Omgångens lag har blivit lidande senaste veckorna. Har försökt jobba ikapp, men tiden har helt enkelt inte räckt till. Förra veckan var jag i England, som ni säkert sett och då gick en massa tid åt till det.
Men här är iallafall veckans lag för omgång 28 (2-4 mars). Ska försöka fixa omgång 29 imorgon.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United (4)
——————————————
Michael Antonio, West Ham
Steve Cook Bournemouth
Ramiro Funes Mori, Everton
Charlie Daniels, Bournemouth
——————————————
Adam Lallana, Liverpool
Juan Mata, Manchester United
Daniel Drinkwater, Leicester (4)
Xherdan Shaqiri, Stoke (4)
——————————————
Romelu Lukaku, Everton (5)
Roberto Firmino, Liverpool (4)

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Connor Wickham (Crystal Palace), Eden Hazard (Chelsea), Matt Ritchie (Bournemouth), Ross Barkley (Everton), James Milner (Liverpool), Mark Noble (West Ham).

Det har varit en så oförutsägbar säsong att det knappast går att utesluta någonting.
Men att ”Homer Simpson” skulle få inflytande i titelstriden – och i jakten om fjärdeplatsen – det var otippat.
Det här har ju varit året då Leicester har överträffat alla möjliga förväntningar och sett till att i princip alla så kallade experttippare går runt med dumstrut på huvudet (undertecknad inkluderad).
Men inte bara det. Ta det faktum att Tottenham skuggat i täten och i nuläget känns som den hetaste titelkandidaten från London.
Då har andra fantastiska bedrifter fått stå i skuggan.
Som West Ham Uniteds exempelvis.

På onsdagskvällen gick de in i ett derby mot Tottenham hemma på Upton Park och det är sällan, snarare aldrig, som det här mötet har handlat om titelstrid och CL-jakt.
Men den här säsongen är inte som andra säsonger.
Mighty West Ham har smugit med hela säsongen, gått under radarn. När allt ljus har fallit på Leicester (av förklarliga skäl), Crystal Palace (i höstas) och på senare tid Tottenham, har West Ham kunnat utmana i det tysta.

Segerhjälte på onsdagskvällen blev spelaren de kallar ”Homer Simpson”.
Michail Antonio nickade in 1–0 i inledningen av matchen och ett Tottenham där Mauricio Pochettino roterat i elvan förmådde inte att få hål på ett kompakt, frenetiskt kämpande hemmalag. Det var fjärde raka hemmamatchen som Antonio hittade rätt.
Det är en spelartyp som väcker gamla nostalgiska minnen till liv. Att se Michael Antonio spela är som att åka tidsmaskin. Hans sort är utdöende i en tid när spansk fotboll varit på tapeten och klubbarna scoutar världen runt för att hitta sin egen David Silva.
Men för varje Silva behövs en Michail Antonio. Han är en bulldozer. Engelsmannen, som kämpat sig upp genom de lägre divisionerna, är tekniskt begränsad. Hans begåvning är inte en bråkdel av Juan Matas eller Coutinhos. Men han brinner. Han springer. Han kämpar. Han bufflar. Och han gör mål.
Michail Antonio är den där spelartypen som är smart nog att veta vad han klarar av. Han är medveten om att han inte har kvaliteterna för att göra det svåra så istället gör han det enkla, det som inte alltid är så enkelt.
Antonio har en förmåga att dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle. När Antonio satte första fullträffen i Premier League fick han liggandes (!) ett skott i huvudet, vilket gjorde att bollen studsade in i mål. Det var ett mål signifikativt för Michail Antonios spelstil. Det är inte alltid vackert. Men det har blivit vägvinnande och hans roll passar fint i ett rakt, fysiskt West Ham.
Första målet kom 28 december. Några dagar senare blev det en ny nätkänning hemma mot Liverpool. Sedan dess har Michail Antonio varit ordinarie.
Och bara det är en häftig story.

När Michail Antonio, 25, värvades till West Ham var det inte så många som höjde på ögonbrynen. Även om han hade en stark säsong i Nottingham Forest i bagaget handlade snacket om Dimitri Payet. Och under hösten gjorde han inga avtryck alls. De enda rubrikerna han skapade var när en supporter tweetade en bild på Antonio med tillägget ”trying to raise awareness for my mate who went missing in Manchester a few weeks ago”. West Ham-ägaren David Gold rewteetade, vilket skapade lite rabalder (han hävdade senare att han inte förstod att det var Antonio på bilden).
Michail Antonio skrattade åt raljerandet.
– Jag såg det som ett skämt. Jag är ”laid-back” och tar det inte personligt. Om jag ska vara ärlig så var jag en saknad person första tre månaderna. Jag kan absolut förstå det roliga – det är en del av livet och fotbollen. Man kan inte ta bort skojandet från fotbollen för utan det vore det inte detsamma.

Michail Antonio bjuder sannerligen på sig själv. Igår när han firade sitt mål dansade han som Carlton i ”Fresh Prince of Bel Air”. Vid målet helgen firade han det genom att lägga sig i gräset och snurra runt. Han imiterade ingen mindre än Homer Simpson, vilket han nu kallas i vissa kretsar. Men West Ham-tränaren Slaven Bilic var snabb med att tona ned jämförelsen.
– Jag är ett stort fan av ”The Simpsons” och jag såg hans firande. Men att se honom kopplas ihop med Homer Simpson… de har inget gemensamt! Homer är lat. Michael är en arbetshäst, sa Bilic i veckan.

***
Slaven Bilic är värd ett kapitel för sig.
Hans West Ham har en sanslös förmåga att knäcka topplagen. Efter nyår har han även hittat receptet att slå lagen på undre halvan.
Idag mönstrade han ett 5-4-1 med Ogbonna, Collins och Kouyaté som defensiv mur framför Adrián. Michail Antonio och Aaron Cresswell spelades som wing-backs och West Ham var klart bättre hela första halvlek.
När James Collins klev av med skada hade det kunnat skapa oro, men då kom nu 17-årige Reece Oxford (ni minns säkert succémannen från premiären mot Arsenal) in i mittförsvaret och klarade det med den äran.
Slaven Bilic startade en 16-årig Oxford i premiären. Han har sannerligen ”balls”.
Och han har en aura som är unik. När Bilic skickade in Diafra Sakho i slutminuterna – senegalesens första match sedan november – gav han anfallaren en varm kram och en puss på kinden. Han har onekligen skapat band till sina spelare.
Det kan bära hela vägen till Champions League.
Det vore en så stor skräll att det skulle klassas som en av de största i Premier Leagues snart 25-åriga historia.
Och då är det ändå inte den största den här säsongen.

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Manchester United.

Matchen (Arsenal hemma)
Manchester United kom till spel med en grotesk skadelista. 14 man var otillgängliga och bänken bestod till stor del av oprövade ynglingar. Men med ett organiserat, lojalt arbete kommer man långt och längst fram fanns en glödhet 18-åring som gjorde skillnad. Marcus Rashford dök upp på rätt ställe två gånger inom loppet av några minuter i första halvlek och såg till att United skaffade sig en 2–0-ledning. Danny Welbeck, den före detta Manchester United-spelaren, reducerade före paus, men det här var inte Arsenals match. Ander Herrera satte 3–1 i den 65:e minuten, framspelad av Rashford, och då spelade det ingen roll att Mesut Özil skapade lite spänning med sin 2–3-reducering i den 69:e minuten.
Manchester United vann och Louis van Gaal kunde vinna ytterligare pluspoäng genom att spela teater vid sidlinjen och släppa fram ytterligare två debutanter, Timothy Fosu-Mensah, 18, och James Weir, 20.

Spelarbetygen
David De Gea 4
——————————–
Guillermo Varela 2
Michael Carrick 3
Daley Blind 3
Marcos Rojo 2 (’55)
——————————–
Morgan Schneiderlin 2
Ander Herrera 4 (’90)
——————————–
Jesse Lingard 3
Juan Mata 4
Memphis Depay 3
——————————–
Marcus Rashford 4 (’80)

Ersättare:
Timothy Fosu-Mensah 3 (’55)
Adnan Januzaj – (’80)
James Weir (’90)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Marcus Rashford har vi redan avverkat i en tidigare blogg så vi kan lyfta fram en annan spelare istället. Juan Mata har varit ömsom vin ömsom vatten under sin tid i Manchester United. När han köptes var han ett desperationsköp av en klubb utan strategi i värvningsarbetet. Förra säsongen blev han en matchvinnare i en ny roll som högerytter. Den här säsongen har han inte nått samma höjder, och det har funnits en del djupa dalar, men sanningen är att dagens Manchester United måste ha råd med en begåvning som Juan Mata. Han har den kreativitet som kan öppna låsta motståndarförsvar och det är en egenskap som laget knappast har i överflöd.
Igår var han planens bästa spelare, enligt mig. Mata var regissören som ständigt hittade ytor mellan Arsenals lagdelar och när han spelar så här så måste Louis van Gaal acceptera att spanjoren inte sköter presspelet prickfritt. Så länge Mata avgör matcher framåt är det av mindre betydelse.

Tummen ned
Segern mot Arsenal – med ett ungt, oprövat manskap – var förmodligen höjdpunkten på hela säsongen för Manchester United. Det säger inte så mycket eftersom spelåret inte bjudit på så många högtidstunder, men det är svårt att plocka fram negativa sidor efter triumfen mot titeljagande Arsenal.
Arsène Wenger kom till spel med en elva där knappt en enda Manchester United-spelare hade platsat, bortsett från David De Gea.
Det enda negativa för van Gaal var att Marcos Rojo haltade av i 55:e minuten efter att ha fått en smäll så den långa skadelistan kan bli ännu längre. Nu gjorde 18-årige holländaren Timothy Fosu-Mensah – en ny bekantskap för mig – en pigg debut på vänsterbacken så det kanske löser sig ändå.

Taktisk spaning
När Louis van Gaal tog Holland till VM-brons för två år sedan var zonmarkering ett intressant inslag i lagets spel. Istället för det beprövade positionsförsvaret lät han sina mittfältare man-man-markera sina motståndare. Igår använde Manchester United ett tydligt inslag av zonmarkering/man-man-markering.
Så här fungerade lagets försvarsspel mot Arsenal:

Strikern Marcus Rashford placerar sig långt ut till höger för att skära av Arsenals mittback Laurent Koscielny från uppspelsfasen. Så fort Gabriel får bollen av Petr Cech pressas han av yttern Memphis Depay. Mittfältarna Juan Mata och Ander Herrera man-man-markerar Arsenals mittfältare.

Manchester United lät Gabriel ha bollen ostört även när Arsenal kom högre upp i plan. Ni ser här Rashford tämligen stationerad, fortfarande till höger för att skära spel till Laurent Koscielny. På grund av United-mittfältarnas markeringsspel finns en stor, obevakad yta framför United backlinje.

Den här typen av markeringsspel ger ibland vissa missförstånd och komplikationer. Jag noterade den här situationen från den 36:e minuten (se nedan).

Petr Cech har fångat bollen och är på väg att sätta igång ett uppspel. Marcus Rashford börjar med att röra sig mot Koscielny.

Men eftersom Uniteds försvarsstrategi förutsätter att varje Arsenalmittfältare måste markeras tajt så beordrar Ander Herrera att Rashford måste ta upp markering på Aaron Ramsey (då Juan Mata har hamnat i en för hög utgångsposition).

Aaron Ramsey sticker iväg för att försöka bli av med bevakningen.

Under tiden gör Alexis Sanchez en motsatt rörelse och får med Uniteds högerback Guillermo Varela i rygg.

…så i nästa moment har Marcus Rashford hamnat ända nere i högerbacksposition.

Det här är förstås en baksida med markeringsspelet, men så länge lojaliteten och arbetsviljan finns går det att lösa. Marcus Rashford var beredd att springa hela vägen ned till det egna försvaret för att plocka upp Ramsey.
Marcus Rashford bidrar alltså inte bara med mål. När Louis van Gaal skickar in unga debutanter i startelvan får han också spelare som han kan styra till att springa genom väggar.
Den ungdomliga entusiasmen och inställningen lade grunden till segern igår.

Ingen Wayne Rooney, ingen Anthony Martial. De stora anfallsessen saknades, men då steg en ny stjärna till Manchester-himlen.
Marcus Rashford, 18 år, svarade för en drömdebut i Premier League och sänkte Arsenal med 3–2.

Marcus Rashford presenterade sig i och för sig redan i torsdags. Det var då han debuterade i Europa League-mötet med Midtjylland och gjorde två mål.
Det var en drömdebut.
Men det var ändå bara Midtjylland.
Idag väntade Arsenal i Premier League och managern Louis van Gaal hade inget annat val än att starta med Marcus Rashford eftersom alla andra anfallsalternativ (och i princip halva truppen) är skadade.
Men det var inget han behövde ångra.
Efter drygt en halvtimme hade Marcus Rashford, 18-åringen, gjort två mål på självaste Arsenal. Det var två nya måltjuvsmål av Old Traffords nya kelgris. Inga svåra mål, ändå avslut med den sortens behärskning som kännetecknar en målgörare.

Hans två mål är förstås en fantastisk saga. Hade inte Rashford gjort målen hade storyn istället handlat om Danny Welbeck som återvände till sin forna arena och gjorde reduceringen till 1-2 före paus. Men nu handlar garanterat alla rubriker om Marcus Rashford.
Han föddes i Manchester 1997 och härstammar från samma pojklag som Wes Brown, Danny Welbeck, Tyler Blackett och Cameron Borthwick-Jackson, ett lag vid namn Fletcher Moss Junior Club, Sedan anslöt han till Manchester Uniteds akademi och där har han nu gått hela vägen upp till a-laget.
Förra året försökte Manchester City värva honom men Rashford stannade och fick sitta på bänken i två ligamatcher i november. Första målet i U21-laget kom så sent som december då han hoppade in borta mot Leicester.
Nu har han skrivit historia inför världens ögon.

Manchester United-publiken har upplevt andra häftiga genombrott. För sju år sedan debuterade en 17-årig Kiko Macheda med att göra ett sent segermål när laget jagade ligatiteln. Omgången efter blev han målskytt igen när Michael Carrick sköt ett skott rakt på Macheda så bollen styrdes in i nät. Efter det gjorde han inget väsen av sig mer.
Framtiden får utvisa var karriären tar vägen för Marcus Rashford.
Kurvan pekar iallafall spikrakt uppåt och har gjort senaste halvåret. Så här sa juniortränaren Nicky Butt om Rashford i december:
– Han är en av de spelarna som man frågar sig själv: ”Hur kan han inte spela på toppnivå?”. Enligt mig är han en toppspelare. Han måste lära sig mycket fortfarande givetvis. Han måste bli bättre på att avsluta och hitta rätt ytor.
– Du vill se fler mål och coacherna ger honom ständigt tips. Vi visar honom videos av Ruud van Nistelrooy, hur han gjorde sina mål i målområdet. Marcus blir frustrerad där och drar sig ut för att få känna på bollen.
Ruud van Rashford.
Den här veckan har han stått på rätt ställe fyra gånger och gjort fyra mål. Fyra mål på fem avslut. Lägg till en assist till Ander Herreras 3–1-mål så är det ett hyfsat veckofacit för en spelare som fram till i torsdags aldrig gjort en a-lagsmatch.
En 18-årig pojkspoling har sannerligen gjort livet lättare för Louis van Gaal och Manchester United.

***
För Louis van Gaal blev det här är enorm triumf. Manchester United var hårt skadedrabbat och saknade 14 (!) spelare. Bänken bestod i princip bara av oprövade ynglingar eller spelare med begränsad erfarenhet som Paddy McNair och Andreas Pereira. Ändå lyckades de karva ut tre poäng, genom en imponerande arbetsinsats och ett lag som jobbade hårdare än sina motståndare.
Innan matchen var över hade Timothy Fosu-Mensah, 18, och James Weir, 20, fått göra debut och van Gaal hade dragit ned skratt från publiken genom att filma vid sidlinjen framför fjärdedomaren Mike Dean.
Efter att ha spenderat miljarder kronor på dyra spelarköp och efter rapporter om att Uniteds akademi är kris släpper van Gaal fram ett helt koppel egna produkter och besegrar Arsenal.
Det här var hans höjdpunkt under en annars dyster säsong.

***
Om det var Louis van Gaals höjdpunkt var det tvärtom för Arsène Wenger. Med Leicesters seger igår och Tottenhams vändning behövde Gunners tre poäng här.
Istället svarade de för en plattmatch. Oengagerad och slapp. Gabriel var totalt misslyckad på mittbacken, ett felval av Wenger. Theo Walcott gjorde ingenting som striker, ytterligare ett felval.
Mesut Özil och Alexis Sanchez hade svårt att komma loss (Sanchez gjorde bort Guillermo Varela i början, men sedan kom han inte till mer). Mohamed Elneny gav ingen injektion alls när han byttes in på mitten.
Det var en dag när nästan allt gick snett. Kostar det ligatiteln?

Manchester City skickade ut reservlaget i mötet med Chelsea i söndags.
Framöver behövs drastiska åtgärder för att rädda FA-cupens status.
Om det ens är värt det?

För två år sedan skrev jag en krönika om FA-cupens förlorade magi. Om hur Premier League-tränarna bortprioriterat världens äldsta fotbollsturnering, om hur ligapoäng värderas så mycket högre. Det året hade tv-kanalerna avstått att sända första omgångarna, vilket sågs som ett rejält bakslag för en turnering som behöver all positiv pr den kan få.

De senaste två åren har lag som Hull City och Aston Villa nått finalen på Wembley. Att mindre klubbar kan utmana är charmigt, vi gillar ju fenomenet ”giant-killing”, men det tyder mest på att storklubbarna inte bryr sig tillräckligt.
Att de största lagen roterar sina trupper har blivit standard för många år sedan. Att de mindre lagen i Premier League också ser FA-cupen som en chans att lufta reservspelare är värre.

Manuel Pellegrini drog det hela till sin spets i söndagens möte med Chelsea. Han var missnöjd med att cupmatchen lades på söndagen när hans Manchester City har en Champions League-match i Kiev på onsdag och en Ligacupfinal på söndag. Det är förståeligt.
Men det blir ändå FA-cupen med dess dalande status som får ta smällen när City åker till Stamford Bridge med namn som David Faupala, Bersant Celina, Aleix Garcia, Manu Garcia och Tosin Adarabioyo.
Jaså, ni kände inte igen dessa killar? Ni är ursäktade. Tillsammans har de gjort en Premier League-match (Celina som hoppade in 14 minuter mot Leicester).

Den här utvecklingen är naturlig när tv-bolagens pengar har gjort att Champions League och ligaspelet är det enda som betyder något. Utvecklingen kommer att fortsätta.
Det enda som skulle kunna förändra det är drastiska åtgärder.
Som att belöna segraren i FA-cupen med en Champions League-plats.

I nuläget får vinnaren av FA-cupen en plats i nästa års Europa League. Men det är ingen attraktiv biljett eftersom den turneringen har en tendens att dränera snarare än ge energi.
Skulle vinnaren av FA-cupen istället ges en plats till Champions League, och därmed göra sällskap till CL, med de tre bäst placerade lagen i ligan – då skulle det hända grejer. Då skulle FA-cupen omgående prioriteras skyhögt.
Jag vet inte om det är genomförbart. Inget annat land delar ut Champions League-biljetter för cupvinster.
Jag vet inte heller om det ens är eftersträvansvärt att göra panikåtgärder för att rädda FA-cupen.
Vi kanske ska acceptera att de inhemska cuperna blir turneringar där ungdomar släppts fram.
Ligacupen har haft den funktionen de senaste tio åren. FA-cupens första omgångar kan snart fylla samma syfte.

Mitt omgångens lag:
Ben Foster, West Bromwich
————————————–
Nathaniel Clyne, Liverpool
Toby Alderweireld, Tottenham (2)
Jonas Olsson, West Bromwich (2)
Danny Rose, Tottenham
————————————–
N’Golo Kanté, Leicester (4)
Gianelli Imbula, Stoke
————————————–
Pedro, Chelsea (2)
Willian, Chelsea (2)
Coutinho, Liverpool (4)
————————————–
Troy Deeney

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Lamine Koné (Sunderland), John O’Shea (Sunderland), Kasper Schmeichel (Leicester), Olivier Giroud (Arsenal), Diego Costa (Chelsea), Dimitri Payet (West Ham), Christian Eriksen (Tottenham), Jamie Vardy (Leicester), Daniel Sturridge (Liverpool), Roberto Firmino (Liverpool), Virgil van Dijk (Southampton), Xherdan Shaqiri (Stoke), Ibrahim Afellay (Stoke), Claudio Yacob (West Bromwich), Robbie Brady (Norwich).

***
Omgångens mål: Robbie Brady, Norwich. Vänsterfotade Brady drog till en höger ribba in mot Norwich.
Omgångens manager: Tony Pulis, West Bromwich. Taktikern Pulis ställde ut ett organiserat, disciplinerat WBA och åkte hem från Goodison Park med alla tre poängen.
Omgångens floppspelare: Joleon Lescott, Aston Villa. Hade kunnat ta vem som helst i den backlinjen. Nu blev det rutinerade Lescott som borde ha tagit något slags ansvar.

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Tottenham.

Matchen (Manchester City borta)
Det säger något om Tottenhams förvandling när de åker till Etihad med ambitionen att föra matchen. För det var ingen tvekan om att det var Spurs som styrde före paus. Mousa Dembélé, Eric Dier och Christian Eriksen vann slaget om mittfältet och Tottenham hade hela 65 procent i bollinnehav i första halvlek. Spelövertaget ledde inte till några heta målchanser, men det hade inte Manchester City heller. Det var en låst och händelsefattig match som förändrades efter ett felaktigt domslut.
I inledningen av andra halvlek slog Danny Rose ett inlägg. Bollen såg ut att studsa mot Raheem Sterlings revben, men domaren Mark Clattenburg dömde straff. Ett hårt domslut som ytterligare underströk att saker och ting går Tottenhams väg detta spelår. Harry Kane, fram till dess rätt anonym, satte straffen som betydde 1–0 för gästerna.
Manchester City flyttade fram och med drygt en kvart kvar tryckte Kelechi Iheanacho in 1–1. City tog över och i det här skedet kändes det som om Spurs nöjde sig med en poäng. Men från ingenstans kontrade inhopparen Erik Lamela och serverade Christian Eriksen. Dansken gjorde inget misstag fri med Joe Hart utan placerade in segermålet, 2–1.

Spelarbetygen
Hugo Lloris 4
——————————–
Kyle Walker 3
Toby Alderweireld 5
Kevin Wimmer 4
Danny Rose 4
——————————–
Mousa Dembélé 2
Eric Dier 3
——————————–
Heung-Min Son 2 (72)
Christian Eriksen 4
Dele Alli 2 (81)
——————————–
Harry Kane 2 (89)

Ersättare:
Tom Carroll – (72)
Erik Lamela – (81)
Nacer Chadli – (89)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Toby Alderweireld har vi hyllat många gånger den här säsongen. Mittbacken, ifjol utlånad till Southampton, köptes i somras från Atlético Madrid för runt 140 miljoner kronor. Det priset framstår idag som ett fynd. Alderweireld var bäst på plan i mina ögon, men jag vill ändå lyfta fram hans mittbackskollega.
Kevin Wimmer, 23, värvades också i sommar, men bara för drygt 50 miljoner kronor. Österrikaren har fått bida sin tid bakom Jan Vertonghen, men efter att den sistnämnde blev skadad har Wimmer fått chansen. Den 23 januari gjorde han sin första match i Premier League. Mötet med Manchester City var hans första stora test och det klarade han med bravur. Wimmer agerade säkert och bidrog till att Sergio Agüero blev mållös.

Tummen ned
Vad är negativt i Tottenham just nu? Jag kommer inte på någonting.

Taktisk spaning
Det är bara att lyfta på fotbollshatten för Mauricio Pochettino och argentinarens triumf i söndags. Argentinaren klädde av Manuel Pellegrini taktiskt och han gjorde det på ett imponerande sätt. Istället för att bara åka till Etihad med en reaktiv matchplan för att neutralisera Manchester Citys offensiva hot så åkte han dit med en offensiv, proaktiv taktik för att Tottenham skulle äga matchen. Och det lyckades i första halvlek.

Mauricio Pochettino formerade som vanligt sitt 4-2-3-1. Han lät sina yttrar kliva in i banan och överbelasta centralt. Vi har sett det inslaget i Tottenhams spel under säsongen, men det var ändå djärvt att åka till Etihad att praktisera det fullt ut, framför allt då det finns komplikationer defensivt med det spelsättet när man möter bra lag.
Så vad blev effekten? Ungefär samma som när lag använder en mittfältsdiamant. Tottenham fick centralt övertag då man ofta hade fem (!) spelare i mitten och lagets ytterbackar blev ständigt spelbara i korridorerna.
Vi tittar närmare på hur det såg ut.

Tottenham sköt upp sina ytterbackar i ”ytterpositioner” och lät istället Dele Alli och Heung-Min Son glida in centralt.

Manchester City centrerade sitt mittfält för att hindra spel till Son och Alli, som båda är fria i ytan mellan försvar och backlinje. Manchester Citys ytterbackar hamnar i svåra val. Längst bort är det Gaël Clichy måste välja mellan att kliva fram i rygg på Son eller ligga kvar och täcka av offensive högerbacken Kyle Walker.

Manchester City drog ned sina anfallare lägre ned i plan för att hantera Tottenhams centrala övertag. Men då kunde Spurs istället enkelt vända hem på sina mittbackar eller dra isär genom att spela ut på ytterbackarna.

För att demonstrera vilka räknefel som uppstod hos Manchester City kan vi visa denna situation från matchminut 17. Här är det Sergio Agüero som är nere i högerbacksposition för att skära av en crossboll till Danny Rose.

Svårigheten med att använda Tottenhams spelsätt är att de defensiva omställningarna kan ta tid. Men tack vare Spurs löpvilja löste man det på ett bra sätt och man hittade ett kompakt 4-2-3-1 i försvarsspelet.

Manchester City tvingades försvara sig lågt för att hantera Tottenham. Spurs gick istället högt och stressade även när Joe Hart satte igång bollen från inspark. Här ser vi Dele Alli kliva fram och stressa Vincent Kompany i 42:a minuten.

Det kan vara ögonblicket där pendeln svängde i titelracet.
Leicester var ett tag på väg att rycka till åtta poängs försprång mot Arsenal.
Nu är det bara två sedan Danny Welbeck svarat för segermålet – efter nästan tio månaders frånvaro.

Det sägs att träd inte växer till himlen, men när Jamie Vardy krutade in straffen som betydde 1–0 på Emirates och Leicester behöll ledningen en bra bit in i andra halvlek var det som om ”rävarna” var på väg att rita om vår världsbild.
Leicester kan inte vinna ligan, men för varje vecka har denna truism blivit mindre och mindre trovärdig. Deras säsong är en sanslös saga och hittills har den bjudit på nya kapitel var och varannan vecka.

Domslut går att diskutera i all evighet, men låt oss nöja oss med att Leicester, än en gång, hade marginalerna med sig. De fick straff när Martin Atkinson kunde ha friat, de åkte inte på en straff (eller två) när samme Atkinson mycket väl kunde ha blåst.
Men bortsett från det var det ett imponerande Leicester så länge de fick ha elva man på banan. Deras lojala, energiska försvarsspel var den största anledningen till att de hade nollan intakt i paus, snarare än domarinsatsen.
N’Golo Kanté var återigen en jätte på mittfältet. Jag kan inte minnas en bättre bollvinnare i Premier League sedan Patrick Vieiras och Roy Keanes glansdagar.

Arsenal var för omständligt och fram till den 54:e minuten hade de inte hittat några öppningar i ett tätt, tajt Leicester.
Men då förändrades förutsättningarna radikalt när Danny Simpson, mycket onödigt, slet i Olivier Giroud. Simpson, som redan hade fått ett gult kort, blev utvisad och Leicester kunde inte längre praktisera det försvarsspel de vill använda och har använt genom hela ligan.
Från att ha frustrerat Arsenal med ett 4-4-1-1 med en droppande Shinji Okazaki blev det ett 4-4-1 med en ensam, tappert krigande Jamie Vardy längst fram.
Claudio Ranieri bytte in 35-årige Marcin Wasilewski som högerback och jag tänkte att det var djärvt mot snabbe Alexis Sanchez. Wasilewski klarade sig förvånansvärt bra, men Leicester stod dittills främst emot tack vare mittbacksjättarna Wes Morgan och Robert Huth.
Det höll fram till 70:e minuten då Olivier Giroud gjorde en begåvad nednickning till Theo Walcott som tryckte in 1–1.
Därifrån fanns det förstås bara en rimlig väg för matchen att gå. Arsenal forcerade tungt och skapade chans på chans men avslutningarna var inte tillräckligt bra eller så stod den gravt underskattade Kasper Schmeichel i vägen. Danskens räddning på Olivier Girouds skott i 87:e minuten var en av säsongens svettigaste. Schmeichel läste var Giroud skulle skjuta, chansade och gick tidigt mot det hörnet och räddade ett skott han inte hade några som helst rättigheter att rädda.

När matchuret tickat fram till minut 94:a och den sista tilläggsminuten blev Marcin Wasilewski för het, han sprang rakt in i Nacho Monreal, orsakade en frispark.
Det var det sista som skulle hända i matchen och det kändes som hela Leicester dröm stod och vägde här.
Skulle de reda ut det här och få med sig en poäng från Emirates skulle deras chanser att göra det omöjliga, vinna ligan, öka markant.
Men istället fick vi en historievändning och en annan osannolik hjälte.

Danny Welbeck värvades till Arsenal för 1,5 år sedan. Han har inte infriat förväntningarna och nu har han gått skadad hela säsongen. Fram till idag var hans senaste ligamatch i april förra året.
När klockan klämtade för Arsène Wenger så valde fransmannen att damma av Welbeck och formera ett 4-4-2 som i praktiken framstod mer som 2-4-4.
I slutsekunderna var det Welbeck som nådde högst på Mesut Özils känsliga frisparksinlägg och nickade in 2–1 (märkligt förresten att Leicester släppte in mål trots att de drog ned sin försvarslinje på frisparken – enligt Lars Lagerbäck beror ju alla såna mål på att linjen är för hög).
Om Arsenal vinner ligan, jag säger om men jag står ju fortfarande fast vid mitt utgångstips, så var det här tveklöst ett avgörande moment.
Det här är säsongen då allt kan hända, har vi slagit fast. Och den himmelske manusförfattaren verkar inte ha slut på fantasi. När bortglömde Danny Welbeck hoppar in i comebacken och avgör en seriefinal i 95:e minuten är det ytterligare en fin story vi lägger till en unik säsong.

Detta gäller omgångens lag för omgång 25 och dessa matcher:

Manchester City–Leicester 1–3
Aston Villa-Norwich 2–0
Liverpool–Sunderland 2–2
Newcastle–West Bromwich 1–0
Tottenham–Watford 1–0
Stoke–Everton 0–3
Swansea–Crystal Palace 1–1
Southampton–West Ham 1–0
Bournemouth–Arsenal 0–2
Chelsea–Manchester United 1–1
Omgångens spelare: Robert Huth, Leicester.

Mitt omgångens lag:
Heurelho Gomes, Watford (2)
——————————————
Keiran Trippier, Tottenham (2)
Robert Huth, Leicester (3)
Virgil van Dijk, Southampton (5)
Christian Fuchs, Leicester (2)
——————————————
Aaron Ramsey, Arsenal (3)
N’Golo Kanté, Leicester (5)
Daniel Drinkwater, Leicester (3)
——————————————
Aaron Lennon, Everton
Roberto Firmino, Liverpool (3)
Riyad Mahrez, Leicester (7)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen (sammanräkningen kan halta då vissa omgångens lag har blivit fördröjda).

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Romelu Lukaku (Everton), Ross Barkley (Everton), Idrissa Gana (Aston Villa), Joleon Lescott (Aston Villa), David De Gea (Manchester United), Aleksandar Mitrovic (Newcastle), Jores Okore (Aston Villa), Kasper Schmeichel (Leicester), Thibaut Courtois (Chelsea), Juan Mata (Manchester United), Diego Costa (Chelsea).

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen
Ganska jämn matchinledning där Arsenal tog ledningen i mitten av första halvlek efter att Olivier Giroud nickat ned bollen till Mesut Özil som dunkade in bollen i nättaket. Kort därefter kom 0–2 då Alex Oxlade-Chamberlain pricksköt in bollen via bortre stolpen.
I andra halvlek hade Bournemouth lägen att få en reducering, både genom Adam Smith omgående efter vilan och sista tjugo minuterna. Men då visade Petr Cech sitt värde och räddade Arsenal.

Spelarbetygen
Petr Cech 4
—————————
Héctor Bellerín 2
Gabriel 2
Laurent Koscielny 4
Nacho Monreal 2
—————————
Mathieu Flamini 1
Aaron Ramsey 4
—————————
Alex Oxlade-Chamberlain 2 (’67)
Mesut Özil 4
Alexis Sanchez 2 (’82)
—————————
Olivier Giroud 2 (’93)

Ersättare:
Francis Coquelin (’67)
Kieran Gibbs (’82)
Theo Walcott (’93)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Aaron Ramsey svarade för en mycket fin insats i rollen som box-to-box-mittfältare. Förra veckan spekulerades det i att Pep Guardiola ser Ramsey som en tänkbar ersättare till Yaya Touré i Manchester City och det är lätt att förstå varför. Ramsey har både motorn och egenskaperna som spelfördelare. Han låg bakom båda målen i söndags, dels lyftningen till Giroud i upprinnelsen till 1–0-målet, dels assisten till Oxlade-Chamberlain till 2–0.
Aaron Ramsey har inte lyckats återfinna formen från hösten 2013, men nu är han återigen en av ligans bästa mittfältare.

Tummen ned
Mathieu Flamini kastade sig in i en vårdslös tackling i första halvlek. Det var inte första gången Flamini gick över gränsen och han hade tur att Kevin Friend nöjde sig med det gula kortet. Liknande tacklingar, så kallade ”two-footed challenge” med dubbarna före, har ofta renderat röda kort.
Det var förstås idiotiskt gjort att Flamini att ens riskera att sätta laget i en situation där man spelat med tio man.
När Francis Coquelin är helt fit igen lär Flamini få vänja sig vid bänken.

Taktisk spaning
Det var intressant hur Arsenal tog sig an matchen. De kom med fyra raka matcher i ligan utan seger. De hade inte gjort ett enda ligamål sedan Olivier Girouds 2–3-mål på Anfield den 13 januari. Nästan en månad sedan.
Så Arsène Wenger skruvade på sin taktik. Mot Bournemouth som pressar högre än andra jämförbara lag valde han att spela ett längre spel. Istället för att bara leta instick i ytan mellan Bournemouths lagdelar beordrade han sina offensiva spelare att ständigt söka sig in bakom motståndarnas backlinje.
Så redan första 25 minuterna inledningsvis fick vi se Mesut Özil så när sprinta sig fri. Alexis Sanchez brände ett läge från vänster efter en djupledslöpning. Sedan kom 1–0-målet.
Ledningsmålet är intressant eftersom Arsenal sällan använder den anfallsmetoden, lyror in mot sin targetspelare. Men nu fick Aaron Ramsey vända upp och lagkamraternas första tanke var att dels gå djupt, dels söka nednick och andrabollsspel. Inte att möta och vägga sig igenom.
Det var ingen slump att Mesut Özil dök upp i andravåg och tryckte in en distinkt halvvolley. När Sanchez fått sitt läge några minuter tidigare störtade Mathieu Flamini på samma sätt in i straffområdet.

Istället för att Arsenals spelare möter och erbjuder spel på fötterna i den markerade ytan framför Bournemouths backlinje så väljer Aaron Ramsey att skicka en längre boll och efterföljande andrabollsspel. Tre sekunder senare har Mesut Özil tryckt in ledningsmålet, ett mål som påminde mer om gamla Stoke än Arsenal.

Arsène Wengers val att söka längre spel fick mig att grotta ned mig lite i ämnet. Jag gick igenom alla Arsenals ligamatcher den här säsongen och fann att andelen långbollar (passningar som är mer än 35 yards) i söndags mot Bournemouth (11,3 %) var ovanligt hög. Ökningen på 3,3 % från 8 % mot Southampton till 11,3 % mot Bournemouth kanske framstår som marginell, men betänk så här:
Eftersom spannet i andelen långbollar för ett lag som Arsenal alltid håller sig mellan 3 % och 15 % så är 3,3 % en nästan 30-procentig höjning.

Studerar man siffrorna nedan kan man konstatera att andelen långa bollar stiger mot förväntade topplag, lag som har ambition att också föra matcher (Leicester är ett topplag men de vill knappast föra matcher).
Utvisningar påverkar förmågan att hitta korta passningar så det är inte alls konstigt att mötet med Newcastle på St James’ Park i augusti renderade låga 3 % långa bollar. Den höga siffran mot Liverpool förra månaden (14,6 %) förklaras nog enklast av Jürgen Klopps höga presspel som lockar fram längre passningar.

Det man kan se är att Arsenal efter 0–4-förlusten mot Southampton 26 december har ökat andelen långa bollar. Arsène Wenger har framgångsrikt tummat på sin ideologi om bollinnehav. Nu verkar han också vara beredd att maximera Olivier Girouds targetkvaliteter. 1–0-målet i söndags var ett skolboksexempel på hur man bör använda en skicklig huvudspelare som Giroud.

FAKTA/Så stor andel långa passningar har Arsenal slagit match för match

West Ham
Antal långa passningar (lyckade/totalt): 16/29
Antal korta passningar (lyckade/totalt): 481/556
Andel långa passningar: 5,2 %

Crystal P
24/47
478/564
8,3 %

Liverpool
11/36
564/667
5,4 %

Newcastle
17/23
712/777
3,0 %

Stoke
18/31
544/628
4,9 %

Chelsea
10/35
280/360
9,7 %

Leicester
20/39
456/532
7,3 %

Manchester United
14/42
313/389
10,8 %

Watford
25/41
551/627
6,5 %

Everton
30/49
449/527
9,3 %

Swansea
20/33
385/461
7,2 %

Tottenham
27/55
344/458
12,0 %

West Bromwich
15/31
590/684
4,5 %

Norwich
23/40
547/626
6,4 %

Sunderland
16/37
618/712
5,2 %

Aston Villa
22/46
440/523
8,8 %

Manchester City
21/46
300/386
11,9 %

Southampton
10/34
487/571
6,0 %

Bournemouth
18/44
453/530
8,3 %

Newcastle
22/39
398/468
8,3 %

Liverpool
26/55
271/378
14,6 %

Stoke
19/49
386/495
9,9 %

Chelsea
12/26
385/466
5,6 %

Southampton
27/40
412/495
8,1 %

Bournemouth
17/49
376/438
11,3 %