Everton visade varför de inte räcker till

av Kalle Karlsson

Everton visade att laget spelmässigt inte är sämre än något annat topplag i ligan.
Samtidigt visade man vad som är skillnaden mot storlagen.

Norwich och Everton spelade upp en match med två ansikten.
De formstarka gästerna dominerade den första halvleken. Med så många unga, formstarka spelare, vars karriärkurvor pekar uppåt, är Everton en outsider denna säsong.
Om Romelu Lukaku, Ross Barkley, John Stones och Gerard Deulofeu fortsätter utvecklas finns ingenting som säger att Everton inte skulle kunna blanda sig i striden om Champions League-platser. Åtminstone inte denna säsong då toppen är sämre och mer oviss än tidigare.
Senaste veckorna har Everton visat finfin form. Senast laget förlorade i Premier League var 24 oktober borta mot Arsenal (2–1).
Men trots att Everton spelat så bra och trots att offensiven är så vass har laget slängt bort sex poäng senaste fyra matcherna. Mot Bournemouth slängde man bort poäng i slutminuterna. Mot Crystal Palace i måndags var man det bästa laget utan att vinna.
Och så samma visa igen idag i den tidiga lördagsmatchen.

Everton var lysande i första halvlek. Romelu Lukaku nickade in 0–1 redan i 15:e minuten efter ett precist inlägg från Deulofeu. Det var sjätte ligamatchen i rad som Lukaku hittade rätt. Hur länge håller Jamie Vardys nysatta rekord?
Från den punkten var det bara ett lag på banan. Bara Lukaku hade själv tre-fyra lägen att öka på ledningen. Leighton Baines prickade stolpen. Roberto Martínez gäng borde ha lett med tre bollar i paus.
Men Everton saknar topplagens kompromisslöshet, den där slugheten i de avgörande momenten som ett Chelsea, Manchester United, Manchester City och Arsenal har haft, historiskt sett.
Det är lite trist att behöva konstatera att detta spännande, charmiga Everton ändå inte har det som krävs för att blanda sig i toppstriden. Pratar vi ren kvalitet så så finns den i överflöd. Everton har fyra-fem spelare (Stones, Barkley, Lukaku, Deulofeu, Séamus Coleman) som kommer att vara högvilt på marknaden till sommaren. Men rutinen och effektiviteten räcker inte till.

I andra halvlek var Evertons övertag som bortblåst. Bara ett par minuter efter vilan petade Wes Hoolahan in 1–1 och efter det var Norwich närmast segern. Cameron Jerome hade ett gyllene läge från nära håll att sätta 2–1 men han lyckades skjuta över. Hur mycket bättre hade inte Norwich varit om de haft en pålitlig målgörare längst fram? Alex Neils ”kanariefåglar” är välorganiserade och har en del kvaliteter i spelare som Hoolahan och Robbie Brady, Nathan Redmond. Men Cameron Jerome är förstås inte någon striker att luta sig emot.

Norwich tog ”bara” en poäng på hemmaplan och är nog besviket att man inte fick in segermålet efter en stark andra halvlek.
Everton ska vara ännu mer bittra över att man inte avgjorde matchen i första halvlek när man hade chanserna.
Det här var ytterligare två bortkastade poäng.

Plus-special: Man Citys mittfältsdilemma

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Manchester City.

Matchen (Stoke borta)
Den här eftermiddagen var som schablonbilden av en bortamatch mot Stoke. Det blåste stormvindar på Britannia och Manchester Citys champagnelirare såg ut att längta in i värmen. Märkligt nog hade Stokes offensiva lirare, Shaqiri, Bojan, Afellay och Arnautovic, inga problem att hantera förhållandena. Ett heltaggat hemmalag som drevs på av publiken, vi känner igen det från den här arenan.
Manchester City fick sämsta tänkbara start i matchen då Xherdan Shaqiri lade upp för Marko Arnautovic och sedan fortsatte bara den miserabla dagen för Manchester City. Arnautovic gjorde 2–0 och var så när att sätta 3–0 innan första halvlek var över.
Manchester Citys offensiv fungerade inte alls. David Silva var misslyckad, Raheem Sterling likaså. Inte ens Kevin De Bruyne fick till det.

Spelarbetygen
Joe Hart 2
———————————-
Bacary Sagna 1
Nicolas Otamendi 2
Martin Demichelis 1
Aleksandar Kolarov 2
———————————-
Fernando 1
Fernandinho 2 (’56)
———————————-
David Silva 1 (’62)
Kevin De Bruyne 1
Raheem Sterling 1
———————————-
Wilfried Bony 1 (’57)

Ersättare:
Fabian Delph 2 (’56)
Kelechi Iheanacho 2 (’57)
Jesús Navas (’62)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Ingenting från denna match.

Tummen ned
Martin Demichelis har återigen hamnat i en havsdjup formsvacka. Argentinaren hade en liknande period för ett par år sedan och då var det inget som talade för att han hade en framtid i Manchester City. Sedan fick försvararen en renässans. Förra säsongen då Vincent Kompany blev skadad och då fanns det matcher då Demichelis styrde Citys försvar. I höst har den snart 35-årige Martin Demichelis ånyo sett trög ut. I mötet med Stoke i helgen var han enligt mig delaktig i båda baklängesmålen.
Högerbacken Bacary Sagna blev slaktad i Sky Sports av Jamie Carragher och han ska också ha en skopa kritik liksom Fernando. Demichelis misstag handlar om ren lathet. Han ser löpningarna, men vill/kan/orkar inte förflytta sig för att säkra de farliga ytorna.
Ta första målet i lördags. Martin Demichelis vet mycket väl att han måste falla ned och täcka första ytan vid inlägg. Ändå gör han inte det. Det är häpnadsväckande att en spelare med den rutinen, en spelare som representerar ett topplag i Premier League, inte gör det som han vet att han ska göra.

1210Demichelis2Redan när Xherdan Shaqiri väljer att gå på utsidan om Kolarov, ned mot kortlinjen, måste Demichelis reagerar och falla ned. Men argentinaren står av någon outgrundlig anledning kvar.
1210Demichelis1I nästa skede är han alldeles för långt från den ytan han borde täcka.

Taktisk spaning
Hur Manchester City ska formera sitt mittfält har länge varit en delikat fråga för Manuel Pellegrini. Defensiv balans med Fernandinho-Fernando eller mer offensivt med Yaya Touré i en av de sittande rollerna? Nu saknades Yaya och då hade Pellegrini inte samma valmöjligheter. När Fernando startar är tanken att brassen ska ta den defensiva rollen. Då är det en förutsättning att han också sköter den uppgiften. Nu gick den före detta Porto-spelaren bort sig vid båda Stokes mål då han lät Xherdan Shaqiri vända bort honom alldeles för enkelt.
Duon Fernando-Fernandinho har vad jag kan minnas bara fungerat riktigt bra i en match i höst – bortamötet med Sevilla i Champions League. Den mittfältskonstellationen passar bra i riktigt luriga bortamatcher, matcher där Manchester City behöver försvara sig djupare. Manchester City är fortfarande som bäst i nio matcher av tio när man låter Fernandinho städa framför backlinjen och Yaya Touré (eller möjligen Fabian Delph) får agera mer box-to-box-spelare. Matchen mot Stoke blev ännu ett bevis på det.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se

Omgångens lag i Premier League (15)

av Kalle Karlsson

Kan man göra tre mål och ändå inte vara med i omgångens lag? Ja, tydligen. Åtminstone i min elva där jag strikt tar ut spelarna utifrån vilken position de haft på planen. Högermittfältare konkurrerar med andra högermittfältare och så vidare.
Därför får Riyad Mahrez ingen plats eftersom Xherdan Shaqiri var ännu bättre i sin match. Shaqiri var planens attraktion mot Manchester City, låg bakom båda Marko Arnautovics mål med fantastiska prestationer. Han hade haft en tredje assist om Arnautovic inte prickat stolpen när denne var fri.

Artur Boruc får platsen mellan stolparna. Det fanns andra målvakter som aspirerade på tröjan, David De Gea, Petr Cech och Wayne Hennessey, men jag väljer Boruc som var satt under ständigt tryck mot Chelsea.
Cedric Soares var tillbaka i backlinjen för Southampton och visade att han är lagets bästa högerbacksalternativ. Ryan Shawcross comeback har varit alvedon för Stoke. Laget har inte släppt in mål sedan lagkaptenen kom tillbaka. Winston Reid var bäst på plan mot Manchester United medan Erik Pieters imponerade för Stoke.

Det blir ett femmannamittfält där Shaqiri och Arnautovic är givna. Centralt väljer jag N’Golo Kanté (ett fynd!), Vurnon Anita och Aaron Ramsey som till slut fick göra mål (”han hade kunnat göra tre”, som Arsène Wenger konstaterade).
Längst fram är Romelu Lukaku given efter sin insats mot Crystal Palace. Lukaku gjorde mål och träffade virket vid ett par tillfällen.
Omgångens spelare: Xherdan Shaqiri, Stoke.

Mitt omgångens lag:
Artur Boruc, Bournemouth
———————————————
Cedric Soares, Southampton
Ryan Shawcross, Stoke
Winston Reid, West Ham (3)
Erik Pieters, Stoke
———————————————
Xherdan Shaqiri, Stoke (2)
N’Golo Kanté, Leicester
Vurnon Anita, Newcastle (2)
Aaron Ramsey, Arsenal
Marko Arnautovic, Stoke
———————————————
Romelu Lukaku, Everton (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Riyad Mahrez (Leicester), Odion Ighalo (Watford), Simon Francis (Bournemouth), Georginio Wijnaldum (Newcastle), Odion Ighalo (Watford), Mesut Özil (Arsenal), Wayne Hennessey (Crystal Palace), Bojan Krkic (Stoke), James Ward-Prowse (Southampton), James McClean (West Bromwich), John Stones (Everton).

***
Omgångens mål: Marko Arnautovic, Stoke, 2–0 mot Manchester City. Inte så mycket för avslutningen, den var inte så komplicerad, utan för Xherdan Shaqiris finfina förspel. Shaqiri lurade först Fernando och spelade sedan en utsökt passning i djupled till Arnautovic som sprang sig fri och placerade in bollen.
Omgångens manager: Eddie Howe, Bournemouth. Trots den tunga skadelistan åkte hans lag till Stamford Bridge och bärgade alla tre poängen.
Omgångens floppspelare: Martin Demichelis, Manchester City. Behövs ingen motivering. Totalt bortkommen i första halvlek mot Stoke.

Omgångens lag i Premier League (14)

av Kalle Karlsson

Ett försenat omgångens lag på grund av förra veckans tränarutbildning.
Men vi får blicka tillbaka till helgen den 28-29 november och minnas dessa lirare.
Asmir Begovic får platsen mellan stolparna. Chelsea-målvakten gjorde ett par fina räddningar i första halvlek borta mot Tottenham, bland annat på nicken från Heung-Min Son. I backlinjen får doldisen Adam Smith en plats efter sitt drömmål för Bournemouth. Sebastian Coates har visat en stigande formkurva och imponerade för Sunderland medan Chris Smalling återigen var i stort sett prickfri för Manchester United. Till vänster väljer jag Christian Fuchs framför Alesandar Kolarov, Fuchs slog den magiska passningen fram till Jamie Vardys rekordmål.
På mittfältet var James McArthur framträdande för Crystal Palace medan Mousa Dembélé var den som drev Tottenhams mittfält mot Chelsea. Yannick Bolasie svarade för två mål mot Newcastle, Kevin De Bruyne för 1+2 och Robbie Brady för en assist mot Arsenal.
Längst fram tar vi Odion Ighalo som öppnade målskyttet för Watford borta mot Aston Villa.
Omgångens spelare: Yannick Bolasie, Crystal Palace.

Mitt omgångens lag:
Asmir Begovic, Chelsea (2)
—————————————–
Adam Smith, Bournemouth
Sebastian Coates, Sunderland
Chris Smalling, Manchester United (5)
Christian Fuchs, Leicester
—————————————–
James McArthur, Crystal Palace
Mousa Dembélé, Tottenham (2)
—————————————–
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Kevin De Bruyne, Manchester City (3)
Robbie Brady, Norwich
—————————————–
Odion Ighalo, Watford (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Darren Fletcher (West Bromwich), Troy Deeney (Watford), Junior Stanislas (Bournemouth), Toby Alderweireld (Tottenham), Fabian Delph (Manchester City), Costel Pantilimon (Sunderland), Mesut Özil (Arsenal), Riyad Mahrez (Leicester), Manuel Lanzini (West Ham), Romelu Lukaku (Everton), Aleksandar Kolarov (Manchester City), Kurt Zouma (Chelsea), Bastian Schweinsteiger (Manchester United), Patrick van Aanholt (Sunderland).

Det här gäller alltså omgångens lag för dessa matcher:
Aston Villa–Watford 2-3, Bournemouth-Everton 3-3, Crystal Palace-Newcastle 5-1, Manchester City-Southampton 3-1, Sunderland-Stoke 2-0, Leicester-Manchester United 1-1, Tottenham-Chelsea 0-0, West Ham-West Bromwich 1-1, Liverpool-Swansea 1-0, Norwich-Arsenal 1-1.

Inblick i tränarkurs, del 3-4

av Kalle Karlsson

Ni kanske har undrat varför omgångens lag hackat lite i november månad. Orsaken är att jag har haft fullt upp, trots att fotbollssäsongen går på lågvarv.
I början av november var jag på Bosön för det tredje tränarkurstillfället. Jag hade ambitionen att skriva om den helgen precis som jag gjort tidigare, men jag har helt enkelt inte hunnit då vi fick massor av uppgifter som skulle göras till sista tillfället som var förra veckan. Nu har flera av er efterfrågat en genomgång av senaste kursen, likt de jag gjorde i början av året, så här kommer en resumé av vad vi sysslade med på del 3 och del 4.

För bakgrund kring det här ämnet – läs dessa texter först:
28 jan: Inblick i tränarkurs.
27 feb: Inblick i tränarkurs, del 2.

Del 3 som vår grupp genomförde 6–9 november var tuffaste tillfället med långa dagar från 08.00-21.00. Första dagen var vikt till träningslära med Svenska fotbollförbundets riksinstruktör i fysiologi Jimmy Högberg, verksam i Örebro SK och framöver i Estlands landslag.
Sättet att träna fysiskt har förändrats enormt sedan min generation tog de första stegen i seniorfotbollen. Då var det vanligt att lag skickades ut i löparspåret för att springa en mil medan tränaren stod på mållinjen med tidtagaruret. Det tankesättet är förlegat idag. Nuförtiden talar man om fotbollsspecifik fysträning. Vi ska träna utefter de kraven som ställs på spelare i en fotbollsmatch. Och där vet vi ju tack vare forskningen att spelare står still eller går 55 % av tiden. Cirka 5 % är löpning baklänges, 15-20 % är jogging, 15 % är lätt löpning och bara 5 % är snabbare löpningar (ryck, snabb löpning, halvsnabb löpning).
Jimmy Högberg visade statistik från allsvenska matcher där man kan se antal sprintlöpningar från varje spelare. När vi gjorde ett stickprov visade det sig att Örebro SK:s Logi Valgardsson noterats för runt 35-40 sprintlöpningar i den aktuella matchen. Vi var förstås nyfikna på kursdeltagaren Nils-Eric Johanssons siffror. Det visade sig att ”Nisse” endast noterats för 13 sprintlöpningar i den granskade matchen, vilket givetvis lockade fram en del skratt. Men det är som jag alltid hävdat: Smarta spelare behöver inte springa så mycket.
Som jämförelse kan sägas att det finns spelare gjort över 100 maxlöpningar i Champions League-matcher.

Den här dagen gick vi på djupet i hur man bör styrketräna för fotbollsspelare. De grundläggande rörelserna för fotbollsspelare är 1) Explosivt för hela kroppen, 2) Pressa med benen, 3) Dra med benen, 4) Pressa med armarna, 5) Dra med armarna, 6) Motverka sträckning, bål, 7) Motverka rotation, bål.
Vi var inne i styrketräningslokalen för att testa dessa övningar. Inte för att ha detaljkoll på varje övning, mest för att ”tala samma språk som föreningens fystränare”.
Jimmy Högberg och Svenska fotbollförbundet menar att tränare bör vara restriktiv med fystester och istället göra en mer kontinuerlig bedömning. Ett maxtest i, låt oss säga, benböj säger inte så mycket om hur bra en fotbollsspelare är.

Det som jag tyckte var mest intressant inom fysområdet är det som kallas ”taktisk periodisering”. Det vill säga hur du lägger upp träningen och samverkar det för att träna rätt saker taktiskt och tekniskt, men också för att spelarna ska få rätt belastning utifrån situation spelschemat. Det här är klurigt.
Ju högre nivå, desto mer komplicerat blir det. Här måste man ta hänsyn till den individuella periodiseringen. Det vill säga: En spelare som suttit på bänken i helgens match måste få sin fysiska träning ändå. Spelar denne reservlagsmatch på måndagen kan han/hon kanske inte delta på samma sätt i tisdagens högbelastande pass. Därtill kommer rehabiliterande spelare, äldre spelare, unga spelare, skadebenägna spelare. Som tränare ska du periodisera träningen individuellt – och samtidigt se till att laget tränar kollektivt och förbättrar de områden som behöver förbättras. Inte helt enkelt.

Raymond Verheijen, kanske mest känd för sina attacker mot Arsène Wenger på Twitter, är en expert som specialiserat sig på periodisering.
Idéerna om periodisering är inte Verheijens från början. Pionjären är en portugis vid namn Vitor Frade, men hans bok gavs endast ut på portugisiska. Raymond Verheijen, Pedro Mendonça med flera har gett ut engelskspråkiga böcker. Dessa fungerar idag som handledning i ämnet.
Verheijens modell handlar om att periodisera träningen i 6-veckorscykler.
Under de första två veckorna jobbar man med 11 vs 11-spel på de högbelastande passen, och 7 vs 7 på de återhämtande passen.
Vecka 3-4 kör man 7 vs 7/8 vs 8 på de högbelastande passen och 3 vs 3/4 vs 4 under återhämtningsfasen.
Vecka 5-6 kör man 4 vs 4 på de högbelastande passen och större spel, 10 vs 10/11 vs 11 på de återhämtande passen.
Sedan ska man höja dosen – längre speltid, kortare vila – efterhand.

När man väl grottar ned sig i ”football periodisation” eller ”tactical periodization” som Pedro Mendonças bok heter, märker man vilken djungel man gett sig in i.
Det svåra som fotbollstränare är inte att skissa på en enskild, isolerad övning för att träna passningsspel, avslut eller inlägg. Det svåra är att planera en veckas träningar där du dels tränar laget kollektivt, dels spelarna individuellt med övningar där du väver ihop olika delar (teknik, fysik, taktik). Samtidigt som spelarna ska få rätt belastning, i ett individuellt perspektiv givetvis.
Så första utbildningsdagen hade lika gärna kunnat vara en treveckorskurs.

Dag 2 handlade om spelförståelse. Vid första tillfället i januari fokuserade vi på speluppbyggnad, i februari på att förhindra speluppbyggnad. Nu handlade det om omställningar, offensiva som defensiva.
Vi fick kolla på klipp från senaste VM-turneringen där Fifas rapport slog fast att allt fler lag använder ”kollektiva kontringar”. Det vill säga: Istället för att direkt söka en boll bakom motståndarnas backlinje så ställer man om via kortare passningar en spelyta i taget eller att spelare driver boll framåt.
Vi hann med fasta situationer där vi fick varsin situation ute på träningsplanen att sätta upp våra kamrater efter en lämplig uppställning vid en fast situation.
Jag och min övningskamrat Dennis Gabrielsson fick det absolut tråkigaste uppdraget: Formera defensiven utifrån en frispark rakt framifrån, cirka tre meter utanför straffområdet. Jag tyckte vi positionerade oss okej, men vi kunde bara se på när Kristian Haynes, Mikael Eklund och Denis Velic skruvade in två av fyra bollar i krysset.

Dag 3 handlade om målvaktsspel. Här har också hänt saker sedan jag var ung spelare. Då sågs målvakten knappt som en del av laget. Nu är målvakten ofta en del av lagets spelsätt. Ta Barcelona exempelvis som använder sin målvakt som en naturlig del av uppspelsfasen.
Av 24 deltagare i vår grupp så var det endast en före detta målvakt och det understryker behovet av att ha specialisttränare men också att tränare utökar sin kunskap om målvakternas unika situation och träning.
Målvaktsdelen handlade dels om att analysera målvakter, dels om positionsspelet och samarbetet med utespelarna.

Dag 4 handlade om ledarskap. Daniel Ekvall, riksinstruktör för beteendevetenskap, berättade om de nya trenderna för mental träning. Det som på 90-talet handlade om Willi Railo och dennes bok ”Bäst när det gäller” handlar idag mer om ”tredje vågens idrottspsykologi”. Vi gick vidare in på grupputveckling och individuella samtal, en viktig del av tränarskapet.
Ungefär så.

Kurstillfälle 4 var förra veckan och det är en form av examen. Då ska alla deltagare visa vad de kan inom de olika delarna.
Nytt för detta år är att man tagit bort det skriftliga provet som behandlade främst träningslära och ersatt det med enskilda uppgifter och workshop.
Praktikprovet består av att varje deltagare håller i övningar med en träningstrupp ute på planen under överinseende av instruktörerna.
Alla deltagare ska hålla varsin övning i att förhindra speluppbyggnad och kontring samt speluppbyggnad och återerövring.
Till det här tillfället skulle alla skriva ett arbete om sin ledarfilosofi/fotbollsfilosofi samt ett arbete där man reflekterade över det egna lagets grupputveckling. Sedan fick man redovisa dessa arbeten.
Man skulle dessutom ha sett Sveriges möten i U21-EM med Portugal och analyserat målvakternas spel (och sedan utformat en övning utifrån analysen).
Det ges bara två betyg, godkänd eller icke godkänd.

Så vad har vi lärt sig under året då man genomgått kursen?
Tja, säkert en hel del. Inte så mycket för baskunskaperna utan mest för de intressanta diskussioner som uppstår med kursdeltagare och instruktörer.
Tiden på träningsplanen upplever jag som den mest utvecklande. Genom att hålla i övningar och även reflektera när andra kurskamrater håller i övningar plockar man upp små saker här och där. En hel del omedveten kunskap har man definitivt samlat på sig under året genom att man har fått fundera och resonera kring sin fotbollsfilosofi.
Dessutom har fotbollsfysområdet gett nya insikter om träningsupplägg, periodisering, försongsträning och förberedelseträning.
Jag hade en kursledare på Bas 1 som hävdade att ”det enda han lärde sig av Advanced var att han skulle hålla en boll under armen under övningarna”. Men jag skulle absolut rekommendera andra tränare att gå kursen. Kostnaden höjs nästa år till 35 000 kronor (ingår kost och logi för 13 nätter på Bosön), men det går ofta att förhandla in som en del av kontraktet med klubben.

FAKTA/Tränarutbildningen
Åren 2007–2014 fanns fyra nivåer i tränarutbildningen: Bas 1, Bas 2, Advanced och Uefa Pro. Nu har utbildningstrappan gjorts om och nu heter de istället Tränarutbildning C, Tränarutbildning B, Tränarutbildning Uefa A, Tränarutbildning Uefa Pro. Sedan några år finns en specifik målvaktstränarutbildning.
Ni ser stegen nedan:

tranutb
Källa: svenskfotboll.se

Varje år finns 72 utbildningsplatser till Uefa Advanced. Jag och många med mig hade önskat att det fanns fler så att fler ungdomsspelare i svensk fotboll fick tillgång till välutbildade tränare. Men jag fick veta nu att antalet regleras av Uefa som bestämmer hur många platser respektive nation får ha. Det är lite märkligt kan jag tycka. Till Pro-nivån, som riktar sig främst till allsvenskan och superettan, finns 12 platser per år (cirka 40 sökande). Cirka 5 000-6 000 genomgår varje år det första utbildningssteget, den endagarskurs som tidigare hette ”Avspark”.

Kategorier Premier League

Ratad av Chelsea – nu glödhet

av Kalle Karlsson

Romelu Lukaku ansågs inte vara tillräckligt bra för Chelsea.
Nu är han en av ligans hetaste spelare.

Det blev delad poäng mellan Everton och Crystal Palace i måndagsmötet. Efter en helg då jag slagit fast att spetskvaliteten i Premier League är sämre än någonsin var det här ett positivt besked. Toppen må vara sämre, men bredden är sannerligen bättre denna säsong. Både Everton och Crystal Palace är bra lag med bra individuella spelare. Det här var en underhållande match med både tempo och anfallsglädje.
Kanske är det så enkelt som att det där hisnande tv-avtalet har fört med sig något positivt ändå? Nu har mittenklubbarna kapital för att förstärka och samtidigt behålla sina spelare.

Crystal Palace och Everton är två klubbar som stämmer in på den beskrivningen. Crystal Palace behöll Yannick Bolasie i somras och lyckades knyta till sig Yohan Cabaye.
Everton stod emot när Chelsea ville köpa John Stones. De kommer att få stå emot många bud framöver eftersom deras unga stjärnor levererar som aldrig förr. Ross Barkley har imponerat i höst. Gérard Deulofeu har demonstrerat den talang som gjorde honom till ett namn i La Masia. Men bäst av alla just nu är en belgare som vuxit i sin stora kropp.

Romelu Lukaku kom fram som underbarn i Anderlecht. Då var han 16 år och såg ut som en ny Didier Drogba. Övergången till Chelsea var naturlig, men Lukaku lyckades aldrig etablera sig där. Han lånades ut, först till West Bromwich sedan till Everton. Förra året när han köpts loss för en jättesumma och karriären skulle ta fart, blev det istället en mellansäsong.
Det fanns frågetecken kring Lukaku ifjol, han var ojämn och tio ligamål på 36 matcher (varav 32 från start) var inte godkänt.
Men i höst har han skruvat upp igen.
Hittills har det blivit elva ligamål på 15 matcher – redan fler än under hela förra säsongen. På de sex senaste matcherna har Lukaku gjort sju mål för Everton.

Ikväll var han planens bästa spelare. Han träffade virket två gånger. I första halvlek med ett curlat skott i insidan av stolpen, i andra halvlek med en halvvolley i ribbans underkant.
Det var inte helt logiskt när Crystal Palace tog ledningen med 0–1 med kvarten kvar. Scott Dann käkade upp Gareth Barry i luftrummet vid en hörna och nickade in bollen distinkt.
Det var däremot logiskt att Lukaku till slut skulle få utdelning och hans kvittering räddade en poäng.
Jamie Vardy har fått mycket uppmärksamhet för sin sanslösa målform, men Romelu Lukaku har tagit upp jakten i skytteligan.
Nu är 22-åringen ensam tvåa med elva fullträffar.

Analys: Här brister Sunderlands försvarsspel

av Kalle Karlsson

En underbar passning av Mesut Özil som friställde Joel Campbell.
Hur kunde Sunderlands fembackslinje bjuda på sådana luckor? Eller var problemet egentligen ett annat?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Arsenals 1–0-mål.

Arsenal besegrade Sunderlands i lördags med 3–1 och klättrade till andraplats i tabellen. 1–0-målet var en fin kombination där Mesut Özil hittade in med en genomskärare till Joel Campbell som överlistade Costel Pantilimon.
Sunderlands högra wingback DeAndre Yedlin hängde inte med alls och får nog skulden av många, men jag hävdar att problemet snarare handlade om spelaren på helt andra sidan av planen – Sunderlands vänstermittfältare Duncan Watmore som glömde bort sin roll i försvarsspelet.
Vi tar situationen från början.

Sunderlandpress1Bollen spelas tillbaka till Aaron Ramsey. Sunderlands vänstermittfältare Duncan Watmore blir här, enligt mig, för fokuserad på högerbacken Héctor Bellerin. Han lämnar sitt mittfält som därmed får stora ytor att täcka.

Sunderlandpress3Yann M’Vila (inringad) har insett faran i att lämna Mesut Özil obevakad i ytan mellan mittfält och backlinje. M’Vila pekar för att backlinjen ska hålla koll på Özil. Men problemet här är alltså att Duncan Watmore hamnat i positionen som vänster wing-back – vilket i sin tur gör att avståndet mellan centrala mittfältarna Ola Toivonen och Yann M’Vila är för stort.

Sunderlandpress4Aaron Ramsey får hitta in med en passning rakt igenom Sunderlands centrala mittfält upp på en felvänd Olivier Giroud. Sebastian Coates och John O’Shea känner sig tvingade att stöta fram och då hamnar högerbacken Yedlin i ett jobbigt läge eftersom Younes Kaboul samtidigt uphäver en offside.

Sunderlandpress5Mesut Özil har blivit rättvänd utan att Yann M’Vila eller Sebastian Coates har kunnat komma in i press. Notera här avståndet mellan vänstermittfältaren Duncan Watmore och Ola Toivonen som är på tok för stort.

Så hur borde Sunderland ha resonerat i sitt 5-4-1?
Jo, så här: Kantytan är ofarlig i detta skede. Centrera mittfältet och se till att förhindra spel igenom sig till Mesut Özil (se bild nedan).

Sunderlandpress11Sunderland, här i rött, centrerar sitt mittfält och släpper kanterna. Om mittfältet dessutom satt press på Ramsey hade backlinjen kunnat flytta upp ett par, tre meter.

Ola Toivonen hade då kunnat gå in i press på bollhållaren Aaron Ramsey med tryggheten att Yann M’Vila och Duncan Watmore hade intagit täckningspositioner bakom. Med Toivonens press hade backlinjen kunnat kliva upp två-tre meter och minskat ytan mellan lagdelarna. Ungefär som nedan.

Sunderlandpress8
Då hade det sett ut ungefär så här (förutom att backlinjen även på denna bild är någon meter för långt ned).

Sunderlandpress10Den här positioneringen hade gjort det svårare att hitta in centralt och Arsenal hade tvingats ”spela utanför” Sunderlands lag. Notera här att ordinarie wingbacken Patrick van Aanholt egentligen bör ligga i linje med sin backlinje, snarare än tätt i rygg på Alex Oxlade-Chamberlain. Ligger han för tätt på Oxlade-Chamberlain kan Arsenals högerback Bellerin få fritt på kanten.

Slutsats
Sam Allardyce hade ställt upp ett 5-4-1 till mötet med Arsenal och i stora delar av matchen var det framgångsrikt. 5-4-1 – där man använder ett rakt mittfält – kräver en centrerad mittfältsfyra som släpper kantytorna till wingbackarna. Framför allt om motståndarnas främsta hot är en skicklig nummer tio-spelare, i detta fall en formstark Mesut Özil. Mittfältarnas uppgift är att förhindra ”spel igenom” snarare än någonting annat. Duncan Watmore frångick positionsförsvaret och blev markeringsspelare. Det i sin tur gjorde att Ola Toivonen och Yann M’Vila fick för stora ytor att täcka. Sekunden senare var Mesut Özil rättvänd framför backlinjen och ett par sekunder senare var 1–0 ett faktum.

Fotnot: Stort tack till redigeraren Mattias Andersson som illustrerade Sunderlands förflyttningar på sista bilden.

Newcastle har hittat sitt segerrecept

av Kalle Karlsson

Ju längre hösten lider, desto märkligare blir den här säsongen.

Här har Jürgen Klopp-effekten slagit till, Liverpool har återfått tron efter triumfen borta mot Manchester City för ett par veckor sedan och cupkrossen borta mot Southampton i veckan.
Så går man på en ny mina i form av Newcastle.
Mighty Newcastle som tidigare under säsongen såg hopplöst ut och knappt kunde vinna en match och som på de senaste två ligamatcherna förlorat med sammanlagt 1-8 mot Leicester och Crystal Palace.
Det här är verkligen crazy season.

Men vi tar det från början. Steve McClaren har försökt det mesta i höst utan att det fått effekt på hans lag, men nu verkar McClaren och hans spelare åtminstone kommit underfund med den viktigaste av alla frågor: 1) ”Vilka är vi”, 2) ”Vad är vi kapabla till”?
Efter att ha kommit fram till att 1) ”Ett lag som slåss om kontraktet” och 2) ”Inte speciellt mycket”, gjorde de exakt det som krävs av detta Newcastle för att vinna matcher: Hängivenhet och hundraprocentigt arbete.
Kamp- och offerviljan lade grunden till söndagens seger mot Liverpool. Newcastles spelare slet som djur och med en tolfte spelare i ryggen var de beredda att springa genom väggar för att bärga tre poäng. En som personifierade inställningen var mittfältaren Vurnon Anita som både vann bollar och täckte ytor.

I första halvlek var det två lag som ville en hel del, men kvaliteten saknades. Det var noll avslut mot mål i första halvlek. I andra halvlek såg det ungefär likadant ut. Mycket vilja, väldigt lite kunnande.
Men vilja kan räcka långt och den här eftermiddagen räckte det till en efterlängtad vinst för hemmalaget. Georginio Wijnaldum sköt in 1–0 via Martin Skrtel med tjugo minuter kvar. Vid det läget hade lagen fortfarande noll (egna) avslut på mål.
Det dröjde till 83:e minuten innan Liverpool fick till ett avslut på mål, men då var det felaktigt avvinkat för offside och Alberto Morenos avslut var nog egentligen ett inläggsförsök. Hur som helst – Liverpool blev bestulet på ett kvitteringsmål där.
I den officiella statistiken blev det varsitt avslut på mål i matchen, Newcastles enda gav 2–0 när Wijnaldum kontrade i slutsekunderna.

För Liverpool var förlusten bitter. Det finns fortfarande ett frågetecken kring Jürgen Klopp och hans förmåga att dominera mot sämre lag och det blev tydligt än en gång. Liverpool har den senaste månaden vunnit borta mot Chelsea, Manchester City och Southampton. Samtidigt har man förlorat mot Crystal Palace hemma, Newcastle borta och vunnit knappt hemma mot Swansea.
Det som är gemensamt med de tre förstnämnda triumferna är att Christian Benteke inte startat någon av dessa matcher. Belgaren har dock startat de tre matcherna där spelet inte har fungerat.
Det är uppenbart att Benteke har haft svårt att acklimatisera sig i sin nya klubb och jag är inte säker på att han passar i Jürgen Klopps spelidé, oavsett om tränaren ville ha Benteke till Dortmund eller inte. Liverpool har varit mer rörligt och bättre i presspelet när Firmino startat längst fram. Jürgen Klopp var missnöjd med presspelet i dagens match och det är nog ingen slump att man misslyckades idag.
Idag saknades Coutinho och det påverkade så klart Liverpools segerchanser. Adam Lallana hoppade in i andra halvlek och bidrog till att ge laget mer kreativitet, men det räckte inte. Daniel Sturridge, som också hoppade in, fick ett utmärkt läge. Skottet långt utanför. Det var en sådan dag.
Jürgen Klopp har lyft Liverpool, men han har fortfarande en del att jobba på. Hans lag behöver hitta receptet för att vinna matcherna som framstår som enklare på pappret.

Newcastle har hittat sitt recept: Stenhårt, ödmjukt jobb från hela laget. Det är det enda sättet som gäller för laget framöver. Bättre än så är de inte.

Ett nytt kapitel av den galna säsongen

av Kalle Karlsson

Jamie Vardys målsvit är över, men Leicester är tillbaka i toppen av Premier League.
Det var ett nytt kapitel i det som kan gå till historien som ”crazy season”.

Jag har inte sett Leicesters mangling av Swansea, men vi kan nog ana hur det såg ut på Liberty Stadium. Det pressade hemmalaget, som bara vunnit en ligamatch sedan 30 augusti (!), ägde bollen (59%). Leicester kontrade och gjorde det bättre än något annat lag i ligan den här hösten.
Riyad Mahrez började säsongen sensationellt, sedan dippade hans form något. Senaste veckorna har han varvat upp igen och idag blev det ett hattrick. Mahrez har varit höstens spelare i Premier League i mina ögon, tätt följd av Mesut Özil.
Jamie Vardy blev mållös så nu lär väl han gå in i en måltorka.
Eftersom jag inte sett fajten så får vi lämna Leicester tills vidare och gå över på det jag faktiskt sett.

Lördagen började med Stokes styrkebesked mot Manchester City på ett blåsigt Britannia. Med en frontfyra med Shaqiri, Afellay, Arnautovic och Bojan strimlade Stoke City sönder Manuel Pellegrinis defensiv.
Manchester City lider enormt av Vincent Kompanys skada. Det är en truism. Men Pellegrinis problem ökar exponentiellt när Martin Demichelis återigen är i katastrofal form. Demichelis var felplacerad vid båda Stokes mål (och i princip resten av första halvlek) och när Bacary Sagna inte klarade att markera Arnautovic blev det ödesdigert två gånger om.
Idag fungerade inte heller offensiven. Wilfried Bony blev för ofta felvänd och David Silva ser rostig ut efter sin långa frånvaro. Inte ens Kevin De Bruyne hittade några öppningar.
Stoke hade scoutat bra och identifierat Manchester Citys svaghet eftersom man ständigt matade sina offensiva spelare och testade Demichelis. Dagens män på Britannia: Xherdan Shaqiri (två magiska framspelningar) och Marko Arnautovic (två fina mål och ett stolpskott från hattrick).

Över till 16-matcherna där det ett tag såg ut som Leicester skulle rycka ensamt i tabelltoppen.
Sam Allardyce har ju fått fason på Sunderlands försvarsspel. Idag formerade han ett 5-4-1 borta mot Arsenal med Ola Toivonen som central mittfältare. Taktiken var lyckad (den underlättas med lojala löpare som Duncan Watmore) och hade Fabio Borini förvaltat sitt friläge i början av matchen hade Sunderland fått licens att bli än mer defensiva. Precis före paus kvitterade Sunderland efter självmål av Olivier Giroud, men i andra halvlek var Arsenal för starkt. Giroud fick ta revansch på sig själv genom att nicka in 2–1. Sunderland hade kvitteringschanser, Duncan Watmore brände ett friläge och Jermaine Lens sköt över när han fick bra skottläge i slutminuterna.
Arsenal har bara vunnit två av lagets sex senaste matcher, men jag tycker ändå att det finns anledning att se positivt på ligaracet för Gunnersfansen. Arsenal känns trots allt mest stabilt av de tippade topplagen. Nu är Aaron Ramsey tillbaka och han fick näta i slutminuterna. Theo Walcott hoppade in i slutet och han ger fler dimensioner.

På Old Trafford blev det en ny besvikelse för Louis van Gaal, denna gång hemma mot West Ham. Det här var sjätte 0-0-matchen för säsongen.
Jag tycker faktiskt att Manchester United var mer rakt och mer direkt än vi vant oss vid i höst, framför allt i första halvlek. Då försökte man ställa om snabbt och spelet var stundtals rätt trevlig att bevittna. Det snabbare hemmaspelet var naturligt eftersom Maraoune Fellaini placerades som tia bakom Anthony Martial och Fellaini är knappast spelaren som triangelspelar sig igenom ett lågt försvar.
I första halvlek hade West Ham de farligaste chanserna, två träffar i virket och ett Victor Moses-friläge som David De Gea räddade.
I andra halvlek blev det mer sidled eftersom West Ham sjönk längre och längre tillbaka. Manchester United skapade nog med chanser för att göra mål, men kanske är det så enkelt att kvaliteten saknas? Laget hade 21 avslut i matchen, bara ett var på mål. Jesse Lingard, Bastian Schweinsteiger, Juan Mata och Martial skulle förstås träffat mål när de fick sina lägen.
Spelmässigt var det återigen inte tillräckligt bra (efter den här hösten har nog många sänkt förväntningarna och kravbilden på vad ett Manchester United-lag ska prestera). Med det här torftiga spelet kommer det att bli en kamp för att klara topp fyra.

Premier League-säsongen 2015/16 är speciell. Inget lag har hittills varit tillräckligt bra för att vinna ligan. Inte ens Leicester.
Den jämna tabellen blev än jämnare idag. Tio poäng skiljer i skrivande stund från ettan ned till plats tio efter 15 omgångar.
Det är sensationellt.

Plus-special: Mourinho återgår till SIN fotboll

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Tottenham borta)
Pressen på José Mourinho hade lättat en smula efter två raka segrar. Det var första gången på länge som Chelsea gick in i en match mot Tottenham utan att vara favorit.
Mourinho valde att sätta Diego Costa på bänken, förmodligen efter deras ”bråk” i veckans Champions League-match. Istället blev det ett 4-2-3-1 med Eden Hazard som striker framför Willian, Oscar, Pedro. Det var en uppställning som byggde på fart och omstälningsspel och det var också Chelseas främsta anfallsvapen i första halvlek.
Tottenham dominerade bollinnehavet, men lagen hade ungefär lika många vassa chanser. Eden Hazard hade den bästa för Chelsea med en nick som gick strax över ribban.

Andra halvlek hade behövt ett mål för att få matchen att tända till offensivt. Nu var det tätt och tajt och eftersom båda lagen kände sig hyfsat nöjda med en poäng med halvtimmen kvar så blev risktagandet mindre och mindre. Det framstod mer och mer som en 0–0-match och så blev det också.

Spelarbetygen
Asmir Begovic 4
————————–
Branislav Ivanovic 3
Kurt Zouma 3
Gary Cahill 3
César Azpilicueta 2
————————–
Cesc Fàbregas 1
Nemanja Matic 3
————————–
Willian 3 (’89)
Oscar 2
Pedro 2 (’92)
————————–
Eden Hazard 3

Ersättare:
Kenedy (’89)
Ruben Loftus-Cheek (’92)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
José Mourinho hyllade Eden Hazard och menade att stjärnan gjort sin bästa match för säsongen. Jag vet inte jag, men Hazard var pigg. Jag fastnade dock för Asmir Begovic som gjorde en fin match mellan stolparna.
Begovic har ersatt skadade Thibaut Courtois under hösten och gjort det förtjänstfullt. Begovic är egentligen för bra för att sitta på bänken så det blir intressant att se hur Mourinho agerar nu när Courtois kommer tillbaka.

Tummen ned
När Cesc Fàbregas är i form har han en låg felprocent i passningsspelet. Nu är han inte i form och då kan det se ut som i söndags. Fàbregas slarvade enormt i första halvlek och spred passningar ”all over the park”. Han bättrade sig i andra halvlek, men han är fortfarande långt ifrån den Fàbregas som dominerade ligan förra hösten.

Taktisk spaning
José Mourinho satte upp ett kontringsbaserat lag i söndags i derbyt mot Spurs. Det var inte alls oväntat eftersom Chelsea har kniven mot strupen. Men det är lite intressant att reflektera över.
José Mourinho är ju en defensivt lagd tränare. Hans lag har alltid byggts bakifrån, han sätter ofta upp sina lag utifrån hur han vill spela försvarsspel. Under sin första sejour i Chelsea använde han ett lågt, kontringsbaserat 4-3-3-spel.
Inför comebacken i Chelsea var en del av hans arbetsbeskrivning att förändra spelsättet. Roman Abramovitj vill ju ha ett underhållande spel.
José Mourinho gjorde det under debutsäsongen utan att det gav några titlar. Förra hösten spelade Chelsea stundtals fantastisk fotboll, men när laget gick in i vinterperioden började Mourinho dra åt skruvarna och risktagandet. Det blev mer och mer cyniskt och framme på våren var det ett Chelsea som liknande hans första upplaga åren 2004–07. Stabil lagmaskin, defensivt solida – inte speciellt offensiva.

Nu är José Mourinho i behov av segrar och då har han återgått till ett kontringsbaserat spel. Jag tror att det är så här vi får se hans lag uppträda kommande veckorna. Chelsea kommer att sitta lite lägre, fokusera på att vara tajta bakåt och försöka såra sina motståndare med omställningar.
Precis så som José Mourinhos spelidé ser ut i grunden.

Kategorier Chelsea, Premier League
Sida 18 av 116
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB