När säsongen började var han helt okänd.
I somras uppvaktades han av klubbar som Lincoln och Peterborough.
Så sent som i december spelade han i Sunderlands b-lag.
Sedan kom ett tränarbyte, chansen dök upp.
James McClean, 22, tog den.
Nu har han fyrdubblat sin lön och är en av ligans hetaste spelare.
Här är den långa historien om raketkarriären, hur han besparat klubben 120 miljoner kronor och hur han imponerade på Martin O’Neill men nobbade Michael O’Neill, och därmed är högaktuell för EM-spel.

De 646 åskådarna huttrade i vinden. Det var den 8 december förra året, de hade bänkat sig på Eppleton Colliery Welfare Football Ground för att följa reservlagsmatchen mellan Sunderland och Manchester United.
B-lagsmatcher är fotbollens bakgård, oavsett nivå. Folk bryr sig sällan om dessa tillställningar, men den här dagen fanns det lite extra intresse.
Martin O’Neill hade några dagar tidigare presenterats som ny tränare för Sunderland efter sparkade Steve Bruce.
Snacket före avspark var att O’Neill skulle titta till anfallaren Ryan Noble som visat fin målform för Keith Bertschins reserver. Var han lösningen på anfallsproblemen i a-laget?
Ryan Noble gjorde fyra mål den här kvällen när Sunderland slog Manchester United med 6-3, men Martin O’Neill fastnade för en annan spelare:
En irländsk vänstermittfältare som värvats under sommaren för struntsumman 4 miljoner kronor.
– Jag visste ingenting om honom. Men plötsligt sprang han över en kille i 70 km/h. Han hade mod, var fysiskt stark och första gången han fick bollen så utmanade han sin motståndare, berättade Martin O’Neill.
James McClean låg bakom det mesta från sin kant. I matchreferatet på officiella hemsidan kan man läsa om ”James McClean prominent amongst the supporting cast”, om ”a sublime piece of skill from McClean on the left”, om ”another great cross”.
Dagen före matchen berättade förre Sunderland-ordföranden Niall Quinn för lokaltidningen Derry Journal att James McClean närmade sig a-laget.
– Han har varit grym på träningarna. Vi spelade en match mot Newcastles reserver inför stor publik för några veckor sedan och han var helt outstanding.
James McClean sa före mötet med Manchester United:
– Jag tycker att det går okej, men samtidigt kan man inte veta förrän debuten verkligen blir av.

Det gäller att vara bra i rätt matcher. Tre dagar senare debuterade James McClean i Premier League med ett inhopp mot Blackburn. Det var ett ganska lyckat inhopp.
Han kom in med kvarten kvar vid underläge 0-1. När matchen var över hade David Vaughan kvitterat och Sebastian Larsson skruvat in en frispark till 2-1 i slutminuten.
Martin O’Neill fick en drömstart.
James McClean fick en nästan lika bra start.
Det blev två korta inhopp till, borta mot Tottenham och hemma mot Everton, innan han fick chansen i startelvan på nyårsdagen när Manchester City kom på besök.
Det blev genombrottet för den stora publiken. Sunderland lyckades fälla City med 1-0 efter mål av Ji Dong-Won.
James McClean sysselsatte Pablo Zabaleta matchen igenom med fart, frenesi och attackvilja. Från de första minuten i ligan agerade han som en respektlös, fullfjädrad spelare. Han är prototypen för en spelare som går rakt på mål.
– Han spelar med underbar instinkt, säger Martin O’Neill.

Succén fortsatte. Två dagar senare kom första ligamålet, borta mot Wigan. Ytterligare fem dagar senare satte han ett till i FA-cupen mot Peterborough.
– Jag fick göra mitt första mål. Jag är ”over the moon”, sa han med sin svårtydda accent efter Wigan-matchen.
Inom loppet av en vecka i början av februari avgjorde han mot Stoke borta och satte 1-0-målet mot Arsenal.
Martin O’Neill trodde knappt det var sant. Sunderland var den klubb som värvade flitigast av alla förra sommaren. De hämtade en rad namnkunniga spelare: Wes Brown, John O’Shea, Sebastian Larsson, Craig Gardner, David Vaughan, Connor Wickham, Nicklas Bendtner.
Och så är det doldisen som ingen brydde sig om, han som hämtades för kaffepengar, £350 000, från Derry som plötsligt är lagets nyckelspelare.
– Jag kan inte komma på nån som haft sån ”impact”, sa O’Neill några dagar efter segern mot City.
– Han hade en fantastisk debut mot City, men att han sedan levererade på det sättet mot Wigan 48 timmar senare… Jag väntade mig att han skulle vara trött, men han var så stark.
Martin O’Neill har släppt fram talanger tidigare. En ung Emile Heskey i Leicester, Gabby Agbonlahor i Aston Villa. James McClean sticker ut från mängden.
– När du slänger in en sån spelare vill du ha en injektion.

James McClean grattas efter målet mot Wigan.

Steve Bruce beklagade under hösten att han saknade en lämplig vänstermittfältare. Ibland fick Sebastian Larsson skifta kant och fylla lyckan. Bruce påpekade att han hade velat värva Charles N’Zogbia som istället hamnade i Aston Villa.
Lösningen fanns där hela tiden, i reservernas omklädningsrum. Men Martin O’Neill vill inte ta på sig äran.
– Sånt händer ibland. Det är lätt att hävda att nån annan inte lät James spela. Sunderland köpte honom, han fanns här när jag kom. Han hade mycket väl kunna gå in spela två-tre matcher utan att göra något avtryck och sedan varit tillbaka i reservlaget igen.
Det blev inte så. James McClean blev bofast till vänster och succén har besparat klubben upp emot 120 miljoner kronor. Det hade det nämligen kunnat kosta att köpa en likvärdig spelare.
– Hans utveckling har hjälpt oss enormt. Han har potentialen att göra positionen till sin egen.
Medan små, tekniska yttrar som Juan Mata och David Silva tar Premier League med storm är James McClean raka motsatsen.
Han är stark som en oxe, en sorts ”old-fashion winger”. Att se honom spela är som att skruva tillbaka tiden 20 år till nästa engelsk fotboll handlade om vem som sprang snabbast och tacklade hårdast.
I NHL hade han fått stämpeln ”power forward”.
McClean är ingen ytter som trippar in centralt och styr spelet. Han tar sikte på hörnflaggan och slår inlägg.
På vägen dit har han förmodligen sprungit över, inte runt, ett par motståndarbackar.

Sagan om Premier Leagues nya stjärnskott började i Londonderry på Nordirland. Det var där han föddes 1989. Barndomsidolen var Ryan Giggs. McClean beskrivs som lugn och lågmäld.
Han gjorde tre säsonger i Derry City i irländska ligan. Hans tränare Stephen Kenny noterade: ”Han nöjde sig inte med att vara okej, han ville alltid vara bäst”. McClean (som ska uttalas ”McClane”) var bra, men inte tillräckligt bra för att scouterna skulle flockas. Det snackades om intresse från Lincoln och Peterborough. Så spelade Manchester City en match mot en All Star XI från irländska ligan. McClean imponerade och Steve Bruce valde att göra en chansning.
Han representerade Nordirland på U21-nivå, men när han blev aktuell för landslagsdebut hos förbundskaptenen Nigel Worthington valde han att tacka nej. Beskedet till efterträdaren Michael O’Neill var detsamma – allt för att kunna byta landslag till det irländska.
– Jag följer mitt hjärta. Anledningen är bara fotbollsmässig, inte politisk, förklarade McClean, som växte upp i ett nationalistiskt hem.
Efter genombrottet höjdes direkt röster för att Giovanni Trapattoni skulle ta ut honom i landslaget. Den 29 februari kom debuten i träningslandskampen mot Tjeckien. Det mesta talar för att James McClean går från Sunderlands reserver till EM-spel på sex månader.

På hemmaplan är supportrarna entusiastiska. McClean är för Irland vad John Guidetti blivit i Sverige. The new kid on the block. Spelaren som tänder hopp, som får oss att drömma.
När han byttes in i landslagsdebuten på Aviva Stadium till en rungande stående ovation.
Fotbollslivet leker för James McClean. Förra veckan belönades han med ett nytt treårskontrakt. Innan tjänade han £4000 i veckan. Han lär ha cashat in en fyrdubbling av den lönen.
I helgen svarade han på nytt för en bra insats, gjorde mål i segermatchen mot QPR och togs ut i ”Omgångens lag” i den här bloggen.
– Jag är exalterad över att vara här. Jag njuter av att spela och det nya avtalet är som en dröm. Jag är överlycklig över att få spela i Sunderland de kommande tre åren, sa han efter att ha satt sin signatur på kontraktet.
Martin O’Neill njuter, men slänger in en brasklapp.
– Det kommer att komma en tid när formen inte är lika bra. Men jämnheten James har hållit hittills är otrolig. Han har varit exceptionell. Jag är bara glad att vi lyckades få honom.
Fansen på Stadium of Light delar nog den uppfattningen.

Källor: BBC, Belfast Telegraph, Derry Journal, The Guardian, Sunderlands officiella hemsida

***
Imorgon, fredag, kommer min lista över säsongens överraskningsspelare i Premier League.
James McClean finns förstås med. Vilken placering han har, om han toppar listan, får ni veta imorgon.

En vecka med rekordmånga vassa mittbacksinsatser – men få strikers som levererade.
Det var så hårt om platserna i mittförsvaret att jag var tvungen att rata sju spelare som alla gjorde anspråk på platsen. David Wheater satte två mål för Bolton, men jag kunde inte rata en prickfri Jonny Evans eller Gary Cahill som gjorde en stormatch i lördags mot Tottenham.
Högerbacksplatsen vållade (som vanligt) bekymmer. Jag fick ta Kyle Walker i brist på andra alternativ.
På mittfältet kändes det ganska givet att ta med Theo Walcott och James McClean. Evertons Steven Pienaar var bäst på plan men föll på målfoto på grund av konkurrensen.
Omgångens spelare: Hatem Ben Arfa, Newcastle.

Mitt Omgångens lag:
Ali Al-Habsi, Wigan
—————————————————
Kyle Walker, Tottenham
Jonny Evans, Manchester United
Gary Cahill, Chelsea
Leighton Baines, Everton
—————————————————-
Theo Walcott, Arsenal
Mikel Arteta, Arsenal
James McClean, Sunderland
—————————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle
—————————————————-
Papiss Demba Cissé, Newcastle
Peter Crouch, Stoke

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Antonio Valencia (Manchester United), Aaron Hughes (Fulham), William Gallas (Tottenham), Scott Parker (Tottenham), Tomas Rosicky (Arsenal), David Wheater (Bolton), Antolin Alcaraz (Wigan), Shaun Maloney (Wigan), James McCarthy (Wigan), Gary Caldwell (Wigan), Grant Holt (Norwich), James McClean (Sunderland), Yaya Touré (Manchester City), Ryan Shawcross (Stoke).

***
Så till er uppgift – vem var omgångens floppspelare?

***
Vill du se tidigare ”Omgångens lag”? Klicka på kategorin som heter ”Omgångens lag” i högerspalten så kan du jämföra elvorna vecka för vecka.

Han är i sitt livs form, har hittat målet som aldrig förr och ledde i går kväll Manchester United till en ny seger i Premier League.
Wayne Rooney?
Nej, jag talar om den tidigare utskällda doldisen som klivit fram som Uniteds pådrivare.

Wayne Rooney gjorde mål, hans 17:e fullträff på de 17 senaste matcherna.
Men ska man hitta en segerorganisatör från den här matchen så fanns han i de bakre leden.
När Manchester Uniteds offensiva spelare haft svårt att tränga igenom Fulhams defensiva mur, klev mittbacken Jonny Evans upp på en fast situation, fläkte sig fram och serverade Wayne Rooney öppet mål.
Anfallaren kunde inte gärna missa och målet räckte till seger mot ett frenetiskt kämpande Fulham.
Jonny Evans börjar nästan bli van som matchvinnare. I förra omgången, borta mot Wolverhampton, gjorde han sitt första ligamål för United. I dag blev det alltså en matchvinnande assist.
Men om vi bortser från den kan vi blicka tillbaka mot en nästintill prickfri insats av nordirländaren. Han satte inte en fot fel, slog 86 av 88 passningar till rätt adress och hade Pavel Pogrebniak i bakfickan under större delen av matchen.
Det är en intressant, och oväntad, utveckling.

Jonny Evans kom fram i Manchester Uniteds akademi som en jättetalang, om än i skuggan av den ett år äldre Gerard Piqué.
Han debuterade redan i september 2007 i den försmädliga Ligacupförlusten mot Coventry (0-2). Vintern 08/09 när Edwin van där Sar höll nollan i rekordmånga minuter ryckte Evans in förtjänstfullt under Rio Ferdinands skadefrånvaro.
Framtiden såg så ljus ut att Alex Ferguson kunde släppa Gerard Piqué till Barcelona. Jonny Evans fanns ju att tillgå, redo att ta över.
Men sedan var det som om karriären vände rakt ned i källaren.
Förra säsongen hade Evans inte bara stagnerat utan även gått bakåt i utvecklingen. Han var en ren säkerhetsrisk och hans framtid i Manchester United var osäker.
Hörde han verkligen hemma i en Big Four-klubb? Efter förra säsongen var det svårt att svara ”ja” på den frågan.

När den här säsongen inleddes fick han chansen i startelvan tack vare skador på Nemanja Vidic och Rio Ferdinand i premiären. Evans spelade, men övertygade inte trots att laget gick bra.
I derbyt mot Manchester City (1-6) blev han syndabock då han drog på sig ett rött kort i andra halvlek, vilket lade grunden till raset.
Den matchen hade kunnat bli en referenspunkt i hans karriär, ungefär som Henning Berg aldrig hämtade sig efter mardrömsmatchen som gjorde att han skickades tillbaka till Blackburn.
Men Evans reste sig.
Nu har han blivit den nya försvarschefen.

Jonny Evans akilleshäl de senaste säsongerna har varit hans undermåliga huvudspel. Alldeles för ofta har han haft problem med starka targetspelare.
Men det är som om han väckt till liv den där förmågan han hade som ung.
I går förlorade han inte en nickduell.
I matchens sista skälvande sekunder, när Fulham skickade fram allt man hade, och John Arne Riise skulle kasta långt var det ingen slump att Jonny Evans var den som nådde högst i straffområdet och nickade undan bollen.
När United, som bara hade 1-0-ledning trots mängder av chanser, blev övermodigt och började slarva var det ingen slump att det var Jonny Evans som skrek på lagkamraterna.
I går agerade han, på alla sätt, som en ledargestalt.
Med Nemanja Vidic skadad, Rio Ferdinand skadebenägen, Chris Smalling färsk och Phil Jones hjälpgumma på en massa andra positioner framstår plötsligt Jonny Evans som lagets mest pålitlige försvarare.
Vem hade trott det i höstas?

***
Fulham kunde mycket väl ha fått straff i slutminuten när Danny Murphy blev fälld av Michael Carrick. Jag tyckte att det var straff när det skedde och reprisen fick mig inte att ändra uppfattning. Lovande domaren Michael Oliver friade.
Ett av få misstag från honom den här säsongen.

***
Kanske kunde Alex Ferguson ta med sig något positivt från förlusten mot Athletic Club i Europa League ändå?
Presspelet som Manchester United visade upp i går var Bielsa-inspirerat. Det syntes direkt att Ferguson hade beordrat en annan approach i den här matchen. Jag tänkte att det skulle mattas efterhand, men faktum är att United körde ett presspel à la Barcelona matchen igenom.

***
Mina spelarbetyg, Manchester United-Fulham:
United: De Gea 7 – Rafael 7, Evans 9, Ferdinand 7, Evra 7 – Valencia 8, Carrick 7, Giggs 6, Young 7 – Rooney 7, Welbeck 6.
Ersättare: Hernández 5, Smalling -, Scholes -.

Fulham: Schwarzer 7 – Kelly 7, Hughes 8, Hangeland 7, Riise 6 – Duff 6, Dembélé 7, Diarra 7, Frei 5 – Dempsey 6 – Pogrebniak 5.
Ersättare: Ruiz -, Murphy -.

***
Sajttekniska grejer:
Läsare har gjort mig uppmärksam på att bloggen ibland får ett annat utseende, att texten flödar ut över hela sidan. Då har ni, av någon anledning, fått mobilsajten på skärmen. Ändra i så fall adressen manuellt i adressfältet till den vanliga (bloggar.aftonbladet.se/premierleague) så ska det se ut som vanligt igen. 

Han lyfte en klubb i kris och hyllades som en hjälte.
Ett år senare börjar de mörka molnen hopa sig över Kenny Dalglish.
Den hårda sanningen:
Hade någon annan tränare haft ett lika svagt ligafacit hade han fått sparken.

Liverpools ligasäsong håller på att utvecklas till en mardröm.
Efter att laget fått slut på titeltorkan i och med segern i Ligacupen och är klart för semifinal i FA-cupen känns drömmen om Champions League mer avlägsen än på länge.
Titeln förra månaden ska inte förringas. En Wembley-resa ger fansen något att glädja sig åt och minnas. Men tiden då Ligacupen fungerade som jobbgaranti är förbi. Laget som vann titeln i fjol, Birmingham, spelar idag i andraligan.
Nuförtiden är det den penningstinna Champions League som betyder mest när det handlar om att få intäkter och attrahera nya spelare.
Inget Champions League-spel att erbjuda? Tyvärr, då får du nöja dig med andraklassens spelare.

Inom loppet av några dagar har Liverpool tagit stryk mot två bottenkonkurrenter, QPR och Wigan.
Kenny Dalglish, som tidigare varit förskonad från kritik, börjar nu känna av pressen.
Han själv vill inte kännas vid något misslyckande.
– Folk borde göra ett intelligenstest. Att bedöma vår säsong utifrån ligapositionen är respektlöst. Det finns en större bild. Om 30 år kommer man komma ihåg att de vann Ligacupen – och kanske FA-cupen – 2012. Om det sker kommer man att se förbi ligapositionen.
Tyvärr, Kenny. Fungerar inte så.
Inte när man lagt ut £117m på nya spelare (£41m netto).
Hans kommentar om att förlusten mot Wigan var ”the price you pay for success” missar också målet.
– Om du spelar söndag, onsdag, lördag så kommer det att visa sig.
Var det inte därför han spenderade drygt en miljard kronor? För att truppen skulle klara att slåss på flera fronter?
Hur ska man då klara av ett ännu mer kännbart Champions League-spel?
– Kanske måste vi lära oss att vi inte behöver spela den vackra fotbollen som vi försöker göra. Kanske måste vi ändra filosofi litegrann, säger Kenny Dalglish till Liverpool Echo.
Jag köper inte den teorin, om att ”den vackra fotbollen” har utgjort något slags hinder, heller. Så vackert är det inte när Liverpool spelar.
Efter att ha skyllt förluster på ”otur” tidigare har Kenny nu bytt spår till ”trötthet”.
Men det är också en konstig förklaring då endast Pepe Reina, Martin Skrtel och José Enrique spelat kontinuerligt under säsongen. De andra har antingen varit skadade, bänkade eller avstängda.

Det här var säsongen då Liverpool skulle slåss om fjärdeplatsen. Det var ett uttalat mål från ägarna att säkra CL-spel.
Efter de inledande omgångarna såg det ut att gå enligt planen. Liverpool åkte till Emirates och vann, men sedan nyår har maskinen hackat betänkligt.
Ingen av de dyra sommarköpen har levererat.
Jordan Henderson är än så länge en flopp. Stewart Downing har gjort för få poäng. Charlie Adams vänsterfot glöder inte längre. José Enrique började bra men har tappat. Sebastian Coátes har inte spelat så mycket.
Den enda spelaren som överträffat förväntningarna är Craig Bellamy.
Han som hämtades gratis.
Samtidigt springer Andy Carroll runt och letar efter formen som fick Liverpool att betala en förmögenhet till Newcastle.
Kenny Dalglish och Damien Comolli ska ha – och har fått – kritik för värvningarna.
Men Dalglishs matchning av laget reser också frågetecken. Mot Wigan startade Dirk Kuyt som vänsterytter, en position han inte alls är bekväm i. Jag vet inte hur många gånger Kenny Dalglish skickat in Andy Carroll eller andra spelare från bänken. Väldigt sällan har hans byten fått önskad effekt.

Enligt formtabellen jag räknade ut nedan är det bara Wolverhampton som har ett sämre facit sedan nyår.
Liverpool är sjua i Premier League, två poäng före Sunderland och Everton. Tre poäng före Swansea och Norwich, två nykomlingar med en helt annan budget.
Hemmafacit är katastrofalt med bara fem vinster på 15 matcher. Det är klubbens sämsta facit på Anfield sedan säsongen 1953/54.
Hur många förluster måste till för att Kenny Dalglish ska sitta löst? En FA-cuptitel kommer förstås ge status och arbetsro. Men vad händer om man skulle åka ut i semifinalen mot Everton eller Sunderland?
Dalglish vinstprocent den här säsongen är 37 %. Roy Hodgson fick sparken med marginellt sämre statistik, 35 %.
Då hade den nuvarande West Bromwich-tränaren tvingats agera med  bakbundna händer, med noll finansiell backning från ex-ägarna Hicks och Gillett. Hodgson spenderade £24m, men sålde samtidigt spelare för £26m.
På en fotbollssajt har läsare svarat på frågan ”Får Kenny Dalglish stanna bara tack vare sin status i klubben?”.
Över 91 procent svarar ”Ja”.

Kenny Dalglish tycker att folk som ifrågasätter Liverpools ligaspel ska göra ett intelligenstest.
I så fall hade det även gällt klubblegendarer som Bill Shankly och Bob Paisley. Det var ju Shankly som sa (vilket Paisley skrev under på):
– Ligan är ett maraton inte ett sprintlopp. Det är där du upptäcker om du har rätt att tro att du är bra.
Kenny Dalglish tror fortfarande på sitt lag. Han sa senast i helgen att han hade en bra trupp.
King Kenny, som han kallats, lever fortfarande på sin status i klubben, på det faktum att han lyfte laget ur krisen ifjol. Men det finns förstås en punkt där tidigare meriter inte längre räcker.
Om den här formen inte förbättras avsevärt ska det bli intressant att se om amerikanske ägaren John W Henry tycker att Kenny Dalglish är tillräckligt bra för att föra klubben framåt.

Formtabellen (inspelade poäng sedan nyår)
1) Manchester City                  25 poäng
1) Manchester United             25
3) Arsenal                                22
3) Sunderland                           22
5) Newcastle                             20
6) Everton                                19
6) Swansea                              19
8> Norwich                              17
9) Chelsea                               16
9) Fulham                                16
11) Tottenham                         15
12) West Brom                        14
12) Blackburn                          14
14) Stoke                                 12
15) Aston Villa                         10
15) Wigan                               10
15) Bolton                               10
18) Liverpool                             8
18) QPR                                    8
20) Wolves                                5

Peter Crouch satte 1-0 för Stoke med en magisk volley i går mot Manchester City.
Det var en kandidat till säsongens mål.
Men hur står det sig mot övriga volleykanoner vi minns under Premier League-eran?
Här mina favoriter.

1) Wayne Rooney, Manchester United
Mot Manchester City 2011
Rooney hade haft en tung säsong. I det som då kallades ”tidernas derby” slog han till med tidernas derbymål.
http://www.youtube.com/watch?v=2p5CLhXYFbY

2) Robin van Persie, Arsenal
Mot Charlton 2006
Den flygande holländaren levererar en flygande volley på The Valley.
http://www.youtube.com/watch?v=RzUQQQMIhUI

3) Paolo Di Canio, West Ham
Mot Wimbledon 2000
Di Canio saxsparkar in det här målet mot Wimbledon. Stenhårt.

4) Matthew Taylor, Portsmouth
Mot Everton 2006
Matty Taylors vänsterfot var fruktad. Den här volleyn från 45 meter var ett av bevisen.
http://www.youtube.com/watch?v=usvC_NbVPWk

5) Wayne Rooney, Manchester United
Mot Newcastle 2005
”Rooney might be coming off”, sager kommentatorn. Han hinner knappt avsluta meningen inane det säger ”PANG!”.
http://www.youtube.com/watch?v=KUNEPSRcGWE

6) Alan Shearer, Newcastle
Mot Everton 2001
Premier Leagues mest målgörare genom tiderna. Det här var ett av hans snyggaste.
http://www.youtube.com/watch?v=dUZjefutkx8

7) Mario Stanic, Chelsea
Mot West Ham 2000
Säsongens första match. Stanic tar emot passningen från Dennis Wise, kickar upp bollen och drar till.

8> Paul Scholes, Manchester United
Mot Aston Villa 2006
Scholes gjorde många mål från distans. Frågan är om inte den här volleyn på Villa Park bakom Gabor Király är den vassaste.
http://www.youtube.com/watch?v=LEBuxDDBRtU

9) Tony Yeboah, Leeds United
Mot Liverpool 1995
Anfallaren blev känd för sina många otroliga mål. Volleyn mot Liverpool var ett av dem.

10) Danny Rose, Tottenham
Mot Arsenal 2010
Valdes till säsongens mål 2009/10 av Sky Sports. Att det skedde i Roses ligadebut i derbyt mot Arsenal gjorde inte saken sämre.
http://www.youtube.com/watch?v=rkXtIib5T1Y

Bubblare: David Bentley vs Arsenal, Paul Scholes vs Bradford, Glen Johnson vs Hull, Thierry Henry vs Manchester United, Peter Crouch vs Chelsea, Matt Le Tissier vs Newcastle, Gareth Bale vs Stoke.

***
Vilka har jag missat?

För två månader sedan var Arsenal i kris.
Nu är laget i storform och har återställt ordningen i norra London.
Om det finns en symbolbild för scenförändringen är det inte Robin van Persie som öser in mål.
Det är spelaren som kallats ”The Little Mozart”.
Tomas Rosicky, 31, har gått från iskall till glödhet.
Det här är den långa historien om hur han återupplivade karriären som egentligen var slut.

Det som såg ut att vara omöjligt för mindre än två månader sedan har blivit verklighet.
Efter segern mot Everton på Goodison Park i onsdags har Arsenal ätit upp hela Tottenhams försprång och gått om värsta rivalen i tabellen.
Säsongen som såg nattsvart ut i augusti, säsongen som sett mörk ut hela hösten, har plötsligt vänts till något positivt.
Hur det gick till är svårt att förklara, men vi kan konstatera att Emirates ler igen efter ett år där buropen har varit mer frekventa än någonsin tidigare.
Plötsligt går allt Arsenals väg. Robin van Persie får vara hel och öser in mål, skadelistan börjar ljusna, Arsène Wenger har äntligen hittat ett tryggt mittbackspar och en pålitlig målvakt. Till och med Theo Walcott levererar på någorlunda kontinuerlig (nåja) basis.
Den mest remarkabla storyn är ändå en veteranmittfältare som blivit symbolen för Arsenals renässans: Tomas Rosicky.
Har en spelare någonsin gått från ”zero to hero” på kortare tid?
Jag tvivlar på det.
Mittfältaren har varit uträknad i fyra år. På fyra veckor har han tystat tvivlarna, knäckt Milan och spelat till sig ett nytt kontrakt. Han ser, äntligen, ut som den där spelaren Arsenal hoppades att han skulle bli när han anlände för sex år sedan.
Hur gick det till? För att reda ut det får vi skruva tillbaka tiden åtta år och ta det från början.

Minns ni Tjeckien i EM 2004?
Av alla uppstickare vi förälskat oss i under 2000-talet – Portugal i EM 2000, Turkiet i VM 2002, Australien i VM 2006, Ryssland i EM 2008, Ghana i VM 2010 – är Karel Brückners Tjeckien min favorit.
Grekland vann guldet efter finalseger över Portugal, men jag vill nog påstå att Tjeckien var det mest sevärda laget. Där fanns unge målvakten Petr Cech, en backlinje med Zdenek Grygera och Marek Jankulovski, den underskattade mittfältsgeneralen Tomas Galásek, den förträfflige Pavel Nedved, den läckre liraren Karel Poborsky och det samspelta anfallsparet Jan Koller/Milan Baros.
Motorn i Karel Brückners lagbygge, vid sidan av Nedved, var en 23-årig mittfältare med ett pojkaktigt ansikte och ett sällsynt driv med bollen vid fötterna.
Tomas Rosicky.
Vid tidpunkten var han proffs i tyska Dortmund. Han hade värvats dit tre år tidigare för 14 miljoner euro, ett led i klubbens storsatsning. Många hade hört talas om honom som en ytterst lovande spelare, men få visste hur bra han var. EM var hans skyltfönster.
Efter mästerskapet i Portugal var det få som tvivlade på den spelfördelaren från Sparta Prag. Rosicky var en av turneringens bästa mittfältare.
Han hade en egenskap som få centrala mittfältare besitter och som klubbledare är beredda att betala stora pengar för: Snabbheten, förmågan att ta fram bollen i plan.
Han var 23 år. Framtiden såg, minst sagt, ljus ut.

Tomas Rosicky stannade ytterligare två säsonger i Dortmund, men så fort han fick chansen att visa upp sig inför världens ögon tog han den. I premiärmatchen i VM 2006 gjorde han två av målen mot USA, det ena ett kanonskott från 25 meter.
I England njöt Arsenalfansen. Före VM hade Tomas Rosicky skrivit på för Premier League-klubben. Han fick tröja nummer sju, den som tidigare tillhört Robert Pirès.
De flesta var överens om att Arsenal gjort ett kap.
Första säsongen i Premier League var godkänd. Rosicky spelade 26 matcher i ligan, varav 22 från start. Höjdpunkten var de två målen i FA-cupmatchen borta mot Liverpool i januari.
Med Cesc Fàbregas som centralfigur på mittfältet fick han dock finna sig i att spela andrafiolen. Det passade inte ”The Little Mozart”, som ofta användes i en kantroll.
Han gjorde inga större avtryck. Talangen fanns där, men han hade en tendens att dra på sig småskavanker.
Det var ingenting mot vad som väntade. Ett skadehelvete som nästan inte hade något slut.

I januari 2008 skadade sig Tomas Rosicky i FA-cupmatchen mot Newcastle. Det var bara en sträckning, enligt första diagnosen. En vanlig skada i fotboll. Arsène Wenger sa att han skulle vara borta i ”dagar, inte veckor”.
Rosicky spelade inte en minut mer den våren.
Först efter tre månader hade läkarna upptäckt hur allvarlig skadan var. En sena hade skadats vilket påverkade knäet. Bakslaget krävde operation. Tomas Rosicky missade EM.
I september samma år hade Tomas Roscky fortfarande inte blivit frisk. Arsène Wenger berättade:
– Vi är lite svarslösa när det gäller Rosickys skada för vi tycker att rehabiliteringen går bra, men det verkar vara problem att koordinera muskeln. Ingen inom klubben kan säga om han är tillbaka 10 november, 10 december eller sista december.
Om han bara hade vetat.
Tomas Rosicky spelade inte alls säsongen 2008/09. I mars 2009 intervjuades han av Arsenals hemsida. Han lät uppgiven efter 13 månader utan fotboll.
– Det har varit en svår tid. När du genomgått två operationer och har konstant ont så tänker du självklart tanken att du kanske aldrig kan spela igen.
– Jag har varit på så många undersökningar och träffat så många läkare runt om i Europa. Men nu vet jag att knäet är okej och jag kan vara tillbaka i spel snart.
Men rehabiliteringen hindrades alltid av nya skador. Vid starten av säsongen 2009/10, då Rosicky genomfört tre träningsmatcher, hade problemen flyttat över till ljumsken.
Det var vid den här tiden han fick det icke-smickrande smeknamnet ”Rosick-note”. En sökning på Google på orden ”Rosicky, injured, again” i dag ger över tre miljoner träffar. Supportrarna började tappa tålamodet. Även Arsène Wenger misströstade:
– Det är oroande. Det är ingen allvarlig skada, men du får sånt när du varit borta så länge.
Skadan som från början handlade om ”dagar, inte veckor”, dröjde 18 månader – till september 2009. Då gjorde Rosicky comeback med ett inhopp i det hetsiga mötet med Emmanuel Adebayors Manchester City. Han gjorde mål, en reducering i andra halvlek, en av få ljuspunkter för Gunners.
Nära vännen Cesc Fàbregas berättade om den kämpiga vägen tillbaka.
– Jag har aldrig sett någon så hängiven, så professionell och fast besluten att aldrig ge upp. Om det hände mig skulle jag inte vilja prata med nån. Men han är otrolig.

Tomas Rosicky var tillbaka, men han var ändå inte tillbaka fullt ut, inte den spelaren vi mindes. Han spelade kontinuerligt, men fullföljde bara 90 minuter tre gånger på hela säsongen.
Säsongen 2010/11 blev inte heller någon succé. Tomas Rosicky var en rotationsspelare. Han startade åtta matcher i ligan, gjorde 13 inhopp – men inga avtryck. Hans målfacit stannade vid en fullträff, mot Leyton Orient i FA-cupen.
Han hade sina beundrare – Paul Merson sa vid ett tillfälle att han ”kunde se Rosicky spela dagarna i ända” – men de blev färre och färre.
Förra sommaren pratades det om storstädning i Arsenal. Tomas Rosicky var en av spelarna som ansågs vara överflödig. Det hade han egentligen varit i ett par säsonger. Han var 30 år, skulle fylla 31, och hade inte fått fart på karriären efter sina frånvaroperioder.
Problemet var att ingen klubb ville satsa på honom. Vem ville ha en skadebenägen spelare med de bästa åren bakom sig?
Tomas Rosicky blev kvar i London.
Under hösten florerade nya rykten. Rosicky kämpade för att hitta formen. Stundtals gjorde han det, som i inhoppet mot Udinese där han ersatte Emmanuel Frimpong och blev en injektion. Men de mest minnesvärda bilderna av tjecken från hösten är de frisparkar från Wayne Rooney och Sebastian Larsson där han ståendes i muren inte bemödade sig att vända sig om när bollarna seglade in i mål. Det gick så långt att han fick försvara sig inför de egna fansen.
– När jag ser skyttens ansikte och han jublar, varför skulle jag vända mig om?, sa han.

I december visade Wolfsburg intresse för mittfältaren. Hårdföre tränaren Felix Magath, som mindes tjeckens glansdagar i Dortmund, var beredd att göra en chansning. Ungefär där låg Tomas Rosickys status för fyra månader sedan: Ett krislag i Bundesliga var intresserat och hoppfulla om att få loss honom.
Inte ens när januarifönstret slagit igen satt han säkert. Den 17 februari, efter den bittra förlusten i FA-cupen mot Sunderland, gick ex-Arsenal-spelaren Emmanuel Petit ut och krävde en rensning i truppen. Han sa:
– Vissa spelare har inte gjort tillräckligt för att motsvara förtroendet som Arsène visar dem. Du måste skicka en tydlig signal. Du måste säga till Arsjavin och Rosicky: ”Gentlemän, tack men adjö”.
Petits ord hade kunnat komma från vilken annan Arsenalsupporter som helst. Stämningsläget var hätskt och Arsjavin och Rosicky var två av hackkycklingarna. Dessutom var Wenger hårt ifrågasatt, spelarna pressade – hela klubben i gungning. Andrej Arsjavin fick en utväg, han lånades ut till Ryssland.
Allt vände nio dagar senare.
För Arsenal – och inte minst för Tomas Rosicky.

Arsenal gick in i derbyt mot Tottenham med kniven mot strupen. De stod med ryggen upptryckt mot en engelsk industrivägg med hotet om att en förlust signalerat ett tronskifte i norra London.
Vid ställningen 0-2 i första halvlek skiljde 13 poäng mellan Arsenal och Spurs i tabellen.
När matchen var över hade en uträknad tjeck sett till att Arsenal vunnit med 5-2.
Tomas Rosicky hade visserligen visat lovande tendenser i segermatcherna mot Blackburn (7-1) och Sunderland (2-1), men det här var insatsen som fick genomslag. 31-åringen gjorde sitt livs match i Arsenaltröjan. Han var överallt. Han sprang Spurs sönder och samman och löpningen innan han placerade in 3-2 i andra halvlek symboliserade hans renässans.
Motorn, den som hackat i flera år, hade fått ny fart. Rycket i steget var tillbaka, arbetskapaciteten likaså. Målet var hans första på över två år.
– Jag har aldrig sett honom bättre i Arsenal, sa ex-spelaren Martin Keown. Han har varit en åskådare under säsongen fram till nu.
Sedan dess har det fortsatt. Tomas Rosicky har dominerat i match efter match. När Arsenal körde över Milan med 3-0 och sånär gick vidare i Champions League var han på nytt ostoppbar. Han sprang som om det var hans sista match i livet.
Wojciech Szczesny var en av dem var imponerade.
– Han har varit fantastisk. Förhoppningsvis kan han fortsätta för när han spelar så här är han en otrolig spelare.
Robin van Persie en annan:
– Jag älskar att spela med honom för han är så kvick i huvudet. Det är något som du inte kan lära dig med åren. Antingen har du det eller så har du det inte.

Spelaren som varit utdömd, uträknad och utskrattad har plötsligt stigit fram som Arsenals räddare. Med Cesc Fàbregas i Barcelona vilade det kreativa ansvaret på Mikel Arteta. Han har inte lyckats axla hela manteln, men med Tomas Rosicky som avlastare har Arsenal funnit en fungerande lösning på mittfältet.
På måndagen förra veckan – 15 dagar efter 5-2-segern mot Tottenham – kom beskedet som fick fansen i Islington att jubla: Tomas Rosicky har förlängt kontraktet med klubben.
Inte med ett år, utan två. Samma kväll blev han hyllad med en stående ovation när han byttes ut mot Newcastle.
Det vänder snabbt i fotboll.
Arsène Wenger frångick en av sin principer när han förlängde med Rosicky. Fransmannen har som regel att bara ge ettårskontrakt till spelare över 30 år. Tomas Rosicky fick ett längre avtal, trots att han fyller 32 år i oktober. Det, om något, visar hur mycket oförlöst potential Wenger ser i honom.
– Jag är glad att jag får fortsätta i Arsenal. Jag försöker göra mitt bästa och njuta av att spela flera matcher i rad. Jag fick en chans och jag tog den, sa Rosicky till officiella hemsidan.
Han nobbade lukrativa erbjudanden från bland annat Kina.
– Arsenal lät kontraktet löpa tills jag hade ett halvår kvar vilket gjorde att jag kunde förhandla med andra. Jag blev lite intresserad för jag hade lockande bud, men Arsenal var prio ett.

Efter år av skador och åter skador har Tomas Rosickys karriär vänt. De som sett honom spela den senaste månaden har fått se den där spelaren som Arsenal trodde att man värvade 2006.
Arsène Wenger som kritiserats för att han hållit i pengarna genom åren, har åtminstone fått rätt när det gäller förtroendet för Tomas Rosicky:
– Jag anser att han är en exceptionell spelare, en naturlig fotbollsspelare som tekniskt håller toppklass.
– Han har en spelstil som vi bemästrar här och delar vår filosofi. Han är alltid redo att arbeta hårt och sätter laget främst. Jag har stor respekt för honom.
För två månader sedan hade Arsenaltränaren varit ganska ensam om den uppfattningen.
Det är han inte i dag.
”The Little Mozart”, som för övrigt är riktigt vass på att spela gitarr, har ju till slut hittat rytmen.

Rosickys ligafacit – säsong för säsong:
Säsong, klubb, matcher/mål
98/99 Sparta Prag 3/0
99/00 Sparta Prag 24/5
00/01 Sparta Prag 14/3
00/01 Dortmund 15/0
01/02 Dortmund 30/5
02/03 Dortmund 30/4
03/04 Dortmund 19/2
04/05 Dortmund 27/4
05/06 Dortmund 28/5
06/07 Arsenal 26/3
07/08 Arsenal 18/6
08/09 Arsenal 0/0
09/10 Arsenal 25/3
10/11 Arsenal 21/0
11/12 Arsenal 20/1

Swansea och Manchesterlagen dominerar ”Omgångens lag”.
”Swans” övertygade stort i helgen när laget lekte med Fulham på Craven Cottage (3-0), vilket gör att två tredjedelar av mittfältet får plats i min elva: Gylfi Sigurdsson och Joe Allen.
Det var hårt om mittbacksplatserna där Steven Caulker och Jonny Evans ratades i sista gallringen.
Lite lättare att utse vänsterback. Martin Olsson gjorde en riktigt stabil insats för Blackburn och får tröjan i brist på andra alternativ.
Omgångens spelare stod mellan två yttrar: Samir Nasri och Antonio Valencia. Jag väljer den senare som var ostoppbar och sprang sönder Wolves i 5-0-segern på Molineux.
Omgångens spelare: Antonio Valencia, Manchester United.

Mitt ”Omgångens lag”:
Ben Foster, West Bromwich
—————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City
Ryan Shawcross, Stoke
Thomas Vermaelen, Arsenal
Martin Olsson, Blackburn
—————————————-
Antonio Valencia, Manchester United
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Joe Allen, Swansea
Samir Nasri, Manchester City
—————————————-
Djibril Cissé, Queens Park Rangers
Javier Hernández, Manchester United

Här är fler som förtjänar omnämnande:
James Morrison (West Bromwich), Steven Caulker (Swansea), Leon Britton (Swansea), Tim Krul (Newcastle), John Ruddy (Norwich), Jonas Gutierrez (Newcastle), Wayne Rooney (Manchester United), Paul Scholes (Manchester United), Jonny Evans (Manchester United), David Hoilett (Blackburn), Samba Diakité (QPR), Laurent Koscielny (Arsenal), Robert Huth (Stoke), Cameron Jerome (Stoke), David Luiz (Chelsea), Jamie Mackie (QPR), Yaya Touré (Manchester City), Micah Richards (Manchester City).

***
Veckans floppspelare är er uppgift att utse. Vem förtjänar titeln?
Finns ju lite alternativ med tanke på att Wolves, Sunderlands och Liverpools svarade för mer eller mindre misslyckade insatser…

Spelet var undermåligt, underhållningen i långa stunder obefintlig.
Blackburns Steve Kean kunde inte bry sig mindre.
Han är på väg att fullborda ett mirakel.

Blackburn vann ”svenskmötet” med Sunderland i går på Ewood Park (2-0).
När Ewood Park jublade, sjöng och hyllade sitt lag efter slutsignalen kunde jag inte låta bli att tänka på Steve Kean.
Här har vi en man som har fått utstå den mest frapperande smutskastningen en tränare någonsin fått uppleva i Premier League.
Han har fått uppleva protestaktioner riktade mot honom och ägaren Venky’s.
Han har lett sitt lag samtidigt som ett flygplan svävat över Ewood Park med banderollen ”STEVE KEAN OUT”.
Han har känt sig så jagad att han blev tvungen att skaffa livvakt.
Han har i praktiken varit ”dead man walking”.
I går när Blackburn svepte undan ett svagt Sunderland och ryckte i bottenkampen hade de glada minerna återvänt till Ewood Park. Fansen stöttade sitt lag, ingen skanderade att tränaren skulle få sparken nästa morgon.
– Jag har alltid sagt att jag aldrig ska ge upp. Det är lovande eftersom vi sagt hela säsongen att vi kan vända det här och se till att fansen får gå hem lyckliga, sa Steve Kean efteråt.
Lyckas han är det en bragd.
Den 44-årige skotten har haft allt emot sig. Förutom inkompetenta ägare har han fått tackla supportrarnas vrede och press från media.
I januari fick han se ordinarie mittbacksparet Chris Samba och Ryan Nelsen flytta.
Steve Kean har gett förtroende till budgetspelare som Marcus Olsson och egna produkter som Jason Lowe och Adam Henley. Inte för att han velat, utan för att han inte haft något val.

Blackburn har legat under strecket i princip hela säsongen. Efter en lyckad facit i mars, ett kryss och två vinster, ligger man plötsligt sex poäng före Queens Park Rangers under nedflyttningsstrecket.
Det var första gången Blackburn tog två raka segrar sedan november 2010.
– Inte bara två raka vinster, vi har hållit nollan två gånger i rad också, påminde Steve Kean. Det är mycket kvar av säsongen, men vi känner att vi gör framsteg.
Framstegen handlar mer om karaktär och engagemang än kvalitet, åtminstone sett till gårdagens match.
Första halvlek var förmodligen den sämsta jag sett i Premier League den här säsongen. Bortsett från Yakubus stolpträff i inledningen hände ingenting.
Det mest kittlande, ur blågul synvinkel (som egentligen var helt odramatiskt) var när Sebastian Larsson fällde Marcus Olsson, tyckte att han filmat, innan Martin Olsson kom till undsättning och försvarade tvillingbrorsan.
Sunderland – utan avstängde Stéphane Sèssegnon – var påtagligt uddlöst. De hade inte ett enda avslut på mål under hela matchen.
– Vi saknade intensiteten som vi hade i lördags (mot Everton i FA-cupen). Vi nådde ingen nivå alls, sa Martin O’Neill.

I andra halvlek bröts dödläget i den 58:e minuten när formstarke Junior Hoilett tryckte in en andraboll efter att Simon Mignolet misslyckats att boxa bort en hörna.
Yakubu, som letat efter målformen efter nyår, nickade in 2-0 med fyra minuter kvar och firade med att visa upp en ”Pray 4 Muamba”-t-shirt (han varnades inte). Bakåt imponerade Grant Hanley igen, liksom mittfältaren Steven N’Zonzi och Martin Olsson på vänsterbacken.
– Vi har arbetat hårt på träningarna för dessa nollor. Vi hade Martin Olsson som gjorde den där brytningen. Spelarna offrade sig, sa Steve Kean.
Situationen han talade om skedde vid ställningen 1-0. Det såg ut som ett givet mål, men Olsson lyckades med en glidtackling i Nesta-klass täcka framför en framstörtande Nicklas Bendtner.
Blackburn visade hjärta på ett sätt som Sunderland inte förmådde att göra. Fortsätter de att göra det så kommer de att klara kontraktet.
Är det resultatet av att ledningen visat förtroende och behållit Steve Kean?
Fan tro’t.

***
Sunderland är verkligen inte samma lag utan Stéphane Sèssegnon.

***
Leeds, med nye managern Neil Warnock, torkade med 3-7 hemma mot Nottingham i går i Championship (efter fem mål av Garath McCleary).
Jag gissar att Brian Clough log i sin himmel.

***
I kväll kommer jag att liverapportera Manchester City-Chelsea på Sportbladet.se. Häng gärna med!

***
Spelprogram:
Ikväll
Tottenham-Stoke 20.45
Manchester City-Chelsea 20.45
QPR-Liverpool 21.00
Everton-Arsenal 21.00

Brendan Rodgers – säsongens tränare
I stort sett hela säsongen har jag sett Paul Lambert som den främsta kandidaten till priset som årets manager. Han har på 2,5 år lett Norwich från jumboplatsen i League One (!) till en mittenplacering i Premier League. Det borde inte vara möjligt.
Men de senaste veckorna har en annan kandidat seglat upp jämsides: Swanseas Brendan Rodgers.
I lördags ledde han sitt lag till en övertygande 3-0-seger över Fulham på Craven Cottage. Det är svårt att vinna på den arenan, det är ännu svårare att göra det genom att olé-spela av sista kvarten. Efteråt stod Brendan Rodgers i Sky och förklarade segern med att hans lag ”försvarat sina principer”. Han lät som en idealist från La Masia och det är inte så konstigt eftersom han hämtat sin inspiration från Barcelona.

Spelar det någon roll hur man vinner matcher?
Nej, inte när man räknar tabeller. Men tittar man på de senaste veckornas resultat i Europa, där Manchester United blivit sopade av banan av den spanska ligasjuan, kan vi dra slutsatsen att possession-fotbollen regerar. Manchester United hade inget svar mot Athletics presspel och hade inte kvaliteten att själva spela sig till målchanser.
Swansea är just nu engelsk fotbolls fanbärare för denna, moderna, typ av fotboll. Walesarna spelade ”spanskt” redan under Roberto Martínez dagar på Liberty Stadium, men det är beundransvärt att de lyckats bibehålla den fotbollen även i högstaligan.
Brendan Rodgers ska ha enormt mycket credit för att han visar oss och andra klubbar att det är möjligt.

Wolves måste se över tränarsidan – igen
Wolverhampton sparkade tränaren Mick McCarthy efter 1-5 i derbyt mot West Bromwich förra månaden. Det var inget överraskande beslut, irländaren hade suttit löst en stor del av hösten. Men i dag framstår det draget som ödesdigert. Det finns inget som säger att McCarthy hade klarat att hålla laget kvar igen, men när klubben spelade ett högt spel när man sparkade honom utan att ha en ersättare klar. Efter att flera namn tackat nej lät man assistenten Terry Connor ta över ansvaret. Han är populär bland supportrarna och spelarna efter sina många år i klubben, men saknade erfarenhet som manager.
Jag trodde – hoppades – att upphämtningen i debutmatchen borta mot Newcastle skulle ge ”TC” en skjuts i rätt riktning. I den matchen lyckades han ”väcka laget” och få till en scenförändring andra halvlek. Men sedan har det varit nattsvart.
Storstryk, 0-5 borta mot Fulham, följdes av 0-2 hemma mot Blackburn och nu 0-5 hemma mot Manchester United. 0-12 på tre matcher och ett försvar som läcker som aldrig förr.

Terry Connor har hittills klarat sig från att hamna i skottgluggen. Supportrarna har riktat ilskan mot ägaren Steve Morgan och vd:n Jez Moxey. Det är förstås inte Terry Connors fel att han i söndags kom till spel utan tre av sina ordinarie centrala mittfältare, Jamie O’Hara, Nenad Milijas och Karl Henry, och sedan fick David Davis skadad i första halvlek.
Men tränarjobbet är, och har alltid varit, resultatbaserat. Frågan är om Wolves har råd att chansa och låta ”TC” leda laget säsongen ut eller om man gör ett nytt försök att få loss ett mer erfaret tränarnamn.

Valencia är Uniteds främsta ytter
Ni minns i höstas när Manchester United inledde säsongen med att spela champagne-fotboll, ösa in mål och svepa borta allt som kom i deras väg? Då var det Nanis och Ashley Youngs kantspel som var ”dörröppnaren” i offensiven.
Antonio Valencia såg matcherna från läktaren, han var skadad. Men sedan han kom tillbaka under vintern framstår han, likt säsongen 2009/10, som lagets främsta ytter. I söndags slet han Wolverhamptons försvar i bitar.

I grunden är han ligans mest enkelspåriga ytter; han är enfotad och kan egentligen bara en fint, ”peta och sticka”. Det som imponerar är hur han har utvecklats sedan flytten från Wigan 2009. Då var han enbart en offensiv winger. I United har han blivit en tvåvägsspelare som är lika trygg som högerback.
– Hans form sedan han kom tillbaka från skada har varit outstanding, säger Alex Ferguson.
– Han är så ärlig och hårt arbetande spelare. Han kan tackla, han kan springa, men han kan också göra sin gubbe. Han har verkligen allt.

Di Matteo stärker sina aktier
Avancemang i Champions League, fyra raka segrar och en Fernando Torres som gör mål igen. Roberto Di Matteos start som huvudtränare i Chelsea kunde knappast ha gått bättre.
Låt gå för att hans auktoritet ifrågasätts, att John Terry påstås vara den som ger taktiska instruktioner. För varje match som laget vinner kommer Di Matteos ställning att stärkas, för varje framgång kommer hans idéer få mer trovärdighet. Det är så det fungerar.
Bara att han har fått Fernando Torres att både jobba hårt för laget under ett inhopp och göra mål är en mindre bragd.

Hans (egna) taktiska drag har dessutom gått hem. Mot Stoke förra helgen gjorde han ett tidigt byte, redan i 38 minuten, efter att Stoke fått en man utvisad då han tog av Raul Meireles och satte in Juan Mata. I paus ersatte han Branislav Ivanovic med David Luiz.
Mata lyfte Chelsea mot Stoke, Ivanovic gjorde segermålet mot Napoli fyra dagar senare.
Det finns förstås ett möjligt scenario att Roberto Di Matteo får jobbet på heltid från och med nästa säsong. Frågan är var den ”brytpunkten” går i Roman Abramovitjs huvud. Krävs det seger i Champions League? Räcker det med en hedersam förlust mot Barcelona och en säkrad fjärdeplats i ligan?
Eller är det helt och hållet beroende på om det går att få loss drömnamnen Pep Guardiola och José Mourinho i sommar?

Football should not be a matter of life and death
När Bill Shankly sa det där om att ”fotboll är viktigare än liv och död” menade han det givetvis inte bokstavligt.
Fotboll är egentligen oviktigt i jämförelse med saker som verkligen är viktiga.
Vi fick en ny påminnelse om det i lördags när Fabrice Muamba segnade ned på White Hart Lane och inom loppet av några sekunder kämpade för sitt liv.
Det spelades många matcher i helgen, det kommer att spelas många matcher i veckan. Men det är bara en kamp som räknas. Den som Fabrice Muamba genomlider på London Chest Hospital.

Boltons Fabrice Muamba, 23, kämpar för sitt liv.
Han segnade ned under gårdagens FA-cupmtach mot Tottenham.
Det här dygnet utkämpar han sitt livs kamp.
Är det någon som ska klara det är det han som redan övervunnit så många hinder.
Spelaren som flydde inbördeskriget i DR Kongo.
Som fann sig till rätta i skolan trots att han inte kunde ett ord engelska.
Som studerade matematik på universitetet. Som läser böcker istället för om sig själv i skvallertidningarna.
Som behöll sin plats i Bolton vecka ut och vecka in trots att han för de allra flesta var totalt anonym.
Det här är historien om Fabrice Muamba.

Spelarna visste direkt att det var allvar.
Fabrice Muamba föll handlöst till marken. Han låg med ansiktet ned i gräset.
Minnesbilderna blir svåra att glömma:
Tottenhams Rafael van der Vaart viftande mot bänken för att få dem att inse allvaret.
Jermain Defoe i tårar.
Mittfältskollegan Nigel Reo-Coker sittandes på huk med ansiktet begravt i händerna.
Tränaren Owen Coyle som joggar ut för att sedan vända tillbaka bedrövad.
Publikens chockartade förtvivlan.
Fabrice Muamba hade drabbats av hjärtstillestånd. Han vårdades i över sju minuter på gräsmattan innan han bars ut till ljudet av rungande applåder.
23-åringen vårdas nu av hjärtspecialister på intensivvårdsavdelningen på London Chest Hospital.
Hans tillstånd är fortfarande kritiskt.
De närmaste timmarna kommer han att utkämpa sitt livs kamp.

Det är inte första gången Fabrice Muamba tvingats kämpa.
Hans väg till Premier League har varit längre än de andras.
Han föddes 1988 i Kinshasa, huvudstaden i Zaire (Demokratiska republiken Kongo). När pappa Marcel flydde från landet 1994 och sökte politisk asyl i England fick Fabrice och mamman stanna i hemlandet.
Marcel var rådgivare till president Mobto Sese Soko. När rebellerna försökte störta landets styre var hotbilden mot Marcel för stor.
– Det var folk som var ute efter pappa. Han var i fara och visste att han kunde bli dödad. Han förde oss till sin brors hus för det var det säkraste stället för oss, men han var tvungen att lämna landet.
Inbördeskriget i DR Kongo är ett av de blodigaste världen upplevt sedan andra världskriget. Uppskattningsvis 5,4 miljoner människor miste livet.
Marcel tvingades bege sig iväg med så kort varsel att han sa till sin sexåriga son att han bara skulle gå en sväng. Fabrice såg inte sin pappa igen på flera år.
– Jag minns dagen då han stack. Han kom in till mig på morgonen och sa att han skulle gå ut. Jag frågade ”vart”, men han sa bara att han skulle gå. Jag förstod inte att han skulle till flygplatsen och åka. Det var väldigt, väldigt tufft för mig, men han hade inget alternativ. Folk dödades på gatorna. Jag såg det med egna ögon. Jag hörde skott varje natt. Jag brukade spela fotboll i timmar, men det fanns också stunder när det var för farligt.

Efter flera års kamp, fem år, fick Marcel uppehållstillstånd. Hans bror Ilunga, hade inte lika tur. Han mördades av den nya regimen.
Fabrice Muamba berättade senare i Daily Mail om kriget:
– Det var väldigt jobbigt. Jag såg kriget. Jag såg människor som dog. Jag växte upp med det. Det var otäckt.
Efter fem år var familjen återförenad.
Då hade han och mamman följt efter till England. De landade på Heathrow i december 1999.
Det var snö på marken. Fabrice hade aldrig sett snö.
– Det var en slags kyla som jag aldrig hade känt. Jag skakade när jag gick av planet, men det var värt det när jag såg min pappa och vi sprang mot varandra och kramade om varandra. Det var starten på vårt nya liv.
Det var inte helt enkelt, det heller. Det fanns fler hinder.
Fabrice pratade inte ett enda ord engelska.
– Jag var förbryllad. Alla pratade så fort och det var skrämmande. Men fotboll gav mig respekt. Så fort bollen kom fram dominerade jag. Alla undrade ”Vem är den här killen?”. Jag hade inga problem i skolan efter det.

Fotbollskarriären tog fart. Fabrice värvades till Arsenal, laget han höll på, 2002. Då var han 14 år. Han imponerade så pass att han senare det året debuterade i det engelska U16-landslaget.
Arsenal hade stora förhoppningar på mittfältaren som sågs som en ny Patrick Vieira. Som 17-åring skrev han sitt första proffskontrakt. Två veckor senare debuterade han i Ligacupen borta mot Sunderland. Arsenal vann med 3-0.
Om debuten sa han:
– Mr Wenger pratade med mig inför matchen och frågade om jag var nervös. Jag förklarade att jag inte brukar bli det. Bossen log och sa bara åt mig att njuta av matchen och göra det jag var bra på.
Konkurrensen på Arsenals mittfält var dock hård. Muamba lånades ut till Championship, likt många andra egna produkter. I hans fall blev det Sebastian Larssons Birmingham.
Det var en bra flytt. Fabrice Muamba spelade 41 matcher när Birmingham säkrade uppflyttning till Premier League och utsågs till ”Årets unga spelare” i klubben. Managern Steve Bruce tvekade inte på att betala £4m för den defensive mittfältaren.
– När han kom sa jag att han skulle bli en stor, stor spelare för oss och en publikfavorit och i takt med säsongen så har han blivit exakt det, sa Steve Bruce.
– Jag tyckte att hans insatser mot slutet av säsongen, sättet han pushade laget, var otroligt för en så ung kille. Han löper från box till box, vinner boll och hans passningsspel har utvecklats rejält sedan starten av säsongen.

När Birmingham åkte ur gick flytten till Bolton. Gary Megson gillade Fabrice Muamba, men såg också aspekter som behövde förbättras.
– Han måste göra fler mål och han måste ta sig framåt i plan mer. Han är exceptionell på att göra det han köpts för, men om han vill bli bättre, måste han lägga till det till sitt spel. Han är en underbar kille och kommer att bli en toppspelare, sa Megson.
Just det här har legat Fabrice Muamba i fatet. Jag slår vad om att väldigt få som nåddes av gårdagens tragiska nyhet har reflekterat över Muamba som spelare. Han har sprungit runt där på mittfältet på Reebok Stadium som ordinarie utan att göra så mycket väsen av sig.
Även för mig som följer ligan intensivt var han länge en doldis. Men så läste jag en intervju för några år sedan med Owen Coyle, Boltontränaren, där han berömde Muambas presspel. Jag tänkte: ”Det måste jag titta närmare på nästa gång”.
Det gjorde jag och då upptäckte jag också vilket stort arbete han gör i det tysta. Han defensiva egenskaper är i klass med ligans bästa spelare i positionen. Hade hans passningsspel varit bättre (en rätt viktig detalj i fotboll) hade han kunnat vara en man för landslaget. I det här inlägget från förra veckan kallade jag honom för ”en Chieck Tioté-light”.
– Jag är inte den mest talangfulla spelaren, men jag vet vad jag kan och vad jag behöver göra för att vara kvar, sa han, enligt The Telegraph.
Ibland stämde det och då var det Muamba som skapade utrymme och frihet till de offensiva lirarna. Som i segermatchen mot Liverpool den 21 januari där han, Nigel Reo-Coker och Mark Davies ”ran the show”. Rubrikerna efteråt, även i den här bloggen, handlade om Mark Davies och anfallaren David Ngog. Men det innebär inte att vi inte noterade Fabrice Muambas uppoffrande arbete i maskinrummet.

Fabrice Muamba uppfyllde inte schablonbilden av en ung, rik Premier League-stjärna. Han syntes inte på de röda mattorna framför vimmelkamerorna.
Istället levde den religöse 23-åringen ett lugnt familjeliv. Han friade till flickvännen för förra månaden på alla hjärtans dag. Paret har sonen Joshua.
Fabrice Muamba tyckte det var viktigt att skaffa sig en utbildning (”det finns mer i livet än att kicka en boll”). Han läste kurser i matematik på universitet. Han berättade senare:
– Jag ville alltid studera. Jag gillar att läsa böcker om det vardagliga livet, självbiografier och sånt.
Han gjorde hela klassresan – från kriget i DR Kongo till världens mest populära fotbollsliga. Han trivdes på öarna.
– England är mitt adopterade land, sa han förra året. Folk har hjälpt mig, välkomnat mig med öppna armar och gett mig chansen. Jag tjänar mer än jag behöver och lever ett komfortabelt liv. Jag är väldigt tacksam.

I går sprang Fabrice Muamba ut på White Hart Lane för sin 149:e match i Bolton. Det var FA-cupkvartsfinal, en cup där Bolton jagar revansch efter förra årets försmädliga 0-5-smäll i semifinalen mot Stoke.
Fabrice Muamba var laddad. Inför matchen twittrade han:
”Just reach white hart lane. #COYW lets have it now”.
Bolton höll jämna steg i första halvlek, hade 1-1 med minuter kvar till paus, när Fabrice Muamba föll ihop på planen.
Spelarna och domaren Howard Webb insåg direkt allvaret, liksom publiken. Det var en chockartad tystnad under de sju minuter då sjukvårdarna försökte få liv i Fabrice Muamba. Matchen avbröts efter en kort överläggning med tränarna.
Owen Coyle och Kevin Davies följde med i ambulansen. Vid 22.30 skickade Bolton ut ett pressmeddelande:
”Fabrice Muamba har lagts in på hjärtattacks-centret vid London Chest hospital där han just nu är i ett kritiskt tillstånd och behandlas på intensivvårdsavdelningen”.
Vid lunchtid på söndagen skrev Bolton på sin hemsida att spelaren vårdas på intensiven på London Chest Hospital. Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna när jag skriver dessa rader är tillståndet fortfarande kritiskt. Owen Coyle vidarebefordrade en hälsning från familjen:
”Fabrices familj vill att jag framför ett tack för alla vänliga hälsningar och stödet man fått, inte bara från Boltonfans, utan från klubbar i hela landet.
Fabrice Muamba var en fajter på planen. Det han inte hade i talang kompenserade han med vilja.
Alex McLeish, manager i Aston Villa, som gett klartecken till att skjuta upp tisdagens match mot Bolton, tränade Muamba i Birmingham. McLeish säger om sin förre adept:
– Med sitt engagemang för laget är han en tränares dröm. Det perfekta proffset.
Fabrice Muamba skrev tidigare på sin Twitter:
”You never know how strong you are until being strong is the only choice u have”.
Hela fotbollsvärlden håller i dag tummarna för att han är stark nog att vinna sitt livs tuffaste fajt.

Källor: Bolton News, Boltons officiella hemsida, Daily Mail, Goal, Guardian, Sunday Mercury, Telegraph, Times, Wikipedia

***
Det är inte ofta det sker, men jag hade en i princip fotbollsfri lördag i går.
Jag såg bara en match i sin helhet, Swanseas imponerande seger mot Fulham.
Jag hade tänkt skriva om det, men efter det som hände på White Hart Lane kändes inte en analys av Swanseas passningsspel särskilt relevant längre.
Jag tror att ni håller med mig.