Newcastle drabbades av ett avbräck i höstas när Tim Krul blev långtidsskadad. Rob Elliot har dock fyllt tomrummet på ett bra sätt. Elliot var omutlig mot Everton och höll sitt Newcastle kvar i matchen. I slutsekunderna lyckades Tom Cleverley spräcka nollan då hans nickretur flög i en båge och in i nät.
I backlinjen får Cuco Martina plats efter sin insats mot Arsenal där han kryddade med ett drömmål. John Stones imponerade mot Newcastle medan Ryan Shawcross var nästintill felfri mot Manchester United. Till vänster fäller jag Erik Pieters hade ett bra samarbete med Marko Arnautovic.
På mittfältet är Kevin De Bruyne självskriven. Dele Alli var framträdande för Tottenham, men Jordan Henderson och Victor Wanyama presterade mot tuffare motstånd och får platserna. Marko Arnautovic dundrade in helgens kanon mot Manchester United.
Längst fram fanns det en rad fina anfallsinsatser som måste förbises: Shane Long, Odion Ighalo, Bojan Krkic, Jordan Ayew. Jag väljer tvåmålsskyttarna Diego Costa och Harry Kane.
Omgångens spelare: Kevin De Bruyne, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Rob Elliot, Newcastle (3)
————————————–
Cuco Martina, Southampton
John Stones, Everton (2)
Ryan Shawcross, Stoke (2)
Erik Pieters, Stoke (2)
————————————–
Kevin De Bruyne, Manchester City (4)
Jordan Henderson, Liverpool
Victor Wanyama, Southampton
Marko Arnautovic, Stoke (2)
————————————–
Diego Costa, Chelsea
Harry Kane, Tottenham (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Bojan Krkic (Stoke), Glen Johnson (Stoke), Jordan Ayew (Aston Villa), Adrián (West Ham), Aaron Cresswell (West Ham), Scott Dann (Crystal Palace), Simon Francis (Bournemouth), Odion Ighalo (Watford), Willian (Chelsea), Jordan Henderson (Liverpool), John Stones (Everton), David Silva (Manchester City), Leon Britton (Swansea), Dele Alli (Tottenham), Erik Lamela (Tottenham), Shane Long (Southampton), Jordy Clasie (Southampton).

***
Omgångens mål: Cuco Martina, Southampton. Hans otroliga, skruvade skott borrade sig in i nätet bakom Petr Cech. Han lär aldrig göra om det.
Omgångens manager: Ronald Koeman, Southampton. Fansen på St Mary’s sjöng om holländaren som höjt sin status rejält tack vare framgångarna i Southampton.
Omgångens floppspelare: Memphis Depay, Manchester United. Bjöd på första målet mot Stoke – och presterade väldigt lite av värde framåt.

Svag och ointresserad defensivt. Men i Premier Manager levererar Manchester Citys Yaya Touré.

Det är nu det ska avgöras i Premier Manager. Ikväll inleds näst sista spelomgången.
Yaya Tourés insats i toppmötet med Arsenal förra måndagen var omdebatterad.
Den ivorianske mittfältaren bristfälliga defensiva arbete sågades på många håll, bland annat av Jamie Carragher och Thierry Henry i Sky Sports studio.
– De förlorade matchen och en av de största orsakerna till det var ytan som (Mesut) Özil hade bakom honom (Yaya), sa Carragher bland annat.
Yaya Touré var utskälld stora delar av förra säsongen, men ingen kan förneka att han fortfarande producerar poäng. Senaste tre matcherna har 32-åringen gjort två mål och en assist.
Yaya Touré, som ägs av 12,1 % av deltagarna i Premier Manager, handlas för 7,27 miljoner kronor.

***
Olivier Giroud blev mållös mot Southampton. Den franske anfallaren har en förmåga att ”studsa tillbaka” så jag gissar att han nätar hemma mot Bournemouth.

***
Diego Costa är avstängd i kvällens ”ödesmatch” mellan Manchester United och Chelsea. Troligen startar Loïc Rémy längst fram hos gästerna.

***
Byt in:
Olivier Giroud, Arsenal
Mesut Özil, Arsenal
Wayne Rooney, Manchester United
Loïc Rémy, Chelsea

Byt ut:
Martin Skrtel, Liverpool
Divock Origi, Liverpool
Memphis Depay, Manchester United
Vincent Kompany, Manchester City
Younes Kaboul, Sunderland

Hugo Lloris studsade tillbaka efter misstaget mot Newcastle och räddade Spurs i mötet med Southampton.
Mittbackskrisen har gjort att Simon Francis fått ta steget in i mitten i Bournemouth, vilket i sin tur gett Adam Smith chansen som högerback. Smith har övertygat och gjorde ett finfint mål mot West Bromwich. Centralt var det tajt mellan tre mittbackar: Laurent Koscielny, Craig Cathcart och James Collins. Jag väljer de två sistnämnda som var enorma i eget straffområde. Till vänster gjorde Chelsea-lånet Nathan Aké sin bästa insats för säsongen för Watford.
Etienne Capoué lyckades inte i Tottenham, men han har en stark höst bakom sig i Watford. Han får den defensiva positionen bakom Riyad Mahrez (två straffmål), Oscar (magnifik mot Sunderland), Mesut Özil (två assist) och Theo Walcott (ett mål och starkt defensivt jobb).
Längst fram är Odion Ighalo stekhet. Det är nigerianens femte framträdande i omgångens lag denna höst.
Omgångens spelare: James Collins, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham
————————————–
Adam Smith, Bournemouth (2)
Craig Cathcart, Watford
James Collins, West Ham
Nathan Aké, Watford
————————————–
Etienne Capoué, Watford
————————————–
Riyad Mahrez, Leicester (5)
Oscar, Chelsea
Mesut Özil, Arsenal (5)
Theo Walcott, Arsenal
————————————–
Odion Ighalo, Watford (5)

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Laurent Koscielny (Arsenal), Fabricio Coloccini (Newcastle), Shinji Okazaki (Leicester), Mathieu Flamini (Arsenal), Troy Deeney (Watford), Branislav Ivanovic (Chelsea), Christian Fuchs (Leicester), Wes Hoolahan (Norwich), Sébastien Bassong (Norwich), Alexander Tettey (Norwich), Harry Kane (Tottenham), Jordan Ayew (Aston Villa).

***
Omgångens mål: Yaya Touré, Manchester City. Det var inte bara det att han satte bollen i krysset. Han gjorde det med fel fot och med en sorts självklarhet som bara kännetecknar de största spelarna.
Omgångens manager: Claudio Ranieri, Leicester. Tung triumf borta mot Everton.
Omgångens floppspelare: Mamadou Sakho, Liverpool. Hade en blygtung match på Vicarage Road. Satte nästan varenda fot fel.

Fotnot: Det här gäller omgångens lag för omgång 17, det vill säga matcherna som spelades 19-21 december:
Chelsea-Sunderland 3–1, Everton-Leicester 2–3, Manchester United-Norwich 1-2, Southampton-Tottenham 0-2, Stoke-Crystal Palace 1-2, West Bromwich-Bournemouth 1-2, Newcastle-Aston Villa 1-1, Watford-Liverpool 3-0, Swansea-West Ham 0-0, Arsenal-Manchester City 2-1.

Sju matcher utan seger. Fjärde raka förlusten.
Manchester United har inget annat alternativ än att sparka Louis van Gaal.

Stoke vann den tidiga lördagsmatchen på Boxing Day. Hemmalaget tog ledningen redan efter 19 minuter sedan Memphis Depay gjort ett fatalt misstag och Bojan Krkic fått öppet läge i straffområdet.
2–0 var ett rent klassmål av Marko Arnautovic som skickade in en projektil bakom David De Gea.
I övrigt såg det ut som det har gjort för Manchester United senaste månaderna.
Trubbigt anfallsspel, ingen bärande spelidé, få målchanser.
Louis van Gaal har testat det mesta. Idag började Wayne Rooney på bänken. Han kom in i paus, var rätt pigg, vilket gör att van Gaal kommer att få ännu mer kritik. Trots att han gjorde det många efterfrågat – bänka Rooney.
Men det mest iögonfallande är att laget inte brinner längre. De ser ut att spela för sig själva. Ansvaret på Anthony Martial att skapa något har blivit så stort att han numera ser sig tvungen att dribbla sig in i väggen gång på gång.
Om det här var ett ett Manchester United-lag som spelade för sin tränare har Louis van Gaal stora problem. Som om han inte har nog med problem.
Jag kan inte se att han reder ut det här. Och därför måste Manchester United agera illa kvickt.

Det är lite ledsamt att det kommit till den här punkten.
Att jag som alltid varit en förespråkare för att ge tid och tålamod till managers den senaste månaden blivit en av dem som ställt mig på barrikaderna och ropat efter tränarbyte.
Jag gjorde det när det gällde Sunderland och Dick Advocaat, jag gjorde det när det gällde Chelsea och José Mourinho och jag har gjort det när det gäller Louis van Gaal.
Jag gillar det inte.
Men samtidigt: Det som förenat de här klubbarnas situation är att ingenting – och då menar jag ingenting – talat för en förbättring.
Och precis det är kärnpunkten när det gäller Louis van Gaal.

Holländaren tog över Manchester United förra sommaren. Det var på sätt och vis ett tacksamt läge. David Moyes hade totalfloppat och van Gaal fick en enorm budget att handla spelare för.
Han lyckades med delmålet, minimikravet, att ta Manchester United tillbaka till Champions League. Fansen kunde se en utveckling, en indikation på att van Gaals ”philosophy” började sätta sig. United hade en period under våren där man spelade riktigt bra fotboll och fällde topplag.
Den här hösten har allt det som då byggdes upp rämnat.
I säsongsinledningen var spelet trevande, men poängen trillade in.
Nu är spelet bedrövligt. När poängen inte ens trillar in blir kritiken, så klart, skoningslös.

Louis van Gaal bad om fyra månader innan han blev ”bedömd”. Nu har han lett Manchester United i 1,5 år och resultatet är katastrofalt sett till investeringarna. Manchester United har senaste månaden till och med varit sämre än under David Moyes.
Vad har hänt med Manchester United?
Visserligen tycker jag spelarmaterialet är begränsat. Men senaste månadens kollaps måste även bero på att spelarna har tappat tron på sin tränare. van Gaal har tappat omklädningsrummet.
Det är otroligt att ett lag som spenderat över 250 miljoner pund kan spela så bedrövligt som Manchester United gjort i höst. Det finns ingen som helst fantasi på offensiv planhalva. Holländarens possessionbaserade fotboll har fungerat förr, i Ajax och Barcelona. Men gjorde han en felbedömning av kvaliteten i Manchester Uniteds trupp? Insåg han inte att för att behärska ”positional play” måste man ha kvalitetsspelare som kan lösa 1 vs 1-situationer, 2 vs 2-situationer, 3 vs 3-situationer. Inte Marouane Fellaini i en central mittfältsroll.

Efter en ökenvandring senaste månaden har Manchester United blivit distanserat i titelstriden. Nu handlar inte längre säsongen om att slåss om titeln, snarare om att på sin höjd, rädda en fjärdeplats.
I skuggan av alla krav på Louis van Gaals avgång har det förts sansade diskussioner om vad Manchester United är och bör vara för sorts klubb. Efter 27 år med Alex Ferguson – ska man bli en klubb som alla andra som trycker på panikknappen så fort resultaten går emot?
Jag hävdar att man inte har något val. När ingenting talar för en bättring, när laget blir sämre och sämre och omklädningsrummet är tappat så är chansen till vändning minimal. Alternativet är att herrar som David Moyes eller Louis van Gaal (eller Ed Woodward) fortsätter att strö pengar omkring sig på fel nyförvärv och tillåts cementera klubben under topp 4.
När det börjar gå utför kan det gå fort utför. Fortsätter Manchester United misslyckas på transfermarknaden finns inga garantier för att man kommer att vara ett stabilt topp 4-lag.

Fram till nästa match mot Chelsea kommer det spekuleras vilt i vilken tränare som tar över (jag förutsätter att van Gaal får sparken).
Jag tror att Manchester United är tillräckligt desperata för att anställa José Mourinho. Samme tränare som klubben avfärdade för tre år sedan och istället gick på David Moyes-spåret.
Mourinho kan vara bra på kort sikt – han kan inte gärna vara sämre än van Gaal – men jag är långt från säker på att han är rätt namn i det längre perspektivet.
Om Manchester United verkligen tror på Ryan Giggs borde han få leda laget säsongen ut. Han har gått som assistent bakom David Moyes och Louis van Gaal under drygt två år och givetvis lärt sig massor om ”hantverket” som tränare. Han ledde United som huvudansvarig i några matcher efter det att Moyes fått sparken.
Giggs ses som en chansning, men i den här situationen finns inga säkra kort. Inte ens Mourinho.
Nu behövs en tränare med hjärta för klubben, någon som kan ena världsimperiet Manchester United.
Då ser jag ingen bättre lämpad än Ryan Giggs.

Nästan halva ligan avverkad.
Då är det dags att lista de spelare som gjort störst avtryck i höst.
Här är min lista över höstens 25 bästa spelare i Premier League.

Egentligen är det först efter annandagens matcher som vi har kommit till halvvägs i ligaspelet. Men eftersom jag tänkte ta julledigt ett par dagar och ni nu sitter hemma i fåtöljen och pustar ut så passar det utmärkt att leverera denna typ av läsning nu.
Så här har ni den, min ranking över de 25 bästa spelarna i Premier League i höst.
Rätt eller fel? Det finns inget facit. Det här är ju det jag har sett. Alla har sin egen smak och förmodligen sin alldeles egen unika lista.
Och ihåg, det gäller endast insatser i PL, inte andra turneringar.

God Jul!

25 bästa spelarna i Premier League hittills denna säsong

25) Wes Morgan, Leicester
Försvarare
17 matcher, 0 mål/0 assist
Kommentar: Enkel mittbackstyp, men oj, så effektiv den här hösten. Wes Morgan har fått stå lågt ned och använda sin fysik i duellspelet. Då har han inte släppt många förbi sig.

24) Scott Dann, Crystal Palace
Försvarare
16 matcher, 3 mål/1 assist
Kommentar: Dann är befälhavaren som håller ihop de bakre leden hos Crystal Palace. Gjorde ett sällsynt misstag hemma mot Sunderland. Annars har han inte satt så många fötter fel i höst.

23) Alexis Sanchez, Arsenal
Yttermittfältare
14 matcher, 6 mål/1 assist
Kommentar: Chilenaren var inte redo fysiskt när säsongen drog igång. När han väl kom igång var han bäst i ligan. Nu skadad på nytt.

22) Vincent Kompany, Manchester City
Försvarare
8 matcher, 2 mål/0 assist
Kommentar: På de åtta matcher som Vincent Kompany startat denna höst har Manchester City släppt in ett mål. Ett enda mål. Det säger en del om hur viktig kaptenen är för City. Hade förmodligen haft en betydligt bättre placering på listan om han spelat fler matcher. Och City likaså en bättre placering i tabellen.

21) Troy Deeney, Watford
Anfallare
17 matcher, 5 mål/4 assist
Kommentar: Deeney har bildat ett vasst anfallspar med Ighalo. Denney lite otur med marginalerna i början av ligan, men spelmässigt har han varit nyttig.

20) Harry Kane, Tottenham
Anfallare
17 matcher, 9 mål/0 assist
Kommentar: Det tog ett tag innan målen började trilla in – till slutet av oktober närmare bestämt. Men Kane är alltid nyttig med sitt slit, och nu är han återigen en av ligans bästa anfallare.

19) Petr Cech, Arsenal
Målvakt
16 matcher
Kommentar: Starten var tung då Cech var syndabock mot West Ham, men sedan dess har han stigit fram som den trygga sista utpost som Arsenal drömt om. Stabil och rutinerad.

18) Olivier Giroud, Arsenal
Anfallare
17 matcher, 10 mål/0 assist
Kommentar: Ligans bästa spelare med ryggen mot målet. Giroud har utvecklat sig målkänsla. Tio ligamål på elva matcher denna säsong.

17) John Stones, Everton
Försvarare
15 matcher, 0 mål/0 assist
Kommentar: Har varit magnifik i vissa matcher den här hösten. Stones kommer att bli nästa stora engelska mittbacksstjärna, var så säkra. Har tekniken, lugnet och touchen för att bli en ny Alan Hansen.

16) Mousa Dembélé, Tottenham
Mittfältare
13 matcher, 2 mål/0 assist
Kommentar: Inte given när säsongen startade, men Dembélé har senaste två månaderna varit en av ligans bästa mittfältare. Har förmågan att hålla i bollen och ge lagkamraterna tid och yta. Statistiskt sett den fjärde bästa spelaren i ligan efter Mahrez, Özil och Vardy, enligt Whoscored.

15) Fernandinho, Manchester City
Mittfältare
17 matcher, 2 mål/1 assist
Kommentar: En av ligans bästa spelare när City gick som tåget. Brassen har tappat fart i takt med att Manuel Pellegrinis bygge börjat vackla.

14) Laurent Koscielny, Arsenal
Försvarare
14 matcher, 2 mål/0 assist
Kommentar: En klippa i försvaret mestadels. Det är fransmannens snabbhet som ofta räddar de andra ur knipor. Minus för att Koscielny senaste två månaderna fått en förkärlek till att ställa offside – med blandat resultat.

13) Toby Alderweireld, Tottenham
Försvarare
17 matcher, 2 mål/1 assist
Kommentar: Alderweireld köptes för en blygsam summa i somras och framstår som ett fynd. Komplett mittback som gjort hela Spurs backlinje så mycket mer kompakt.

12) N’Golo Kanté, Leicester
Mittfältare
17 matcher, 1 mål/2 assist
Kommentar: Ett av Leicesters många fynd. Tvåvägsspelaren Kanté är tuff och en bollvinnartyp – samtidigt som han är kapabel att driva bollen framåt med fart. box-to-box-spelare som kommer vara glödhet på marknaden i sommar.

11) Yohan Cabaye, Crystal Palace
Mittfältare
16 matcher, 5 mål/1 assist
Kommentar: Det var en styrkedemonstration av Crystal Palace att lösa Cabaye i somras och investeringen har betalat sig. Ger laget den passningsfot och klass som normalt sett är svår att hitta till ett potentiellt mitten-/undre halvan-lag.

10) Kevin De Bruyne, Manchester City
Mittfältare
13 matcher, 4 mål/6 assist
Kommentar: De Bruyne kostade en jättesumma, men han har överträffat förväntningarna. Så begåvad och tio poäng på 13 matcher är fina siffror för en nykomling i ligan.

9) Dimitri Payet, West Ham
Mittfältare
12 matcher, 5 mål/3 assist
Kommentar: Payet började med att dominera borta mot  Arsenal i premiären och sedan fortsatte han att imponera. Framträdande i flera av mötena med storlagen. Matchvinnartyp som saknas enormt hos West Ham efter sin skada.

8) Jack Butland, Stoke
Målvakt
17 matcher
Kommentar: Den unge engelsmannen hade en stor kostym att fylla ut efter Asmir Begovic, men det har han klarat på ett förträffligt sätt. Jagas nu av en rad storklubbar.

7) Ross Barkley, Everton
Mittfältare
17 matcher, 6 mål/6 assist
Kommentar: Barkley hade en tung säsong ifjol, men nu har han fått karriären på rätt spår igen. Kombinerar fysik, teknik och kreativitet på ett unikt sätt.

6) Odion Ighalo, Watford
Anfallare
17 matcher, 12 mål/2 assist
Kommentar: Ighalo började på bänken i premiären. Det känns rätt avlägset nu när han visat sig vara en av ligans mest fruktade strikers. Stor, stark och snabb.

5) Chris Smalling, Manchester United
Försvarare
16 matcher, 0 mål/1 assist
Kommentar: Det mesta är dystert i Manchester United, men vi kan inte bortse från att Smalling varit outstanding i många matcher i höst. En av världens bästa mittbackar den här hösten.

4) Romelu Lukaku, Everton
Anfallare
17 matcher, 13 mål/4 assist
Kommentar: Lukaku hade en mellansäsong ifjol. Nu är han redo att ta klivet upp bland de stora stjärnorna. Kapabla att sysselsätta vilken backlinje som helst.

3) Jamie Vardy, Leicester
Anfallare
17 matcher, 15 mål/3 assist
Kommentar: Vardys resa till Premier League var en saga. Nu skrivs nya kapitel varje vecka. Djupledslöpande energiknippe som utvecklat sina avslut. 15 mål på 17 matcher bör ge en EM-biljett.

2) Mesut Özil, Arsenal
Mittfältare
16 matcher, 2 mål/15 assist
Kommentar: Özil är på väg att krossa Thierry Henrys tidigare assistrekord i Premier League. Magisk framspelare och den här säsongen har han varit i exceptionell form.

1) Riyad Mahrez, Leicester
Yttermittfältare
16 matcher, 13 mål/7 assist
Kommentar: Fotbolls-Europas sensation denna säsong. Har varit dominant i princip varje vecka sedan säsongen startade. Ligans mest effektiva dribbler och därmed Leicesters ”dörröppnare” i offensiven. Lägg till 13 mål och 7 assist så förstår man vilket inflytande Mahrez haft.

***
Hur ser din topp 10 ut?

Var det Laurent Koscielny eller Per Mertesacker som felade när Arsenal släppte till ett en mot två-läge i första halvlek mot Manchester City? Eller kanske någon annan?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på situationen.

Arsenal gjorde en fin defensiv insats mot Manchester City igår på Emirates och vann till slut toppmötet med 2–1.
Under matchens första 80 minuter släppte hemmalaget egentligen bara till ett öppet läge. Men då blev det å andra sidan riktigt farligt. Det var i den 31:a matchminuten när Kevin De Bruyne och David Silva plötsligt ställdes i ett två mot en-läge mot Per Mertesacker.
Jag fick idag frågan från en läsare om det berodde på Laurent Koscielnys misstag eller på Per Mertesacker som upphävde offsiden. Jag är beredd att fria tysken från ansvar och jag ska förklara varför.
Vi tar situationen igen här nedan.

Det här är alltså läget vi talar om.

Upprinnelsen och det som gör att Arsenal hamnar fel är att Aaron Ramsey slår en misslyckad och ganska omotiverad långboll. Vänsterbacken Nacho Monreal har klivit högt på sin kant för att ge bredd, men har ingen chans att nå bollen som Bacary Sagna nickar ned på backkollegan Nicolas Otamendi. Redan här ser Theo Walcott att Monreal är framför honom och han inser att han måste överta Monreals position.

Det gör Theo Walcott inledningsvis. I det här läget måste han dock följa med några meter till när Kevin De Bruyne tar löpningen för att säkra ytan som skapats på grund av Nacho Monreals höga position.

Det gör inte Walcott. I det här läget han blivit bolltittare och då finns det möjlighet för Manchester City att utnyttja det.

Nicolas Otamendi hittar upp med ett bra, rakt uppspel mot en mötande Sergio Agüero. Walcott har helt glömt bort De Bruyne i det här läget.

Laurent Koscielny har hamnat på mellanhand och Agüeros skarvning når De Bruyne som har fritt fram mot målet. Per Mertesacker hade inte kunnat ställa offside i detta skede. 1) De Bruyne var bara några decimeter över mittlinjen, vilket är alldeles för liten marginal för att göra en sådan chansning. 2) Hade Agüero satt tillbaka bollen på en rättvänd mittfältare hade denne istället kunnat frispela Silva helt och hållet om Mertesacker tagit steget upp.

Är Laurent Koscielny fri från ansvar? Nej. När han upptäcker att Walcott inte sköter sin uppgift måste han snabbt omvärdera och prioritera den farligaste ytan. I det fallet hade han fått acceptera att Sergio Agüero obevakad hade fått möta bollen och vända upp, men då hade Koscielny istället kunnat skära av De Bruyne.
Den första som felade är dock Theo Walcott. Tar man över någon position måste man göra det ordentligt och situationen ut.

Det som också är intressant att reflektera över, tycker jag, är det faktum att det ena leder till det andra.
Anledningen till att Manchester City från början får hitta upp med den raka bollen från Otamendi är att Arsenals mittfält är utspritt. Och varför var det utspritt när det annars var så kompakt? Jo, för att Ramsey slog en onödig långboll och laget tappade bollen i ett läge där lagkamraterna inte räknat att man skulle ge bort bollen. Vi ser nedan hur Mesut Özils position påverkar. Hade han gjort överflyttningen blixtsnabbt hade Mathieu Flamini kunnat flytta över ytterligare någon meter och Otamendis passningsväg till Agüero hade förmodligen varit stängd (se nedan). Nu känner Flamini sig istället tvingad att skära spel inåt till Fernandinho.

Skulden för det läggs förstås på Ramsey, men det är också en anledning till att det nya, pragmatiska Arsenalspelet betalat sig. Tidigare var den här typen av bolltapp och omställningar vardagsmat. Nu är det istället ofta Arsenal som straffar motståndarna med att kontra snabbt.

Slutligen vill jag lyfta fram Per Mertesackers försvarsarbete. I en mot två-situationen hittar tysken en nästan perfekt position mellan De Bruyne och David Silva, vilket gör att belgaren inte kan hitta över till Silva – samtidigt som han lyckas pressa De Bruyne till ett kantavslut.

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen (Manchester City hemma)
Avvaktande från båda lagen första 15 minuterna där man ”kände på varandra” och inte ville bjuda på något. Sedan var det gästande Manchester City som förde spelet och försökte åstadkomma något. Kevin De Bruyne var företagsam och skapade ett par fina lägen. Belgaren hade ett gyllene läge att göra 1–0 efter halvtimmen spelad, en matchavgörande sekvens. Arsenal satt lågt och hade ingenting framåt förrän Theo Walcott skaffade sig skottläge i 33:e minuten. Då small det i bortre hörnet bakom Joe Hart. Manchester City öppnade sig efter hemmalagets ledningsmål, spelade med större risktagande. Eliaquim Mangalas huvudlösa passning som föranledde 2–0 var ett bevis på det.
I andra halvlek kontrollerade Arsenal matchen genom att sjunka lågt och attackera genom omställningar – det man nuförtiden gör allra bäst. Det blev farligt bakåt vid ett tillfälle när Jesús Navas sprang sig fri (men slarvade bort läget). Yaya Touré skruvade in reduceringen till 2–1 och skapade lite panik sista tio minuterna. Fram till dess var det klasskillnad och Arsenal underströk än en gång att de är favorit att ta ligatiteln.

Spelarbetygen
Petr Cech 2
—————————–
Héctor Bellerín 3
Per Mertesacker 4
Laurent Koscielny 4
Nacho Monreal 3
—————————–
Mathieu Flamini 4
Aaron Ramsey 3
—————————–
Joel Campbell 3
Mesut Özil 4
Theo Walcott 4
—————————–
Olivier Giroud 3

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Theo Walcott pangade in 1–0 med ett mäktigt avslut. Engelsmannen har ofta spelats till höger tidigare, men där får jag tillstå att man även kan se en fördel med att ha honom till vänster. Då kan Walcott vandra in och hitta skottlägen (hans avslut är underskattade). Men det jag fastnade för var Walcotts arbete defensivt. Det var magnifikt, matchen igenom. Man kan tänka sig att Walcott är lite besviken över att han nu inte är förstaval i strikerpositionen, men han har tagit den vetskapen på bästa sätt – genom att acceptera sin roll på kanten och göra det bästa av den. Igår var agerade han som en tvåvägsytter av allra bästa snitt. Han var så bra defensivt att man hade kunnat få för sig att det var Javier Zanetti eller Gianluca Pessotto som sprang runt på Arsenals vänsterkant.
En mogen, taktiskt disciplinerad Theo Walcott – som samtidigt inte försakat sin kvickhet och spets offensivt. Det kan väl egentligen inte bli så mycket bättre?

Tummen ned
Det är svårt att leta fel i filmen när Arsenal besegrar Manchester City och visar sig själva och omvärlden att man är redo att bärga ligatiteln. Men om vi nu måste?
Hm… nej, jag hittade inget.
Jo, förresten, men det har inget med matchen att göra. Alexis Sanchez blir borta till mitten av januari på grund av sin skada. Det gick ju bra utan chilenaren igår.

Taktisk spaning
Arsenal vann mot Manchester City efter en ny taktisk triumf av Arsène Wenger. Hans spelare segrade eftersom de förstod vad som krävdes – och var beredda att lägga ned arbetsinsatsen. Där Manchester City fallerade – studera gärna Yaya Tourés obefintliga defensiva arbete – var Arsenal väloljat och lojalt.
Det har verkligen skett något radikalt med Arsenal senaste året. De är inte längre det där oskuldsfulla, naiva laget. Nu är de snarare på gränsen till det cyniska.
Arsène Wenger har bytt livsåskådning.
Jag tycker inte att de spelade överdrivet bra igår. Men grejen är den att är man så organiserat så behöver man inte bjuda på champagne-fotboll. Chanserna kommer ändå och när de väl kommer är det ofta öppnare, klarare lägen. Se bara på andra halvlek där Arsenal fram till slutkvarten hade de bästa lägena (Joel Campbell och Aaron Ramsey) trots att Manchester City hade säkert 70 procent av bollinnehavet och parkerade på offensiv planhalva.

Här är en sekvens som fångar hur defensivt Arsenal har blivit och vilken medvetenhet Arsène Wenger präntat in hos sina spelare.

Bollen spelas in på Raheem Sterling. I det här läget ligger Mesut Özil och Olivier Giroud ej på försvarssida. En vanlig syn att ligga kvar med två spelare högt och försvara sig med två raka fyror, ”two banks of four”.

Det skulle kunna bli en farlig situation här om David Silva drog med sig Mathieu Flamini ett par meter och öppnade ytan centralt för Yaya Touré.

Skillnaden nu är att Arsenals offensiva spelare är medvetna om den här typen av risker. Så dels gör vänstermittfältaren Kieran Gibbs snabbt sin överflyttning och stänger ytan för Yaya Touré, dels tar Arsenals offensiva spelare, Özil och Giroud, beslut som man inte hade fattat för ett par år sedan.

I nästa skede har nämligen både Özil och Giroud flyttat ned och stängt ytan som Yaya hade tänkt operera i. Notera att Arsenal – med tjugo minuter kvar av matchen och ställningen 2–0 – har alla tio spelare i och strax utanför eget straffområde.

Innan Arsenal har vunnit bollen har Olivier Giroud hamnat nere vid egen straffområdeslinje – i ”open play”.

Slutsats
När vi studerar det vattentäta försvarsspelet från hemmalaget igår och tänker bort klubbfärgerna så kan man knappt tro att det är Emirates och Arsenal det handlar om. Det här hade kunnat vara Leicester, laget som haft i genomsnitt lägst bollinnehav i Premier League i höst. Eller Sunderland eller Norwich som kommit till Etihad för att stänga igen.
Men det är Arsenal i sin hemmaborg.
Det som var otänkbart tidigare är nu ett faktum. Arsenal har i en betydande del av matcherna blivit ett rent omställningslag.
Det är därför man nu är redo att storma mot ligatiteln.

Till slut blev det match och nerv, men låt er inte luras.
Det här var ytterligare ett tecken på att Arsenal har en gyllene chans att ta ligatiteln.

När vi summerar säsongen framme i maj kan den här dagen mycket väl vara det ögonblick där Arsenal kopplade greppet. Leicester leder ligan, vi ska inte glömma det, men Arsenal har nu övertag på alla tippade topplag. Inget lag har vunnit titel när man förlorat fem matcher före jul.
Manchester City förlorade ikväll sin femte match.
Medan de andra topplagen sätter krokben för sig själva så har Arsenal gett sig själva chansen.
Idag var det inget snack.
Nog för att Manchester City började matchen lovande. Jag tycker att de var bättre första halvtimmen. Fernandinho ägde centralt, Kevin De Bruyne var pigg, gästerna ägde bollen och skapade de små tillstymmelser till chanser som fanns. De Bruyne hade den bästa möjligheten, men sköt tätt utanför. Minuten senare kom ledningsmålet.
Det som tidigare var en diskussionspunkt om Arsenal är numera glasklart. Arsène Wenger har tagit avsteg från sin ideologi. Efter Invincible-framgången kunde inte göra Arsenal till titelsegrare genom att spela ”free-flowing football”. Många andra insåg det tidigare än den envisa fransmannen, men när han till slut var beredd att kompromissa så har han hittat formeln för stormatcherna.
Idag hade de bara 37 procent av bollinnehavet, men de vann.

Theo Walcotts 1–0, ett klassavslut, kom från ingenstans. Arsenal hade inte skapat någonting före dess. Men det är också ett tema för de lag som ägnar sig åt kontringsspel. De får öppnare lägen eftersom motståndarna inte lägger lika mycket kraft och energi på sin defensiv.
Arsenals 1–0 demonstrerade skillnaden mellan lagen ikväll. Där Arsenal var disciplinerat och engagerat i sitt försvarsarbete, där varje spelare hos hemmalaget insåg att matchen handlade om att stänga ytor och göra det minutiöst så slarvade Manchester City. Närmare bestämt Yaya Touré som lockades fram att sätta press och lämnade yta bakom sig. Det är ingen slump att City har återkommande bekymmer att vinna toppmatcher med Yaya i den sittande rollen.
Arsenals 2–0 demonstrerade om något Manchester Citys smärtsamma avsaknad av Vincent Kompany. Utan honom är de inget lag. Utan honom har de knappt varit ett lag senaste tre åren. Det är häpnadsväckande att en spelare kan betyda så mycket för sitt lags försvarsspel.
Kompanys ersättare Eliaquim Mangala (som nästan var lika vilsen som Mamadou Sakho igår mot Watford) slog en galen passning. Det var en sådan passning som luriga lag som Arsenal (jag höll på att skriva cyniska lag!) väntar på. Mesut Özil – assistkungen som nu noterats för 15 assist i höst! – samlade upp bollen och serverade den på silverfat till Olivier Giroud som tryckte in den mellan benen på Joe Hart.

Manchester City hade sedan inte mycket att komma med. De hade visserligen en massa avslut, men de kom ingenstans. Och det berodde inte bara på att City var svagt och trubbigt med en rostig Sergio Agüero längst fram. Arsenal lade ned det arbete som krävs för att vinna. De arbetade som ett lag medan Citys spelare spelade för sig själv.
Den inställningen personifierades främst av min man of the match, Theo Walcott, som gjorde en fantastisk match som ytter. Hans defensiva insats var av sådan art att den kan jämföras med en Gianluca Pessotto (minns ni honom?).
Walcotts arbetsinsats kan jämföras med Yaya Touré som såg att ha tagit julledigt i andra halvlek. Hans defensiv var under all kritik.
Nu lyckades Yaya skapa lite spänning i matchen genom att segla in en vänster i bortre krysset, men det överskuggar inte hans svaga bidrag.

Arsenal har hoppat på tåget. Samtidigt som de andra toppkonkurrenterna har slut på bensin. Gunners har dessutom brutit traditionen att förlora mot de stora lagen. Leicester tuffar på där framme, men de kommer slå av på takten.
Arsenal har inte haft en bättre chans att vinna ligan sedan senaste titelvinsten 2004.

Det är en sak att Liverpool förlorar borta mot Watford. Det kan ske, Watford är bättre än många har förstått.
Men så här? Den här insatsen var inget annat än pinsam.

Liverpool har visat svag form senaste veckorna. Hemmavinsten mot Swansea (1–0) den 29 november var allt annat än övertygande. Den insatsen följdes upp av 6–1 borta mot Southampton i Ligacupen, en match som på nytt skänkte hopp. Sedan kom 0–2-förlust borta mot Newcastle, 0–0 mot Sion och bara 2–2 hemma mot West Bromwich.
Därför förväntade jag mig att se ett heltänt Liverpool idag på Vicarage Road mot glödheta Watford. Med en så oviss tabell var det ju nu Liverpool skulle ta chansen att haka på fjärdeplatsracet.
Men det blev inte så. Det blev kraschlandning. Totalt haveri.

Man ska vara försiktig med att använda överord, men jag kan inte minnas att jag sett en så blek insats mot Liverpool FC. Inte i år, inte ens under Brendan Rodgers hela sejour, möjligen tillbaka till tiden med Roy Hodgson.
Ibland kunde de inte ens slå enkla passningar på sju-åtta meter. Men inte bara det. Det var så håglöst, passivt, taffligt och rent ut sagt patetiskt att jag önskar att spelarna tar sitt ansvar och betalar tillbaka pengarna till de fans som gjorde resan ned till London.
Det här var inte värdigt Liverpool FC.

Jürgen Klopp, mottagen som en Messias, fick en snabb effekt när han tog över. Liverpool sprang mer, pressade mer intensivt och enskilda spelare som Emre Can, Coutinho och Jordon Ibe lyfte sig.
Men idag syntes ingenting av detta. Watford pressade bättre än Liverpool. Watford var snabbare, smartare och mer engagerade än gästerna.
Visst var det ett domarmisstag som ledde fram till Nathan Akés 1–0 eftersom olycklige Adam Bogdan hade fångat bollen i händerna. Men det vore att rikta fokus fel att skylla den här förlusten på domaren Mark Clattenburg.
Liverpool förlorade för att man hade en målvakt som hade två i händerna och en patetisk defensiv som bjöd motståndarna på den ena julklappen efter den andra.
Mamadou Sakho var katastrof. Han låg mer än han stod upp.
Fransmannen har varit skadad och det är naturligt att han är rostig, men så här svag har jag aldrig sett honom (eller någon annan mittback den här hösten, för den delen).

Martin Skrtel, som också började matchen osäkert, haltade av skadad och gjorde en redan tunn defensiv ännu mer bräcklig.
Men det var inte bara försvaret som underpresterade. Offensiven var nästan lika dålig. Mittfältet fick inte ihop många kombinationer av värde. Roberto Firmino och Adam Lallana gjorde ingenting. Med kvarten kvar skickades Christian Benteke och Jordon Ibe in från bänken. Det förändrade inte mycket.

Jürgen Klopp vann många beundrare med triumferna borta mot Chelsea och Manchester City. Han är älskvärd på många sätt, inte minst tack vare sin värme och sitt idiom.
Men Jürgen Klopp kan inte trolla.
Liverpools trupp är inte kvalitativ nog. Det här är ett lag som är i desperat behov av förstärkningar.
Under Klopps första matcher i Liverpool såg man att spelarna sprang mer än tidigare. Klopp väckte spelarnas engagemang. Idag fanns inte ens viljan att ta jobbet för laget.
Det är oroväckande om något om Klopp-effekten bara varade i några veckor.

***
Vi ska into glömma bort att hylla Watford. Credit where credit is due.
Inför comebacken till Premier League värvade Watford i princip ihop ett nytt lag. Det fanns förstås en risk att det skulle bli en främlingslegion. Men Quique Sanchez Flores fick snabbt ihop en fungerande enhet.
Odion Ighalo har vi hyllat tidigare. Anfallaren gjorde ligamål nummer elva och tolv idag. Han är ett ostoppbart monster när han är i form.
Jag vill även framhålla vänsterbacken Nathan Aké som gjorde en fin match idag, mittbacken Craig Cathcart och målvakten Heurelho Gomes. Aké har varit sådär tidigare när jag sett honom i höst, men han verkar ha en kurva på pekar uppåt. Cathcart är en av få startspelare som är kvar från fjolåret. Gomes var stundtals hånad under tiden i Tottenham, men han har varit oerhört stabil i höst.
Watford ligger en poäng från fjärdeplatsen med 17 omgångar spelade. Vem hade kunnat tro det i somras?