Premier League-säsongen 2014/15 kommer knappast gå till historien som en av de bästa. Tvärtom. Så länge jag jobbat med Premier League arbetsmässigt, sedan 2003/04 ungefär, kan jag inte minnas en mindre upphetsande säsong. Senast det var så här avslaget måste ha varit runt millennieskiftet då Manchester United var överlägset och kunde vinna ligan med 18 poäng.
För att hitta historierna från det här spelåret räcker det inte med en snabb anblick, vi får gräva lite djupare för att hitta dem.
Så det tänkte jag göra kommande dagarna, återblicka på några av de storys som var värda att minnas från 2014/15.
Jag börjar med en fransman som steg fram från ingenstans och gav sitt lag något som saknats i flera år.

***

I november förde han en undanskymd tillvaro i Championship.
Hans utlåning var på väg att bli en permanent övergång. Han riskerade att glömmas bort.
Under våren har han varit en av Premier Leagues sensationer.

Det är ingen överdrift om man konstaterar att Francis Coquelins tid i Arsenal fram till nyår lämnade en del i övrigt att önska. Han kom som 17-åring efter en veckas provspel i juli 2008. En typiskt Arsène Wenger-värvning. Coquelin anslöt från lilla Stade Lavollois, Wenger hade än en gång dammsugit Frankrike på talang och sett något som ingen annat sett.
Francis Coquelin debuterade för Arsenal redan i september 2008 i Ligacupen. Det känns som en evighet sedan dess. Det blev bara ett inhopp den säsongen. Året efter, säsongen 2009/10, blev det två matcher i Ligacupen och en i FA-cupen.
Efter en utlåning till Lorient i franska ligan gjorde han två år i a-truppen i Arsenal. Han belönades med ett nytt kontrakt, men han lyckades aldrig att etablera sig. Säsongen 2011/12 blev det sex ligamatcher från start. Debuten var i den försmädliga 2–8-krossen borta mot Manchester United. Året efter endast tre.
Det blev ny utlåning 2013/14, denna gång till tyska Freiburg där han fick spela i alla möjliga positioner utom central mittfältare.
Det var därför ingen som räknade med stordåd från Francis Coquelin när denna säsong startade. Han fyllde ut en trupplats, mer var det inte. Alla var överens om att det defensiva mittfältet behövde förstärkning. Mikel Arteta hade inte presterat tillräckligt för att vara lösningen och under sommaren kopplades Arsenal ihop med en rad stora namn. Ingen tänkte på att lösningen kunde finnas internt.

I november 2014 lånades Francis Coquelin ut till Charlton i Championship på korttidslån. Det fördes diskussioner om att övergången kunde bli permanent i januari. Det blev inte så.
I december hade Arsenal, som vanligt, drabbats av skadekris. När Aaron Ramsey också gick sönder valde Arsène Wenger att återkalla Francis Coquelin.
Alla människor har ögonblick i livet som framstår som vägskäl. Antingen går det åt ena hållet eller så går det åt andra hållet. En övergång till Charlton hade kunnat innebära att Francis Coquelins karriär hade stagnerat och aldrig hämtat sig. Men i början av december när 24-åringen satt i soffan hemma med frun och kollade tv ringde telefonen. Samtalet från Arsène Wenger skulle förändra allt.
Francis Coquelin återkallades och hoppade in för Arsenal redan dagen efter mot Newcastle. Det blev ytterligare två inhopp innan han startade borta mot West Ham i mellandagarna. Arsenal vann med 2–1.
Även om det blev förlust på nyårsdagen borta mot ett vasst Southampton behöll Francis Coquelin sin plats i elvan. Den 18 januari kom matchen då han fick sitt genombrott på den stora scenen.

Arsenal skulle möta Manchester City på bortaplan. I de senaste årens stormatcher hade ”Gunners” vikit ned sig. Deras tillkortakommanden i de stora matcherna, och Arsène Wengers ovilja att anpassa taktiken blev ett karaktärsdrag för hela klubben. Arsenal spelar bra mot mindre lag, men så fort de testas räcker de inte till.
Men den här dagen var det annorlunda. Arsène Wenger ställde ut en defensiv formation med Francis Coquelin och Santi Cazorla på centralt mittfält och lät Manchester City föra spelet. Arsenal kontrade och vann med 2–0.
En av segerorganisatörerna, den störste vid sidan av Santi Cazorla, var Francis Coquelin. Den återkallade fransmannen låg hela tiden och samlade upp bollar i ytan mellan mittfält och backlinje. Ingen har gjort det lika disciplinerat och effektivt i en Arsenaltröja sedan Gilberto Silvas dagar.
Hade Arsène Wenger, som år efter år negligerat behovet av en defensiv mittfältare, funnit sin man?
Det finns en del som talar för det.

Efter matchen to Manchester City har Francis Coquelin varit bofast i startelvan. Han har varit en av anledningarna till att Arsenals form varit uppåtgående under våren.
I våras skrev han nytt kontrakt med Arsenal, en naturlig följd av hans insatser. Tack vare Coquelins form har behovet av en defensiv mittfältare minskat även om truppbredd är viktigt om Arsenal ska kunna ta nästa steg.
24-åringens arbete för laget kanske inte syns vid en första anblick, men Francis Coquelin vet också att han inte kommer få de största rubrikerna i ett lag som bubblar av offensiv kvalitet med Alexis Sanchez, Mesut Özil, Santi Cazorla och Olivier Giroud. I en intervju i The Guardian i april sa han:
– Om jag kan ta bort tio procent av deras defensiva arbete så har de tio procent mer att lägga i offensiven för att göra mål och avgöra matcher. Då är jag nöjd.
Claude Makelélé-rollen var på tapeten i början av 2000-talet. Senaste åren har rollen moderniserats; det krävs mer av en defensiv mittfältare idag än att bara vara spelförstörande. Men Francis Coquelin är också en modern version av Makelélé. Där Mikel Arteta var för orörlig är Francis Coquelin mer fysisk och mobil.
– Jag minns hur Zidane och många stora spelare sa att när du tog ut Makelélé ur deras lag så tog du ut hjärtat. Jag tror att spelare som lirar i den positionen inte vill vara i rampljuset. De gillar att göra sitt jobb och sedan lämnar de ”bling-blinget” till andra.
Det är exakt den rollen han fyller.
Francis Coquelin har bilvit spelaren som får andra att glänsa i Arsenal.

***
Vilka storys från denna säsong vill du läsa om?

Svårslaget rekord
Två minuter och 56 sekunder. Så lång tid tog det för Southamptons Sadio Mané att göra hattrick i lördags mot Aston Villa. Det borde inte vara möjligt, men Sadio Mané gjorde det.
Låt gå för att Aston Villas försvar var pinsamt, att spelare föll ihop som korthus framför Shay Given, att två av målen gjordes i öppet mål. Men ändå.
Tre mål på två minuter och 56 sekunder är förstås Premier League-rekord. Sadio Mané raderar ut Robbie Fowlers 21 år gamla notering från ett möte mot Arsenal (fyra minuter och 33 sekunder).
Sadio Mané har varit Southamptons mest undervärderade spelare denna säsong. Medan Morgan Schneiderlin, Dusan Tadic och Graziano Pellè fick alla rubriker i höstas har Sadio Manés form varit jämn. När Tadic och Pellè tappade formen var det Mané som stundtals bar offensiven. Det är en stor bidragande orsak till att Southampton parkerar på en finfin sjundeplats, bara två poäng bakom femman Liverpool.
För Aston Villa, som redan klarat kontraktet, betydde inte storförlusten särskilt mycket mer än stukat självförtroende inför FA-cupfinalen 30 maj. Det är illa nog.

Gerrards farväl väcker frågetecken
Steven Gerrard tog farväl av Anfield i lördags kväll med 1–3-förlust mot Crystal Palace. Det var allt annat än ett värdigt avslut för ”Captain Fantastic”. Scenerna efteråt var rörande, hur han hyllades av supportrarna, medspelare, motståndare och ex-tränare.
Samtidigt fick man en känsla av att Liverpool, som missar Champions League nästa år, redan försvagats inför nästa säsong.
Min kollega Peter Wennman har redan skrivit vad som behöver sägas (sågas) om insatsen, men så här i efterhand landar jag i en annan insikt.
Den om att man inte uppskattar det man har förrän det är borta.
Steven Gerrards roll i Liverpool har blivit mindre och mindre de senaste två åren. Ibland har han blixtrat till och skruvat tillbaka klockan, men det har också funnits stunder då fansen diskuterat om han borde sitta på bänken.
När han i januari offentliggjorde sitt beslut att lämna för LA Galaxy efter säsongen kom det inte så överraskande. Vissa hävdade att det fanns något positivt i det, att de unga spelarna skulle få ta över och ta mer plats och ansvar.
Men Liverpool utan Steven Gerrard? Det är svårt att tänka sig. På ett par år har klubben förlorat båda sina kulturbärare Jamie Carragher och Steven Gerrard. Gerrard har varit en ikon på Anfield under i stort sett hela 2000-talet. Går det att ersätta den typen av symbolspelare? Nej, givetvis inte.
Liverpool kan pricka rätt på transfermarknaden i sommar och få in en bättre spelare än dagens ”Stevie G”, men tomrummet efter kaptenen kan bli större än vissa anar.
Vissa sakers betydelse blir som allra tydligast när det försvunnit ut ur ens liv.

Leicesters ”Great Escape”
Något annat som inte borde ha varit möjligt var Leicesters uppryckning och säkrade kontrakt.
För andra året i rad har laget som låg sist vid jul lyckats resa sig och säkra fortsatt Premier League-spel. Ifjol var det Sunderland under Gustavo Poyet. Nu har Nigel Pearsons Leicester ordnat sin egen ”Great Escape”. Kanske inte i klass med West Bromwich 2004/05, men ändå: Leicester har tagit hälften av sina 38 poäng under de sista åtta matcherna.

Leicester spelade stundtals bra redan i höstas, vi minns förstås den otroliga 5–3-segern över Manchester United. Men bollen studsade inte alltid deras väg och poängen trillade inte in önskad takt.
Ägarna valde dock att fortsätta med managern Nigel Pearson, trots att denne var inblandad i sina kontroverser. Kanske var det kontinuiteten som segrade här?
Under våren snickrade Nigel Pearson ihop ett 3-4-3-system, enligt Brendan Rodgers-modell, och efter det kom segrarna. Marc Albrighton hittade en roll som wingback till höger, Jamie Vardy återfann höstformen, Leonardo Ulloa började göra mål och mittbackarna Wes Morgan och Robert Huth trivdes bättre när de fick sällskap av en tredje mittbackskompanjon.
Vinsten mot West Ham 4 april, då Andy King avgjorde i 86:e minuten, blev en nyckelmatch. Leicester har vunnit sex av de åtta senaste matcherna. Krysset borta mot Sunderland betydde säkrat kontrakt.

Har varit upptagen med annat i veckan, därför kommer omgångens lag försenat.
Från förra helgens matcher väljer jag Costel Pantilimon mellan stolparna. Här var det benhård konkurrens med David De Gea och Lukasz Fabianski.
På högerbacken hade jag oerhört svårt att hitta en lämplig kandidat, jag fastnade till slut på Kieran Trippier som var stabil för Burnley. John Terry var kung (för vilken gång i ordningen?) och Federico Fernández imponerade mot Arsenal. Till vänster väljer jag Sunderlands Patrick van Aanholt som varvat stormatcher med plattmatcher denna säsong.

Defensive mittfältaren Jack Cork gjorde ett enormt arbete i maskinrummet för Swansea, inte minst i första halvlek mot Arsenal. Riyad Mahrez gjorde två mål för Leicester medan David Silva och Jack Grealish dominerat på varsitt håll. Marko Arnautovic har det varit tyst om ett tag, men mot Tottenham plockade han fram storspelet och var bäst på plan.
Längst fram är det svårt att förbise Sergio Agüero som gjorde hattrick för Manchester City.
Omgångens spelare: David Silva, Manchester City.

Mitt omgångens lag (4-1-4-1):
Costel Pantilimon, Sunderland
———————————————–
Kieran Trippier, Burnley
Federico Fernández, Swansea (2)
John Terry, Chelsea (4)
Patrick van Aanholt, Sunderland (3)
———————————————–
Jack Cork, Swansea
———————————————–
Riyad Mahrez, Leicester (3)
David Silva, Manchester City (8)
Jack Grealish, Aston Villa
Marko Arnautovic, Stoke
———————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (8)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Lukasz Fabianski (Swansea), Lee Cattermole (Sunderland), Tom Cleverley (Aston Villa), Tom Heaton (Burnley), Robert Huth (Leicester), David De Gea (Manchester United), Ashley Young (Manchester United), Charlie Adam (Stoke).

***
Omgångens mål: Riyad Mahrez, Leicester. Ett par snabba dragningar och sedan avslutning intill stolpen.
Omgångens manager: Garry Monk, Swansea. Lade upp en klok matchplan och stängde ned Arsenal fullständigt – trots att han saknade en naturlig striker i startelvan.
Omgångens floppspelare: Yun Suk-Young, QPR. Hade det minst sagt kämpigt mot Manchester City.

Så har det hänt! José Mourinho har gett en start till en egenfostrad spelare i Chelsea.
Det dröjde alltså till maj 2015 innan det skedde, men det här är inte tillfället för att kritisera det som skett tidigare. Det här är istället tillfället för att glädjas åt 19-årige Ruben Loftus-Cheek och att tiderna är på väg att förändras, även i en klubb som Chelsea.

Ruben Loftus-Cheek från Lewisham i sydöstra London kom till Chelsea som åttaåring, 2004. Han har slagit sig fram genom akademin och var kapten när Chelseas U18-lag vann FA Youth Cup. I december 2014 gjorde han debut i a-laget som inhoppare i gruppspelet i Champions League mot Sporting Lissabon. I Premier League hade han fram till igår bara spelat en minut, ett inhopp på tilläggstid mot Manchester City.
På söndagen, när ligatiteln redan var säkrad och Liverpool besökte Stamford Bridge, fick José Mourinho chansen att starta med Ruben Loftus-Cheek. 19-åringen tog plats på det defensiva mittfältet bredvid John Obi Mikel och han gjorde det bra. Loftus-Cheek spelade enkelt och klokt. Med sin eleganta stil och sitt trygga passningsspel såg han ut som en spelare som gjort 20 matcher i den här ligan, snarare än en nervös debutant. Även om det mest handlade om spel i sidled gick han av planen med 100 i passningsprocent. En Michael Carrick-light? Engelsk fotboll svämmar inte över av den här spelartypen så Loftus-Cheek är intressant av flera anledningar.
När Liverpool väl började hitta in bakom honom och Mikel i andra halvlek fick tonåringen ge plats åt Nemanja Matic. José Mourinho hade skrivit en liten bit historia, men han ville inte förlora matchen och låta Loftus-Cheek se dum ut. Som vanligt agerade han i rätt ögonblick, ännu ett bevis på skicklig matchcoachning.

Chelsea har som alla vet haft fasligt svårt att få de egna att etablera sig i a-laget. Men Ruben Loftus-Cheek kan snart följas av fler egenfostrade spelare i José Mourinhos elva. Patrick Bamford har gjort succé på lån för Middlesbrough och Dominic Solanke har redan debuterat i Champions League.
José Mourinho är en av världens skickligaste tränare och hans cv är imponerande. Han släppte visserligen fram en ung Davide Santon i Inter, men bortsett från honom kommer jag inte på att han lyft upp och etablerat någon annan ung, egenfostrad spelare i sina startelvor genom åren.
Det ska bli oerhört intressant att se hur han lyckas matcha fram den här lysande generationen Chelsea-ungdomar som sopat banan med resten av fotbolls-Europa. Portugisen har sagt att han inte vill att Solanke går på lån nästa säsong. ”Det är bättre att stanna i Chelsea, vara en del av laget och steg för steg närma sig en startplats”, har Mourinho sagt. Ruben Loftus-Cheek är ett exempel på det. Han har, till skillnad mot i princip alla andra lovande Chelseaspelare, inte gått på lån.
Kan vi få se ett Chelsea med Ruben Loftus-Cheek, Dominic Solanke, Lewis Baker, Nathan Aké och Patrick Bamford i startelvan om fyra år?

Det går att fynda i sommar för Premier League-klubbarna. Dessa 75 spelare står än så länge utan kontrakt och kan värvas utan övergångssumma.

MÅLVAKTER
Damian Martinez (Arsenal).
Conrad Logan (Leicester).
Brad Jones (Liverpool).
Steve Harper (Hull).
Ben Amos (Man Utd).
Brian Murphy (QPR).
Thomas Sorensen (Stoke).
Gerhard Tremmel (Swansea).
David Cornell (Swansea).
Brad Friedel (Tottenham).
Jussi Jaaskelainen (West Ham).
Boaz Myhill (WBA).

FÖRSVARARE
Ron Vlaar (Aston Villa).
Micah Richards (Manchester City).
Chris Herd (Aston Villa).
Michael Duff (Burnley).
Steven Reid (Burnley).
Damien Delaney (C Palace).
Brede Hangeland (C Palace).
Sylvain Distin (Everton).
Antolin Alcaraz (Everton).
Luke Garbutt (Everton).
Marcin Wasilewski (Leicester).
Paul Konchesky (Leicester).
Matthew Upson (Leicester).
Maynor Figueroa (Hull).
Liam Rosenoir (Hull).
Paul McShane (Hull).
Alex Bruce (Hull).
Glen Johnson (Liverpool).
Kolo Toure (Liverpool).
Jon Flanagan (Liverpool).
Richard Dunne (QPR).
Clint Hill (QPR).
Andy Wilkinson (Stoke).
Anthony Reveillere (Sunderland).
Wes Brown (Sunderland).
Guy Demel (West Ham).
Chris Baird (WBA).
Gareth McAuley (WBA).

MITTFÄLTARE
Mathieu Flamini (Arsenal).
Abou Diaby (Arsenal).
Dean Marney (Burnley).
Ross Wallace (Burnley).
Anthony Knockaert (Leicester).
Esteban Cambiasso (Leicester).
Dean Hammond (Leicester).
Gary Taylor-Fletcher (Leicester).
Stephen Quinn (Hull).
James Milner (Man City).
Tom Cleverley (Man Utd).
Jonas Gutierrez (Newcastle).
Ryan Taylor (Newcastle).
Joey Barton (QPR).
Alejandro Faurlin (QPR).
Karl Henry (QPR).
Wilson Palacios (Stoke).
Youssouf Mulumbu (WBA).
Claudio Yacob (WBA).

ANFALLARE
Darren Bent (Aston Villa).
Danny Ings (Burnley).
Gael Kakuta (Chelsea).
Didier Drogba (Chelsea).
Shola Ameobi (C Palace).
Jerome Thomas (C Palace).
Owen Garvan (C Palace).
Yannick Sagbo (Hull City).
Scott Sinclair (Man City).
James Wilson (Man Utd).
Sammy Ameobi (Newcastle).
Jonathan Walters (Stoke).
Peter Odemwingie (Stoke).
Carlton Cole (West Ham).
Nene (West Ham).
Bobby Zamora (QPR).

***
Hittar du några potentiella fynd bland dessa namn?

***
Igår listade jag 25 möjliga Bosmanfynd från Europas fem toppligor (plusinlåst).

Hur stoppar man Barcelona om man själv vill äga bollen om man inte bara vill ägna sig åt att neutralisera dem?
Pep Guardiola är mannen bakom Barcelonas storhetsperiod och borde kunna laget bättre än någon annan utomstående.
Det vi fick se igår var ett fascinerande… försök.

Att mötet mellan Barcelona och Bayern München var något extra var alla överens om, men jag skulle vilja sträcka mig längre än så.
På förhand kände jag att det, rent taktiskt, var en av de mest kittlande duellerna det senaste decenniet. Kanske överhuvudtaget som jag kan minnas.
Varför?
Jo, jag tänker så här.
Sedan Barcelona inledde sin framgångsera, runt 2003 då Ronaldinho värvades till klubben, har laget haft en särställning när det gäller bollinnehav. Den filosofin är en del av klubbens dna.
När Pep Guardiola tog över sommaren 2008 och skapade det bästa klubblaget världen skådat under 2000-talet drogs den här ambitionen till sin spets. Barcelona ägde bollen, ville alltid äga bollen, och ingen kunde rubba det faktumet. När Rayo Vallecano åkte på stryk med 0–4 mot Barça hösten 2013 var det en historisk dag. Det var första gången på 317 (!) tävlingsmatcher som Barcelona inte haft merparten av bollinnehavet (vilket kan tillskrivas spännande Rayo-tränaren Paco Jémez, den historien tar vi en annan gång).

Under den senaste tioårsperioden, eller låt säga sedan 2008, har få lag kunnat matcha Barcelona i den gren de behärskar allra bäst – äga bollen.
Lag har lyckats stänga ned spelytor och nollat dem, men det har oftast skett genom att de parkerat bussen framför de egna straffområdet.
José Mourinho försökte gå upp i ringen och utkämpa en slagduell i sitt första el clásico. Det slutade med utskåpning och 0–5 i baken. Efter den matchen valde han att spela reaktivt istället. Pepe på mittfältet, tajt mellan lagdelar, fokus på blixtrande omställningar.
Det finns underdogs som har försökt. Juanma Lillo, Pep Guardiolas mentor, testade med Almería. Det blev en 0–8-förlust.

Under de här åren har jag ofta funderat över vilka strategier man skulle kunna använda mot detta fantastiska Barcelona. Empirin har visat oss och fotbollsvärlden att ett lågt positionsförsvar har varit mest framgångsrikt. Det var så Chelsea lyckades slå ut Barcelona, det var så Liverpool, Inter och Bayern München lyckades. Atlético Madrid har lyckats med ett mer aggressivt positionsförsvar.
Men igår kom matchen där Barcelona äntligen skulle testas ut i sömmarna. De ställdes ju till slut mot en idealist som aldrig ruckar på sina ideal. Mannen som byggde upp deras eget spel och erövrade världen. Nu var han tillbaka på Camp Nou med en trupp som är tillräckligt skicklig och meriterad för att anta utmaningen.

Hur skulle han göra? Många trodde nog med tanke på skadeläget att Bayern München skulle backa hem och hålla laget tajt på egen planhalva. Så som man gjorde i semifinalmötet under Jupp Heynckes för två år sedan. Det gav 7–0 över två matcher.
Men Pep Guardiola vore inte Pep Guardiola om han inte funderat ut en alldeles egen lösning.
Han satsade på trebacklinje. Men istället för att den trebacklinjen förvandlades till en fembackslinje i försvarsspelet så spelade de med en konstant trebackslinje. Det var förutsättningen för Guardiolas djärva strategi: Man-man-spel över hela planen.

Trebackslinje med 3 vs 3 mot Messi, Suárez, Neymar.

När Pep Guardiola utvecklade tiki-takan i Barcelona hittade han en modell för hur hans lag alltid skulle vara i numerärt överläge i uppbyggnadsfasen. Mittfältaren, oftast Sergio Busquets, flyttade ned mellan mittbackarna och skapade ett 3 vs 2-läge i utgångsytan.
Ytterbackarna flyttade upp högt, i höjd med mittfältet, vilket i steg två gav ett skapade ett 5 vs 4-läge i spelyta 1 (ofta 6 vs 4 eftersom Leo Messi droppade så djupt i rollen som falsk nia).
Med Barcelonas enorma skicklighet i passningsspelet räckte 5 vs 4 för att alltid hitta lösningar och vägar framåt. Det som var komplicerat för alla andra lag var överkomligt när Xavi och Andrés Iniesta sydde passningstrianglar.
Av den anledningen var det i princip omöjligt att få kontroll på dem. Mot andra lag räckte det att pressa med sex spelare mot sju (fyra backar, tre mittfältare). Det hade behövts en till, men då hade man riskerat att lämna Leo Messi, Samuel Eto’o och de andra anfallskanonerna genom åren i ett en mot en-läge.

Standardsystem mot Barcelonas system i uppbyggnadsfasen (när en mittfältare flyttar ned mellan mittbackarna). Barcelona (blåa ringar) hamnar då i ett numerärt överläge på egen planhalva när man möter fyrbackslinjer och fembackslinjer. Motståndarna har sin ”spare man”, extraspelare, i försvaret (markerade ytan).

Det var precis det här som var Pep Guardiolas plan igår. Han satte ut ett lag med ordern att spela man-man-spel över hela planen. Han beordrade 3 vs 3 mot den dödliga MSN-trion Messi, Suárez, Neymar, något som många anser otänkbart.
Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant hårfin.
Första minutrarna av matchen igår var fascinerande. Bayern klev högt i helplanspress och Barcelona hade vissa bekymmer att hantera det. Förmodligen var de ovana att inte kunna finna någon ”ledig” lagkamrat. När Bayern vann boll kom ett motståndarlag som nästan alltid praktiserar något som liknar helplanspress. Det gav ett monstruöst tempo inledningsvis.

Bayern Münchens helplanspress. Sju spelare går i man-man-spel mot Barcelona på offensiv planhalva elva minuter in i matchen.

Liknande exempel från femte matchminuten. Åtta (!) Bayern-spelare som går upp i man-man-spel på offensiv planhalva. Utanför bild till höger har man en 3 vs 3-situation mot Messi, Suárez, Neymar.

När en av mittbackarna lockades iväg skulle Xabi Alonso flytta ned och fylla i hållet i försvaret.

När Barcelona väl lyckades ta sig ur man-man-spelet, vilket man ofta gör med ett geni som Leo Messi laget, blev det dock farligt. Som väntat. Det är ju därför fotbollsteorin i snart 50 år byggt på att man har en ”spare man” i defensiven, en spelare som ska kunna täcka upp för en lagkamrat som blir snuvad.

3 vs 3 var ödesdigert. Här är upprinnelsen till Luis Suárez friläge i första halvlek. Bollen på väg mot Leo Messi (närmast). Han nickskarvar och Suárez löper – mer behövdes inte för att bli ren mot Bayerns höga försvarslinje.

Det dröjde en kvart innan Pep Guardiola insåg att den här taktiken skulle innebära självmord. Då hade Luis Suárez bränt ett friläge och Neymar hade fått ett läge från nära håll. En olycka var på väg att ske.
Pep Guardiola formerade en fyrbackslinje och faktum är att Bayern efter första 20 minuterna klarade sig bra trots sin långa skadelista.
Exempelvis vann de bollinnehavet i matchen – det första laget att göra det i Champions League mot Barcelona sedan Werder Bremen 2006.
Problemet var bara att Leo Messi var på spelhumör.

Slutsats
Bayern München kom till Camp Nou med en ambition att ta fajten på lika villkor. Det var underbart att se, men de hade nog fått ett bättre resultat om de stängt igen butiken, åtminstone efter 1–0-målet. Bayerns försvar, ett av Europas bästa under 10-talet, hade nollan intakt trots ett häftigt/dumdristigt experiment av Pep Guardiola. Även efter övergången till fyrbackslinje krävdes en och annan libero-aktion av Manuel Neuer, men Bayern stod emot. Med kvarten kvar gav man Leo Messi utrymme att ladda bössan och då small det i nätet bakom Neuer.
När Bayern sedan började jaga matchen fick Barcelona större ytor och Leo Messi utnyttjade det till att förnedra Jerome Boateng och lobba in 2–0. På tilläggstid kom 3–0 av Neymar efter en blixtrande omställning.
Efter ett uppseendeväckande experiment första 15 minuterna hade Bayern hittat form och struktur och gjort väldigt mycket väldigt bra. Men inget recept hjälpte mot Messi.
– Om Messi är i toppform kan inget försvar stoppa honom. Det finns inget system för att stoppa Messi, han är för bra, sa Pep Guardiola efteråt.
Kanske är det så enkelt.

Fotnot: Tack till Christoffer Glader som ordnade plangrafiker.

Fotnot: Om ni undrar varför en text om en CL-match hamnar i PL-bloggen så beror det på att den vanliga artikelmallen på sajten endast har plats för en bild. Här i bloggen kan man skriva lite text, lägga in en bild, skriva mer text, lägga in bild osv, vilket gör det enklare att vara pedagogisk.

Han förlorade flera tunga spelarnamn – ändå har hans lag överträffat alla förväntningar i Premier League.
Ronald Koeman?
Nej, jag syftar på en annan tränare med betydligt mindre erfarenhet.

När Michael Laudrup fick sparken från Swansea förra våren var det nog många som höjde på ögonbrynen när de läste vem som skulle ersätta dansken.
Senaste åren har trenden varit att alltfler managers går den långa vägen. Det blivit en vedertagen ”sanning” att tränaryrket har blivit för komplext för att klara av direkt efter en avslutad spelarkarriär. Gedigen utbildning och många ”läroår” i en tryggare miljö än Premier League krävs. Förr var det standard att man gick direkt från spelare till tränare. Idag… inte alls lika frekvent förekommande.
I dessa tider, i februari 2014 för att vara exakt, valde alltså Swansea att ge Garry Monk förtroendet att leda laget i jakten på nytt Premier League-kontrakt.

I det läget var han fortfarande mittback i Premier League-laget. Lokaltidningarna i Wales hade bara några veckor tidigare rapporterat om en incident där Monk hamnat i bråk på parkeringen med lagkamraten Chico Flores så att polis fick tillkallas.
Garry Monk som interims-tränare var ett djärvt val. Det var ett riskfyllt val. Det var framför allt, med ett års distans, ett väldigt klokt val.
Garry Monk har berättat att han blev chockad över att få frågan. Han sov knappt på fyra dagar (”jag sov någon timme, sedan vaknade jag jag igen och var tvungen att gå upp”). Monk, vars spelarkarriär var inne på sista versen, hade pratat med Swansealedningen om coaching, men då hade han ungdomslagen i åtanke. Han trodde aldrig att han skulle få frågan om att ta över som manager i förstalaget.

Garry Monk lyckades ta Swansea ur krisen och rädda kontraktet i Premier League. Under Michael Laudrup hade lagets kurva pekat utför. Spelarna klagade över kvaliteten på träningarna. Garry Monk, mannen utan tränarerfarenhet, var den som skulle ställa allt tillrätta.
Kravbilden hade skrämt de allra flesta, men Monk klarade av den första kritiska tiden. Swansea klarade en tolfteplats i ligan. I en intervju från februari ifjol berättade Garry Monk att han trots allt, utifrån situationen, var det bästa alternativet som tillfällig manager.
– Jag vet allt om klubben och allt om spelarna. Jag var troligen det bästa alternativet. Du behöver någon som bryr sig om klubben och spelarna. Jag har det och Alan Curtis (ex-spelaren som blev assisterande manager istället för first-team coach) har det. Det kommer att bli fantastiskt att leda den här klubben – ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv. Jag kommer att göra mitt bästa för den här klubben även om det handlar om att städa toaletterna.
Hans äventyr började med en 3–0-seger i derbyt mot Cardiff City, sedan dröjde det nästan två månader innan nästa seger. Under tiden hade hans fästmö fött tvillingar. Det var en minst sagt omtumlande tid för Garry Monk.
I maj efter att kontraktet säkrats meddelade Swansea att Garry Monk fått jobbet som manager permanent. Hans assistent var Joseph Clotet som tidigare jobbat i allsvenskan i Malmö FF och Halmstads BK.

Är det någon klubb man ska vara försiktig med att ifrågasätta när det gäller tränartillsättningar är det Swansea City.
Deras cv när det gäller rekrytering av managers är imponerande. Det här är klubben som format namn som Roberto Martínez, Kenny Jackett, Paolo Sousa, Brendan Rodgers, och för all del, Michael Laudrup, som hade en stark start i Swansea.
När ordföranden Huw Jenkins motiverade valet talade han om att Swansea behövde gå ”back to basics” och ”återgå till vissa principer som gett klubben framgångar senaste åren”. Då vände de sig till den lojale försvararen som tillhört klubben i tio år och varit med på nästan hela resan från League Two.
Det finns något sunt och beundransvärt i det valet. Swansea, den enda klubben i Premier League med en femtedels supporterstyre, har ofta klokt.

Garry Monk har tacklat utmaningen att gå från spelare till tränare på ett beundransvärt sätt. Han klargjorde redan från början att han inte var där för att skaffa vänner. Han jobbade stenhårt och utvärderade varje detalj. Bland annat anställde han en prestationspsykolog i somras och nöjde sig med en veckas semester med familjen (”även då snackade jag konstant i telefon för att planera”).
I augusti sa han i en intervju i The Guardian:
– Ingen manager i ligan har en bättre relation med fansen än jag har. Jag uppskattar det för de har varit så stöttande. Men det betyder inte ett skvatt nu för jag kommer att bedömas efter resultaten.
– Många kommer att förvänta sig att jag misslyckas på grund av orutin. ”Det var smekmånaden han hade tidigare”, nu kommer det riktiga testet”. Men jag vet det. Det är inga överraskningar för mig. Det finns inget bättre än när någon tvivlar på dig. Jag triggas av det – jag älskar det. Det var samma sak när vi klättrade upp genom divisionerna, folk sa: ”Han kommer inte kunna spela i nästa division”. Jag är lyckligt lottad som har kommit till den här positionen när jag trodde det skulle ta längre tid så jag måste göra det bästa av det. Och då måste du ha attityden att du kan visa folk att de hade fel.

Om det var någon som tvivlade på Garry Monk inför Premier League-starten i augusti – och det var det – så gick det väldigt fort att tysta kritikerskaran. I premiären åkte ett nederlagstippat Swansea till Old Trafford och mötte ett Manchester United som värvat spelare för närmare 1,5 miljard kronor. Samtidigt hade Swansea tappat en rad viktiga spelare: Michel Vorm, Ben Davies, Chico Flores, Michu, Jonathan De Guzman, Pablo Hernández. Gästerna vann med 2–1.
Det fortsatte med ytterligare två raka segrar innan Chelsea blev för svårt på Stamford Bridge. Under året har Garry Monks status bara ökat. Vissa menar att han förtjänar att nämnas i snacket om vem som ska få priset som årets manager. José Mourinho lär vinna, men Monks arbete ska inte förbises. Swansea har aldrig kunnat blanda sig i toppstriden likt Southampton, men de har hela tiden legat på säker mark på övre halvan av tabellen. ”Best of the rest”, typ.
Bedriften blir än mer imponerande när man betänker att Swansea sålde målkungen Wilfried Bony i januari till Manchester City. Budet var för bra för att tacka nej till och Swansea är fortfarande en liten klubb som behöver intäkter från spelarförsäljningar för att kunna förbättra verksamheten.
Sedan något år är den nya träningsanläggningen klar, vilket har förbättrat förutsättningarna avsevärt. Garry Monk minns tiden när man låg i League Two och gamla containrar fick fungera som omklädningsrum.

Garry Monk är ligans yngsta manager och det han åstadkommit det senaste året är oerhört imponerande. Med mikroskopisk tränarerfarenhet har han friktionsfritt klarat steget att gå från spelare till tränare.
”He is a natural”, sa Craig Bellamy om Monk efter att ha gått samma tränarutbildning.
Intressenterna har redan börjat rycka i 36-åringen. West Ham och Sunderland sägs vilja ha Monk som tränare nästa säsong.
Jag tvivlar starkt på att han lämnar Swansea City redan i sommar.
Garry Monk har flertalet gånger pekat på att han jobbar med en långsiktig plan, att han har en vision för hur hans Swansea ska se ut. Han fick möjligheten att jobba för klubben i hans hjärta och han har chansen att bygga vidare på något som redan ser väldigt lovande ut.
Roberto Martínez och Brendan Rodgers är tränare som gått från Swansea till större jobb.
I framtiden kan Garry Monk mycket väl följa i deras fotspår.

Joe Hart svarade för en matchavgörande insats för Manchester City borta mot Tottenham. Men det fanns en herre som var snäppet vassare. Boaz Myhill höll nollan och gjorde några fenomenala räddningar när West Bromwich skrällde på Old Trafford.
Marc Albrightons karriär stagnerade i Aston Villa. Nu har han fått ett lyft rollen som wingback i Nigel Pearsons nya 3-4-3-system. Albrighton assisterade till två av målen mot Newcastle. Gareth McAuley har inte förlängt kontraktet med WBA ännu och Tony Pulis bör nog skynda sig efter McAuleys stormatch mot Manchester United – annars lär någon annan klubb snappa upp veteranen. Wes Morgan har varit bra i flera matcher under Leicesters uppryckning och i helgen var han återigen resolut. Neil Taylor, en av planens bästa mot Stoke, får platsen till vänster i backlinjen.
På mittfältet var David Silva vass för Manchester City och spelade fram till segermålet. Fabian Delph ägde mittfältet mot Everton medan Santi Cazorla gjorde detsamma mot Hull City. Alexis Sanchez satte två mål i samma match och även om det första var lite turligt var chilenaren ständigt giftig.
Längst fram väljer jag Christian Benteke och Sergio Agüero.
Omgångens spelare: Gareth McAuley, West Bromwich.

Mitt omgångens lag:
Boaz Myhill, West Bromwich
——————————————–
Marc Albrighton, Leicester
Gareth McAuley, West Bromwich (2)
Wes Morgan, Leicester
Neil Taylor, Swansea
——————————————–
David Silva, Manchester City (7)
Fabian Delph, Aston Villa (2)
Santi Cazorla, Arsenal (7)
Alexis Sanchez, Arsenal (7)
——————————————–
Christian Benteke, Aston Villa
Sergio Agüero, Manchester City (7)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Wilfried Zaha (Crystal Palace), Joe Hart (Manchester City), Jamie Vardy (Leicester), Leonardo Ulloa (Leicester), Estéban Cambiasso (Leicester), Coutinho (Liverpool), Jordi Gomez (Sunderland), Jonjo Shelvey (Swansea), Mesut Özil (Arsenal).

***
Omgångens mål: Jonas Olsson, West Bromwich. …skojar förstås. Jag gillade Tom Cleverleys mål för Aston Villa. Fin djupledslöpning, fint avslut i nättaket.
Omgångens manager: Nigel Pearson, Leicester. Sätter sig ständigt i trubbel utanför planen, men det hans lag åstadkommit på sistone är oerhört imponerande.
Omgångens floppspelare: Angel Di Maria, Manchester United. Svagt inhopp. Igen.

Chelsea säkrade Premier League-titeln i och med segern mot Crystal Palace.
Här är åtta matcher som lade grunden till framgången.

Chelsea säkrade ligatiteln på söndagen via 1–0 mot Crystal Palace. Det har ju bara varit en tidsfråga innan det blir definitivt så själva avgörandet framkallade inte så mycket känslor hos mig.
Chelsea har varit det bästa laget från början till slut. När Diego Costa blev skadad blev de tvungna att vinna på ett annorlunda sätt, genom att kavla upp ärmarna, och det klarade de galant. Det är därför de är så oerhört svåra att bemästra i längden.
Här blickar jag tillbaka på åtta definierande matcher som grundlade titeln.

Burnley–Chelsea 1–3
18 augusti
Burnley tar ledningen genom Scott Arfield. Skulle nykomlingen skrälla? Nej. Chelsea tuggade igång maskineriet och nyförvärvet Diego Costa kvitterade i den 17:e minuten. Fyra minuter senare rullade Chelsea upp ett fantastiskt anfall som avslutades med att Cesc Fàbregas serverade André Schürrle på silverfat, tysken satte 1–2 och sedan fyllde Branislav Ivanovic på med 1–3.
Chelsea hade fått den start man behövde och Cesc Fàbregas hade direkt visat att han kunde ge José Mourinho en extra dimension.

Everton–Chelsea 3–6
30 augusti
Diego Costa behövde ingen startsträcka i Premier League. Anfallaren underströk sin entré med en matchvinnande insats på Goodison Park. Costa satte 0–1 i första minuten och även om Everton höll liv i matchen och reducerade till 3–4 så säkrade Ramires och Diego Costa till slut en komfortabel vinst. Det här var matchen då fotbolls-England inte längre kunde förneka att Chelsea fått in anfallaren de sökt efter.

Manchester City–Chelsea 1–1
21 september
Chelsea har alltid varit starkt i toppmatcherna under José Mourinho och det här var ytterligare ett bevis. Mot regerande mästarna fick man matchen dit man ville och när André Schürrle satte 0–1 med tjugo minuter kvar såg det ut att bli ännu en tung Mourinho-skalp. Frank Lampard ville dock annorlunda. Chelsea-legendaren hoppade in i rivalens ljusblå tröja och stötte in 1–1 i 85:e minuten. En poäng var dock ett resultat som Chelsea hade tagit på förhand.

Liverpool-Chelsea 1–2
8 november
Liverpool hade inte fått den starten i ligan som man förväntat sig, men till den här matchen hade man revansch att utkräva efter den ödesdigra förlusten förra våren. Hemmalaget tog också ledningen i nionde minuten genom Emre Can. Chelsea reste sig. Som alltid. Gary Cahill gjorde 1–1 och i andra halvlek satte Diego Costa dit 1–2 i den 67:e minuten. I slutsekunderna friade domaren Anthony Taylor när Gary Cahill fick bollen på handen.

Swansea–Chelsea 0–5
17 januari
Chelsea hade förlorat med 3–5 mot Tottenham på nyårsdagen och försvaret hade uppträtt på ett förvånansvärt darrigt sätt. Chelsea lyckades resa sig helgen efter via en planenlig 2–0-vinst hemma mot Newcastle. Men det var segern borta mot Swansea som underströk att debaclet på White Hart Lane var en engångsföreteelse. Chelsea knäckte Swansea med 5–0. Oscar satte 0–1 redan i första minuten. Innan det var över var han och Diego Costa tvåmålsskyttar och André Schürrle hade fastställt slutresultatet.

Queens Park Rangers–Chelsea 0–1
12 april
Chelsea hade uppseendeväckande svårt att få till det borta mot QPR. Ligaledaren skapade inte mycket och när matchen gick in i slutskedet hade gästerna inte haft ett enda avslut mot mål. I den 88:e minuten missade Robert Green när han skulle skjuta en utspark. Chelsea ställde om fort, bollen hamnade hos Cesc Fàbregas som tryckte in segermålet i den 88:e minuten. När läget väl dök upp var mästarna än en gång skoningslösa.

Chelsea–Manchester United 1–0
18 april
Manchester United kom till Stamford Bridge med nyvunnet självförtroende och strålande form. Laget spelade också sevärd fotboll, men José Mourinho hade en klar matchplan över hur hans lag skulle agera och de utförde den till punkt och pricka. Chelsea har aldrig haft så litet bollinnehav hemma sedan Opta började mäta, men det var ändå Chelsea som gjorde matchens enda mål. Eden Hazard tunnlade David De Gea och tog Chelsea ett stort steg närmare titeln.

Arsenal–Chelsea 0–0
26 april
Samma matchplan, samma utfall. Eller nästan iallafall. 0–0 på Emirates kändes och firades som en seger i Chelsea-lägret. Chelsea var oerhört disciplinerat – Mourinho kallade John Terrys insats för den bästa lagkaptenen gjort under portugisens styre – och Arsenal var egentligen aldrig nära.
”Boring, boring, Chelsea!”, skanderade Arsenal-fansen, men Chelsea hade ingen plikt att underhålla. De fick med sig det resultat man ville ha och de blå spelarna lyfte armarna i skyn efter slutsignalen. De visste att det var nära nu.

West Ham har sedan en tid packat ihop och förberett sig för semestern. Målvakten Adrián gjorde iallafall sitt bästa i helgen för att återupprätta hedern. Adrián räddade en straff från Charlie Austin och höll nollan borta mot QPR, vilket räcker för att få platsen i omgångens lag.
I backlinjen väljer jag Hector Bellerín till höger, spanjoren svarade för en bra match mot Chelsea. John Terry var (som vanligt) en jätte i försvaret i samma match. José Mourinho gick så långt så att han hävdade att det var Terrys bästa insats någonsin under portugisen. Det säger inte lite. Robert Huth har varit ett succétillskott för Leicester och mittbacken gjorde en ny stark insats i helgen (15 rensningar i statistiken). Robbie Brady, som inledde imponerande i höstas, i Hull City får platsen till vänster efter en fin match mot borta mot Crystal Palace.
Jamie Vardy har visat energi senaste veckorna och hans formtopp har bidragit till Leicesters uppryckning. Morgan Schneiderlin var dominant för Saints mot Spurs medan James McCarthy ägde mittfältet mot Manchester United. Gylfi Sigurdsson gjorde mål och låg bakom Swanseas vändning mot Newcastle. På topp får Dame N’Doye (tvåmålsskytt) och Graziano Pellè tröjorna. Italienaren har hittat målet igen efter en lång måltorka.
Omgångens spelare: John Terry, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Adrian, West Ham (2)
————————————
Hector Bellerín, Arsenal (4)
John Stones, Everton (2)
John Terry, Chelsea (3)
Robbie Brady, Hull City
————————————
Jamie Vardy, Leicester (2)
Morgan Schneiderlin, Southampton (4)
James McCarthy, Everton (2)
Gylfi Sigurdsson, Swansea (2)
————————————
Dame N’Doye, Hull City
Graziano Pellè, Southampton (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Dejan Lovren (Liverpool), Jefferson Montero (Swansea), Wes Morgan (Leicester), Gary Cahill (Chelsea), Ross Barkley (Everton).

***
Omgångens mål: Charlie Adam, Stoke. Stenhårt skott i krysset – med högerfoten.
Omgångens manager: Roberto Martínez, Everton. Ställde ut ett kontringsbaserat lag och sprang sönder Manchester United.
Omgångens floppspelare: Marouane Fellaini, Manchester United. Så bra senaste veckorna, så misslyckad i mötet med forna lagkamraterna i Everton.