här blir extra intressant idag eftersom USA har använt en mittfältsdiamant i VM-turneringen. Med ett 3 vs 3-förhållande på centralt mittfält kan man spela zonmarkering. Men vid ett 3 vs 4? Inte lika enkelt. Därför blir det ytterst intressant att se hur Marc Wilmots löser det ikväll. Ett sätt är att droppa sin anfallare (Romelu Lukaku) och låta USA:s mittbackar ta fram bollen, men då finns risken att laget sjunker för lågt och blir för passivt.
Kommer Jürgen Klinsmann att återgå till diamanten bara för att få numerärt övertag centralt och förvilla Belgien? Och hur löser Marc Wilmots i så fall den här problematiken?
Jag ser redan fram emot hjärnornas kamp ikväll på Arena Fonte Nova i Salvador.

Kategorier Taktikanalys, VM 2014
Sida 3 av 8
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB